I onsdags intervjuade jag löparen Andreas Almgren, VM-bronsmedaljör på 10 000 meter i Tokyo i september. Vi pratade mest fotboll. I sina drömmar spelar Almgren fortfarande fotboll i AIK och i verkligheten var han ett tonårslöfte i klubben. Innan han valde friidrotten var han med på en handfull pojklandslagsläger och han fick även träna med AIK:s A-lag. Han besegrade dem alla i det fruktade jojotestet och blev en gång kapad av veteranen Nils-Eric Johansson när han försökte peta och sticka förbi.
– Det var stort för mig, sade Almgren och skrattade.
Jag var nyfiken på valet han gjorde. Det finns förstås inga garantier, men med tanke på hur långt fram han låg och hur ambitiös han var – en hygglig fotbollskarriär var knappast osannolik. Andreas Almgren hade inte ens behövt nå sin fulla potential för att kunna leva gott på sporten. En dussinspelare i Allsvenskan drar in mer i månaden än många elitlöpare som lever på prispengar och träningsbidrag. Och vid den tiden: bara tanken på en svensk slättlöpare som slåss om VM-medaljer? Herregud, vi höll till godo med Jonny Danielsson-segrar på Finnkampen.
Förutom det avsevärt mindre nålsögat till de stora scenerna kommer också alla uppoffringar. Den fotbollsspelare som ondgör sig över tuffa försäsonger kan gärna ställa den mot Almgrens uppladdning inför årets VM. I Tokyo väntade lopp i 30 graders värme och hög luftfuktighet. För att vara optimalt förberedd genomförde Almgren därför åtskilliga löpbandspass i den »klimatkammare« som finns på träningscentret Bosön. 38 grader varmt, 60 procents luftfuktighet, 50 minuter löpning. Kläder: shorts, underställströja, regnjacka och en keps omsluten av jackans kapuschong. I det höga tempot mäts hud- och kroppstemperatur. Den stiger snabbt under kläderna.
