Jag har de senaste åren skrivit om mina erfarenheter som tränare för min sons fotbollslag. Ofta har det inte blivit annat än små korta grejer i sociala medier, ibland något mer argt om hur lite kommuner och politiker bryr sig om barnidrott, medan det andra gånger har resulterat i långa reportage om nivåindelning, tränare som selekterar redan från sex års ålder, hur komplicerat det kan bli när man i tidig ålder får höra att man är bäst eller i mer direkta intervjuer med resultatrika ungdomstränare som BP:s Peter Kisfaludy.
Tränarrollen – eller snarare ungdomsfotboll – har blivit mitt stora fritidsintresse. Beslutet att hoppa in som tränare för min sons lag för tre år sedan är ett av de bästa besluten jag någonsin tagit. Jag vet inget som jag tycker är roligare och jag har definitivt ingen annan hobby i mitt liv som är så givande på så många nivåer (jag har heller inget annat i mitt liv som kan vara så krävande och då har jag ändå en 25 meter hög ek i min trädgård som släpper tiotusentals löv och lika många ekollon på min gräsmatta varje år). Inte sällan ringer jag tränare och forskare och säger att jag gör research för ett kommande reportage om ungdomsfotboll i Offside när sanningen egentligen är att jag bara vill prata med expertis om ungdomsfotbollens alla aspekter. Många är de kvällar som avslutas med att jag ligger i mörkret med min telefon och letar efter nya övningar. Händer det att jag en ledig söndagsmorgon cyklar iväg för att titta på ett annat lags träning? Så kan det vara.
Mitt, och mina tränarkollegors lika stora engagemang och intresse för att göra det så bra, roligt och utvecklande för 25 tolvåriga killar i Önnereds IK, är självförvållat och inget som kan förväntas av alla föräldrar som placerar sina barn i breddföreningar. Några tvingas bli tränare för att inga andra föräldrar vill vara tränare och det får också vara okej eftersom alternativet är ännu sämre.