Första arbetsveckan efter en längre ledighet är alltid besvärlig. Man känner sig långsam och dålig. Det finns hundra grejer att ta tag i och just därför är det lätt att bli handlingsförlamad. Ett gammalt knep är att boka in ett jobb redan första dagen för att undvika att fastna i ett apatiskt tillstånd framför skärmen. Så kom det sig att jag i måndags tog bilen till Onsala och knackade på hemma hos Gais tränare Fredrik Holmberg. Det var egentligen hans lediga dag men Holmberg är en person som sällan tar paus från fotbollen. När jag anlände satt han och studerade Bodø/Glimts inkast.
– De har vissa igångsättningar som jag tror att vi kan lära oss av, förklarade han.
Han sa förstås mycket mer än så och när jag åkte därifrån kände jag mig lite smittad av hans positiva energi. Tro fan att gaisarna springer livet ur sig i matcherna.
Två dagar senare sågs vi igen efter en intensiv träning på Gaisgården. Ungefär samtidigt offentliggjordes försäljningen av Axel Henriksson till Blackburn – ett av många bevis på klubbens urstarka arbete efter degraderingen från Superettan 2021. Den klubb som för tre år sedan delade serie med Tvååker och Vänersborg har med sin välscoutade budgettrupp nu elva raka allsvenska matcher utan förlust och kan med trovärdighet drömma om grönsvart Europacupspel nästa år.
Men på en punkt går det inte att berömma Gais. När jag på måndag tar mig till Gamla Ullevi för att se det utsålda hemmaderbyt mot IFK Göteborg kan jag som vanligt inte köpa ett matchprogram.
