Jag är inte omedveten om att Offside ibland beskylls för att skriva för långt. Många gånger hade vi kunnat kapa flera tusen tecken och fått en bättre slutversion. Och jag vet väldigt väl att vi för ofta gjort intervjuer på caféer och skrivit meningslösa beskrivningar om spelaren som »tar en klunk av sitt kaffe« eller om tränaren som »sjunker ner i en soffa«. Jag har nog skrivit »säger han och lägger in en snus under läppen« tio gånger i Offside trots att det inte bidragit ett dugg till texten. Visst, man kan argumentera för att de här meningslösa beskrivningarna behövs för att slå isär ett citatfyllt stycke, men det är ändå för slappt. Fasiken, jag säger till de skribenter som jag är redaktör för att det inte är relevant huruvida Janne Andersson häller ner mjölk i kaffet eller inte – så länge han inte är laktosintolerant.
Däremot tror jag inte att vi har citerat någon taxichaufför på väg till en fotbollsarena de senaste åren – någonstans har även vi gränser!
Nu när jag har slagit fast att vi är långt ifrån felfria: är det läge för personerna bakom alla dokumentärpoddar att börja rannsaka sig själva?
På cykeln på väg till jobbet och på gymmet lyssnar jag just nu på tre olika dokumentärpoddar: Svenska Dagbladets/Bandas Dynastin, Spotify Doks Jakten på Bo Balderson och Third Ear Studios Miljardären som försvann. Samtliga är extremt välproducerade och jag har inget annat än beundran för alla inblandade. Berättarglädjen är många gånger tydligare i ljudformatet än i texten, och det är något vi skribenter borde tänka mer på. Och jag vet hur tidskrävande det är att få ihop bara några få minuter bra ljudmaterial. Men oavsett om det handlar om Jan Stenbecks barn, en mystisk deckarförfattare eller en affärsman från Kina som blåser halva Kalmar märker jag av återkommande mönster, tilltag som börjar störa.
