I februari 2023 skrev jag ett Fredagsbrev som handlade om den dåvarande Liverpoolspelaren Fabinho. Jag hade sett Liverpool möta Brighton och hur den brasilianska mittfältaren i den 86:e matchminuten, en minut efter att han hade bytts in, blivit bortdribblad och frånsprungen, för att sekunden senare se hur mittfältaren först försökt fälla Brightons Evan Ferguson, men misslyckats, för att sedan försöka igen. Den lilla sekvensen slutade med att Fabinho stod för en ful jävla kapning.
Jag såg hur TV-producenten zoomade in Fabinho samtidigt som Ferguson fick läkarvård, och så skrev jag så här:
»Det var bland det märkligaste jag sett på en fotbollsplan på länge: i några sekunder såg jag en spelare på högsta nivå som hade nått en punkt där han inte förstod vad som hände längre. Det går inte att tolka sekunderna som något annat. Det var som om han var i chock – inte över att han eventuellt hade skadat en ung spelare – utan snarare över att han insåg att han varit så vansinnigt feltajmad och långsam i en aktion som han bemästrat i så många år.«
Fabinho blev inte utvisad mot Brighton, istället fortsatte han att se förvirrad ut. Bollar studsade på hans smalben, han blev förbidribblad fler gånger än vad som ska vara möjligt på så få minuter.
