Haveri när Pogba blir TV-stjärna

Fotbollsvärlden är enkel: ju större stjärnor, desto mindre öppenhet. Varför är det inte så i Frankrike?

I mitten av maj 1998 befann jag mig i alpbyn Tignes för att följa det franska landslagets uppladdning inför VM på deras egen hemmaplan. Under några intensiva dagar såg jag Thierry Henry, Laurent Blanc, Youri Djorkaeff och gänget åka skidor både på längden och utför. Jag såg dem bergsvandra och slappa framför den öppna brasan på hotell Montana. Allt betraktade jag på distans, tillsammans med kollegor från franska medier. Där stod vi med block och kameror på behörigt avstånd från stjärnorna. Men jag noterade också att en av »oss« hela tiden befann sig på insidan – med en liten handkamera i högsta hugg. Jag undrade förstås vem denna specialinbjudna gäst kunde vara. Varför skrattade Henry och Blanc i kapp med just honom?

Några månader senare fick jag svaret. Filmaren och journalisten Stéphane Meunier hade fått haka på landslaget ända från lägret i Tignes fram till finalen på Stade de France den 12 juli. Resultatet gick att se i Les Yeux dans Les Bleus som släpptes senare den hösten. Där kunde tittaren följa med en skamsen Zinedine Zidane hela vägen in i omklädningsrummet efter utvisningen mot Saudiarabien. Där fanns kameran med när Lilian Thuram firade sina två mål mot Kroatien med att lyssna på Miles Davies på hotellrummet. Där fick man ta plats på avbytarbänken de lyckliga minuterna innan domaren blåste av VM-finalen.

När tidningen L’Équipe för fyra år sedan bad guldhjälten Bixente Lizarazu recensera filmen han själv är med i ansåg han att det var den bästa fotbollsdokumentären någonsin, eftersom den fångar en så »extraordinär tidsperiod helt från insidan«. Jag är benägen att hålla med.

Annons

 

Efter över 20 år som fotbollsjournalist har jag förstått en sak: ju större stjärnglans och ju större sammanhang, desto svårare att komma nära. Jag har själv mottagit åtskilliga nej genom åren. Som när vi på Offside 2004 försökte övertala Lars Lagerbäck att få komma in bakom kulisserna under EM i Portugal och bemöttes med en medömkande blick och svaret att det naturligtvis var omöjligt. Som när jag vid EM fyra år senare ville följa Anders Svensson tätt i hälarna men fick nöja mig med att punktmarkera hans flickvän, mamma, pappa, bror och lagkamrater i Elfsborg under de mest intressanta veckorna – för att sedan djupintervjua huvudpersonen först efter mästerskapet. Eller som när jag 2009 skickade ett brev till Henrik Larsson för att anmäla intresse om att skriva en innovativ självbiografi med utgångspunkt i spelarens absolut sista år på fotbollsplanen. Jag fick inte ens något svar.

Trösten ligger i att andra än jag har gått bet. 2012 lyckades dokumentärfilmaren Tom Alandh övertala förbundskapten Erik Hamrén att porträttera landslaget under kvalet till VM i Brasilien, bara för att tre månader senare få höra att Svenska fotbollförbundet ville styra upp projektet. Landslagschef Lasse Richt förklarade kursändringen i DN: »Först måste vi se vad Alandh ska göra? Hur ska vi lägga upp det? Ska han med kamera följa oss in i alla skrymslen och vrår?« När förbundet ville skriva kontrakt om var man fick filma sade Alandh nej eftersom han aldrig stött på ett liknande krav, inte ens i samband med dokumentären om kung Carl XVI Gustaf. »Det är till och med lättare att filma fångarna på kåken än Hamrén«, summerade Alandh i DN.

Uppenbarligen tänkte det franska fotbollsförbundet inför 1998 annorlunda än det svenska. Annars hade Les Yeux dans Les Bleus aldrig existerat. Då var ändå det franska landslaget just vid den tiden maximalt pressade: i ständig strid med franska medier och med större krav på sportslig framgång än någonsin. Och med all respekt för Larsson, Lagerbäck, Svensson och Hamrén – stjärnglansen står sig slätt jämfört med Zidane, Djorkaeff, Deschamps och Desailly.

»Det fanns några väldigt oprecisa rader som beskrev möjligheten att få producera ›en kassett‹. Det fanns med andra ord en klausul som vi kunde luta oss mot.«

Nu kunde man förstås ha avfärdat dokumentären som en ovanligt lyckad engångsföreteelse om det inte vore för att fransmännen har fortsatt komma storspelare inpå livet. Zidane ställde 2005 upp på det galna konstprojektet Zidane: A 21st Century Portrait, där 17 synkroniserade kameror följde honom under en Real Madrid-match. Zidane återkom sedan i dokumentären Zidane, un destin d’exception 2006, där filmarna Alix Delaporte och VM-bekantingen Meunier följde spelarens sista matcher i Real Madrid och landslaget. Bland annat fick tittaren hänga med klanen Zidane från hemmet i Madrid till Santiago Bernabéu, och fnissa över att minibussen tvingades vända när hustrun Veronique kom på att hon i all hast slängt biljetterna i papperskorgen hemma. Och 2007 släppte fransmannen Cédric Degruson en närgående dokumentär med Didier Drogba, där spelaren till och med själv höll i kameran när han filmade från spelartunneln under firandet av Chelseas ligaguld 2006.

Även dagens stjärnor bjuder till. Medan svenska medier finner det omöjligt att nå fram till Zlatan Ibrahimović publicerar franska Canal+ en intervju med anfallaren, utförd av Ibrahimovićs förre lagkamrat Olivier Dacourt. Och under våren har fransk TV sänt Pogba Mondial: La Pogsérie, en följetong där man får komma mittfältaren Paul Pogba inpå livet.

Det är inte utan att man undrar: Hur tusan lyckas fransmännen med det här?

 

I en intervju med Stéphane Meunier i boken Tant Aimée berättar filmaren om tillkomsten av Les Yeux dans Les Bleus. När han fick frågan av Canal+ om att göra en dokumentär om VM var han först tveksam och dröjde med svaret: »Jag ville ju se matcherna, jag ville inte bli killen som intervjuade en korvgubbe utanför Stade de France på finaldagen«, berättar han. Meunier frågade en vän om han visste om någon hade lyckats följa ett landslag på ett stort mästerskap inifrån tidigare. Vännen svarade: »Det är en så dum idé att ingen ens har kommit på tanken!« Meunier bestämde sig för att i varje fall ställa frågan. På Canal+ tände man på filmarens galenskap och gick vidare till förbundet. Med sig till mötet tog man ett gammalt sponsorkontrakt. »Det visade sig att det fanns några väldigt oprecisa rader som beskrev möjligheten att få producera ›en kassett‹. Det fanns med andra ord en klausul som vi kunde luta oss mot«, berättar Meunier i boken. Efter lusläsning av kontraktet, och efter att advokater granskat rättigheter och skyldigheter, gav förbundet klartecken.

»Pogba och Griezmann är ledare. De ska framstå som exempel. Och ändå, när du förlorar, så skriver du på för Canal+ för att sälja de här dumheterna.«

Att just Canal+ öppnade dörren för Les Yeux dans Les Bleus är symptomatiskt. För tittar man på andra produktioner genom åren är det just den mäktiga film- och sportkanalen som legat bakom mycket. Anledningen är enkel: när Canal+ startade 1984 var det den första betal-TV-kanalen någonsin, och de var övertygade om att vägen till framgång gick via film och sport. De köpte rättigheterna till att sända franska högstaligan och snart började de pumpa in pengar i sporten. 1991 gick mediebolaget till och med in och köpte Paris Saint-Germain – i syfte att få ett huvudstadslag som kunde utmana dåtidens franska giganter Olympique de Marseille. Många har i efterhand sett kanalen som en av de främsta orsakerna till att fransk fotboll under 1990-talet och framåt fått ett uppsving. Som den forne Auxerretränaren Guy Roux en gång påpekade: »Vi får aldrig glömma att mer än hälften av de franska spelarnas löner genom åren har betalats av Canal+.«

 

Kort sagt: fransk fotboll har i över 30 år levt i symbios med den mäktiga kanalen, och det är därför inte så underligt att spelare och ledare öppnar dörren när kassakon hör av sig.

Sedan kan man förstås fråga sig hur bra det är. Ska journalistik göras på det här sättet? Blir det trovärdigt om parterna är beroende av varandra för att ens överleva?

Annons

Ja, svaret är att om resultatet blir som Les Yeux dans Les Bleus så är det lätt att strunta i vilket. Dokumentären är så unik att jag bara är tacksam för att det en gång skrevs in en klausul i ett sponsorkontrakt som de flesta hade glömt bort. Men svaret är också att det kan gå rejält åt pipan. Pogba Mondial: La Pogsérie – som har sänts i Canal+ under våren – är en uppvisning i smaklöshet. Det enda man kommer nära är Paul Pogbas glädje över att vara rik och hans vilja att bli ännu rikare. I första avsnittet bjuds tittarna på guidad tur i mittfältarens lyxvilla i Manchester, »Poghouse«, och får bland annat se hans filmrum, »Pogcinema« och det intilliggande »Popcorner« (varför det inte fick heta »Pogcorner« är ett mysterium), där en välfylld godismaskin står och väntar. I ett senare avsnitt tramsintervjuar Pogba och Anton Griezmann varandra, strax efter att landslaget förlorat mot Colombia. Det fick Christophe Dugarry, VM-hjälte från 1998, att gå i taket i radiokanalen RMC: »De är inte seriösa. Pogba och Griezmann är ledare. De ses som stora spelare och ska framstå som exempel. Och ändå, när du förlorar, så skriver du på för Canal+ för att sälja de här dumheterna«.

Man kan väl cyniskt konstatera att det gått 20 år mellan Les Yeux dans Les Bleus och Pogba Mondial. Den finansiella maktposition som Canal+ utnyttjade gentemot fotbollen har kanalen fortfarande kvar, men skillnaden är att spelarna av i dag inte är dummare än att de ser till att utnyttja TV-tiden till eget varumärkesbyggande. Pengar styr nu som då – men med fler aktörer som vill ha sin del av kakan. »Qui sème le vent, recolte la tempête«, som fransmännen säger. Eller »Som man sår får man skörda«, som vi säger.

Henrik Ekblom Ystén är tidigare chefredaktör på Offside och i dag frilansjournalist.