Under vinjetten Fotbollskultur recenserar vi böcker, filmer och dokumentärer om fotboll. Den här texten behandlar boken Two Brothers om Jackie och Bobby Charlton.
När Bobby Charlton lyfte Europacuppokalen 1968 påminde han mer om en pigg morfar än om den 30-åring han faktiskt var. Återhållna känslor, överkammad flint. Han föredrog Frank Sinatra framför The Beatles och framförde i en intervju åsikten att yngre britter borde tillbringa mer tid med äldre britter. Och ingen förkroppsligade förfallet hos dagens ungdom bättre än George Best, den långhårige slarvern i hans eget lag. Känslorna var ömsesidiga. Best önskade att han bara en gång skulle få höra Bobby Charlton säga »fuck« och fejkade skada för att slippa legendarens avskedsmatch i Manchester United.
Om Best istället spelat med Bobbys två år äldre bror Jack hade han garanterat fått höra fler fula ord. I Jonathan Wilsons ambitiösa biografi om Englands mest kända fotbollsbröder återkommer han ständigt till olikheterna. Jack var social, skämtsam och hetlevrad utan att vara långsint. Bobby var inbunden och allvarlig. Jack vinkade och skämtade glatt med åskådarna när bröderna hyllades med kortege i hemstaden Ashington efter Englands VM-guld – Bobby tyckte mest att det var pinsamt.
Förmodligen var det också lättare att vara Jack. Bobby var den begåvade sonen, den som mamma Cissie tidigt bestämde skulle bli en stor spelare. Jack verkar mer ha spelat för att det var skoj och började träna seriöst först under Don Revie i Leeds. Fascinerande nog var det sedan »Big Jack«, vars gängliga kropp och slängiga spelstil det gärna skämtades om, som lyckades som tränare, inte minst som förbundskapten för Irland, vars landslagsspelare han förvandlade från glada förlorare till VM-kvartsfinalister. Bobby gav däremot upp tränarkarriären redan efter ett misslyckat försök i Preston.
Tidsbegränsat erbjudande
Du behöver vara medlem för att läsa vidare. Just nu: 0 kr första månaden eller 99 kr första kvartalet!
Har du redan ett konto? Logga in här.