Hugo Larsson är klar för dagen och hade kunnat åka hem till sin takvåning i centrala Frankfurt. Istället: ytterligare några timmar på träningsanläggningen.
– Det är helt sjukt, ibland när jag kommer hem på kvällarna undrar jag var dagen tog vägen, säger han och flinar så att han inte blir helt olik killen på Kalles Kaviar-tuben.
Han är tämligen säker på att han är den i laget som tillbringar flest timmar på anläggningen. Att bara hänga runt, både före och efter Dino Toppmöllers lagträningar, har blivit hans vardag. Han lufsar omkring och snackar med personalen, bränner av ett extra pass i gymmet och söker upp massören för en skön behandling. Eller så knackar han på dörren till analysgänget.
– Jag fattar att mina lagkamrater som har familj och barn inte kan göra som jag, säger han. Men jag bor själv och har inte så mycket att komma hem till.
