Ett missat VM-guld är också ett VM-guld

Att sex män missade ett VM-guld 1998 är fortfarande ett öppet sår i den franska fotbollssjälen. Det är dags att omvärdera händelsen.

Inför uppladdningen för VM på hemmaplan 1998 valde den franske förbundskaptenen Aimé Jacquet att ta ut 28 spelare, bara för att ett par veckor före premiären peta sex av dem i syfte att komma ner till den 22-mannatrupp som Fifa tillät. Lösningen skapade rabalder i republiken. En redan kritiserad förbundskapten sågades för såväl sin velighet som den grymhet han visade när han kvällen den 22 maj ratade sex män på gränsen till deras livs dröm. 

Ibrahim Ba, Sabri Lamouchi, Nicolas Anelka, Pierre Laigle, Martin Djetou och Lionel Létizi hade tillbringat flera dagar med Les Bleus men tvingades nu plötsligt lämna lägret vid Clairfontaine utanför Paris. Trots Jacquets vädjan om att de skulle stanna till frukost för att säga adjö, valde de i ren besvikelse att åka hem samma natt. Det var grymt där och då, och än tuffare när landslagskamraterna en och en halv månad senare tog VM-guld.

Det har gått 20 år sedan dess, men i Frankrike talas det fortfarande om de sex olyckliga män som gick miste om triumfen med minsta möjliga marginal. Att journalisten Karim Nedjari nu har släppt en bok – La nuit des maudits (De fördömdas natt) – som timme för timme betar av händelserna det där majdygnet 1998, säger mycket om vilket avtryck Jacquets beslut har satt i den franska fotbollssjälen. 

Annons

 

Det är en tacksam händelse att rekapitulera. De 22 utvalda blev nationalhjältar och hyllades under pompa och ståt på Champs-Élysées, medan de sex bortvalda satt framför diverse TV-apparater och försökte komma över den största besvikelsen de dittills upplevt. Flera av världsmästarna radade därefter upp ligaguld och Champions League-titlar under karriären, medan den ratade sextetten upplevde en hel del motgångar på plan. Och på senare år har 98-hjältar som Pires, Lebouf, Petit, Lizarazu, Henry, Desailly och Dugarry blivit välkända expertkommentatorer eller hjälptränare, parallellt med att Zidane varit framgångsrik tränare i Real Madrid och Blanc respektive Deschamps innehaft rollen som förbundskapten för Les Bleus. Samtidigt har de petade spelarna från 1998 haft svårt att hitta rätt efter den aktiva karriären.

»Fotbollens förmåga att rada upp tydliga vinnare och förlorare inbjuder till förenklingar och kvasifilosofiska utläggningar.«

I La nuit de maudits har Karim Nedjari sökt upp de olycksaliga två decennier senare för att be dem filosofera över vad det där Jacquetbeslutet egentligen betydde för deras liv. Pierre Laigle berättar om en tuff tid mot slutet av karriären då han gick klubblös och tvingades visa upp sig i testmatcher för arbetslösa fotbollsspelare. Martin Djetou reflekterar över en karriär som gick i stöpet på grund av giriga agenter och korkade klubbledare. Ibrahim Ba ser tillbaka på ett kringflackande fotbollsliv som till och med tog honom till Djurgårdens IF i obskyra Allsvenskan – efter karriären har han bara fortsatt flänga runt mellan boenden i Dubai, Milano och Senegal. Författaren beskriver det som en självvald exil från landet som en gång valde bort honom. 

I bakgrunden lurar ständigt frågan: Vad hade hänt om Jacquet valt annorlunda 1998?

 

Ämnet känns igen. Fotbollshistorien är fylld av sliding doors. Än är det en talangfull Tony Flygare som missar en straff och därmed en hel karriär, medan kompisen Zlatan Ibrahimović susar förbi och lyfter mot stjärnorna. Än är det startspelaren Stefan Selaković som borta mot Moldavien 2001 missar ett friläge, bara för att se inhoppande Marcus Allbäck rädda segern (och två kritiserade förbundskaptener) med två mål, varpå Allbäck blir given i Blågult i många framgångsrika landslagsår framöver.

Sådana analyser är lika lockande som förrädiska. Fotbollens förmåga att rada upp tydliga vinnare och förlorare inbjuder till förenklingar och kvasifilosofiska utläggningar om vad som egentligen varit om än det ena, än det andra inte hade hänt. Men faktum är att verkligheten ofta är mer nyanserad än så. Zlatan var bättre än Tony. Allbäck var effektivare än Selakovic. Och Ibrahim Ba hade högst sannolikt varit en lika rastlös globetrotter även med ett VM-guld i bagaget.

»Att mittfältaren hamnade i Sverige berodde mer på spelarens nyfikenhet än att han med ryggen mot väggen tog vad han fick.«

Just det sistnämnda tror jag mig kunna säga med största säkerhet, eftersom jag tillbringat åtskilliga timmar med »Ibou«. Först våren 2005, då jag skrev ett längre reportage om honom under hans första veckor i Djurgården. Sedan hösten 2007, när jag hängde honom i hasorna flera galna dagar och nätter i Milano, under vilka vi hann med allt ifrån att stöta på Zinedine Zidane med familj till att följa ett träningspass med Paolo Maldinis tioåriga son. 

Det som knuffade »Ibous« karriär ur kurs var inte Jacquet utan ett gäng knäskador, samt en rätt sympatisk inställning: att det var viktigare att ha roligt än att till varje pris nå framgång på plan. Att mittfältaren hamnade i Sverige berodde mer på spelarens nyfikenhet än att han med ryggen mot väggen tog vad han fick. »Ibou« uttryckte det själv när jag på ett hotell på Lidingö 2005 frågade honom om han ångrade något: »Jag har fått se en massa länder, jag har lärt mig flera språk, jag har vänner överallt på jorden och jag mår bra. Jag tycker faktiskt inte jag har något att ångra i livet.«

 

På samma sätt tror jag att det förhåller sig även för de andra fem som porträtteras i Nedjaris bok. Visst sörjer de att de inte har ett VM-guld hemma i byrålådan, men det är också tydligt att samtliga haft ungefär den karriär och det liv som talang och ambition räckte till. Och så illa som författaren försöker få det att framstå gick det faktiskt inte. 

Laigle tog ändå franskt ligaguld med Olympique Lyonnais 2002. Lamouchi flyttade efter VM-petningen från Auxerre till Monaco och blev även han fransk mästare. Letizi flyttade till Paris Saint-Germain och var förstemålvakt i huvudstadsklubben i hela sex år. Och Anelka blev trots allt världens dyraste spelare när han 1999 gick till Real Madrid och vann Champions League (dessutom återvände han till landslaget året därpå och tog EM-guld). Till och med Djetous motiga karriär – fylld med dåliga val, rådgivare och klubbledare – hamnar i ett annat ljus när han i boken själv analyserar sin person: »När chansen kommit har jag flytt. Ärligt talat tror jag att jag har varit rädd, och rädslan har gjort att jag missat avgörande ögonblick. Därför har jag ofta varit nära mina drömmar men aldrig uppfyllt dem.« 

 

Annons

Så nej, tesen om att Jacquets val den 22 maj 1998 avgjorde sex livsöden tror jag inte på. För i ärlighetens namn: Vilken roll hade de kommit att spela i turneringen om de nu blivit uttagna? Letizi hade varit tredjemålvakt utan en enda matchminut, de övriga fem hade i bästa fall gjort något inhopp men högst sannolikt blivit typ Mikael Nilsson à la VM 1994: bänknötaren som hejade fram sina lagkamrater på plan och sedan agerade backgammonpartner för att bota hotelldöd mellan matcherna.

»Vi har valt att bjuda in de sex yngre ­spelarna som lämnade oss kvällen den 22 maj. De förtjänade att vara med oss.«

Faktum är att anledningen till att de sex spelarna fortfarande förknippas med VM 1998 i mångt och mycket hänger ihop med att de petades inför mästerskapet. Så kan kvällen den 22 maj 1998 ses som ett fotbollens svar på Ulf Lundells uttalande i början av 1990-talet om att en inställd spelning också är en spelning. 

Bitterheten hos de sex verkar också ha lagt sig med åren. När Laurent Blanc i våras på en presskonferens annonserade en återträff i form av en vänskapsmatch för det gamla VM-laget gav han till och med de sex petade spelarna extra uppmärksamhet: »Vi har valt att bjuda in de sex yngre spelarna som lämnade oss kvällen den 22 maj. De förtjänade att vara med oss.« När det var dags för match den 12 juni anslöt Ba, Detjou, Lamouchi och Letizi. Bara Anelka (som vid VM 2010 bråkade sig bort från allt vad fransk landslagsfotboll heter), och Laigle (som i boken avslöjar att han numera undviker den ytliga fotbollsmiljön) uteblev. 

 

Nu är jag inte dummare än att jag förstår att det är oerhört tufft att missa ett VM, särskilt ett där det egna landslaget vinner den finaste titel fotbollsvärlden erbjuder. Men att skriva upp detta till ett trauma som det inte var, och likt Nedjari tilldela varje spelare ett symboliskt epitet hämtat ur grekisk mytologi – Ba är Ikaros, Djetou är Sisyfos, Lamouchi är fågeln Fenix – motverkar sitt syfte. Snarare än att betrakta de sex ratade som offer blir berättelsen en påminnelse om att fotbollsvärlden ofta fäster alltför stor vikt vid enskilda händelser i form av ett avgörande mål, en räddad straff eller en trupputtagning. 

Nedjari bidrar faktiskt själv med en pusselbit som motsäger tesen om det fatala inför Jacquets val vid VM 1998. I uppräkningen av alla världsmästarnas lyckade TV- och tränarkarriärer efter att de lagt skorna på hyllan snubblar författaren över Stéphane Guivarc’h. Anfallaren var ifrågasatt inför mästerskapet och ett hett tips på att bli en av de spelare som Jacquet skulle välja bort. Men han inkluderades inte bara i truppen, han spelade dessutom finalen mot Brasilien från start. I dag jobbar han som poolförsäljare i Bretagne.  

Henrik Ekblom Ystén är frilansjournalist och tidigare chefredaktör för Offside.