Det är många som minns sekunderna med kristallklar skärpa även om det i några fall passerat 20 år. Hur de kom hem och öppnade brevlådan och såg det vita kuvertet med Svenska fotbollförbundets logotyp i ena hörnet, hur hjärtat rusade. Hur en förälder ringde och berättade att posten hade kommit – cykelfärden hem från kompisen i ilfart – och de darriga händerna som sprättade upp brevet. Glädjetjuten från syskonen, pappornas tårfyllda ögon, mammornas varma kramar. Den omedelbara insikten att fotbollen från och med nu skulle vara något annat, bekräftelsen på att man var en av de bästa 15-åringarna i landet på fotboll. Man hade det där lilla extra som skulle kunna leda till något stort.
Sedan går historierna isär om varför det inte blev så mycket mer än ett par P15- eller F15-landskamper. Förklaringarna är många till varför man i dag spelar i division tre eller lade av med fotbollen ett par år senare. Några vill inte ens prata om eller tänka på vad de hade kunnat göra annorlunda och avslutar samtalet efter några sekunder. Det är för jobbigt att bli påmind om vad som hade kunnat bli av det som en gång var så ovanligt bra. Andra visar sig ha funderat mycket på hur det var att vara bäst så tidigt.
År 2002 fick 25 15-åriga pojkar som föddes 1987 representera Sverige. Den i dag 33-årige Mollar Sarkis var en av dem. Han sitter hemma i sin lägenhet i Göteborg och funderar på hur det kändes att bli utvald som en av de bästa på fotboll i sin ålder.
