Det var ingen stolt stund för den engelska fotbollen. När jag gick på Olympic Way, gågatan mellan tunnelbanestationen Wembley Park och arenan, den där majkvällen var det definitivt något som kändes fel. Jag var på väg till det största klubblagsmötet i Europa, på Englands nationalarena, för att se matchen som var tänkt att bli den magnifika avslutningen på det engelska fotbollsförbundets 150-årsjubileum – och så hade inget engelskt lag ens tagit sig dit. Istället tvingades man fira med en Champions League-final mellan Bayern München och Borussia Dortmund.
Den banderoll som några Dortmundsupportrar höll upp på trottoaren sade allt: »Ni hoppades på en final mellan två engelska lag. Eller i varje fall en arena full med snygga spanjorskor. Istället fick ni ›The Krauts‹ [engelskt öknamn på tyskar, efter sauerkraut]. Ha det så kul!«
Det var inte budskapet i sig som störde. Självdistansen var bara charmig, och raka motsatsen till den stereotyp av tyskar som frodats i England i decennier, den som bäst illustrerats när mittfältaren Andreas Möller kaxigt struttade runt på Wembley efter att Tyskland slagit ut England på straffar i EM-semifinalen 1996. Nej, det underliga var snarare reaktionen från de engelsmän som passerade förbi. De log, gick vidare och ryckte på axlarna åt förnedringen. Att inget engelskt lag hade nått längre än till åttondelsfinal i Champions League var en sak, men att det runt omkring mig passerade landsmän som roades av tysk humor kändes … ovanligt. Och på min promenad mot Wembley var det detta som gnagde i mitt huvud: Om engelsmännen till och med unnar tyskarna framgång, hur djup är då Premier Leagues kris?
Tidsbegränsat erbjudande
Du behöver vara medlem för att läsa vidare. Just nu: 0 kr första månaden eller 99 kr första kvartalet!
Har du redan ett konto? Logga in här.
