Petter Andersson

När han blev uttagen i landslaget 2005 drabbades han av prestationsångest. Tre år senare sänkte han sina krav och lyckades förverkliga sin pojkdröm. För Offside berättar Petter Andersson om tvivlen, flytten till Nederländerna och nästa utmaning.

Det är mitten av augusti och något så festligt som fredagsmatch i Allsvenskan. Det råder helgstämning på Söderstadion och dofterna av spilld öl sveps runt i kvällsvinden. Precis när supportrarnas skrålande till »Kentas« Bajenhymn Just i dag är jag stark mattas av, smyger en rödlätt engelsman i marinblå kostym in och sätter sig på vip-läktaren. Han eskorteras av spelaragent Martin Dahlin. Det tar några minuter innan duon är upptäckt. Åskådare kupar händerna över viskande munnar, armbågar sätts i grannars sidor. Steve McClaren och Martin Dahlin ser oberörda ut.

Englands förre förbundskapten tar fram ett anteckningsblock och söker Hammarbys nummer nio med blicken. Hade han känt mittfältaren skulle han vetat att hans närvaro gör spelaren nervös. Men McClaren verkar ovetande om uppståndelsen han skapar. Han är bara här för att ta reda på om Petter Andersson är rätt man för Twentes mittfält.

Med fem mål och två assist på de sju senaste matcherna är 23-åringen från den lilla byn Ljusvattnet Allsvenskans hetaste spelare. Efter att ha fått de två senaste säsongerna spolierade av skador och negativa tankar, har talangen plötsligt blivit stjärna – åtminstone i Hammarby. De fartfyllda löpningarna med boll har han behärskat länge. Nu börjar även den där sista touchen sitta. Han har blivit kyligare framför boxen också, skotten sitter allt oftare på mål och framsticken allt oftare på kantspringarnas fötter.


Prenumerera på Offside för 39 kronor per månad!

Läsning på sajten och tidning i brevlådan. Avsluta när du vill.

Beställ här

Redan prenumerant? Logga in för att läsa vidare

Glömt lösenord?


Fakturaprenumerant?