Plötsligt händer det

Han har varit frustrerad i åratal över att ingen sett honom. Så plötsligt anmälde två landslag sitt intresse. Offside f­öljde Erkan Zengin under en vecka han sent ska glömma.

Då Erkan Zengin kom från den turkiska storklubben Beşiktaş till det mindre laget Eskişehirspor ville han ha tröja nummer tio. Det ville en annan spelare också. Erkan föreslog att de skulle göra upp om tröjnumret i en straffsparkstävling.

När jag nu sitter med Erkan på en morgonöppen restaurang i utkanten av Eskişehir går ägaren fram till vårt bord med en rödsvart matchtröja i handen. Han ler och räcker över den till Erkan, som lägger undan sina bestick, greppar pennan och skriver autografen »Z10« på tröjan.

– Vem har tian i landslaget? frågar Erkan mig.

Annons

– Gissa, säger jag.

– Shit, är det Zlatan?

– Ja.

Erkan ler så att de guldsmyckade framtänderna glittrar. Snart ska han flyga till Stockholm för sin första samling med A-landslaget. Han har inte pratat med förbundskapten Erik Hamrén än, bara med hans assistent Marcus Allbäck. Erkan säger att han »inte haft jättebra koll på landslaget de senaste åren«. Det enda han vet är att han är uttagen. När jag frågar om det ska bli häftigt att få se den nya arenan i Solna, svarar han:

– Vadå ny arena?

– Friends Arena, säger jag. VM-kvalet mot Irland går ju där. Det visste du väl?

– Nej. Är det sant?

– Såg du inte Zlatans fyra mål mot England?

– Grymma mål, grymma mål. Men var det inte på Råsunda?

– Råsunda är riven.

– Nej, lägg av. Är det sant?

– Vet du vilken plats du konkurrerar om i landslaget? frågar jag.

– Jag ska bara spela mitt spel, säger han.

– Är det så enkelt?

– Det har varit det här i alla fall. Jag gör mina grejer, du vet, och det går bra, man älskar mig här. Hur spelar Sverige?

Annons

– 4-2-3-1.

– Bra, säger Erkan. Det är samma som vi kör här. Vem spelar till vänster?

– På sistone har det varit Alexander Kacaniklic.

– Vem?

– Kacaniklic.

– Känner inte till. Eller jo, det stod Burnley efter hans namn på papperet. Var spelar Zlatan?

– På platsen bakom toppforwarden.

Erkan tar en klunk av sitt te och lägger in en portion grovsnus under läppen.

– Hur är han? frågar han. Zlatan alltså.

Jag säger att de nog ska komma överens och frågar sedan om han är nervös.

– Lite faktiskt. Det har varit min dröm länge att få spela i landslaget. Men väl på planen är jag aldrig nervös. Det är mer … jag fick ett SMS från Björn Runström efter att uttagningen blev känd. Vänta, jag ska läsa.

Han tar fram sin Iphone och läser upp meddelandet som hans kompis från tiden i Hammarby har skickat.

– Så här skriver Björn: »Var inte nervös i landslaget. Tänk ut en sång, för du måste sjunga framför alla. Puss.« Är det så? Att man måste sjunga en sång i landslaget?

– Något får man nog göra som debutant, säger jag.

– Shit, jag kan inga sånger.

– Kanske en turkisk sång? föreslår jag.

– Inga sånger, upprepar Erkan. Jag ska berätta en historia för dig, mitt värsta minne faktiskt.

Historien handlar om Erkans första riktiga dag i Beşiktaş, dit han kom från Hammarby 2009. När han anlände till träningsanläggningen såg han hur de nya lagkamraterna rullade in med sina lyxbilar. Själv var han van vid att köra sin Peugeot till Årsta IP (när han blev av med sitt körkort på grund av en fortkörning skjutsade hans pappa honom). När Beşiktaş A-lag hade samlats skulle Erkan hålla ett presentationstal på turkiska, ett språk han då inte talade helt flytande. Han drabbades av tunghäfta och »svettades som värsta grisen« medan de turkiska stjärnorna skrattade åt den stirrige svensken som inte fick fram ett ord.

Blågul. Som barn såg Erkan Zengin turkiska ligamatcher på TV hemma i Fittja. När både Turkiets och Sveriges förbundskapten kallade funderade han på vilket land han kände mest för. Sedan tackade han ja till Erik Hamrén.

– Jag ville bara spy, säger han. Det värsta var att jag sa abi till tränaren.

Abi?

– Det betyder typ »brorsan«. Tränaren, Mustafa Denizli, kom fram till mig och frågade: »Hur mår du, min son?« I Turkiet får man inte säga tränarens namn, man säger hoca som betyder ungefär »lärare«. Men jag tänkte inte efter utan svarade: »Det är bra, brorsan!« Fattar du? I Fittja säger vi brorsan till varandra. I Hammarby kunde jag till och med säga det till Tony Gustavsson. Men du kallar inte en turkisk tränare för brorsan, du gör det bara inte.

– Kanske var det därför som du inte fick spela så mycket i Beşiktaş? säger jag.

– Nej. Det var inte därför. Men i en månad var Denizli skitkonstig mot mig. Han tänkte säkert: »Vad är det för jävla människa vi har värvat?« Men sen fick vi en jättebra relation. I dag älskar han mig.

Erkan Zengin

FÖDD: 5 augusti 1985

LÄNGD: 180 cm

VIKT: 72 kg

KLUBBAR: Hammarby IF –2008, Beşiktaş JK 2009–2010, Eskişehirspor 2010–

MERITER: 1 A-landskamp och 13 U21-landskamper för Sverige, 8 pojklandskamper för Turkiet

Erkan Zengins pappa Yilmaz kom till Sverige som sexåring. Yilmaz far hade lämnat den turkiska staden Kulu några år tidigare, 1965, för att söka arbete i Stockholm. När Yilmaz och de andra släktingarna följde efter sade de vuxna till honom att de hade kommit till paradiset.

Annons

Yilmaz tyckte att beskrivningen stämde ganska bra. I Sverige var det rent och det fanns rinnande vatten överallt. Båda hans föräldrar fick jobb på en restaurang och dessutom fick familjen Zengin en egen lägenhet i Fittja, en del av Botkyrka kommun strax söder om Stockholm. Av socialtjänsten fick de pengar till kläder som de köpte på Obs! stormarknad. Det var fint i Fittja, tyckte Yilmaz, husen var höga och fräscha inuti. Befolkningen var blandad. Det fanns andra turkar där, men också svenska familjer som övergett trånga och omoderna lägenheter i city för förortens nybyggen.

Yilmaz kände tidigt en tacksamhet gentemot Sverige och Fittja. Familjen hade fått ett bättre liv. Visst fanns det problem i förorten, tyckte han, men också mycket fint. När någon klankade ner på området kände han alltid ett behov av att försvara Fittja. Som vuxen fick han jobb på Ungdomens Hus, en samlingsplats för de unga i Fittja med målsättningen att skapa en mer positiv barn- och ungdomskultur.

2002 tog journalisten Janne Josefsson tunnelbanans röda linje söderut för ett uppföljningsreportage till sitt program Fittja Paradiso, som tidigare hade visats i Sveriges Television. Många som brukade vara på Ungdomens Hus tyckte att Fittja hade beskrivits på ett alltför negativt sätt i programmet. Så även Yilmaz Zengin. När Josefsson återvände till platsen tog han Yilmaz i hand och sade: »Den gangstern känner jag igen!« Yilmaz uppskattade inte den käcka jargongen. »Har du sett mig göra någonting eller?« frågade han. När allt fler i programmet vände sig mot Josefssons hårdvinkling tröttnade journalisten. »Då skiter vi i det«, sade han och lämnade Fittja. Mötet mellan Yilmaz och Josefsson utsågs senare till Sveriges 13:e roligaste ögonblick genom tiderna av Filip och Fredrik i TV-duons program 100 höjdare.

Yilmaz stora passion var annars fotboll. Som ung hade han varit en lovande spelare – utan att nå eliten. Varför hade han misslyckats? Yilmaz tyckte själv att han hade haft alla egenskaper som krävdes och drog slutsatsen att han inte fått den rätta träningen. Det retade honom. Han sade till sig själv: »Om mina barn är duktiga på fotboll ska de tidigt spela i ett riktigt bra lag.«   

Kramkalas. Före matchen mellan Eskişehirspor och Elazigspor önskar spelarna varandra lycka till. Erkan k­änner nummer 21, Aydin Karabulut, sedan tiden i Beşiktaş. »Han är lite p­roblembarn, gillar inte att träna och så där.«
Dribbler. Erkans första A-lagstränare i Hammarby, Anders Linderoth, uppmuntrade honom att dribbla. »Ovanliga egenskaper ska man vårda«, säger tränaren i dag.

En annan sak han tänkte på var föräldrarnas engagemang. I närheten av Fittja fanns en ishockeyklubb. Där såg Yilmaz hur de svenska mammorna och papporna alltid följde med sina barn till matcherna och träningarna. De skjutsade, bar utrustning, tränade och stöttade.

En sådan idrottsförälder ville Yilmaz också bli.

 

Först föddes Erdal 1983, sedan – två år senare – Erkan. Båda visade tidigt intresse för fotboll, men Erkan var extrem. På nätterna sov han med bollen i sängen. Yilmaz tog honom till närliggande Norsborgs IF. En månad senare tog han honom därifrån – nivån var inte tillräckligt hög. Istället tränade Yilmaz sina söner på egen hand. Han hade nyckeln till en gymnastiksal i Fittja och där kunde inomhusmatcherna hålla på i flera timmar. När Yilmaz tyckte att Erkan hade för lätt för sig tog han dit äldre killar som skulle göra sonen tuffare. Yilmaz instruerade dem: »Bli inte arga på Erkan när han dribblar! Men var heller inte extra snälla mot honom!«

Men det räckte inte med att spela spontanfotboll varje dag. Erkan behövde utbildas i fotboll, ansåg Yilmaz, och tog därför kontakt med Hammarby. »Jag har en son som är superduktig«, förklarade han när han ringde. »Så säger alla föräldrar«, svarade klubben. »Men min son är speciell, han ska spela hos er«, fortsatte Yilmaz.

Och så blev det. Men nioårige Erkan hade knappt varit på Södermalm tidigare och kände sig udda i Hammarby. Under matcherna i Fittja hände det ofta att folk skällde på varandra, i Hammarby verkade alla betydligt mildare. När en lagkompis en dag bjöd med honom hem på middag undrade Erkan »om det var något skumt på gång«. Alla var så snälla, tyckte han. Däremot hände det att han fick kritik för sitt sätt att spela, och det handlade alltid om samma sak: Erkan var för bollkär, Erkan dribblade för mycket.

Yilmaz uppmuntrade honom att fortsätta spela sitt eget spel. Dribblade han bara tillräckligt bra skulle laget tjäna på det också. Det han oroade sig för var fysiken. Erkan var klent byggd och för att orka vara kreativ under en hel match behövde han bli uthålligare. De började löpträna tillsammans, storebror Erdal var också med. I Fittja sprang de en tio kilometer lång sträcka och Yilmaz sade till sina barn att de skulle få 20 kronor om de besegrade honom. I 9 500 meter löpte de tillsammans, sedan spurtade Yilmaz alltid ifrån på upploppet. Under ett års tid förblev han obesegrad. Sedan gick Erdal om farsan och snart även Erkan. Då upphörde tävlingen. Istället fick Erkan springa på egen hand. Yilmaz körde tätt bakom i sin bil för att kontrollera att sonen inte blev för bekväm.

– Förutom att förbättra Erkans fysik hade jag en annan baktanke, berättar Yilmaz. Han skulle lära sig att förlora. För om man inte förlorar ibland får man inte den rätta drivkraften.

Med »den rätta drivkraften« skulle Erkan slå sig in i Hammarbys A-lag. När han var bollkalle på Söderstadion fantiserade han om att själv få vara den som publiken sjöng om. Under en TV-sänd match fångade en kamera upp Erkan när han kastade en boll till målvakten Lasse Eriksson. Familjen Zengin spelade in matchen och på kvällen spelade de upp sekvensen där Erkan syntes i bild en kort sekund. Om och om igen.

Yilmaz sade till Erkan: »Snart är det dig de kastar till. Kom ihåg att vara snäll mot bollkallen då.«

Det har regnat hela eftermiddagen i Eskişehir, en universitetsstad i Göteborgs storlek, belägen 732 meter över havet och 33 mil sydost om Istanbul. Gräsmattan på Eskişehir Atatürk Stadium är plaskvåt och när lagen springer ut på arenan stänker det vatten efter varje löpsteg. Men Erkan är nöjd. Några timmar tidigare ringde han mig från klubbens träningsanläggning och prisade det dåliga vädret. »Jag älskar när det regnar«, förklarade han. »På en blöt plan blir det svårare för dem att hänga med när jag gör mina grejer.«

Hans lag Eskişehirspor ligger åtta i turkiska Süper Lig, kvällens motståndare Elaziğspor är fyra placeringar bakom. En seger för hemmalaget innebär att de på allvar blandar sig i kampen om Europaplatserna. Dessutom är Eskişehirspor framme i semifinal i den turkiska cupen där Erkan med sina åtta fullträffar är turneringens främste målskytt. När speakern – efter böneutropen från den närliggande moskén – presenterar spelarna märks det att Erkan är en av fansens favoriter. När han säger »nummer tio, Zengin …« svarar supportrarna med en mun: »ERKAN!«

Eskişehirspor inleder matchen bäst och Erkan vinkar ständigt efter bollen. När han får den vandrar han gärna inåt i planen från sin vänsterposition. Det ser ut som om han har en helt fri roll. I den 13:e minuten driver Erkan bollen mot Elazığspors högerback Adem Alkasi. En skottfint senare är han förbi och inlägget med vänsterfoten går i en perfekt båge förbi den 205 centimeter långa målvakten Vanja Ivesa (enligt Erkan »världens längsta målvakt«). Eskişehirspors senegales Diomansy Kamara får öppet mål från fem meter och kan enkelt nicka in 1–0.

Kritiserad. Eskişehirspors anfallare Diomansy Kamara är – trots ett mål och en fixad straff – hårt ansatt under matchen. Lagkamraterna gnäller, tränaren skriker och publiken buar. Enligt Erkan beror det på att senegalesen har bränt för många målchanser i år.

När Kamara pekar upp mot himlen och tackar Gud istället för framspelaren joggar Erkan lugnt tillbaka till egen planhalva och gör sig redo för avspark. När spelet kommer igång igen fortsätter han att leka fotboll. Han klackar, sulfintar, väggspelar, blindpassar … ja, allt det där som en gång gjorde honom till publikfavorit på Söderstadion. Den som såg honom då såg en spelare med en högstanivå som skrattade åt Allsvenskan. Men det var också en spelare som kunde vara så slarvig och frustrerad att han blev en belastning för laget.

 

Tony Gustavsson, Hammarbys tränare mellan 2006 och 2009, upplevde ojämnheten många gånger. Ändå var han mån om att »låta Erkan vara Erkan«.

– Han hade en otrolig integritet i sitt spel, säger Tony. Många klagade: »Fan vad han dribblar, släpp bollen någon gång!« Men en spelare som Erkan ska man inte försöka förändra. Han kunde vara dålig i 35 minuter, sedan var han bäst på plan sista tio och då vann han kanske matchen åt oss.

Det Tony däremot ville få bort var de riktiga plattmatcherna. De kom för ofta. Därför hade han och Erkan många samtal.

– Mycket satt innanför pannbenet på Erkan själv. Vi talade om att inte bli för påverkad om matchens två första moment gick fel. Hade han en dålig dag på jobbet skulle han åtminstone ha en checklista att gå efter för att nå en acceptabel nivå. Check ett kunde vara att slå några enklare passningar, check två att hålla spelbredd, check tre att söka fler en-mot-en-lägen. Små saker som skulle hjälpa honom att inte tappa fokus.

Det är precis det här som Erkan själv menar att han har förbättrat under åren i Turkiet. Precis det som har gjort honom till landslagsman. Men han tvivlade länge. Så sent som förra året beklagade han sig för Aftonbladet: »Svenska landslaget följer inte den här ligan. Man måste göra 40 mål och 40 assist för att få vara med.«

När så Turkiets förbundskapten Abdullah Avci hörde av sig i början av mars lyssnade Erkan intresserat. Avci berättade att han tänkte ta ut honom till Turkiets VM-kvalmatcher mot Andorra och Ungern. Ett turkiskt pass skulle ordnas, samt en registrering hos Fifa. Erkan ville ändå prata igenom saken med Yilmaz och bad om lite betänketid. Dessutom »kände han till« att den svenska landslagsledningen trots allt hade fått upp ögonen för honom. Hur han kände till det vill han inte berätta, men bara några dagar efter Abdullah Avcis samtal flög Marcus Allbäck till Turkiet för att träffa Erkan. Efter Eskişehirspors bortamatch mot Karabükspor den 10 mars hade de två ett kort möte. Två dagar senare fanns hans namn med i den VM-kvaltrupp som Hamrén presenterade på en presskonferens i Stockholm.

Att Sverige låg bättre till i VM-kvalet än Turkiet påverkade inte beslutet, enligt Erkan. Pappa Yilmaz uttrycker sig annorlunda:

– Erkan är 27 år, säger Yilmaz. Om han ska få spela ett VM är nog Brasilien nästa år bästa chansen. När nästa VM kommer är Erkan 32. Då kanske det är för sent.

 

Matchen mellan Eskişehirspor och Elaziğspor slutar 2–2 och ett par timmar efter slutsignalen kommer Erkan till hotellet som fotograf Widing och jag bor på. Klockan är över halv tolv på fredagskvällen. Erkan har varit hemma och bytt om, och fick smyga ut ur sovrummet för att inte väcka hustrun Tülay och den ett-årige sonen Enes. En smäll mot foten som han fick under matchen gör att han haltar, men han ler stort när han vaggar fram till vårt bord i hotellbaren.

– Tjena, grabbarna. Har ni käkat eller? Alltså ni måste prova cheesecaken här. Shit alltså, den är sjukt god den här cheescaken. Tror jag i alla fall.

Han beställer in tre bitar cheescake och frågar vad vi tyckte om matchen. Själv är han nöjd med förarbetet till första målet, men missnöjd med att Eskişehirspor tappade initiativet och därmed kryssade för tredje matchen i rad.

– Faaaaaan, jobbig situation nu alltså, säger han. Vi hade behövt tre poäng för att hänga på de andra topplagen. Det var mycket tjafs i omklädningsrummet och sånt, om varför man inte passar och sånt.

Det här är Erkans tredje säsong i Eskişehirspor. Går det som han har tänkt blir det också den sista.

– Jag vill till en större klubb nu. Det har gått så bra för mig här, så jag tror inte att det ska vara något problem. Kanske en större klubb i Turkiet, eller en annan liga. Vi får se vad Patrick [Mörk, Erkans agent] kan hitta.

Han känner lite på den ömma foten. Erkan ser trött ut efter en vecka som han beskriver som »den kanske konstigaste någonsin«. När den började hade han fortfarande två landslag att välja mellan. Nu är det Sverige som gäller.

– Det var inget lätt beslut, säger han. Jag hade väntat länge på en chans och så hände allt på en gång. Men jag är född i Sverige, jag har min familj där och det är där jag tänker bo efter fotbollen. Och om jag hade valt Turkiet hade jag aldrig kunnat spela för Sverige. När beslutet var taget kändes det skönt.

Jag frågar om beslutet ledde till kritik i Turkiet.

– Nej, ingen kritiserade mig. Det snackades bara om varför förbundskaptenen inte tog ut mig tidigare. Förmodligen hade han gjort det om jag hade spelat i en större turkisk klubb.

Han rycker på axlarna, tar en snus.

– Vad ska jag säga? Nu har chansen kommit. Nu ska jag bara bevisa att jag är värd den också. Förhoppningsvis kan jag visa hur mycket jag har utvecklats sedan jag lämnade Hammarby. Det var ju kaos på den tiden! Kommer du ihåg? Ibland roligt kaos, ibland dåligt kaos.

Syftar han på fotbollen eller på livet utanför? Både och. Det hänger ihop, enligt Erkan. Under A-lagstiden i Hammarby hade han två liv: ett i klubben och ett i Fittja. Det var »mycket uteliv och sånt« som gjorde att han inte alltid kom förberedd till träningarna på Årsta IP. De kvällar han »bara hängde med grabbarna« var inte så lugna de heller.

– Klockan tio på kvällen brukade vi dra till Fittjahallen och spela inomhusfotboll. Sebastian Castro-Tello var också med. Castro tog med sina grabbar, jag tog med mina. Vi kunde vara 30 pers och spela till klockan två på natten. Då fick det förlorande laget gå och fixa drickor, sedan satt vi kvar en timme till och snackade skit. Nästa morgon: Hammarbyträning klockan tio. Så höll jag på. Inte så professionellt kanske, samtidigt var det kanske fotbollen som räddade mig – vem vet?

Han berättar om kompisar från förr som har hamnat i fängelse, i drogmissbruk eller på kyrkogården. Kompisar som var likadana som Erkan men som saknade en tydlig begåvning. Eller någon som uppmärksammade den.

– Fotboll var det enda jag var riktigt bra på, säger han. Jag var stökig i skolan. Farsan brukade sitta med på lektionerna för att jag skulle sköta mig. Han hade nog gärna sett att jag ansträngt mig hårdare, men så länge jag satsade på fotbollen var det ändå okej. Och med fotbollen var farsan stenhård.

Jag frågar om han aldrig tröttnade på sin pappa – som aldrig missade en träning, som spelade in alla matcher och gick igenom dem med Erkan efteråt och som beordrade löpträning på smällkalla vinterkvällar.

– Nej. Jag hade aldrig nått så här långt utan farsan. Det var bra att han låg på så hårt. Jag minns de där kvällarna … hur han sa »på med skorna!« och sen satte sig i bilen och körde efter mig medan jag sprang. Det låter kanske hemskt när man berättar, »vad gör han mot sin son liksom?«. Men jag ler när jag tänker på den tiden. Det fanns många andra ungar i förorten som var duktiga på fotboll, men som aldrig kom någonstans. De hade nog inte såna farsor.

I dag kommer Yilmaz ofta till Eskişehir och hälsar på. Och eftersom han har turkisk TV i det grönvita radhuset i Fittja (storebror Erdal målade om huset när Erkan slog igenom i Hammarby) kan han se alla sonens matcher i Süper Lig. Efter matcherna brukar han prata med Erkan och ge sin syn på vad som gick bra och vad som gick dåligt. Den här säsongen har det mest varit beröm.

Framtiden. När Erkan var liten brukade han sova med bollen i sin säng. Ettårige sonen Enes föredrar mjukisdjur – men på dagarna försöker pappa träna honom i vardagsrummet. På TV-skärmen: Samuel Holmén.

– Jag har äntligen lärt mig att spela defensivt också, säger Erkan och ler. Jag dribblar fortfarande, men har blivit bättre på att välja mina lägen. Det handlar om mognad, tror jag. Att inte springa för mycket i onödan under matcherna.

Klockan är mycket. Vi bestämmer oss för att bryta upp och ses klockan tio nästa förmiddag. Erkan går förbi bartendern och sticker till honom några sedlar. Hans bit av den »sjukt goda cheescaken« ligger kvar på bordet. Orörd.

 

Nästa dag hämtar Erkan upp oss i sin vita Mercedes, en och en halv timme efter klockan tio. I passagerarsätet sitter en bilbarnstol.

– Jag var så trött i morse alltså. Har ni käkat eller? Ska vi ta en frukost?

– Fin bil, säger jag. Är det din?

– Det är klubbens. Jag har en Range Rover, men nu har min kusin lånat den. Han har ju en firma här. Jag är med där lite också.

– Jaså? Vad är det för firma?

– Traktorer.

Vi kör till ett av hans stamställen några kilometer utanför Eskişehirs centrum, inte långt från huset där han bor. Personalen på restaurangen bugar när Erkan kommer in och några gäster vid ett bord ber om att få ta en bild. Erkan bjuder på ett intränat leende. Sedan slår han sig ner vid ett bord och beställer in en stor frukostbuffé. Servitören dukar fram bröd, honung, yoghurt, korvar, ägg, färsk frukt, sallad, juice, te och kaffe.

– Det här brödet är så gott alltså, säger Erkan. Smaka!

Det är hans sista dag i Eskişehir före VM-kvalsamlingen. Om några timmar ska han och familjen ta bilen till Istanbul och flyget till Stockholm. Vi pratar om senaste gången han bar en svensk landslagströja. Den gången slutade det med att han drog den över huvudet av skam och besvikelse. Det var den 10 oktober 2006 på Edsborgs IP i Trollhättan. Sveriges U21-landslag förlorade med 5–0 mot Serbien. Kollapsen innebar att Sverige missade EM i Holland året efter.

– Den matchen minns man, säger Erkan. Det var hemskt. Samuel Holmén var med också. Och Wernbloom. Tänk om det hade blivit mitt sista framträdande för Sverige, vad tråkigt det hade varit.

– Trodde du att det skulle bli så? frågar jag.

– Nej, jag tänkte inte så. Spelar man så bra under en lång tid måste någon märka det till slut. Men jag får inte bli nöjd nu bara för att jag är uttagen. Jag tror att jag fortfarande kan bli mycket bättre. En spelare är ofta som bäst mellan 27 och 32. Jag är 27.

 

Efter frukosten följer vi med Erkan hem till hans lägenhet. Det sandbruna stenhuset ligger i ett bostadsområde som skyddas av grindar och vakter. Flera av de andra spelarna i Eskişehirspor bor också här, får vi veta. I hallen möts vi av Erkans fru Tülay och hennes mamma Gülü som har kommit ner från Stockholm för att hälsa på. Lille Enes ligger och sover middag.

Vardagsrummet domineras av en stor, svart soffa. På väggen ovanför hänger ett inramat bröllopsfoto på Erkan och Tülay. Brudgummen är klädd i vit smoking och har ljusa slingor i det långa håret.

– Vilken stil man hade på den tiden, säger Erkan och skakar på huvudet.

Han dukar fram några kakor och slår på TV:n. Efter en stunds zappande mellan de många fotbollskanalerna fastnar han till slut för en lunchmatch mellan Samuel Holméns Istanbul BB och Süper Ligs tabelljumbo Mersin Idman Yurdu.

– Stackars Holmén, säger Erkan. Det kan inte vara kul att spela i det där laget.

I Turkiet är Istanbul BB känt som laget som ingen håller på. Att de dessutom spelar sina hemmamatcher på den gigantiska Olympiastadion (Turkiet sökte sommar-OS 2008, men besegrades av Peking) gör intrycket ännu deppigare. På en arena med plats för 76 092 åskådare kommer 300 för att se Istanbul BB besegra Mersin Idman Yurdu med 4–2. Men Holmén gör en fin match. Han dominerar det centrala mittfältet och blir dessutom målskytt.

– Holmén har varit riktigt bra i år, säger Erkan. Han får mycket beröm här och kommer garanterat att byta till ett större lag i sommar. Isaksson har också spelat bra. Och Durmaz. De har sagt till mig här i Eskişehir: »Få hit fler svenskar!« De gillar oss för att vi jobbar hårt och är professionella.

Enes tultar in i vardagsrummet, nyvaken efter tuppluren.

– Hej, älskling! säger Erkan. Ska vi spela fotboll?

Han tar fram en liten rödsvart boll och lägger den framför Enes.

– Sparka bollen, Enes. Bra! Och så med vänstern också, det är viktigt att träna upp båda fötterna.

Enes tar sats igen, Erkan applåderar. Det är svårt att inte tänka på Erkan som en ung Yilmaz, redo att drilla nästa Zengin mot eliten.

Han lyfter upp sin son i famnen och trycker honom mot sitt ansikte. Han säger att han har mognat mycket sedan han blev pappa. Men eftersom han ofta är iväg med laget (Eskişehirspor bor alltid på hotell natten före match, även på hemmaplan) är det framför allt Tülay som tar hand om Enes. När sonen går fram till soffbordet och tar en kaka ropar Erkan ut till köket:

– Tülay! Nu tar han en kaka. Får han det? Ska han inte ha riktig mat?

Tülay kommer in och rycker åt sig kakan från Enes hand.

– Jag är för snäll mot honom, säger Erkan. Mamma är mycket tuffare, eller hur, Enes?

Att hela familjen måste köra till Istanbul om en halvtimme verkar inte påverka Erkan alls. Medan Tülay och Gülü går runt och packar sitter han lugnt kvar i soffan och leker med Enes.

– Har du redan packat allt? frågar jag.

– Ja. Tülay! Visst har du packat alla grejer?

– Jadå, svarar hustrun.

Medan Erkan och Enes lattjar med bollen smiter jag ut i köket för att prata med Tülay. Jag frågar om det inte blir ensamt för henne i Eskişehir. Bostadsområdet är välskött, men verkar också ganska trist. Och Erkan är ju ofta borta.

– Jo, säger hon. Det kan vara lite segt ibland. Tidigare umgicks jag med fruarna till tre spelare i laget, men deras män blev sålda till andra klubbar. Nu har jag siktat in mig på massörens fru.

– Hur träffades du och Erkan?

Tülay skrattar lite förläget.

»Vi bemötte det med förståelse. Om vi inte hade bett Fifa om att återta vår ansökan hade Erkan hamnat i ett ingenmansland.«

– På en busshållplats i Fittja. Väldigt romantiskt som du hör.

Tio minuter senare är familjen klar för avfärd. Erkan bär ner resväskorna till bilen och sätter sig sedan bakom ratten.

– Då åker vi, säger han. Klarar ni er nu?

– Klarar du dig själv? frågar jag.

– Jaja. Bara jag spelar mitt spel och gör mina grejer på träningarna ska det nog gå bra. Dags att prestera.

 

Han slipper i alla fall sjunga. När Sveriges landslag samlas i Stockholm för matcherna mot Irland och Slovakien får nykomlingen istället berätta en rolig historia för Kim Källström, Zlatan Ibrahimovic och resten av gänget. Han väljer en som är sann, från Hammarbytiden. Den handlar om hans yngre kusin, Yasin Zengin, som också var en lovande fotbollsspelare. Yasin såg upp till Erkan och ville bli lika duktig som sin förebild. I jakt på goda råd vände han sig till Yilmaz. »Hur ska jag göra för att bli bättre?« frågade Yasin. »Du måste alltid komma hungrig till matcherna«, svarade Yilmaz. Yasin tog honom på orden. Nästa gång det var dags för match åt han inte någonting på hela dagen. Det slutade med att han svimmade på planen av utmattning.

Historien går hem. Erkans nya landslagskompisar skrattar gott åt Erkans kusin.

Träningarna går bra, tycker Erkan, trots att vintern håller Stockholm i ett järngrepp. Han märker också att han är intressant för journalisterna. På fotbollskanalen.se kan man läsa att »Zengin lovar show om han får starta mot Irland«. I Sportbladets webb-TV-program Bollklubben låter reportern Johan Flinck Erkan prova och betygsätta en rad olika solglasögon. Inslaget är en blinkning till en uppmärksammad intervju som en frustrerad Erkan gjorde med Fan-TV efter en förlustmatch mot Elfsborg 2007. Erkan gömde sig då bakom ett par enorma solglasögon och klagade över att han »inte fick några bollar«.

Resdag. Hela familjen Zengin lämnar lägenheten i Eskişehir för att ta sig till Stockholm. För Erkan väntar hans livs första A-landslagssamling. Hustrun Tülay ser fram emot att få träffa släkt och vänner, hennes umgängeskrets i Eskişehir är inte stor.

Samtidigt som Erkan är Erkan hemma i Sverige håller Turkiets förbundskapten Abdullah Avci presskonferens inför sitt lags VM-kvalmatch mot Andorra. En av de turkiska journalisterna ställer en fråga om Erkan. Förbundskaptenen svarar:

– För 15 dagar sedan ringde jag Erkan Zengin för att vi behövde en spelare som han. Han berättade för mig att han blev väldigt lycklig. På en dag fixade vi hans pass. Efter ytterligare en dag skickade vi hans ansökan till Fifa. Därefter kom ett erbjudande från Svenska fotbollförbundet till honom.

Abdullah Avci berättar att han sedan pratade med svensken igen och att han då fick höra att spelaren – i samråd med sin pappa – bestämt sig för Sverige.

– Vi bemötte det med förståelse, säger Avci. Om vi inte hade bett Fifa om att återta vår ansökan hade Erkan, en ung spelare, hamnat i ett ingenmansland. Men vi valde att köra fair play.

 

På Friends Arena i Solna ser jag Erkan värma upp tillsammans med Anders Svensson och Jimmy Durmaz. Spelet mot Irland är svagt och en tidig skada på Mikael Lustig gör att Erik Hamrén endast kan genomföra två offensiva byten. Han väljer Ola Toivonen och Jimmy Durmaz, Erkan blir kvar vid sidlinjen hela matchen. Men Erkan behöver åtminstone inte känna att de burop som hörs efter slutsignalen är riktade mot honom.

Till träningslandskampen mot Slovakien i Zilina fyra dagar senare har Zlatan Ibrahimovic, Kim Källström, Andreas Isaksson, Johan Wiland och Sebastian Larsson fått ledigt. Det öppnar upp för två debutanter i startelvan: Kristofer Nordfeldt – och Erkan Zengin. Målvakten Nordfeldt imponerar med några fina räddningar medan Erkan har det lite svårare på den dåliga gräsmattan. I den 13:e minuten driver han förbi en motståndare men slår sedan ett felpass som låter slovakerna kontra.

– Det är det som är så farligt med fotboll, säger Lars Lagerbäck, som är TV3:s expertkommentator.

Men Erkan är åtminstone företagsam. Han söker hela tiden bollen och försöker jobba sig in i matchen. När han blir intervjuad i halvtid märks det att han är frustrerad över den dåliga planen: »Man kan inte spela fin fotboll. Man får kriga.«

Slovakien är närmast ett segermål i andra halvlek, men precis som mot Irland slutar matchen 0–0.

– Ska vi säga att det är Zengin och Nordfeldt som har imponerat mest? undrar TV3:s kommentator Niklas Holmgren.

– Nordfeldt framför allt, svarar Lagerbäck torrt.

Efter matchen är Erkan fortfarande irriterad på den gropiga gräsmattan. Men han får också beröm för sin insats – både från Erik Hamrén och från vissa journalister. I TT:s matchtext står det att han »var ett av få glädjeämnen«. I Sportbladet skriver krönikören Simon Bank: »Erkan var en av de nya som överraskade mig mest. Dessutom var han så fin när han försökte värma två små femåriga maskotar ute i kylan före avspark att han förtjänade överbetyg bara för det.«

 

Ett par dagar senare är Erkan tillbaka i lägenheten i Eskişehir. När jag pratar med honom låter han nöjd och missnöjd på samma gång.

– Kvaliteten på träningarna var på en helt ny nivå. Högt tempo och tekniskt spel. Och jag kände att jag hängde med riktigt bra, jag tog för mig och var inte nervös. Det tråkiga var att jag inte kunde vara mig själv riktigt under matchen.

– Det fanns ändå en del som tyckte att du var bra, säger jag.

– Men jag var inte så bra! protesterar Erkan. Jag kämpade så gott jag kunde, men du kan sätta Messi på den planen vi spelade på och han skulle få svårt att dominera.

Han säger att han hoppas på en ny chans när Hamrén tar ut sin trupp för VM-kvalmatcherna mot Österrike och Färöarna i juni. Men för att få den måste han göra en stark avslutning på säsongen i Eskişehirspor.

– Vi ska vinna cupen, och så har vi åtta matcher kvar i ligan. Fem mål där hade varit perfekt. Fan, det var grymt kul att vara med landslaget, det kändes helt rätt i magen också. Nu är jag bara ännu mer sugen på att visa vad jag kan.

– Har du hört något mer från det turkiska landslaget? frågar jag.

Erkan suckar.

– Jag orkar faktiskt inte prata mer om det. Det är Sverige som gäller nu, vad kan jag säga?

Enes skriker i bakgrunden och jag märker att Erkan gärna vill avsluta samtalet.

– Jag har snackat så mycket redan, säger han. Nu vill jag bara visa.