När vi var bäst

918 pojkar och flickor har de senaste 20 åren ansetts vara så begåvade att de blivit uttagna till de första landslagen. När dessa 15-åringar når senioråldern är det endast ett fåtal som kan leva på fotbollen. Hur är det att vara så bra så ung och sedan inte nå sina drömmar?

Det är många som minns sekunderna med kristallklar skärpa även om det i några fall passerat 20 år. Hur de kom hem och öppnade brevlådan och såg det vita kuvertet med Svenska fotbollförbundets logotyp i ena hörnet, hur hjärtat rusade. Hur en förälder ringde och berättade att posten hade kommit – cykelfärden hem från kompisen i ilfart – och de darriga händerna som sprättade upp brevet. Glädjetjuten från syskonen, pappornas tårfyllda ögon, mammornas varma kramar. Den omedelbara insikten att fotbollen från och med nu skulle vara något annat, bekräftelsen på att man var en av de bästa 15-åringarna i landet på fotboll. Man hade det där lilla extra som skulle kunna leda till något stort. 

Sedan går historierna isär om varför det inte blev så mycket mer än ett par P15- eller F15-landskamper. Förklaringarna är många till varför man i dag spelar i division tre eller lade av med fotbollen ett par år senare. Några vill inte ens prata om eller tänka på vad de hade kunnat göra annorlunda och avslutar samtalet efter några sekunder. Det är för jobbigt att bli påmind om vad som hade kunnat bli av det som en gång var så ovanligt bra. Andra visar sig ha funderat mycket på hur det var att vara bäst så tidigt.

 


Prenumerera på Offside för 39 kronor per månad!

Läsning på sajten och tidning i brevlådan. Avsluta när du vill.

Beställ här

Redan prenumerant? Logga in för att läsa vidare

Glömt lösenord?


Fakturaprenumerant?