Här kommer alla känslorna på en och samma gång

Viasatstudion saknar Sladjan Osmanagić och hans flöden.

Förutom en brummande mikrovågsugn är lägenheten helt tyst. I det högra hörnet på TV-skärmen blänker »mute«-symbolen – resultatet av oändliga reprisvinklar och ett malande som gissningsvis innehåller frasen »det är så typiskt Arsenal«. För en kraftigt insyltad och ofta partisk fotbollssupporter kan analyserna i Viasatstudion kännas tröttsamt repetitiva. Allt oftare hör jag mig själv säga: »Jag vet, Bojan, jag vet.« Allt oftare har Twitter blivit min räddning.

I halvtidspausen visas reprisvinkel nummer fyra av ett bränt läge. Följt av, vad det verkar, en diskussion om Granit Xhakas felpassningar. Jag vet, utan att ha på någon volym, att efterklokhetens självklarhet tagit över: »Han borde ha passat honom istället.« Jag plockar upp mobiltelefonen och skrollar igenom mitt flöde. Någon skriver att Laurent Koscielny haltade ut i spelartunneln och ställer sig frågande om han kommer att spela vidare. En annan kommenterar att Henrikh Mkhitaryan har sprungit två kilometer mer än den outtröttlige Aaron Ramsey.

Många supportrar, inklusive jag själv, lägger ner ohälsosamt mycket tid på sina lag. Vi vet vem av spelarna som har haft en förkylning i veckan, vem som bestämmer musiken i omklädnings­rummet och vem som vunnit flest nickdueller mot Bournemouth. Arsenal är min hobby, min högtidsstund på helgerna. För Bojan Djordjić, Martin Åslund, Ola Andersson och de andra är Arsenal bara en del av ett jobb. Arsenal är endast ett av ett antal lag som det ska malas om. Därför kan ingen förvänta sig att experterna i en TV-studio ska besitta kompletta kunskaper om respektive lag. Men precis som fotbollen har förändrats, har även match­upplevelsen förändrats. Dagens supportrar har tillgång till fler informationskällor och fler plattformar. Analyserna kan med relativt små medel gå ännu djupare. Utvecklingen och verklig­heten ställer krav på en TV-studio att anpassa sig och att konkurrera bortom dyra rättighetspengar.

Annons

 

I grund och botten vill jag ha mer uppdaterade fakta och mindre spontana åsikter och känslor när jag tittar på fotboll. Ett exempel: Fem minuter innan Viasatstudion lämnar över till Niklas Holmgren vet jag att Elneny har värmt upp med maxlöpningar på Emirates gräs under hela halvtidspausen. Jag vet det eftersom Twitterkontot »Afcamden« skrivit det från sin plats bakom hörnflaggan. I en perfekt värld hade Viasats experter ägnat åtminstone 30 sekunder av vilan åt att ögna igenom initierade Arsenalkonton och därmed kunnat diskutera vad Elneny bidrar med istället för den nyss så bespottade Xhaka. Det hade gett mig något. I många andra sammanhang kan man med enkelhet påstå att Twitter är en oändlig åsiktsapparat med både troll och uppviglare, men när det kommer till initierad match­bevakning slår den vita fågeln den polerade ­studion på fingrarna.

 

Tidiga försök har gjorts. Men troligen var de för tidiga. Minns Sladjan Osmanagić och hans laptop vid det ensamma bordet några meter från Ola Wenström. Tanken var god: med hjälp av det nya Facebook skulle han agera portal till internet och lyfta in kommentarer i sändningen. Ett problem då var att sociala medier inte svämmade över av årskortsinnehavare på Highbury som ägnat många timmar och dagar åt att vinna sina följares förtroende. Sladjan kunde inte välja och vraka mellan privatpersoner som gjort det till en livsgärning att analysera löpvägar. Men de finns i dag, och kanske är det dags att doppa tårna i flödena igen. Att ta del av den enorma kunskapen som flyter runt för sig själv. Helt i onödan. Att förstå vad som är relevant för många av oss som tittar är nyckeln för att få mig att slå på ljudet igen.

Robin Ridell är journaliststudent och praktikant på Offside.