I söndags var det sex år sedan jag vaknade på ett hotellrum i Gdansk av att telefonen ringde. Min vän, fotografen Peter Claesson, berättade att vår gemensamme kompis Peter Widing var död. Han hade tagit livet av sig. Peter blev 48 år.
Peter och jag reste jorden runt under de tio år som vi arbetade tillsammans. Vi jagade perfekt mogna kiwifrukter i Florida, vi letade efter en italiensk krog i Trondheim och sprang ifrån huliganer i Sarajevo. Vi drack lite för dyrt vin i Spanien och lite för mycket vin i London. Vi gick från att vara kollegor till att bli nära vänner.
Han hade sina egenskaper som gjorde honom unik, som bidrog till att han var Sveriges bästa sportfotograf. Peter hade den där blicken som inte går att lära sig på någon utbildning, förmågan att intuitivt veta var han behövde befinna sig för att fånga de avgörande ögonblicken, spelförståelsen som gav honom ett försprång gentemot många andra i branschen.
Och hans lågmälda personlighet, som för den som inte kände honom garanterat kunde uppfattas som blyghet, gjorde att de som porträtterades knappt tänkte på att han fotograferade dem.
