»Det var ingen kö, man klev bara på karusellen och skrattade«

Björn Wesström är inte på plats när jag på avtalad tid kliver in på AIK:s kansli vid Friends Arena.

– Björn har väl semester, säger en av kvinnorna som sitter och äter lunch med sina kollegor några meter från receptionen.

– Ja, det har han nog, säger en annan.

Annons

– Är du säker på att ni skulle ses i dag? undrar en tredje.

Jag sjunker uppgivet ner i en av sofforna. Det är dagen före landskampen mot Frankrike på arenan som AIK delar med Sveriges landslag och fyra dagar in på AIK-spelarnas sommarledighet. Jag bläddrar förstrött i AIK:s verksamhetsberättelse från 2016 och läser att det blev sex miljoner minus i rörelseresultat förra året, sämsta publiksnittet sedan man flyttade in på Friends, en sparkad tränare i Andreas Alm och ett extrainsatt medlemsmöte som ledde till att hela styrelsen ställde sina platser till förfogande. Men ändå en andraplats i Allsvenskan. Med andra ord en hyfsat normal säsong för AIK.

Det går ytterligare några minuter och jag inser att Björn inte lär dyka upp. Jag ringer.

– Tja! Jag är på Bauhaus i Bromma.

Tystnad.

– Jaha, säger jag. För jag är här nu.

– Jag kommer när jag är klar här, säger han.

45 minuter senare sitter han mitt emot mig i en fåtölj. Han ber inte om ursäkt för att han är sen men berättar att han nyss köpt nya krukor till balkongen. Han gnuggar ögonen med handflatorna. Kanske är det inte så märkligt om han är sliten. För om 2016 var stökigt har första halvan av 2017 inte varit lugnare. Det började med det som han själv otaliga gånger har beskrivit som en »extraordinär« försäljning av 17-årige Alexander Isak, fortsatte med att VD:n Mikael Ahlerup petades, och innan vårsäsongen var slut hade AIK dragits in i ett av svensk fotbolls mest uppmärksammade matchfixningsförsök. Och turbulensen ser inte ut att avta. Det senaste är turerna runt vinterns bosniska nyförvärv Sulejman Krpić, som står åtalad för misshandel i sitt hemland.

– Det är en så sjuk historia, säger Björn och skakar uppgivet på huvudet. Häromdagen citerade Sportbladet någon bosnisk sajt som sa att han hade erkänt misshandeln. Men när jag pratar med honom säger han att han inte ens varit på någon rättegång. Vad fan? Det finns två, tre versioner av vad som har hänt och ja … vi får väl bara vänta och se vad som verkligen har hänt.

Han berättar om bakgrunden till värvningen. AIK visste att han varit inblandad i en händelse och att han har ett »förflutet som är lite stökigt«, men att de också var tillräckligt trygga för att erbjuda honom ett kontrakt. Jag kontrar med att säga att det ändå är lite typiskt AIK. Få klubbar i Sverige, om ens någon, har en så tydlig kaosaura. Skapar inte styrelsen, medlemmarna eller någon i spelartruppen oredan på egen hand är det som om ödet inte kan undvika AIK. Och allt som oftast är det upp till 45-åringen med nyinköpta blomkrukor i bagageluckan att reda ut, lugna ner och åtgärda. Så jag frågar om han inte ska ha semester trots allt.

– Det blir några dagar här och där. Inget sammanhängande. Tar man det här jobbet som jag har måste man räkna med att leva med det. Men jag har hittat mina risiga rutiner som gör att jag får det att fungera.

Sportchef i AIK: jag kan knappt tänka mig något jobbigare.

– Jag känner mig privilegierad. Så är det faktiskt. Jag gick på min första AIK-match med min pappa som femåring och nu är jag tjänsteman i en av Sveriges största klubbar, med allt vad det innebär. Nyss såg jag en bra farbror, Lasse Pettersson, vandra förbi oss. Han jobbade i AIK när jag fick anställning i ungdomsverksamheten 1999 och sa tidigt till mig: »Allt du gör i AIK förstärks.« Det är en sanning som jag förstår i dag.

 

Redan i tonåren bestämde sig Björn Wesström för att han skulle jobba med fotboll när han blev stor. Som reservplan, om det skulle skita sig, utbildade han sig till målare. Han gick tränarutbildningar och förkovrade sig så mycket det gick, och när han 1999 erbjöds en heltidsroll som ungdomstränare i AIK klev han in i en klubb som året innan vunnit sitt andra SM-guld sedan andra världskriget. När man under Björns första år i AIK också tog sig in i Champions Leagues gruppspel, är det lätt att tro att han kände att han hade flyt med tajmingen.

Annons

Samtidigt som han ansvarade för AIK:s -86:or, där bland annat mittbacken Per Karlsson ingick, använde han sitt första år till att suga in så mycket från Stuart Baxter det bara gick. Fascinationen för den engelske tränaren var stor och Björn försökte analysera varför han imponerades så. Han kom fram till att det fanns en tydlighet i hur Baxter instruerade och pratade med sina spelare. Den skulle han ta med sig till sin egen tränarkarriär. Men åren gick och det var först 2007 som Björn fick chansen i seniorsammanhang, i AIK:s dåvarande samarbetsklubb Väsby United. Tillsammans med Mikael Stahre förde han upp klubben i Superettan. Dåvarande sportchefen i AIK, Ola »Rit-Ola« Andersson, hörde därefter av sig och frågade om han ville bli scoutingchef för A-lagsverksamheten. Björn tackade ja. Under året med Stahre i Väsby hade han känt att han var lite »bredare« än sin kollega. Stahre brann för att vara på fotbollsplanen medan han själv kunde finna glädje i att ha ett större helhetsansvar. Hösten 2008 sparkades så AIK:s huvudtränare Rikard Norling. Bara några timmar senare avgick Ola Andersson efter att ha mottagit hot från ett antal supportrar. Ny sportchef: Björn Wesström. På sin första presskonferens presenterade han AIK:s nya tränare: Mikael Stahre.

Du var 37 år när du blev sportchef. Tänkte du att »nu får jag vara på alerten så det här jobbet inte slukar mig«? 

– Grejen var att det första året var så jävla speciellt. Vi vann ju allt! SM-guld, Svenska cupen, Mästarcupen … Vi vann för fan alla derbyn det året! Jag kommer att skriva det på min gravsten, så enkelt är det. Det var som om vi köpte åkband och bara flög med. Det var ingen kö, man klev bara på karusellen och skrattade. Men priset var dyrt. Vi fick total hybris och gjorde alla fel man kan göra. Vi fick en oerhört skev självbild, vi trodde vi kunde lösa allt. Eller jag. Det var jag som var helt snett på det. Men det där kommer aldrig att hända igen. Det var nyttigt för både mig själv och för AIK.

 

När jag ber honom utveckla resonemanget säger han att AIK »fullkomligt misslyckades med den långsiktiga planeringen«, något som kom att förfölja och straffa dem bara några månader senare. Den hybris han nämner är eventuellt en referens till den uppmärksammade pastisch på Gudfadern som klubben spelade in på försäsongen 2010. Efter debutårets succé var det som om de kände att de inte kunde misslyckas med något, och även om klippet både är sevärt och gjort med en blinkning (»Don Björn«, som han vill att Martin Mutumba ska kalla honom, sitter bakom ett skrivbord i ett dunkelt upplyst rum och är allmänt svår och självupptagen när hans undersåte Mutumba ber om mer ansvar på planen) skulle man nog ha lagt energi på andra, viktigare saker.

»Vi fick total hybris och gjorde alla fel man kan göra. Vi fick en oerhört skev självbild, vi trodde vi kunde lösa allt. Eller jag. Det var jag som var helt snett på det.«

Ett annat exempel som symboliserar snurrigheten i efterdyningarna av SM-guldet är incidenten då Björn Wesström tror att han skriver ett mejl till FC Köpenhamns reservmålvakt Jesper Christiansen – men i själva verket kontaktar en supporter med ett snarlikt namn. »Vi har intresse av dig och vill gärna diskutera villkor, hur ser din kontraktssituation ut?« skriver Björn till den förvånade supportern, när man egentligen borde ha förlängt avtalen med några spelare eller åtminstone haft planer på hur sålda spelare skulle ersättas.

Efter endast en seger på åtta matcher våren 2010 lämnade Mikael Stahre AIK för ett tränarjobb i grekiska Panionios. Sportchefen Björn Wesström blev huvudtränaren Björn Wesström. Omständigheterna kunde ha varit bättre, likaså fjortondeplatsen i Allsvenskan.

Sju omgångar senare låg AIK sist i tabellen. Krisen var total och AIK:s styrelse sökte efter lösningar. I England hittade man den hetlevrade tränaren Alex Miller. Björn blev 60-åringens assistent och Jens T Andersson tog över sportchefsrollen. »Jag har valt att stanna kvar nere på planen och inte återgå till skrivbordet«, sade Björn till klubbens hemsida i juni 2010. Det blev några månader med tråkiga rubriker och interna meningsskiljaktigheter. Guldspelarna Bojan Djordjić och Martin Mutumba skeppades mot sin vilja till Ungern, Alex Miller skällde ut reportrar och verkade inte alltför intresserad av en nära relation med sin assisterande. I samband med det misslyckade Champions League-kvalet mot Rosenborg lunkade Björn förbi Expressens reporter Daniel Kristoffersson, han släpade på en säck bollar och sade med spelad munterhet: »Har jag fått andra arbetsuppgifter?«

Men när säsongen var över hade AIK åtminstone klarat sig kvar i Allsvenskan. Jag frågar Björn om turerna våren och sommaren 2010 – hur mycket hade han själv att säga till om gällande sin anställning som assisterande tränare?

– Min ambition har alltid varit att göra det som är bäst för AIK, säger han på rutinerat diplomatspråk. Men jag kände att jag hade ett ansvar att reda ut situationen som vi hamnat i, jag hade ju minst sagt bidragit till den. Under mina år i AIK har jag aldrig tänkt »en dag ska jag bli scoutingchef i AIK« eller »sportchef – det hade varit kul!«. Det har bara blivit som det blivit.

Du kände inte att »nu ligger jag risigt till« när du var assisterande tränare? Det är betydligt lättare att göra sig av med en assisterande än en sport- eller scoutingchef. 

– Jag är inte sådan som person. Jag bara kör, utan att tänka på konsekvenserna. Jag har sällan haft en idealbild av hur min tillvaro ska se ut. Så de olika skeendena är ganska typiska för mig.

Vad har hänt med dina tränarambitioner?

– Jag har insett att jag är mer av en multikonstnär än bara bra på en sak. Jag är nog hyfsad på mycket och rätt värdelös på några få saker. Samtidigt måste jag säga att jag är väldigt nära A-lagsverksamheten i dag. Jag har nog aldrig varit närmare en tränare i den dagliga verksamheten än Rikard. Det skulle vara Micke [Stahre] i så fall.

»Ingen behöver säga till mig att AIK gjort för få mål. Det ser jag för fan också! Någon kan säga: ›Köp en forward!‹ Åh fan, vilket jävla dundertips!«

Du har överlevt en herrans massa kaos och avskedningar i AIK. Är du ovanligt lojal, väldigt anpassningsbar eller bara listig?

– Det är svårt att svara på. Jag tillsätter inte mig själv och det är sällan folk får vara kvar i en organisation som AIK om de inte är tillräckligt duktiga.

Våren 2013 blev du på nytt sportchef . Har det blivit lättare eller svårare att vara sportchef i AIK? 

– Jag har samlat på mig en del erfarenheter som gör att saker inte måste bli så komplicerade i dag. Jag vet misstagen vi gjorde under 2009. Men vi går hela tiden mot ett klimat där man måste värja sig mot populism. Att bli populistisk är det sämsta man kan bli som sportchef. Det kan vara mot enskilda styrelseledamöter som sitter på korta mandat, det kan vara mot våra supportrar. Sociala medier – allt som skrivs och tycks där … Lyssnar man alltid på dem och försöker tillgodose deras önskemål är man farligt ute. Jag får inte bli för resultatpåverkad. Som nu, under våren. Ingen behöver säga till mig att AIK gjort för få mål. Det ser jag för fan också! Någon kan säga: »Köp en forward!« Åh fan, vilket jävla dundertips! Åker man med i det här hamnar man snart ur kurs och tappar sin egen filosofiska hållning. Tror man att man kan lösa problem genom att bara värva en spelare till är man oerhört kortsiktig. Jag tror på den dagliga verksamheten. Att utvecklas över tid. Sedan har pengar en sällsynt förmåga att lösa problem, så är det. Det har man också insett.

Vad har AIK för filosofisk hållning, då?

– Att bygga stabilt. Vi vill inte bygga spektakulärt, vi vill ta ansvar för AIK på längre sikt än bara kommande säsong. Vi vill öka våra sportsliga förutsättningar med de ekonomiska medel som finns.

När du pratar med mig eller någon annan reporter – hur mycket tänker du på vad du säger?

– Jag vet ju att jag pratar med betydligt fler än dig just nu. Till exempel.

Annons

Du sa tidigare att man inte får bli »populistisk«. Samtidigt har du sagt att du ibland lyssnar av vad supportrar känner om enskilda spelare innan ni skriver kontrakt.

– Ja, vi vill nå framgång. Djurgården ville ta Brwa Nouri [Östersunds FK, med förflutet i AIK]. »Det blir väl bra?« tänkte man. Men det blev det inte, ledningen fattade det till slut [under en hemmamatch vecklade Djurgårdens fans ut en banderoll som sade »Nouri ska inte spela en minut i Dif«]. Men det var lite väl sent i processen, kan man tycka. Kan man undvika sådana situationer tycker jag man ska göra det. Det blir varken bra för spelaren eller för klubben. Jag har några här och där som man kan kolla läget med.

En gång för alla: Vad säger du när andra påstår att AIK är en klubb som styrs av mörkare krafter och att det finns supportrar med för mycket inflytande?

– I grund och botten stämmer det, det är AIK:s medlemmar som bestämmer. Det har sina för- och nackdelar att svensk fotboll vilar så mycket på medlemmarna. Om andra tycker det verkar vara läskigt, ja då får det vara så. Det är inget läskigt för mig.

Hur stort mandat har du i AIK? Är det enbart du som avgör om Andreas Alm ska avskedas? 

– Ja, det är mitt beslut. När det är på den här storleksnivån måste jag få beslutet godkänt av styrelsen eller VD:n. Det handlar om pengar, det är beloppsgränser. Det räcker ofta att man knallar in till ekonomichefen. Vill man byta tränare kostar det pengar, precis som när man vill köpa en ny gräsklippare. Men det är mitt operativa beslut.

Om styrelsen kommer till dig med förslag om A-lagsverksamheten, kan du säga nej om du tycker att det är ett dåligt förslag?

– Ja, det tror jag. Jag har inte upplevt det på något annat sätt.

Hur mår du när du sparkar en tränare?

– Skit, förstås. Men jag har ett ansvar att tänka på AIK på längre sikt. Då måste man ta jobbiga beslut ibland. Jag har stor respekt för alla som jobbar som sportchef, jag vet vad man offrar och ger av sig själv.

Finns det någon sportchef som du beundrar mer än någon annan?

– Jag tycker att Bosse Andersson är ruggigt bra för Djurgården. Jag har stor respekt för honom. Han vågar stå upp för frågor som inte enbart handlar om hans egen klubb. Han tar ett större ansvar och har ett större perspektiv. Han är en förebild på det sättet.

Du läser sällan vad som skrivs om AIK i medier. Är det av ointresse eller för att undvika frustration?

– Jag vill hålla mig så nära verkligheten och verksamheten som möjligt. Börjar jag läsa allt som skrivs tappar jag fokus och förlorar tid. Min erfarenhet är att det inte ger mig något. Dessutom tvivlar jag på att någon klubb i Sverige får lika mycket medial uppmärksamhet som AIK och det hade därför varit omöjligt för mig att följa med i allt som sägs och skrivs.

Skapar ni inte själva en del rubriker i onödan?

– Det gör vi säkert, men det är mest saker som inte spiller över på laget. Att en styrelse ställer sina platser till förfogande påverkar en högerback väldigt lite. Det är verkligen så. Däremot påverkar det klubbens långsiktiga arbete.

Men sponsorer och supportrar måste ju undra vad det är som händer när plötsligt AIK:s VD Mikael Ahlerup kuppas ut från ledningen av styrelsen, vilket skedde under våren?

– Jo, så är det säkert. Det här handlar om relationer, givetvis.

Vad tycker du om att styrelsen vill ersätta Ahlerup med en klubbdirektör? 

– Jag vet ganska lite om det här faktiskt. Jag har uppfattat det som att man vill tillsätta en koncernchef. Men jag är inte alls delaktig i det här.

Han stannar upp i sin fåtölj i några sekunder. Lutar sig bakåt.

– Ibland tror jag att det är bra för svensk fotboll att AIK finns. Saker får en annan »output« när de sker i AIK. Kanske var det bra att just matchfixningsgrejen skedde hos oss? Då tar man tag i det fullt ut. Det har hänt i andra klubbar, men man gör det inte till mer än en lokalnyhet. I det stora perspektivet är det kanske bra att det sker hos oss, genomslaget är som störst i AIK. Men det är förstås en enda stor sorg alltihop.

Vi pratar om torsdagen den 18 maj då det blev känt för allmänheten att en AIK-spelare hade kontaktats och erbjudits pengar för att prestera sämre i matchen mot IFK Göteborg på Gamla Ullevi. När jag frågar honom om händelsen är han fåordig.

– Vi är mitt uppe i en polisutredning där vi förhörs. Mer än så får vi inte säga och jag vet faktiskt inte så mycket mer än det som har rapporterats.

Men det här, till skillnad från andra saker som sker, måste ha påverkat spelarna?

– Inte i prestationerna. Däremot emotionellt. Jag tror många går i funderingar. Man blir misstänksam, man blir spekulativ och man blir rätt värdelös. Det är det onda det här har fört med sig, det skapar en känsla av misstro.

Känner du ändå inte någonstans: »Varför just AIK?« »Jag vill lägga min tid på att hitta bra nyförvärv i sommar!«

– Jo, det är klart jag tänker så. Att det finns någon orättvisa i det. Men jag kan inte påverka det. Jag måste fokusera på det jag kan påverka istället.

 

En vecka innan vi ses landade Björn Wesström på Arlanda. Bakom sig hade han en scoutingresa i Argentina. Med hjälp av den förre AIK:aren Iván Óbolo, som gått och blivit agent, letade han efter en anfallare. »Många bra spelare i Argentina«, är Björns summering av resan. Frågan man vidare får man ett aningen bredare svar:

– Tyvärr är de också dyra där. Iván hjälper oss att hitta spelare utifrån sina erfarenheter i AIK och i Sverige. Han vet vad som krävs. Vi vet av erfarenhet att argentinska spelare generellt har personligheter som gör att de fungerar i Sverige.

Och det är här vi kommer in på Alexander Isak. När affären med Dortmund var i hamn i slutet av januari innebar det inte bara att AIK sålt en spelare för cirka 90 miljoner kronor, man hade också förlorat en av sina viktigaste anfallsspelare. AIK siktade in sig på Henok Goitom och kryddade med Sulejman Krpić. Dessutom lånades Simon Thern in från Holland och kontrakt skrevs med Kristoffer Olsson. Efter tolv omgångar av Allsvenskan kan man konstatera att offensiven inte fungerat: endast de fyra lag som ligger sist i tabellen har gjort färre mål. Goitom har varit skadad, Krpić har floppat. Jag frågar hur Alexander Isak-försäljningen påverkade lagbygget under vintern och våren.

– Inte så mycket. Men ska jag summera: utifrån var vi ligger i Allsvenskan och vad vi har möjlighet att göra kommande transferfönster så är det okej. Det är inte fantastiskt, men det är okej.

Var det uppe på tapeten att bränna mer av Isak- och Ofori-pengarna?

– Det är uppe på tapeten, men det är över tid. Man gör det inte i ett fönster, man bränner inte av alla nyårsraketer klockan elva och så bara »aha, hoppsan, nu hade vi visst inte fler«. Då blir det som bäst ett tomtebloss när det verkligen ska smälla. Jag förstår om det finns de som tycker att vi är fega, men de måste inte ta ansvar för AIK:s bästa.

Ni har tillsatt »Alexander Isak-gruppen«, ett gäng där bland annat du ingår. Tanken är att ni ska lägga upp en plan för hur ni bäst ska spendera pengarna från hans försäljning. Hur ser planen ut?

– Vi träffades för någon vecka sedan, så det finns en plan för hur det ska tas vidare. Exakt hur fördelningen ska se ut, hur mycket vi ska lägga i varje period, där är vi inte – vi har inte tagit beslut om det än.

Men du vet hur mycket pengar ni kan göra av med sommaren 2017?

– Det är mitt jobb att presentera en idé för VD:n eller styrelsen, en rimlig plan utifrån olika parametrar. Antingen kör vi sedan, eller så drar vi i bromsen.

Av alla de miljoner som kom in, hur mycket är tänkt att gå till A-lagsverksamheten?

– Det finns inga beslut om det. AIK har ett finansiellt mål, vi ska ha 30 miljoner i eget kapital. Allt över det tar vi beslut utifrån.

Hur mycket eget kapital har ni just nu?

– Det vågar jag inte svara på. Men det är mer än 30 miljoner.

»Det finns ingen klubb i hela världen som vinner år efter år. FCK i Danmark har haft överlägsna förutsättningar, likaså Rosenborg i Norge.«

350 000 kronor försvann när ni bötfälldes av förbundet eftersom ni anlitade en agent som skulle hjälpa er med Isak-försäljningen, något som inte är lagligt med tanke på att han var under 18 år.

– Det här var som sagt en extraordinär affär med en minderåring involverad. Våra jurister, Dortmunds jurister, alla tittade på det så mycket de bara kunde. Vi litade på att det system som finns skulle dra i bromsen om vi inte följde alla regler. Men så ringde förbundets chefsjurist Anders Hübinette mig en dag och berättade att vi var anmälda till Disciplinnämnden. Det var bara att acceptera det.

Så det var inte en kalkylerad risk som ni tog, att de 350 000 kronorna var en summa som ni kunde leva med om ni ändå fick in så många miljoner?

– Nej, inte alls. Men jag vet inte heller om jag hade avstått från affären om jag hade vetat. Jag kan tycka att någon på förbundet kunde ha ringt oss innan och sagt: »Har ni tänkt på det här?« Så borde vi jobba i svensk fotboll, tillsammans. Det är bra för svensk fotboll att en klubb säljer en spelare för de här beloppen till Bundesliga.

Hur bra är det för svensk fotboll att Malmö FF fortsätter att dra ifrån ekonomiskt?

– Det finns ingen klubb i hela världen som vinner år efter år. FCK i Danmark har haft överlägsna förutsättningar, likaså Rosenborg i Norge. Men så kommer det hela tiden andra lag som träffar rätt och får förutsättningar att komma ikapp. Givetvis handlar det om hårt arbete, men också, vilket jag insett när jag tänker tillbaka på säsongen 2009, om tur.

När inte MFF vinner SM-guld, har de underpresterat eller är det de andra lagen som har överpresterat?

– Det är nog en kombination. Att Leicester vann berodde på en överprestation samtidigt som de andra lagen underpresterade. Det är som när Norrköping vann. Deras förutsättningar ska inte räcka om vi andra är tillräckligt bra.

Det är snart tio år sedan AIK vann en titel. Är inte det ett underpresterande med tanke på er självbild? 

– Vi är nära många gånger, men inte riktigt där. Om vi chansar ett år kanske det räcker, men jag vet ju vad som kan hända, jag har varit med i AIK i så många år att jag minns när vi åkte ur Allsvenskan 2004. Men visst, vi har mer pengar än många andra och borde prestera bättre utifrån det.

Så när du tittar på vad Östersund har gjort, vad Sirius har presterat i år, känner du att ni måste skärpa er?

– Det är kul att andra klubbar i Sverige driver en utveckling som verkar fungera. Men jag tänker vänta med att utvärdera Östersund tills de har bytt tränare två gånger. Först då ser man hur bra klubben är. AIK har inga enskilda personer som kastar pengar över klubben. Vi måste hitta modellen som gör att vi hittar fler extraordinära inkomster. Om vi säljer Mohamed och Tetteh Bangura i ett sommarfönster skär vi i de sportsliga förutsättningarna. Det är ju inte kul. Men använder vi pengarna på rätt sätt över tid bygger vi något som är hållbart. Samtidigt … säljer man en fungerande spelare chansar man alltid när man tar in en ersättare. De ska bekanta sig med Stockholm, förstå tränaren, lära känna lagkamraterna. Och vara hela. Hade Henok Goitom varit skadefri under våren hade vi varit i en annan situation. Det handlar som sagt om tur.

Hur mycket skiljer sig privatpersonen Björn från sportchefen Björn när det handlar om risktagande?

– Jag riskerar nog för mycket. Så är det. Jag får hybris. Allt från att jag är en våldsam tidsoptimist till att jag spenderar för mycket pengar på någon sak som jag tror ska lösa ett problem. Eller att jag bara har för mycket eller för lite ingredienser i en sås. Men jag jobbar på de här bitarna även privat.