City får pisk av Randers

I All or Nothing, dokumentärserien om Manchester City, får vi äntligen kika in bakom den nyrika fasaden. Där är det myspysigt hela vägen till titeln.

Förra säsongen följdes det danska Superligalaget Randers FC av ett TV-team. Kanal 9:s tittare fick i Superliga Backstage – Randers FC i realtid följa den jylländska klubbens vedermödor i tabellens nedre regioner, och redan i inledningen förstod de att journalisterna verkligen lyckats komma nära laget. »Jag vet inte om det är för att min röv har blivit så fet, men jag kan inte avgöra om stolen jag sitter på är varm eller kall«, säger den pressade tränaren Ólafur Kristjánsson efter tre raka matcher utan vinst. I kampen därpå, borta mot Hobro, ligger Randers under i paus. Stämningen är usel. Backen Johnny Thomsen och den tyske anfallaren Marvin Pourié börjar bråka om någon skitsak. 

»Stop talking to me!« gormar den ene.

»You fucking snake!« skriker den andre.

Annons

Ólafur Kristjánsson påpekar att det vore bättre om spelarna använde energi på planen, men som tittare fattar man att matchen redan är körd. Och att tränarens dagar i klubben förmodligen är räknade. Mycket riktigt avgår han också snart. 

Som svensk har jag ingen särskild anledning att bry mig om Randers och inte heller i Danmark är det en klubb som väcker starka känslor. Här finns inga stjärnor, ingen stor publik, inga ligaguld, ingen ingrodd rivalitet med en seriekonkurrent. Danmarks svar på, tja, Sirius kanske? 

Ändå lyckas dokumentärserien få en att verkligen känna för Randers. Spänningsmomentet – ska de lyckas hänga kvar? – fungerar eftersom avsnitten sänds medan ligan fortfarande pågår.

 

När bjässen Amazon kliver in på fotbollsdokumentärplanen duger förstås inte en dansk bottenklubb. Istället får vi följa Manchester City och dess stjärnor i vad som beskrivs som en »unik inblick«. För det första: Stämmer det? Ja, på så vis att vi här släpps in i omklädningsrummet och får ta del av managern Pep Guardiolas (ibland oväntat förvirrade) taktiksnack. Vidare är vi med när den till synes genomhygglige lagkaptenen Vincent Kompany intervjuas av skolbarn, på Benjamin Mendys läkarundersökning, i Sergio Agüeros fotbollsinredda villa (han längtar mycket efter sin son i Argentina, säger han) och när Guardiola för ett mycket stelt samtal om racketsport med klubbägaren Shejk Mansour i Abu Dhabi. I Premier Leagues allt mer skyddade verkstad är sådant ofarligt bakom kulisserna-material förstås i någon mån unikt. 

»Det hade lika gärna kunnat vara tre snubbar på väg ut till en korpmatch på Heden.«

Men dokumentärvän av ordning påpekar gärna att det även tidigare har funnits exempel på »unika inblickar« i världens största klubbar. Dessutom av bättre kvalitet. Jag rekommenderar till exempel FC Barcelona Confidential, där vinkeln är Joan Laportas jakt på Ronaldinhos signatur för att på så sätt säkra sitt presidentskap i klubben. Amazons högbudgetproduktion saknar vinkel, även om Ben Kingsleys berättarröst gör sitt bästa för att hitta på en: Kan Guardiolas beautiful game nå framgång även i världens tuffaste liga? Premier League-vän av ordning påpekar gärna att Manchester United, eller Arsenal för den delen, inte direkt saknade spelglans under sina troférika år. 

 

Nej, All or Nothing (en svårbegriplig titel, vi får se laget vinna mycket men inte allt) är helt enkelt »en säsong med Manchester City«. Och eftersom vi har med förra säsongen att göra saknas också spänningsmoment. Till skillnad från danskarna har Amazon först låtit säsongen gå och därefter slagit sig ner i klipprummet. Jämfört med streamingkonkurrenten Netflix motsvarande serie om Juventus, där filmarna verkligen bara skrapar på den vackra ytan, står den sig bra. Här får vi åtminstone se Guardiolas omedelbara frustration i omklädningsrummet efter ett kryss mot Crystal Palace. Tränaren har själv berättat att Amazon haft »total frihet« att använda vilket material de vill. Men ett samarbete – för detta är ett samarbete – mellan storklubb och nätjätte får förstås inte skava för mycket. Med framtida produktioner i åtanke har Amazon ingen anledning att reta upp en av världens mäktigaste klubbar. Därför gräver man inte i spåren efter miljarderna som Abu Dhabi United Group pumpat in i klubben. Och den gången man som tittare verkligen vill veta vad som sägs i omklädningsrummet – vid underläge 0–3 mot Liverpool i Champions League-kvartsfinalen – är dörren låst. De gånger vi får se spelarna prata med varandra kring matcherna är det ständigt ofarligt, mysigt – och intetsägande. Så här låter det till exempel i omklädningsrummet inför en match mot Leicester:

Fabian Delph: »Vi ska ha tre poäng i dag, ingenting annat än tre poäng.«

Fernandinho: »Kommunikation är mycket viktigt. Prata med varandra där ute, killar.«

Guardiola: »Kom igen nu, killar!«

Det hade lika gärna kunnat vara tre snubbar på väg ut till en korpmatch på Heden. 

Ofrivilligt rolig är också scenen där den tidigare The Smiths-gitarristen Johnny Marr pissar på antagonisten Manchester United genom att hävda att bara coola musiker håller på City. Sagt alltså av en plastikopererad och Per Gessle-friserad 54-åring som inte fått ur sig något kvalitativt under hela Kevin De Bruynes livstid. 

 

Annons

Behållningen är trots allt Pep Guardiolas vilda fotbollshjärna, men man kommer honom aldrig riktigt in på livet. Varje gång han närmar sig något intressant måste en ny match betas av i serien. Två timmars fokuserad intervju med tränaren som har vunnit 25 titlar med Barcelona, Bayern München och Man City hade åtminstone gett mig mer än denna pimpade säsongsredovisning.

Ändå är jag rätt säker på att vi kommer att få se fler välproducerade inifrånskildringar av detta slag. Klubbarna uppfattas som bjussiga i fansens ögon, utan att riskera jobbiga frågor eller blottade intriger. Spelarna och ledarna i danska Randers satte desto mer på spel, och halvvägs in i säsongen tröttnade klubbledningen på den närgångna rapporteringen och drog i handbromsen. Utan kameror och mikrofoner på matcherna klarade de också kontraktet till slut. Det var synd att vi inte fick se det skildrat, men Randers ska ha heder av att de lät sig följas på riktigt åtminstone ett tag. Jag kan garantera att tittarna, trots röran och konflikterna, känner mer för det jylländska laget i dag än vad de gjorde innan, och man kan bara hoppas att svenska klubbar har samma mod om frågan ställs. Vad säger ni, Sirius – ska vi låta kameran gå?

Johan Orrenius är chefredaktör på Offside.