»Det finns nog inga svenska fotbolls­proffs som har det så bra som vi«

På fyra år vann han Allsvenskan tre gånger och hann med att spela i Champions League. Men det var först när Simon Thern åkte bort som han hittade hem.

Med sin gråa mustasch, kala hjässa och seniga kropp påminne­r Ron Kerkhoven om den svenska riksbanks­chefen S­tefan I­ngves. Men Kerkhovens grej är bokstäver, inte siffro­r. Han är pensionerad språklärare och eftersom han gillar Sportclub Heerenveen så mycket ställer han glatt upp gratis när k­lubben behöver lära sina nyanlända utländska spelare att prata holländsk­a. Den här eftermiddagen har han kommit till Abe Lenstra-stadion för att f­örhöra Simon Thern.

– Vi har bara haft en lektion hittills, säger Kerkhoven. Det har varit många matcher sedan han kom. Fantastiska matcher! Och fotbollen är viktigast. För oss båda, tror jag.

När Simon anlände till Heerenveen efter Eredivisies vinteruppehåll låg laget på tolfte plats i ligan. Fem matcher senare ligger de sexa. Simon, som spelar till vänster på mittfältet i 4–3–3-uppställningen, har ännu inte förlorat med sin nya klubb, och efter den senaste omgången togs han ut i »veckans lag« i Holland. Framför sig i den uppställningen hade han, precis som i Heerenveen, landsmannen Sam Larsson.

Annons

Terrible players! Jag vet inte vad jag ska ta mig till med dem.

Det är Dwight Lodeweges som säger det. Heerenveens tränare, klädd i röd träningsoverall, är på ett strålande humör och behöver inte förklara att han skojar. I själva verket är han tacksam. Hade det inte varit för svenskarnas insatser den senaste tiden hade han kanske inte ens haft jobbet kvar. Nu är Heerenveen plötsligt Hollands formstarkaste lag och har hugg på en Europa League-plats. Härnäst väntar två regionala derbyn. Först borta mot SC Cambuur, sedan hemma mot FC Groningen där en annan svensk nykomling – Simon Tibbling – har inlett 2015 lysande.

Dwight Lodeweges har koll på Tibblings framfart också.

– Another very skilful player.

Tränaren kliar sig på hakan och ler.

– Det är kanske inte så konstigt att det går så bra för dem. De här spelarna är inte så stora – men kvicka, smarta och tekniska. Jag antar att de var det i Sverige också, men kanske värderar vi de egenskaperna högre i Holland. Jag tror att de känner sig fria här.

 

Simon Therns lägenhet ligger mitt i centrala Heerenveen, alldeles under lagkamraten Kristoffer Nordfeldts takvåning.

– Om man nu kan tala om ett centrum här, säger Simon. Heerenveen är ju knappt större än Värnamo. Jag känner mig redan hemma.

Lägenheten är fräsch men sparsamt inredd. Vardagsrummet domineras av en stor soffa och jag förvånas lite av att se brädspelsklassiker som Cluedo och Jakten på den försvunna diamanten i bokhyllan. Bredvid spisen i köket ligger ett tummat exemplar av Vår kokbok.

– Det är farsans gamla, säger Simon. Den hade han när han var proffs.

Jag öppnar boken och tittar på första sidan. Där står namnet Anette Thern skrivet med blyerts.

– Anette? Det är ju min faster. Då har farsan snott den! Så typiskt honom.

Första gången jag träffade Simon Thern var han 17 år och spelade med IFK Värnamo i division ett. Lagkamraterna hade namn som Loret Sadiku, Viktor Claesson och Niklas Hult. Tränaren hette Jonas Thern. Före träningen på Ljusseveka idrottsområde lunkade Jonas runt utanför klubbstugan med en påse bullar i handen och gnabbades med de unga spelarna. De kallade honom »tjockis«. Han retade dem för att de saknade ett VM-brons och påminde gärna om sina 75 landskamper. När några av killarna sade att de också hade spelat landskamper svarade han: »Pojklandskamper, ja. Det är bara lek.«

Det var många skratt den dagen. Enda gången Jonas röt till under träningen var när spelarna inte vågade tillräckligt mycket i offensiven. »Gör misstag, för helsike!« skrek han. När träningen var över satte vi oss ner i klubbstugan och pratade en lång stund. Värnamo var på väg att avancera till Superettan och Jonas berättade att han var kluven till att gå upp. I Superettan, menade han, var resultat viktigare än utveckling, och var det något han brann för så var det just utveckling. Han höll långa monologer om hur fega han ansåg att många av de allsvenska tränarna var eftersom de i allt för hög utsträckning valde säkerhet framför kreativitet. Monologerna avslutades med att han sa: »Jag blir så upprörd.« Alternativt: »Nu har jag glömt vad frågan var men så är det i alla fall.«

Annons

Fem år senare skrattar Simon Thern när jag för hans pappas fotbollsfilosofi på tal.

– Han har sina käpphästar och är envis som fan. Men nästan alltid håller jag med honom. Jag är väldigt präglad av hans sätt att tänka fotboll. Det ska vara passningsorienterat. Det ska vara attraktivt för publiken. Och det ska vara roligt att spela.

Var det därför du valde att flytta till Holland?

– Ja, jag kunde inte ha gjort ett bättre val. Jag och Sam brukar säga till varandra att det nog inte finns några svenska fotbollsproffs som har det så bra som vi. Vi har varandra att umgås med och får spela roliga matcher varje vecka. Det finns verkligen inget att klaga på.

Var det inte roligt hemma?

– Jo, men på ett annat sätt. Jag vann tre SM-guld på fyra år och spelade i det lag som stod för den finaste fotbollen. Men i Allsvenskan som helhet är ändå organisation och resultat viktigast. Ibland kan jag tycka att man är lite rädd för att verkligen satsa på vissa spelartyper. En spelare som Paweł Cibicki tror jag hade gjort succé om han hade kommit hit. Han får speltid hemma också, men det är också att »han är lite tunn ändå«. Här bryr man sig inte om sådant. Man tittar på vad spelaren kan göra med bollen när han väl har den.

Men har du verkligen bytt upp dig klubbmässigt? Malmö är mästare och har chans att nå Champions League igen. Det har inte Heerenveen.

– Jag gick inte hit för att vinna titlar, utan för att jag tror att Heerenveen är det bästa för min utveckling. Och holländska ligan känns mer inspirerande. Jag hade kunnat vara kvar i Malmö men … det är fortfarande samma gamla allsvenska. Här möter man inga lag som står och väntar med tio man på egen planhalva, till och med bottenlagen försöker spela. Och spelet bygger hela tiden på att man ska ta initiativ – inte vänta ut motståndarens misstag. Det är roligare, helt enkelt.

Bottenlagen hade kanske haft roligare med bättre organisation och fler poäng.

– Men spelarna hade nog inte utvecklats lika mycket och det hade kommit färre personer och tittat. Härom­dagen blev jag, Sam och Tibbling intervjuade av V­oetbal International. Journalisten frågade om publiksnittet i Malmö. Jag svarade att det låg på ungefär 14 000 men att de flesta andra klubbar hade lägre siffror. Då sa han: »Om lagen hade spelat mer underhållande hade det kanske varit fullt? Fotboll är ju ändå underhållning.« Det tycker jag var bra sagt. Jag håller med honom till hundra procent.

Simon Thern

Född: 18 september 1992

Klubbar: IFK Värnamo 2008–2009, Helsingborgs IF 2010–2011, IFK Värnamo 2010 (lån), Malmö FF 2012–2014, SC Heerenveen 2015–

Landskamper: 2 A, 1 mål. 9 U21, 1 mål

Meriter: SM-guld 2011, 2013 och 2014. Svenska cupen-titel 2011

Jag nickar och antecknar svaret. Samtidigt märker jag hur jag blir irriterad. Jag blir inte klok på Ere­divisie. Ibland framstår den mest som en lekstuga. Hur många gånger har man inte hört spelare i holländska ligan glatt förklara att »här vinner man hellre med 4–3 än 1–0«? Underförstått: här tar man inte så noga på det där med försvarsspel. Även Simon Thern säger liknande saker. Bland annat påstår han att »det blir hönsgård i försvaret vid varje hörna« och att »Heerenveen hade varit ett topplag om man haft Malmös backlinje«.

Så – är han inte rädd att det här bara är en tillfällig verklighetsflykt? Att krocken blir svår den dagen han får chansen att gå till en bättre och mer taktiskt organiserad liga?

Han skakar på huvudet.

– Det finns många holländska spelare som har betydande roller i stora ligor. De är alla utbildade här. Och titta på en spelare som Memphis Depay [PSV-anfallaren som toppar Eredivisies skytteliga]. Han spelar i landslaget och kommer snart att vara en stjärna i en större liga. Du hittar inga spelare som Memphis Depay i Allsvenskan.

Du talar mycket om »utbildning«.

– Är väl farsans fel. Men vägen fram mot fotbollstoppen är ju som en utbildning. Jag vill ta reda på hur bra jag kan bli som spelare och för att göra det behöver jag den bästa utbildningen. Därför tror jag att det här är perfekt. I Allsvenskan fick jag lära mig organisation, taktik och hårdhet. Jag kommer till Holland och känner mig plötsligt som en ganska bra försvarsspelare … Här kommer jag å andra sidan att bli en bättre passningsspelare och jag får träna mer på att ta offensiva beslut i högre tempo. Med båda de bitarna får jag en bra helhet.

Skiljer sig träningarna mycket här jämfört med hemma?

– Det är stor skillnad faktiskt. Vi kör »possession­spel« varje träning och det handlar hela tiden om att utveckla passningsspelet i fart. Det kan vara ganska avancerat, tränarna lägger in små regler som tvingar dig till att ta beslut hela tiden. När vi tränar kan det till exempel vara förbjudet att passa tillbaka till spelaren du just fick bollen av, och det är annars en passning man gärna slår eftersom den oftast är säkrast. Eller så är det förbjudet att använda fler tillslag än vad killen gjorde som hade bollen nyss. Sådana små grejer lägger de in hela tiden. Det är skitkul.

Vad tänker du själv om att det går så bra för dig, Sam Larsson och Simon Tibbling? Ni var skickliga i Allsvenskan också, men verkar stå ut ännu mer här.

– Vi har pratat en del om det. Ingen av oss är typiska skandinaviska spelare. Jag tror att man vågar ge spelar­typer som vi mer ansvar här. Titta på Tibbling, han dominerar på Groningens innermittfält. I Djurgården fick han spela på en kant. Jag har också mer boll här och Sam ligger högre upp i planen än vad han gjorde i Blåvitt. Vi får utnyttja det vi är bäst på.

Han lutar sig tillbaka i soffan.

– Jag kommer ihåg när jag var ny i Helsingborg 2011. Conny Karlsson [Helsingborgs dåvarande tränare] uttalade sig om mig och sa något i stil med: »Simon är en stor talang. Han får se och lära nu lite i början så kommer det att bli jättebra sedan.« Jag minns att jag blev förbannad när jag läste det. »Se och lära«? Är jag tillräckligt bra ska jag väl spela direkt? Då spelar det väl ingen roll att jag inte har spelat i Allsvenskan tidigare? Här kan tränarna vara riktigt tuffa – är du dålig så får du höra det. Men är du tillräckligt bra så spelar du, oavsett om du har mycket eller lite erfarenhet.

»Jag tror att svensk fotboll skulle må bra av fler … inte bråk, men man behöver väl inte hålla med varandra hela tiden? Att debattera fotboll är ju bara kul.«

Under guldsäsongen med Helsingborgs IF 2011 deltog Simon Thern i 23 av 30 matcher. På så sätt var det ett strålande debutår i Allsvenskan. Nästa år skulle HIF kvala till Champions League som regerande svenska mästare. Att i det läget byta klubb inom Sverige – dessutom till Skånerivalen Malmö FF – föreföll vid en första anblick som ganska märkligt. Samtidigt sade det mycket om hur Simon Thern fungerar. Han kunde omöjligt veta att han i Malmö skulle vinna två SM-guld på tre år, men han var säker på att han »kunde få den bästa utvecklingen där«.

Annons

– I Malmö fanns spelare som Jiloan Hamad, Jimmy Durmaz och Ivo Pekalski. Spelare som tänker fotboll på samma sätt som jag. »Den omgivningen kommer att göra mig bättre«, tänkte jag. Jag tror inte att jag hade varit utlandsproffs i dag om jag inte gjort det valet.

Riktigt övertygad om flytten blev han av Rikard Norling. När han var hemma i Värnamo under en spelledig helg och funderade över alternativen körde Malmö­tränaren upp till Herrestads Säteri för att prata med både Simon och Jonas.

– Rikard brände in på gården med sin fina bil. Sedan klev han in i huset med jeans och finskor och när han tog av sig skorna såg vi att han var barfota. Det verkade han inte bry sig om överhuvudtaget. Han stannade och pratade fotboll med oss i flera timmar och både jag och farsan tänkte: »Jävlar, vilken passion!« Jag gillade honom direkt.

Första året med MFF – där han under hemma­matcherna kunde snegla upp mot den ljusblå läktarflaggan med texten »Jonas påg« – slutade med en tredjeplats. Simon spelade 28 matcher, 22 av dem från start. Säsongen efter bidrog han starkt till att Malmö vann serien, och året därpå gick det ännu bättre för laget. För Simon blev det dock en kämpig säsong. Mot Åtvidaberg hemma den 12 juli fastnade han med sitt vänstra ben under en trillande motståndare. Smärtan var inte så farlig först, adrenalinet bedövade, och Simon trodde att han hade stukat foten. När det lite senare stod klart att vadbenet var av började han gråta när han tänkte på alla matcher som han skulle missa. Efter ett tag blev också smärtan värre. Under de första tre dagarna efter skadan tog han inte ens av sig matchshortsen för att det gjorde så ont. Istället satt han hemma i lägenheten med benet i högläge och tittade i almanackan. Den första prognosen löd: borta från spel i sex veckor. När Simon tittade på Malmös matchschema såg han att det var nästan exakt så lång tid kvar till en eventuell avgörande play off-match till Champions Leauge.

Men ganska snart förstod han att det inte skulle gå. Brottet läkte visserligen ihop fint, men musklerna i vänsterbenet försvann. Efter ett par veckor var högerbenet nästan dubbelt så stort som det vänstra. Simon led. Han hade aldrig varit svårt skadad tidigare och fick ångest av att se lagkamraterna spela. Under den första tiden av skadefrånvaron orkade han inte ens titta på matcherna, och när MFF besegrade Red Bull Salzburg och blev första svenska lag på 14 år att kvalificera sig för Champions Leagues gruppspel var han fortfarande långtifrån återställd. När han väl kunde göra comeback på planen skedde det borta mot AIK den 5 oktober, i matchen där MFF säkrade ännu ett SM-guld.

– Det kändes jäkligt surt att missa så många häftiga matcher, säger Simon. I början var jag väldigt bitter och självömkande. Nu tänker jag att det kanske var nyttigt att få en smäll på käften. Skadan gjorde klart för mig hur mycket jag älskar fotboll. Och att man inte kan ta något för givet.

Två och en halv vecka efter guldmatchen fick Simon göra ett kort inhopp borta mot Atlético Madrid i Champions League. Den 9 december spelade han sista kvarten borta mot Olympiakos. Han applåderade de medresta fansen på Karaiskakisstadion, väl medveten om att han just gjort sitt sista framträdande som Malmöspelare.

»Det går inte att komma ifrån pengarna. I H­eerenveen spelar man för att utvecklas – inte för att bli ekonomiskt oberoende. Det kan man däremot bli i en del andra ligor.«

– Nu ska vi se. Det finns ju inte jättemånga restauranger här. Men det finns en mexikansk som jag har ätit på en gång. Ska vi ta den?

Heerenveen en torsdagskväll bjuder på få, väldigt få, nöjesalternativ. I den lilla stadskärnan finns en biljardhall, ett par fik och några restauranger. Det är mörkt och dimmigt ute, snön som överraskande föll över staden nyligen har precis smält bort. Dimman gör det svårt att se Abe Lenstra-stadion, som bara ligger en knapp kilometer från centrum.

– Sam bor precis bredvid arenan, säger Simon. Ändå kör han bil till träningen varje dag. Han är för skön, Sam. Vill väl känna sig som ett riktigt proffs.

På den mexikanska restaurangen beställer Simon fajitas och coca-cola. Han dricker i princip aldrig alkohol. Kaffe gillar han inte heller.

– Jag har inte ens kaffe hemma. Men jag borde kanske köpa nu när gubbarna kommer ner.

»Gubbarna« är pappa Jonas och farfar Bosse. Simon berättar att de anländer till Heerenveen nästa dag och att de stannar i en vecka. De ska bo i hans gästrum. Jag frågar vad tre generationer Thern ska hitta på under den kommande veckan.

– Känner jag farsan rätt vill han göra någon utflykt till ett slott eller så. Jag och farfar brukar spela kort. Äh, mest kommer vi säkert bara att sitta och snacka fotboll. Det blir lätt så.

Man brukar säga att det är orättvist att jämföra barn med framgångsrika föräldrar som verkat i samma bransch. I Simons fall är det nästan omöjligt att låta bli, just för att han är så lik sin far. Både sättet att prata och det han säger har ett eko av Jonas, särskilt när ämnet är fotboll. Det märks att de har sett hundratals matcher tillsammans, stått på samma träningsplan mängder av gånger. Och så förstår man att Simon knappast tar ett viktigt fotbollsbeslut utan att först prata med sin pappa.

– Farsan är inte så ängslig, tycker han något så säger han det. Det var ju ingen slump att det var han som var ute och vevade om att Blåvitt spelade »brottarfotboll«. Det fick han skit för, men hur farligt var det egent­ligen?

Han hugger in på sina fajitas.

– Jag tror att svensk fotboll skulle må bra av fler … inte bråk, men man behöver väl inte hålla med v­arandra hela tiden? Det finns säkert många som läser det här och tänker att jag säger dumma saker. Då får de tycka det, utan att det behöver bli någon dramatik för det. Att debattera fotboll är ju bara kul.

Jag påpekar att det här borde vara ännu ett skäl att trivas i Holland.

– Precis. Alltså, det är ju helt sjukt vad det diskuteras i fotbollsprogrammen här! Och de är hårda också. Efter vår vinst mot Feyenoord hängde de ut en av deras backar. De vevade misstag på misstag och gick på om hur usel han hade varit. Kan du tänka dig Jens Fjellström göra det efter en allsvensk match? Det hade ju blivit ramaskri. Men jag måste säga att jag gillar att man är så tydlig här.

– Kanske inte lika kul den dagen du blir sågad, säger jag.

– Nej, det gäller att jag ligger i.

Simons telefon burrar till.

– SMS från Sam: »Har ni käkat boys? Har vågat mig på någon slags gryta här om ni är intresserade. På egen risk förstås.« Typiskt att vi redan har ätit. Den grytan är man ju bra nyfiken på.

Efter middagen på den mexikanska krogen kör vi runt en stund i Heerenveen. Vi passerar den upplysta arenan, Sam Larssons hus och träningsfältet där laget håller till i veckorna.

– Ja, det är väl ungefär allt man behöver se här, säger Simon. Men det känns perfekt. Man kan fokusera helt på fotbollen, och fotbollen här är skitkul. Och när det inte är träning eller match har man fina vänner att umgås med. Jag säger det igen: det finns nog inga fotbollsproffs som har det så bra som vi.

»Det blir naturligt att hela tiden sträva mot nästa nivå. Man vill inte sitta efter karriären och tänka: ›Hm, undrar om jag hade klarat det där?‹ Man vill ta reda på svaret själv.«

Medan vi kör tillbaka till Simons lägenhet försöker jag formulera en fråga i huvudet. I fyra timmar har jag hört honom hylla den holländska fotbollen och förklara hur roligt han har. Så jag kan inte låta bli att undra: Om det nu är så bra här, om han har vänner omkring sig och känner att han har hittat hem fotbollsmässigt – varför inte bara slå sig till ro i Heerenveen? Skita i att om någon säsong eller två »ta nästa steg« i karriären. Bara bestämma att »det här är min typ av liga, här stannar jag, här försöker jag bli en legendar!« Är det verkligen helt otänkbart? Resonemanget låter inte så dumt i huvudet, men Simon avfärdar mig snabbt när jag försöker få fram min poäng.

– Det går inte att komma ifrån pengarna, säger han. I Heerenveen spelar man för att utvecklas – inte för att bli ekonomiskt oberoende. Det kan man däremot bli i en del andra ligor.

– Är pengarna verkligen så viktiga? frågar jag. Du lever ändå ganska gott nu.

– Jag tror ändå att det är svårt att tacka nej om typ Krasnodar erbjuder 60 miljoner för tre år. Då har man plötsligt en chans att trygga hela sin framtid.

Jag gör ett sista, tafatt försök:

– Om Heerenveen var en miljonstad med Medelhavsklimat och lönen fem gånger så bra?

Simon skrattar:

– Pengarna är ändå inte det viktigaste skälet till att man så småningom vill vidare. Jag tror att alla elit­idrottare vill veta hur bra de kan bli. Därför blir det naturligt att hela tiden sträva mot nästa nivå. Man vill inte sitta efter karriären och tänka: »Hm, undrar om jag hade klarat det där?« Man vill ta reda på svaret själv. Dessutom skulle man nog sluta utvecklas rätt snabbt om man bestämde sig för att sluta sträva uppåt.

 

Nästa dag skiner solen över Heerenveen. Medan spelarna genomför ett stängt träningspass inför den kommande matchen mot Cambuur samlas journalisterna i klubbens pressrum. På väggarna hänger porträtt av några av Heerenveens vassaste målskyttar genom historien: Klaas-Jan Huntelaar, Ruud van Nistelrooy, Afonso Alves, Marcus Allbäck. Den interna skytteligan i årets upplaga toppas av tysken Mark Uth, men formstarkast är Sam Larsson som har gjort tre mål på de två senaste matcherna.

När träningen är slut är det också svenskarna som de holländska reportrarna helst vill prata med. Sam Larsson, Kristoffer Nordfeldt och Simon Thern vallas runt mellan kameror och mikrofoner och ombeds förklara varför laget har spelat så bra på sistone. När alla intervjuer är gjorda går vi ner en trappa och blir stående vid receptionen. Jag frågar Sam om han trivs lika bra i Heerenveen som Simon gör.

– Skojar du? Vi springer ju fan och skrattar under matcherna för att vi har så roligt. De tänker så kreativt här. Jag kan gå förbi en pojklagsträning och tänka: »Shit, de kör ju mer avancerade passningsövningar än vad vi gjorde i Blåvitt.«

Simon nickar instämmande. Plötsligt hörs en välbekant röst från svängdörrarna vid entrén:

– Det var fan vad många kända ansikten det var här då!

Jonas Thern har anlänt. Bakom sig har han 75-årige Bosse Thern. De två har sträckkört hela vägen från Malmö, där Jonas gjorde ett stopp dagen före för att inspektera en av sina travhästar.

– Här har du, målvakt, säger Jonas och langar fram två stockar snus till Kristoffer Nordfeldt.

– Vad ska du med dem till? frågar Bosse.

– Leva, säger Nordfeldt.

Simon ler och vänder sig mot sin farfar.

– Hur är läget, »Bosse Bus«? Gick resan bra?

– Den var dryg, svarar Bosse och pekar på Simons jeans, som har några vita designfärgstänk på sig.

– Har du målat byxorna själv?

Jonas skjuter upp sina solglasögon i pannan och sträcker på sig. Gäspar. Så får han syn på Sam Larsson och piggnar till.

– Här har vi ju min idol, »Samba-Sam«! Sveriges Ronaldinho!

Sam ser generad ut och mumlar något om att han ryser. Jonas fortsätter:

– Visste ni att Ronaldinho är den enda spelaren som har fått mig att gråta av lycka? Han njöt verkligen på plan. När han stod på toppen var han både snyggast och bäst.

– Han var mäktig, säger Sam. Men jag tycker att han gick ner sig lite efter sin andra guldboll.

Jonas nickar:

– Jo, han var väl inte lika uthållig som Ronaldo.

– Men Ronaldinho hade nog fan roligare, säger Sam.

Alla skrattar. Simon ser överlycklig ut när han tittar på mig och säger:

– Och det är ju ändå det som fotboll handlar om. Att ha roligt.