Haveri när Pogba blir TV-stjärna

I mitten av maj 1998 befann jag mig i alpbyn Tignes för att följa det franska landslagets uppladdning inför VM på deras egen hemmaplan. Under några intensiva dagar såg jag Thierry Henry, Laurent Blanc, Youri Djorkaeff och gänget åka skidor både på längden och utför. Jag såg dem bergsvandra och slappa framför den öppna brasan på hotell Montana. Allt betraktade jag på distans, tillsammans med kollegor från franska medier. Där stod vi med block och kameror på behörigt avstånd från stjärnorna. Men jag noterade också att en av »oss« hela tiden befann sig på insidan – med en liten handkamera i högsta hugg. Jag undrade förstås vem denna specialinbjudna gäst kunde vara. Varför skrattade Henry och Blanc i kapp med just honom?

Några månader senare fick jag svaret. Filmaren och journalisten Stéphane Meunier hade fått haka på landslaget ända från lägret i Tignes fram till finalen på Stade de France den 12 juli. Resultatet gick att se i Les Yeux dans Les Bleus som släpptes senare den hösten. Där kunde tittaren följa med en skamsen Zinedine Zidane hela vägen in i omklädningsrummet efter utvisningen mot Saudiarabien. Där fanns kameran med när Lilian Thuram firade sina två mål mot Kroatien med att lyssna på Miles Davies på hotellrummet. Där fick man ta plats på avbytarbänken de lyckliga minuterna innan domaren blåste av VM-finalen.

När tidningen L’Équipe för fyra år sedan bad guldhjälten Bixente Lizarazu recensera filmen han själv är med i ansåg han att det var den bästa fotbollsdokumentären någonsin, eftersom den fångar en så »extraordinär tidsperiod helt från insidan«. Jag är benägen att hålla med.