Rule, britannia?

Inget Premier League-lag nådde ens kvartsfinal i Champions League, och i finalen på Wembley gjorde två tyska klubbar upp om titeln. Offside bad en av världens mest ansedda fotbollsskribenter utreda om Englands största klubbar har blivit frånåkta av konkurrenterna.

Det var ingen stolt stund för den engelska fotbollen. När jag gick på Olympic Way, gågatan mellan tunnelbanestationen Wembley Park och arenan, den där majkvällen var det definitivt något som kändes fel. Jag var på väg till det största klubblagsmötet i Europa, på Englands nationalarena, för att se matchen som var tänkt att bli den magnifika avslutningen på det engelska fotbollsförbundets 150-årsjubileum – och så hade inget engelskt lag ens tagit sig dit. Istället tvingades man fira med en Champions League-final mellan Bayern München och Borussia Dortmund. 

Den banderoll som några Dortmundsupportrar höll upp på trottoaren sade allt: »Ni hoppades på en final mellan två engelska lag. Eller i varje fall en arena full med snygga spanjorskor. Istället fick ni ›The Krauts‹ [engelskt öknamn på tyskar, efter sauerkraut]. Ha det så kul!«

Det var inte budskapet i sig som störde. Självdistansen var bara charmig, och raka motsatsen till den stereotyp av tyskar som frodats i England i decennier, den som bäst illustrerats när mittfältaren Andreas Möller kaxigt struttade runt på Wembley efter att Tyskland slagit ut England på straffar i EM-semifinalen 1996. Nej, det underliga var snarare reaktionen från de engelsmän som passerade förbi. De log, gick vidare och ryckte på axlarna åt förnedringen. Att inget engelskt lag hade nått längre än till åttondelsfinal i Champions League var en sak, men att det runt omkring mig passerade landsmän som roades av tysk humor kändes … ovanligt. Och på min promenad mot Wembley var det detta som gnagde i mitt huvud: Om engelsmännen till och med unnar tyskarna framgång, hur djup är då Premier Leagues kris?

Annons

 

Det är inte första gången England har hamnat i den här sitsen. 

När Alf Ramseys landslag kvalade till EM 1972 innehöll truppen en påtaglig stjärnglans. Ryggraden utgjordes av ett gäng spelare som vunnit VM 1966, och den allmänna känslan var att England haft otur såväl i EM 1968 (där jugoslaverna slog oss i semifinalen efter att domaren i princip tillät mordförsök på engelsmännen) som i VM 1970 (då vi tappade en 2–0-ledning mot Västtyskland på grund av några tavlor från målvakten Peter Bonetti, som enbart stod eftersom Gordon Banks var magsjuk; ryktet sade dock att Banks tillstånd berodde på några spetsade öl kvällen innan).

Därför var det med gott självförtroende som det engelska landslaget våren 1972 tog sig an Västtyskland i matchen som skulle avgöra vilken nation som skulle delta i EM-slutspelet i Belgien samma sommar. Men redan under den första halvtimmen på Wembley grusades förhoppningarna. Västtyskarna spelade med en fart och en precision som gjorde engelsmännen häpna. Den tyske härföraren Franz Beckenbauer beskrev senare spelet som den bästa fotboll han upplevt under karriären, medan den franska tidningen L’Équipe kallade det »fotboll från år 2000«. Västtyskland vann med 3–1, ingen protesterade mot resultatet. 

Matchen hade gjort en sak tydlig: det var inte bara det att England inte längre var världsmästare – fotbollens moderland låg nu också en bra bit efter världens bästa. Till och med medierna höll med. Daily Mails krönikör Ian Woolridge var bara en av många som stämde in i hyllningskören för västtyskarnas briljans. Han försökte också hitta något positivt i förnedringen när han hoppades att »lekfullheten och artisteriet« skulle leda till något gott, att engelsmän hädanefter skulle betrakta »tyskarna på ett annat sätt än tidigare«.

»I Tyskland finns ståplats kvar, i Tyskland kan man dricka öl samtidigt som det spelas fotboll, och där behöver man bara betala en bråkdel för att få njuta av allt detta.«

Dagarna före årets Champions League-final var det som om vindarna från 1972 svepte in över London igen. Det var givetvis ingenting som hade skett över en natt. På senare år har det blivit allt ovanligare att varje engelsman med fotbollsintresse önskar brittiska klubbar framgång oavsett vad. TV-bolag som har köpt dyra rättigheter må hävda att den sortens patriotism fortfarande existerar, men det räcker att slänga ett öga på twitterflödet under en Champions League-omgång för att fatta att det inte stämmer. I takt med att medias bevakning av utländska ligor ökat har engelsmännen upptäckt utländska lag. Få betraktar i dag alla italienska klubbar som fuskande catenaccio-klåpare, eller alla ryska lag som startelvor fyllda av hjärntvättade robotar.

Dessutom handlade den här Champions League-finalen om tysk fotboll, den senaste engelska fotbollsflugan. Fascinationen började för några år sedan när engelska fans noterade att tyska supportrar hade så mycket roligare. I Tyskland finns ståplats kvar, i Tyskland kan man dricka öl samtidigt som det spelas fotboll, och i Tyskland behöver man bara betala en bråkdel för att få njuta av allt detta. För att se Arsenal i en Kategori C-match, det vill säga mot mindre attraktiva motståndare, måste man betala minst 264 kronor. Vill man gå på en Kategori A-match kostar det mellan 640 och 1 300 kronor. I Bayern München är genomsnittspriset för en biljett 319 kronor – och då är klubben ändå bland de dyraste i Tyskland (till exempel ligger Schalke 04:s snittspris 80 kronor lägre). 

Stjärnglans

Premier League har populariteten, Serie A traditionen och Bundesliga dominerar just nu Champions League. Men stjärnorna lyser klarast i spanska Primera División.

 

Senast en spelare i en engelsk klubb vann det prestigefyllda Ballon d’Or – priset som varje år delas ut till den bästa fotbollsspelaren i Europa – var 2008 då Manchester Uniteds Cristiano Ronaldo tog hem titeln före Barcelonas Lionel Messi. Sedan dess har spanska Primera División lagt beslag på samtliga pallplatser i omröstningarna. 

Tittar man tillbaka längre än så kan man konstatera att Premier League inte ens under sina mest framgångsrika år under 2000-talet dominerade Ballon d’Or. Michael Owen vann visserligen 2001, men sedan har Premier League fått nöja sig med silverplatser (Thierry Henry 2003, Frank Lampard 2005 och Cristiano Ronaldo 2007) samt några tröstande bronsplaceringar (Steven Gerrard 2005, Henry 2006 och Fernando Torres 2008).

Och så har vi spelstilen. Just när världen började tröttna på Spaniens och Barcelonas passa-tills-du-dör-fotboll svepte tyskarna in med en rakare, mer överraskande och snabbare filosofi. Lägg därtill detta Dortmund – tränaren Jürgen Klopps karisma, fansen i Den gula väggen, den romantiska historien om hur klubben var nära konkurs – och det är lätt att förstå varför Borussia Dortmund har blivit poplaget för den nya fotbollspublik som dykt upp i England: fotbollshipsters.

Annons

Ni vet de där som är runt 30-årsstrecket, bär dyra glasögon, tajta jeans och som har fått stort inflytande i engelsk fotboll tack vare att de har pengar och att de syns och hörs på sociala medier. I sin mest extrema form är de arketypen för den moderna supportern, den som konsumerar sin fotboll via TV och åker på helgtripper till andra länder för att se på match (och då och då samlar gänget för en ironisk utflykt till Swindon eller Carlisle). De hånas av mer traditionella supportrar – sådana som har växt upp på läktare under 70- och 80-talet och vars fäder har stått där i decennier före dem – men det går inte att komma ifrån att dessa fotbollshipsters i dag är en maktfaktor. De följer sitt engelska favoritlag hemma varannan vecka, och varvar intresset med att nästa helg kolla på Bundesliga eller Copa Libertadores. Och framförallt är de otroligt hängivna i sin nyvunna passion.

Publik

Bundesliga drar mest folk, medan Premier League är bäst på att utnyttja arenornas kapacitet. Publikkris i Fotbollseuropa? Nej, bara i Serie A. 

 

Bundesliga har under 2000-talet stadigt höjt sitt publiksnitt – från 30 755 säsongen 2000/2001 till dagens dryga 42 000. Även England och Spanien har sett en uppgång, Premier Leauge hade 2000/2001 ett snitt på 30 000 medan Primera División samma säsong noterades för 24 400. Serie A har däremot gått åt andra hållet – för tio år sedan hade den italienska högstaligan ett snitt på 29 000 åskådare. 

De mest publikdragande lagen i respektive liga var i fjol: Barcelona (snitt: 73 660), Manchester United (75 530), Milan (46 551) och Borussia Dortmund (80 520).

Det märktes inte minst kvällen före Champions League-finalen, då Dortmundfans samlades i en källarlokal på Great Portland Street i centrala London för ett seminarium där ultrasledare och journalister föreläste och reciterade poesi. En mängd engelska fans var på plats, trots att de inte kunde ett ord tyska. De ville bara vara en del av tillställningen. 

Allt detta sammantaget så var det lätt att förstå varför London dagarna före finalen var lika tyskvänligt som 1972. Morgontidningar och TV-shower vältrade sig i Bundesligas renässans. Till och med tabloiderna lyckades nästan helt beskriva den tyska invasionen utan att dra referenser till andra världskriget. Istället ställde man frågan: Vad kan vi lära oss av Tyskland? 

Efter finalen skrev Daily Mails Jeff Powell: »Tanken att vår egen Premier League är den snabbaste, bästa, mest fysiska, mest krävande och mest spännande ligan i världen blåste bort på Englands egen, mest heliga gräsmatta.« Powell frossade sedan i tabloidernas paradgren – martyrskap – när han bittert tillade: »Därmed fortsätter vi att halka allt längre ner i den europeiska hackordningen.«

 

Det var lätt att instämma i Powells domedagsprofetia. För första gången sedan 1996 hade inget engelskt lag ens nått kvartsfinal i Champions League, och hade det inte varit för Chelseas mirakulösa vändning mot Napoli i åttondelsfinalen i fjol skulle det ha sett likadant ut då också. Så, hur oroliga ska klubbarna i Premier League vara?

Det första man kan konstatera är att jämförelserna lätt blir snedvinklade: Engelsk fotboll kommer från en historiskt sett exceptionellt framgångsrik era i Europas största klubblagsturnering. Från Liverpools seger 2005 till Chelseas vinst 2012 har bara en final (2010) helt saknat engelsk medverkan, medan en annan (2008) avgjordes mellan två engelska klubbar. Powell har därmed rätt i den mening att åren av totaldominans (de tre säsongerna 2006–2009 då tre av fyra semifinalister var engelska) är över, och det ska också erkännas att Chelseas Champions League-titel 2012 var tursam. Men det känns ändå lite väl enkelt att döma ut Premier League efter en enda fiaskoartad säsong. Särskilt som Chelsea faktiskt vann Europa League i våras. 

»Med Italien och Spanien i ekonomisk härdsmälta talar mycket för att pengarna kommer att användas till att dränera dessa båda fotbollsländer på spelare.«

Dessutom: För varje engelsk deltagare i Champions League 2012/2013 fanns förklaringar till misslyckandena. Manchester City lider fortfarande av sin brist på tradition – en låg rankningskoefficient ger dem sämre seedning, och för andra året i rad drabbades de av en tuff lottning. Manchester United hade å sin sida greppet i matchen mot Real Madrid, fram till den omdiskuterade utvisningen av Nani. Ser man sedan till Chelsea kan man även där konstatera otur i grupplottningen, de ställdes mot Sjaktar Donetsk och Juventus, men deras höst blev också förstörd av kaoset som följde när Roberto Di Matteo sparkades från klubben. Och till sist då Arsenal, som förblir Arsenal. Liksom de senaste åren drabbades managern Arsène Wenger av det ständiga generationsskifte som tycks pågå i klubben – och då är man till viss del ursäktad om man åker ut på för få gjorda bortamål mot ett Bayern München på väg mot världsherravälde. 

Med detta i åtanke bör man också notera att Premier League trots allt fortfarande är klassad tvåa på Uefas rankning, efter spanska Primera División. Och även om Bundesliga har knappat in, och kan gå förbi den kommande säsongen, så ökade Premier League under 2012/2013 distansen till fjärdeplacerade Serie A. Med andra ord: Europa har inte kommit närmare Premier League, det är Tyskland som har gjort det. 

 

Det är inte länge sedan tysk fotboll kände sig nertryckt i skorna. Strax efter att Tyskland hade vunnit EM 1996 kunde man ana sprickor i fasaden. I januari 1997 övertalade förbundskaptenen Berti Vogts den Sydafrikafödde Sean Dundee att skaffa tyskt medborgarskap. På grund av skador blev det dock aldrig någon landskamp för den kvicke anfallaren. Det blev det däremot för Paulo Rink, en brasilianare med tyska farföräldrar. Behovet att stärka upp landslaget med externa lösningar tydde på en desperation, och den växte än mer vid VM 1998 (då Tyskland åkte ut efter en tafflig kvartsfinalinsats mot Kroatien), samt vid EM 2000 (då de var så dåliga att de blev det första tyska landslag på 34 år att förlora en tävlingsmatch mot England). 

Men redan före förlusten i Charleroi hade tyskarna gjort en plan för att vända utvecklingen. Franz Beckenbauer, vicepresident i tyska fotbollsförbundet, Erich Ribbeck, som hade efterträtt Vogts som förbundskapten, och Dietrich Wiese, förbundets ungdomsansvarige, målade kartan för att i framtiden kunna fostra bra tyska spelare på hemmaplan. Samtliga klubbar i de två högsta serierna tvingades bygga upp akademier, samtidigt som 121 nationella center startades för att förbättra tekniken hos spelare mellan 10 och 17 år. 

Pengar

När det gäller rikedom står Premier Leagues klubbar fort­farande starka. Och räkna med att de drar ifrån ytterligare under de kommande säsongerna.

 

Under hela 2000-talet har Premier League dragit in mest pengar av de fyra stora, och med ett nytt TV-avtal på plats lär de befästa sin ställning ytterligare som Europas rikaste liga. Det finns också goda skäl att tro att Bundesliga kommer att distansera såväl Primera División som Serie A de kommande säsongerna – tack vare Tysklands starkare ekonomi samt toppklubbarnas sportsliga framgångar. 

Av en lycklig omständighet sammanföll detta med en ekonomisk kris – den tyske journalisten Raphael Honigstein brukar hävda att nationens renässans direkt kan härröras från Kirch Media Groups kollaps. Företaget låg bakom det lukrativa TV-avtalet som trätt i kraft 1992 och som, liksom Skys avtal med Premier League, hade lett till en transferinflation i ligan. Mellan 1992 och 2002 ökade antalet utländska spelare i Bundesliga från 17 till 60 procent, men så kom kraschen, och med konkursen lurande runt hörnet såg de tyska klubbarna ingen annan lösning än att sälja utlänningar för att istället satsa på de egenproducerade spelare som börjat poppa upp i landet tack vare den nya akademiverksamheten. Stuttgart blev pionjären: de slutade tvåa i Bundesliga 2003 med ett lag bestående av unga spelare som Timo Hildebrand, Andreas Hinkel och Kevin Kurányi. 

Allt det där hade förstås varit fantastiskt – om tysk fotboll hade vunnit något annat än stilpoäng. Men faktum är att inget tyskt lag tog hem vare sig Champions League eller Uefacupen/Europa League mellan 2001 och 2012. Det är först på senare år som den verkliga förändringen har skett – och orsaken stavas pengar. För även om tysk ekonomi inte direkt är inne i en boom så är den i varje fall betydligt bättre än andra europeiska nationers. Det märks inte minst på Bayern München. Den senaste rapporten om fotbollsekonomi från revisionsfirman Deloitte visar att Bayern drog in 201,6 miljoner euro i sponsring och andra kommersiella intäkter under 2011/2012. Detta tack vare avtal med giganter som Lufthansa, Adidas, Paulaner, Audi, Coca-cola, Samsung, Siemens, Burger King, Continental och Sheraton. I den kategorin är tyskarna bäst i världen. Manchester United, fyra på listan efter Barcelona och Real Madrid, drog in 145,5 miljoner euro. 

Resultatet av tyskarnas allt fetare plånbok har vi kunnat se på transfermarknaden. När Javi Martínez gick från Atheltic Bilbao till Bayern München förra sommaren var det ett tecken på att något hänt. En spansk stjärna som väljer Tyskland före Barcelona eller Real Madrid – eller för den delen Premier League – har vi inte sett många exempel på tidigare i fotbollshistorien. 

– Vi kan bli en av de största klubbarna i Europa, till och med större än Barcelona, som Bayerns mittback Holger Badstuber sade till mig efter Champions League-finalen på Wembley. 

Då talade han inte om titeln som nyss vunnits, utan om klubbens ekonomi. 

 

Annons

Därmed inget nytt under solen – pengarna styr. Och i det avseendet ser framtiden inte så usel ut för Premier League. England dominerar fortfarande när det gäller den viktiga inkomstkällan: TV-intäkter. 2011/2012 drog Bayern München in 81,4 miljoner euro på TV-avtal, jämfört med Real Madrids 199,2 miljoner (högst i Europa) och Chelseas 139,2 (mest av de engelska klubbarna, tack vare Champions League-vinsten). 

De två spanska giganterna har visserligen en fördel gentemot konkurrenterna i Bundesliga och Premier League tack vare att TV-avtalen förhandlas fram separat med varje klubb och inte centralt, men Premier League kommer att få en rejäl skjuts den kommande säsongen – i form av ett nytt treårsavtal som är 70 procent större än det tidigare och värt totalt 2,4 miljarder pund. Det innebär att de engelska lagen återigen kommer att ta upp kampen på transfermarknaden, och med Italien och Spanien i ekonomisk härdsmälta talar mycket för att pengarna kommer att användas till att dränera dessa båda fotbollsländer på spelare. 

Pengar

När det gäller rikedom står Premier Leagues klubbar fort­farande starka. Och räkna med att de drar ifrån ytterligare under de kommande säsongerna.

 

Hälften av Premier Leagues inkomster kommer från TV-pengar. Den enda liga som är mer beroende av TV-rättigheterna är Serie A. Med tanke på historien – konkursande TV-bolag har fotbollsvärlden sett en del av – har det visat sig vara en farlig väg att gå. Bundesliga vet. När Kirch Media Group kollapsade 2002 tappade ligan intäkter, vilket tvingade klubbarna att kraftigt sänka sina transferbudgetar.

Desto större utmaning för England blir det att kopiera tyskarnas talangproduktion. Bundesligas renässans har gått hand i hand med en uppryckning av nationens fotboll i övrigt. Landslaget har – med unga spelare som Mesut Özil, Sami Khedira, Toni Kroos, Mario Götze, Marco Reus och Andre Schürrle – blivit den främsta utmanaren till Spanien om titeln bäst i världen. Jämför det med när Premier League var som starkast, vilket knappt märktes på landslagsnivå på grund av att ligan bara köpte till sig duktiga spelare utifrån.

Men det finns en plan för Englands ungdomar. När jag ringer Trevor Brooking, den före detta West Ham- och landslagsmittfältaren som numera är förbundets utvecklingschef, lyfter han fram det nationella fotbollscentret i St George’s Park som exempel på att man nu äntligen tar utbildningsansvaret på allvar. Han tror också att Elite Player Performance Plan, Premier Leagues eget utvecklingsprogram som startade förra året, kommer att lyfta den inhemska fotbollen. Sommarens ungdomsturneringar visar att det är en lång väg att vandra – England vann inte en enda match i vare sig U20-VM eller U21-EM – men Brooking finner tröst i Tyskland:  

– Efter EM 2012 åkte jag med Roy [Hodgson, förbundskapten] för att delta i en workshop med Joachim Löw, den tyska förbundskaptenen. Han sa att de hade haft problem tio år tidigare. De saknade kreativa, offensiva spelare. Nu har de en ny generation med talanger som slår igenom. Jag sa till Roy att vi befinner oss precis på samma ställe som Tyskland gjorde tio år tidigare. 

Brooking menar att det i grund och botten handlar om att förändra fotbollskulturen, att våga bryta mot det traditionellt engelska. 

– Vi måste hjälpa spelarna att bli mer tekniska. Det gör vi bäst genom att minska ner saker och ting – färre spelare i lagen, mindre planer, mindre mål och så vidare. Ungdomarna måste först och främst ha kul och inte bara vinna för att man tjongar boll. Vi behöver heltidsanställda tränare med framtidsvisioner, tränare som uppmuntrar barnen i det här sättet att tänka. Vi kan inte fortsätta ha ungdomstränare som skriker ut order. Barnen måste få njuta av att spela fotboll. 

 

Det låter ju bra, men kruxet är att vi har hört det förut. I princip har det rått total enighet om vad problemet är, ända sedan Ungern blev det första landslag att slå England på Wembley 1953. Ändå har man inte löst det. Dessutom: även om man lyckas fostra bra, engelska spelare är det ju inte säkert att de får spela matcher. Ta Daniel Sturridge som exempel. Han kom fram som lovande spelare i Manchester City och kämpade för att ta en plats i A-laget. När han inte lyckades flyttade han till Chelsea, där han knappt fick spela heller. Då gick han till Liverpool, och trots att han nu hunnit fylla 23 år har han bara spelat 48 Premier League-matcher från start i sin karriär. Eller titta på spelare som Jack Rodwell och Scott Sinclair, som gick till Manchester City i början av förra säsongen, men knappt fick sparka på en enda matchboll. 

Överraskningspotential

Ju fler klubbar som kan utmana de b­ästa, desto större dramatik. Av E­uropas största fotbollsländer är Bundesliga jämnast och Premier League och Serie A mest ombytliga.

 

I en jämförelse mellan mästaren och det åttondeplacerade laget i respektive liga visar sig Bundesliga över tid ha minst glapp av de fyra största. Det var också i Bundesliga som 2000-talets jämnaste tabell noterades – säsongen 2000/2001 skilde det bara 13 poäng mellan vinnaren Bayern München och åttan Kaiserslautern. Förra säsongen var Serie A överlägset jämnast med 31 poängs marginal mellan mästaren Juventus och åttan Catania. Det ska jämföras med Spanien (47 poäng), Tyskland (44 poäng) och England (40 poäng).


 

Den kommande säsongen får samtliga ligor besök av klubbar som inte har legat i högstaserien under 2000-talet: Sassuolo i Italien, Cardiff i Premier League, Elche i Spanien samt Eintracht Braunschweig i Tyskland.  För Cardiff och Sassuolo blir det debut i respektive högstaliga. Braunschweig gör comeback (efter 28 år i lägre divisioner), liksom Elche (som senast spelade i Primera División för 24 år sedan).

Detta är de stora klubbarnas dilemma. De värvar de bästa talangerna, men inser snart att de inte vågar låta dem spela matcher där vinst är ett måste, vilket i sin tur leder till att killarna tappar två, tre års utveckling och därmed aldrig växer ut till mogna elitspelare. 

Det här är inget unikt engelskt problem. I samtliga stora ligor i Europa finns i dag »Superklubbar«, som är så ekonomiskt överlägsna att de har råd att värva spelare utan att ens använda dem på planen. Vissa har blivit rika genom att deras ägare har snuskigt mycket pengar, andra genom att de finansierar satsningar med enorma lån (sammanlagt är de spanska klubbarna skyldiga staten 620 miljoner euro). 

Det räcker med att titta på de senaste säsongernas resultat för att inse att dessa Superklubbar håller på att förändra Fotbollseuropa. Under de senaste fem årens Champions League-spel har vi haft nio olika semifinalister. De fem åren fram till 2010 var det bara åtta. Historiskt sett är det häpnadsväckande få. Fram till 1985 var det vanligt med upp till 14, 15 olika semifinalister under en femårsperiod i dåvarande Europacupen.

Superklubbarnas dominans börjar nu också märkas alltmer på nationell nivå. Förra säsongen vann Barcelona ligan med 24 poängs marginal till trean Atlético Madrid. Året innan skilde det 39 poäng mellan tabellettan Real Madrid och tabelltrean Valencia. När Bundesliga summerades i våras hade Bayern München 25 poäng mer än tvåan Dortmund. Samtidigt promenerade Juventus hem Serie A och Manchester United gjorde detsamma i Premier League. Och i Frankrike behövde Paris Saint-Germain inte ens prestera på topp för att vinna i utklassningsstil. Det har antagligen aldrig funnits en säsong då Europas främsta ligor varit avgjorda så tidigt, och det är ingen slump. Mest pengar vinner, och just nu har vissa klubbar så mycket mer än andra. Om det finns en Superklubb i ligan så vinner den lätt. Om det finns två räcker det att det ena laget har några dåliga dagar för att säsongen ska kännas odramatisk. 

»I den nya fotbollsvärlden har nationsgränserna suddats ut. Det är därför engelska hipsterfans samlas på en pub i centrala London för att hylla Dortmund.«

Därmed tror jag att det vi har sett de senaste åren inte är så mycket en tysk återkomst som en comeback för ett starkt Bayern München. Man kan givetvis plocka fram mycket positivt att säga om Bundesliga – att den har blivit starkare, att hela landet upplever en publikboom – men sanningen är att om Bayern satsar så vinner de. Borussia Dortmund har gjort ett fantastiskt arbete då de lyckats snuva Bayern på två titlar, men under förra året var deras lönekostnader ungefär hälften av konkurrentens – och Bayern värvade också två av deras spelare. 

Kanske kan Dortmund fortsätta att ersätta spelare de blir av med, men det framstår snarare som ett mirakel att de har lyckats klamra sig fast så länge i toppen som de har gjort. Asgamarna kommer att fortsätta sväva över dem, redo att sätta tänderna i de bästa spelarna, och med Premier League-klubbarnas nya TV-avtal så kommer de att vara hungrigare än på många år. 

 

Så, hur illa däran är egentligen Premier Leagues bjässar? Ja, med nya tränare i United, City och Chelsea är ligan mer öppen än på länge, och kanske kan Arsenal, Tottenham och till och med Liverpool utmana i toppen den här säsongen. Osäkerheten kan innebära ännu en säsong av Europacupbesvikelser, men i slutändan kommer pengarna att ge utdelning. Så har det alltid varit, och så kommer det att förbli. Särskilt som klubbarna numera agerar på en internationell marknad och i större utsträckning än tidigare kan profitera på andra länders olycka. 

I den nya fotbollsvärlden har nationsgränserna suddats ut. Spelet, finanserna och intresset har globaliserats. Det är därför engelska hipsterfans samlas på en pub i centrala London för att hylla Borussia Dortmund. Det är därför engelsmän kan sitta på Wembley och njuta av att se bra, tysk fotboll. Det är också därför Manchester United, Manchester City och Chelsea kan sitta lugnt i båten och vänta på nyrikedom och framtida kamper om Champions League-titlar, alldeles oavsett om Trevor Brookings drömmar om en engelsk talangproduktion tar fart. 

Det vi såg förra säsongen var inte Tysklands återuppståndelse och Englands fall. Det vi såg var ett tecken på att tysk fotboll mådde bra och att engelsk fotboll saknade pengar. Men framförallt var det ett tecken på den nya tiden vi står inför: Superklubbarnas era.

Översättning: Henrik Ystén