Stefan Selakovic

Han har åtalats för skattebrott, kallats »Sveriges mest m­obbade landslagsspelare« och vunnit såväl den allsvenska skytteligan som tre SM-guld. Henrik Ekblom Ystén sökte upp en gammal lagkamrat för att ta reda på hur det kom sig att den lugnaste i gänget har fått en av Sveriges mest omtumlande fotbollskarriärer.

Det var i juli 1995. Stefan Selakovic och jag cyklade tillsammans från träningen på Påskbergsvallen i Varberg. Jag var hemma på besök, jag hade lämnat staden för studier nyligen. Kvällens träning med gamla laget Varbergs Gif var ett försök att vässa formen inför omstarten i Göteborgs division fem. Stefan bodde hemma hos sina föräldrar på Karlberg, hundra meter från mitt barndomshem, och när vi svängde upp mot vårt kvarter pratade vi om alla rykten rörande hans framtid. IFK Göteborg hade bjudit honom till Ullevi året före för att se Champions League-mötet med FC Barcelona och erbjöd då ett juniorkontrakt. Falkenbergs FF lockade med A-truppen liksom Gais, som ville se honom i träning så snart som möjligt. Stefan hade ett år kvar på treårig ekonomisk linje på gymnasiet men var sugen på att flytta.

– Du då, hur har du det? frågade han.

Jag sa att det var en annan värld. Jag hade precis lämnat Varbergs Gif som siktade på att vinna division tre för ett lag som kämpade för att hålla sig kvar i division fem. Sex man på träning, en halvtimme kvadraten, en halvtimme småmål och sedan ut och dricka öl tillsammans.

Annons

Stefan utbrast:

– Så gött det låter! Kan du inte snacka in mig? Jag kommer till nästa säsong.

Han flinade. Det gjorde jag också. För när han svängde in på Smörblommestigen och jag trampade vidare mot Vallmostigen anade vi båda hur framtiden skulle bli. För mig, den inte så talangfulle spelaren med »läshuvud«: i bästa fall division fyra och ett vanligt kneg. För honom, den begåvade och trygga svärmorsdrömmen: en lugn, stabil karriär i Allsvenskan. Så rätt vi hade. Så fel vi hade.

 

Klockan är tolv och på Kamratgården bråkar spelarna om utrymmet i matsalen.

– Var är mjölken? ropar Kalle Svensson och viftar med kaffekoppen.

Han hittar paketet på lärlingarnas bord, skakar det och säger:

– Killar, det är tomt! Det kunde man ju räkna ut.

Gliringarna från de rutinerade spelarna på borden runt omkring haglar mot nykomlingarna som begått två kardinalfel – ställt mjölkpaketet på sitt bord och dessutom tömt det. Kalle Svensson väntar i fem sekunder innan han säger:

– Jaha, då får väl JAG hämta ett nytt då.

När han går mot köket rycker nyförvärvet från Gais, Pär Ericsson, till.

– Oj, det kanske skulle ha varit jag som gick och hämtade…

Stefan Selakovic sneglar på honom och muttrar:

– Kanske?

Det är januari månad, nyförvärv och uppflyttade juniorer ska skolas in i kamratandan. Än så länge löper det inte smärtfritt. Det kommande träningslägret blir examensprovet. Medan Stefan slevar i sig salladen från tallriken förklarar han:

Annons

– De nya har några tunga veckor nu. Men det är så här det ska vara när man kommer till Blåvitt, vi har känt på det allihop någon gång.

Gustav Svensson kommer fram och hälsar. Han pekar på Stefan och frågar mig:

– Jaså, är det hans tur nu?

Jag nickar. Gustav säger:

– Det är bra, »Sella« kan behöva lite uppmärksamhet.

Han garvar och blinkar åt Stefan, väl medveten om att lagkamraten drabbats av mer offentlighet än alla de andra tillsammans genom karriären. I slutet av 90-talet var Stefan »Den nya skyttekungen« och »Reserven som gjorde succé«. I början av 00-talet utsåg Expressens Mats Olsson honom till »landslagets mest mobbade«. Men inget kunde mäta sig med rubrikerna när han misstänktes för skattebrott några år senare.

För mig är det ett mysterium. Stefan – killen som gick ur gymnasiet med 4.0 i snittbetyg, som fortsatte att plugga till civilekonom och som är gift med tjejen han träffade redan som 16-åring. Talangen som inte gjorde mycket väsen av sig i omklädningsrummet hemma i Varberg och som var på gränsen till provokativt trevlig när man senare stötte på honom. Hur kunde det här sluta i domstol?

 

Mamma Vera och pappa Radovan kom till Sverige i början på 70-talet. De var en del av den tidens arbetskraftsinvandring och jobbade på Monark i Varberg. Stefan föddes 1977 och tog de första fotbollsstegen i Idrottshallens E-hall 1983. Han snubblade in ett mål på premiärträningen – när han kom hem ringde han direkt till pappa, som jobbade kvällsskift, för att berätta om fullträffen.

»Jag trodde att jag skulle vara med i VM 2002. Jag hade vunnit skytteligan 2001, sedan gick jag till Heerenveen och gjorde fem mål i de första fem matcherna.«

Tio år senare debuterade Stefan i Varbergs Gifs A-lag, mot Stafsinge i division fyra. Själv hade jag varit med i A-truppen i två säsonger och märkte omedelbart att den tre år yngre talangen var bättre. Jag var inte den enda som insåg mina begränsningar i Stefans närhet. För ett par år sedan träffade jag Jimmy Johansson, en före detta lagkamrat från pojklaget. Han mindes sitt livs stoltaste fotbollsögonblick – när han fick gå upp på Nöjesparkens scen tillsammans med Stefan:

– Han utsågs till bästa ungdomsspelare, jag belönades för bäst träningsnärvaro. Jag var inte så gammal men fattade ju att det var skillnad på de två prisen.

Själv minns jag svenska landslagets uppladdning i Varberg inför VM 1994. Varbergs Gif hjälpte till att arrangera matchen på Påskbergsvallen. Landslagstruppen skulle delas upp i två lag. Det ena, reserverna, bar namnet »Team Varberg« och fylldes ut med några etablerade halländska elitspelare från Falkenbergs FF och Halmstads BK. Några dagar före matchen berättade vår coach, Magnus »Knoppen« Andersson, att Stefan också var uttagen. Så medan vi andra skötte arrangörsuppgifter värmde 17-åringen upp med Tomas Brolin, Martin Dahlin och Jonas Thern. Själv ansvarade jag för parkeringen på grusplanen där vi brukade springa skiten ur oss på vintrarna. Bland annat dök SVT:s reporter Albert Svanberg upp. Hans inslag om kvällen skulle fokusera på den lokala talangen som fick spela med de största.

Svanberg vevade ner rutan och fräste åt mig:

– Var är pressparkeringen?

– Öööh, det tror jag inte vi har någon, stammade jag.

Svanberg suckade och öste invektiv över arrangemanget medan han förklarade att han minsann inte tänkte släpa tung kamerautrustning en meter i onödan. För en 20-åring med storstadskomplex krävdes en hel del i det läget. Jag behärskade mig. Istället för att be den blivande sportchefen på SVT att dra åt helvete vinkade jag in honom på en parkering strax intill entrén.

Den kvällen satt vi alla i laget klistrade framför TV:n och såg Stefan Selakovic berätta om upplevelsen när han de sista tio minuterna fick springa in på plan och som innermittfältare möta Stefan Schwarz och Jonas Thern. Stefan själv såg det inte – han satt bredvid Thomas Ravelli och skrattade åt alla historier som målvakten drog på banketten på Kusthotellet.

Stefan Selakovic

Född: 9 januari 1977

Längd: 179 cm

Vikt: 77 kg

Klubbar: Varbergs Gif -1996, Halmstads BK 1996-2001, SC Heerenveen 2002-2004, IFK Göteborg 2005-

Landskamper: 12 A (4 mål)

Stefan sa nej till alla anbud – fram till december 1995 när Halmstads BK, med Tom Prahl som ny tränare, kallade. HBK-truppen innehöll på den tiden allsvenska veteraner som Tommy »Hacke« Andersson och Torbjörn Arvidsson men också en lovande Fredrik Ljungberg.

Stefan gjorde allsvensk debut 1996 mot IFK Göteborg. I mötet med IFK året därpå kom det verkliga genombrottet. Blåvitt hade värvat Robert Andersson från HBK ett par dagar tidigare och även om Halmstadbasen Stig Nilsson inte morrade lika högt som när IFK köpt Mats Jingblad och Niclas Alexandersson ett drygt år tidigare (»snart tar väl Wernersson min villa också«) var han inte överförtjust i att sälja Andersson – som hotade med att gå som Bosman om HBK inte släppte honom.

För Stefan var övergången däremot välkommen. Med Andersson borta tog han plats i startelvan mot IFK, som hade vunnit fyra raka SM-guld. I 56:e minuten gjorde Stefan sitt första allsvenska mål när han rullade en lös boll förbi Thomas Ravelli, och stolpe in. 40 sekunder senare bröt han en misslyckad passning från Magnus »Ölme« Johansson och skruvade in ytterligare ett. Det kom ett mål till från Stefans fötter innan matchen var över – HBK vann med 6-0. Strax därefter hoppade Stefan av civilekonomutbildningen och satsade helt på fotbollen. Därmed bidrog han på allvar till att HBK den hösten kunde vinna SM-guld och bryta IFK-dominansen.

Stefan gjorde sex säsonger i klubben. Han vann SM-guld igen år 2000 och tog hem den allsvenska skytteligan 2001 med 15 mål. Celtic, Lille och Southampton var intresserade av anfallaren. Engelsmännens scout kartlade Stefan i flera matcher innan han skickade över managern Stuart Gray till HBK-Gif Sundsvall. Stefan spelade uselt och efter matchen summerade Gray dagen som »a waste of time«.

2001 var också året då Stefan debuterade i landslaget, vid turneringen i Thailand. Han gjorde mål i premiären och sedan även i finalen. Prestationen gav honom, som en av få från vinterturnén, en plats i den riktiga trupp som skulle VM-kvala mot Moldavien i mars.

Bortamatchen i Chisinau var enda gången i Lars Lagerbäcks förbundskaptenskarriär som han funderade på att överge sitt kära tvåmannaanfall. Han och Tommy Söderberg ansåg sig inte ha två internationella forwards i truppen sedan Kennet Andersson slutat. På matchgenomgången kvällen före match tog de ut Henrik Larsson som ensam spets. Snön föll ymnigt den natten och på matchdagen bytte förbundskaptenerna tillbaka till 4-4-2 för att få maximal trygghet på en svårspelad plan. Truppen innehöll forwards som Marcus Allbäck, Mattias Jonson och Yksel Osmanovski. Men det var Stefan som tog platsen bredvid Larsson.

Annons

Moldavien backade hem och gjorde det svårt för svenskarna. I mitten av första halvlek kom så äntligen Stefan fri på en passning från Jozo Matovac. Han sköt lågt men målvakten var snabbt ute och blockerade. Det var den chans Stefan fick. I 52:a minuten ersattes han av Daniel Andersson. Med 14 minuter kvar av matchen kom Marcus Allbäck in. Ställningen var fortfarande 0-0. Med två mål på tolv minuter räddade Allbäck såväl chansen till VM-avancemang som förbundskaptenernas jobb.

 

Stefan ler:

– Självklart har jag tänkt på den där matchen många, många gånger. Hur hade det sett ut i dag om jag hade satt bollen i första halvlek? För landslaget var den matchen oerhört viktig. Kritiken var enorm mot förbundskaptenerna, Allbäck kom in och började göra mål och då vände allting.

För Allbäck avgjorde den matchen karriären – efter Moldavien var han given på topp bredvid Henrik Larsson. Det kunde lika gärna ha varit du?

– Ja, det kunde det ha varit. Men det är ju inte så att man inte försöker göra mål. Nu satte jag den inte och då var det väl ödet. Sedan kan jag vara den enda i historien som spelat en kvalmatch från start och sedan inte varit med alls i nästa landskamp. Jag var inte ens med i truppen.

Du har varit reserv på hemmaplan i tre mästerskap och kallats »landslagets mest mobbade spelare« i media. Har du känt dig mobbad?

– Nej. Inte mobbad. Men jag trodde att jag skulle vara med i VM 2002. Jag hade vunnit skytteligan 2001, jag gick till Heerenveen och gjorde fem mål i de första fem matcherna, jag fick hoppa in mot Grekland i en träningslandskamp och gjorde ett rätt snyggt mål där. Sedan var det två träningsmatcher efter det och jag var med i truppen på nytt. Jag satt med Tommy och Lasse inför en av de matcherna – mot Schweiz. De sa att jag inte skulle få spela men »vi vet ju var vi har dig«. Någonstans tolkade jag det som att de skulle spela ihop en elva till VM men att jag ändå hade en plats i truppen.

När insåg du att du hade fel?

– Dagen innan truppen skulle presenteras ringde Tommy. Han sa att jag var reserv. Det var som en smäll i huvudet. Det är möjligt att det var dumt av mig att ta för givet att jag skulle vara med men eftersom jag varit uttagen i trupperna och dessutom presterat bra när jag fått chansen så… Fotbollsmässigt är det mitt livs största besvikelse.

Har du varit för snäll i de där sammanhangen?

– Jag har alltid fått höra att jag måste ta för mig mer när jag är med landslaget men jag har aldrig förstått hur man gör. På träning har jag alltid försökt kämpa, dribbla, våga. Däremot känner jag att jag var för snäll mot förbundskaptenerna. Någon gång borde jag ha ställt dem mot väggen och frågat varför jag egentligen var med. Ibland kände jag att jag borde ha fått chansen.

Har du något konkret exempel?

– England borta – Erik Edmans genombrott på Old Trafford. Det gick bra på träningarna före matchen – jag gjorde ett snyggt nickmål bland annat. Jag fick inte spela från start men hoppades på inhopp. Och jag fick börja värma och kände att det låg ganska nära ett byte. Så blev vi som värmde tillbakakallade till bänken och då slängde de in Yksel. Han hade inte värmt upp alls! Han bara satt där! Det kändes som att de bara vände sig om och tog någon. Det kan jag tänka på i dag när man ser träningslandskamper där de gör fyrahundra byten – fan, kunde jag inte ha fått tio minuter där?

Stefan rycker på axlarna och lutar sig tillbaka i soffan. Vi sitter i den barack som IFK Göteborgs tränare har inrett åt sig själva. Utanför vankar lagkamraterna runt i väntan på eftermiddagspasset. Stefan återvände till Sverige för fem år sedan – i valet mellan Djurgården, Malmö FF och IFK Göteborg blev det Blåvitt. Dels av nostalgiska skäl – som liten smög han och pappa Radovan över till grannen Janne som bjöd på folköl och hade TV3, kanalen som visade IFK:s Champions League-matcher. Dels för närheten till hans och sambon Madeleines respektive föräldrar i Varberg.

»Det var helt overkligt. För det första blev det en jävla massa människor i den här 30 kvadrat lilla stugan. Sedan tryckte de in mig i baksätet på sin bil, med en polisman på varje sida.«

Tiden i Heerenveen blev tre säsonger lång, med 2003/2004 som den mest lyckade. Laget kom fyra efter de tre holländska storlagen. Jag frågar när han började fundera på att flytta hem.

– Det var väl efter den säsongen, vi fick ny tränare. Gertjan Verbeek heter han. Jag var nog en del av hans planer i början men redan i premiären mot Alkmaar bytte han ut mig i paus. Veckan därpå lånade klubben in en högerytter från Ajax och då ville de spela honom. Jag var nummer tolv och fick hoppa in en hel del – både till höger och vänster. Och jag tog faktiskt tillbaka platsen så småningom. Fast jag och tränaren klickade väl aldrig riktigt. Borta mot RBC Roosendaal bytte han ut mig efter trettio minuter. »Jag ville göra slut på Selakovics lidande, han spelade varje boll till fel färg«, sa Verbeek i tidningen dagen efter. Det hängde jag upp på kylskåpet där hemma.

Utbytt efter trettio minuter – det låter rätt tungt.

– Ja, en annan gång tog han en mittback efter tjugofem minuter. Han var inte rädd för att förändra i varje fall. Jag var helt sänkt efteråt. Jag skämdes, det var svårt att titta folk i ögonen. Ändå tog han ut mig från start i nästa match – Stuttgart i Uefacupen. Det var väldigt speciellt att gå ut och försöka prestera i en europeisk toppmatch när självförtroendet var i botten. Jag tyckte inte att det hade gått så dåligt mot Roosendaal heller, det var som en vanlig match, det stod 1-1 och jag hade jobbat fram hörnan som gett oss kvittering. Låt mig säga så här: oavsett vilket så var det mer fel på hans psykologi än vad det var på mitt spel.

Bättre än någonsin. Stefan tycker fortfarande att han lär sig nya saker på p­lanen. »Förra året var det nästan så att jag lärde mig att acceptera att bli utbytt. Så långt har det fan gått.«

Stefans födelsestad Varberg är en stor småstad med få kändisar. Fotbollsmässigt har den alltid legat i skuggan av bjässarna i norr och söder – Göteborg och Halmstad. Ännu mindre Falkenberg har fått fram spelare som Pär Zetterberg, Niclas Alexandersson och Magnus »Turbo« Svensson. Varberg har fostrat… Stefan Selakovic. Så det pratas om honom där hemma. När han inte togs ut i landslaget var Lars Lagerbäck och Tommy Söderberg självklart idioter. Heerenveen betraktades i sin tur under tre säsonger som en storklubb – väl bevakad i lokaltidningen Hallands Nyheter.

Stefan är en produkt av småstaden. Han vet att det pratas och skrivs. Han är mån om att vara folk till lags, att inte »verka märkvärdig« och utmärka sig på fel sätt.

Allt flöt på rätt bra – fram till november 2005.

Stefan hade flyttat hem från Holland i januari. I väntan på bostad i Göteborgstrakten bodde Stefan och Madeleine den hösten på Getterön ett par kilometer från Varbergs centrum, i en liten stuga på Madeleines föräldrars tomt. Klockan sju på morgonen den 1 november, när Stefan bytte blöjor på åtta månader gamla Noel, knackade det på dörren. Utanför stod fem poliser och meddelade att de tänkte söka igenom stugan.

– Det var helt overkligt, säger Stefan. För det första blev det en jävla massa människor i den här 30 kvadrat lilla stugan. Sedan tryckte de in mig i baksätet på sin bil, med en polisman på varje sida om mig. Jag tänkte: »Vad är detta? Har jag mördat någon?«

Redan i juni månad hade Ekobrottsmyndigheten slagit till med razzior mot IFK Göteborg på fem olika platser i Sverige. Orsaken var att Peter Ijehs övergång 2003 hade delfinansierats genom att spelaren fått en skattefri »gåva« från IFK-kassören Janne »Plånbok« Nilsson i form av aktier för 1,2 miljoner kronor, något som gjorde att såväl Janne Nilsson som ordförande Bengt Halse och klubbdirektör Mats Persson delgavs misstanke om grovt skattebrott. Nu, fyra månader senare, var det Stefans tur.

»När jag kom till tingsrätten vid G­ustaf Adolfs torg stod där säkert femton foto­-grafer. Det var sådant man ser på TV, när det är galafester och kändisar kommer.«

Paret Selakovic är ordningsamma; trots att de bodde tillfälligt i en liten stuga på Madeleines föräldrars gård satt kontoutdrag och kvitton prydligt i pärmarna och Madeleine gjorde allt hon kunde för att hjälpa poliserna att hitta de papper de sökte. Samtidigt fördes Stefan till polisstationen i Varberg, en byggnad han »passerat hundratals gånger men aldrig kört in till från baksidan och ner i garaget«. Han leddes genom stationen. Nyfikna småstadsögon följde honom på väg mot förhörsrummet med tre poliser i släptåg. Under förhöret grillades han om varför han fått sex miljoner i sign on-bonus i stället för de 4,25 det stod i kontraktet – och varför han fört över mellanskillnaden till ett Luxemburgkonto ägt av »Janne P«. Misstanken var att dessa pengar var en återbetalning till »Janne Plånbok« för Ijeh-affären. I första förhöret ljög Stefan och sa att han trissat upp budet i slutförhandlingarna. Vem »Janne P« var svarade han inte på.

Senare samma dag fördes Stefan till Göteborg där agenten Kent Carlzon hjälpte honom att hitta en advokat. Valet föll på Jonas Nilsson. På kvällen återvände Stefan till Getterön.

– Sedan vågade jag inte åka hem mer, inte sedan historien läckt ut i media. De följande dagarna sov jag på annan ort. Det stod journalister och hängde utanför stugan. När Madde gick mellan huset och stugan fotograferade de. De ringde på och frågade om jag var hemma. Några stod uppe hos morsan och farsan också. Och när Madde skulle åka till simhallen förföljdes hon av några journalister i bil. Jag hade sådan ångest. Den där klumpen i magen försvann inte.

 

I andra förhöret berättade Stefan vad som skett – att han, när han sett att beloppet han fått inbetalt från IFK Göteborg på sitt konto var för stort, hade ringt sin agent som sagt att han inte visste något, varpå Stefan vänt sig till klubbchefen Mats Persson som förklarat att mellanskillnaden skulle in på ett konto i Luxemburg.

– När jag väl fått ur mig hela den sanna historien var det som att en sten släppte. Efter förhöret bröt jag ihop i advokatens bil. Jag var helt utmattad och satt bara och grinade. Samtidigt var det skönt att ha sagt sanningen, jag tänkte: »Skönt, nu är det över för min del.« Men det visade sig att det inte var så.

De närmaste månaderna handlade allt om att inte bli åtalad. Än läckte det ut att de andra misstänkta – Mats Persson, Janne Nilsson, Kent Carlzon – sagt något som kunde gynna Stefans sak, än dök det upp utsagor som talade emot spelaren. Samtidigt förberedde Stefan sig för fotbollssäsongen. En torsdagskväll i december mötte IFK danska Aalborg i Royal League, matchen slutade 3-3 och Stefan gjorde två mål. Dagen efter åkte lagkamraterna till träning medan Stefan åkte in på ytterligare förhör.

– Jag tror inte att de andra killarna tänkte så mycket på det men det här var min vardag. Direkt efter träningarna åkte jag in till Jonas advokatkontor och hade möten.

Var du rädd?

– Så in utav helvete. Jag är en sådan person som tycker att det är viktigt att folk tycker om mig. Lite har det försvunnit med åren men innerst inne vill man inte att folk ska tycka att man är en brottsling. Det var jobbigt bara att gå och handla. Jag tyckte att folk glodde på mig. Sedan kom ju beslutet. Madde väckte mig en morgon och sa: »Stefan, det står på text-TV att du ska åtalas.« Ekobrottsmyndigheten läckte som ett jävla durkslag, det är fantastiskt att en myndighet som de gör det – det är garanterat någon där som tjänat en del stålar på att lämna ut uppgifter. En vecka senare kom det officiella beslutet från åklagarmyndigheten, de hade presskonferens på morgonen. Den kvällen mötte vi Hammarby hemma. I ringen före matchen, när killarna sa »i dag spelar vi för ›Sella‹«, började jag nästan gråta.

Hade du varit på rättegång förut?

– Nej. Man har ju ingen aning om hur sådant funkar. Jag hade tur som fick Jonas som advokat, han var ett enormt stöd för mig. Det var många sena kvällar, ibland när jag behövde prata av mig kom han och mötte mig halvvägs vid någon avfart från motorvägen. Han blev någon form av psykolog på köpet, stackarn. Han gjorde mer än vad arbetsbeskrivningen sade.

Hur förberedde du dig?

– Det tog sex månader innan rättegången blev av, det var som inför ett matteprov i skolan – man fick sitta och plugga. När jag kom till tingsrätten vid Gustaf Adolfs torg stod där säkert femton fotografer. Det var sådant man ser på TV, när det är galafester och kändisar kommer. Och därinne var det fullsatt, GP bloggade live, någon tidning satte betyg på förhören. Det var helt magiskt – journalister som inte visste ett piss om juridik satte betyg på oss! Mitt förhör gick jättebra, Jonas och jag fick fram precis det vi ville. Men jag fick bara två plus.

Kände du dig skyldig på något sätt?

– Jag har pratat mycket med Jonas om det. Nej, jag kände ingen skuld. Det är lätt för folk att tänka och tycka att jag var en idiot men i den sitsen jag var… Jag hade antagligen gjort samma sak i dag om jag befunnit mig i en sådan situation. I efterhand kan man tycka att jag skulle ha agerat annorlunda när jag såg att jag hade fått för mycket pengar. Men det första jag gjorde var ju att gå till Mats Persson och fråga. Jag hade varit här i några veckor, det var ändå Blåvitt och det var inte så att jag misstänkte att »nu ska det tvättas pengar här«. Den tanken fanns inte. Jag känner mig inte ett dugg skyldig – inte till mer än att jag varit naiv och godtrogen. Ändå skämdes jag, hur sjukt det än låter. Jag skämdes gentemot föreningen varje gång det stod om IFK Göteborg och skattehärvor i tidningen fastän jag inte gjort något fel.

»Godtrogen«, säger du. Har man som spelare inte koll på kontrakt och avtal?

– Som fotbollsspelare är man väldigt omhändertagen, man har rådgivare som läser igenom ens kontrakt. Hur ofta har man inte skrivit på papper för mobiltelefon och leasingbil utan att läsa det fintstilta – bara för att man litar på arbetsgivaren och sina rådgivare. Det var det jag gjorde, jag litade på de människor jag anlitade och arbetade för.

Blir ni för omhändertagna av klubben?

– Det där är en balansgång för klubbarna. Man vill att spelarna ska fokusera på fotbollen helhjärtat men man vill också ha spelare som tar eget ansvar. Jag är själv inte uppvuxen med att det finns folk i klubben som sköter allt för en. När jag började i HBK hade alla jobb eller plugg vid sidan av fotbollen. Jag är väl en lite utdöende art som kom från division tre som 19-åring. Vi har ju 17-åringar som tränar två gånger om dagen och är etablerade i Allsvenskan redan. Här i Blåvitt tror jag klubben tänker mycket på att spelarna ska ta eget ansvar. De unga ska gå klart skolan. Jag ser hur de tar spårvagn hit på vintern i stället för att bli skjutsade. De har inte lika bra löner som många andra i deras ålder i Allsvenskan. Allt är inte krattat för dem. Jag tror att det är rätt.

»Hovrättsdomaren, som var en sådan där som man kände att man skulle passa sig för, sa: ›Har jag förstått åklagaren rätt om det här bara handlar om att svartmåla Stefan Selakovic?‹«

Vid tiden före, under och efter rättegången skrevs det dagligen om målet. På de allsvenska arenorna försökte motståndarsupportrarna psyka Stefan med ramsor (där »dags att deklarera, det är visst dags att deklarera« tillhörde de snällare) och eftersom Mats Persson och Janne Nilsson hade försvunnit från klubben var Stefan den enda av de misstänkta som fanns kvar uppe på Kamratgården, och därmed var tillgänglig för media.

– Jag hade flera presskonferenser här. Jag tyckte att det var bättre att ställa upp och prata så journalisterna fick sitt, då lät de mig vara i fred sedan. Det blev en ömsesidig respekt oss emellan.

Domen kom den 29 juni 2007. Stefan satt på advokat Jonas Nilssons kontor och väntade på att beskedet skulle skickas per mail. Klockan två kom det. Advokaten läste, tog tid på sig och sa: »Ja, friad på alla punkter!«

– Då brast det för mig, säger Stefan. Jag bara grät av glädje. Sedan ringde jag runt till alla – Madde hade väntat hela dagen, det var otroligt jobbigt för henne och för min familj. Den kvällen blev det skumpa och tårta hemma.

Glädjen varade i en månad. När Stefan parkerade bilen i Köpenhamn, på semestern den sommaren, ringde advokat Nilsson och berättade att åklagaren överklagat domen till Hovrätten. Där blev processen dock inte lika utdragen. Åklagaren gick hårt åt Stefan om att han omöjligt kunde ha varit så naiv att han inte fattade vad som hände i klubben – ett av de starkare argumenten var att Stefan pluggat civilekonomi på Halmstads högskola, varpå Stefan fick förklara att han faktiskt bara gått ett år och inte ens fullföljt den sista tentan.

– Egentligen hade han inget konkret att gå på, säger Stefan. Jag bombarderades med frågor som inte hade med målet att göra. Hovrättsdomaren, som var en sådan där som man kände att man skulle passa sig för, sa till slut: »Har jag förstått åklagaren rätt om det här bara handlar om att svartmåla Stefan Selakovic?« Då kände jag att det här helvetet var över.

Glad igen. »De som känner mig väl märkte nog att jag inte var mig själv under rättegångsåren. Jag är en rätt barnslig person, 33 år men inte mer än 20 i huvudet – max.«

Tystnaden lägger sig i baracken. Utanför fönstret hör jag hur Stefans lagkamrater skrattar och pikar varandra. Det är ett drygt år sedan Stefan satt i Hovrätten för sista gången men han blir fortfarande tagen när han pratar om det. Jag har själv försökt få honom att berätta tidigare. Första gången vi träffades i ärendet var vintern 2007. Då vågade han inte säga någonting. Han beskriver det som att han var »paranoid« – rädd att prata för att saker skulle kunna vändas emot honom i rätten.

De andra åtalade – Mats Persson och Janne Nilsson – hävdade rättegångarna igenom att de inte gjort något brottsligt. Hovrätten dömde ändå Persson till 18 månaders fängelse, bland annat för grovt skattebrott, grov förskingring och bokföringsbrott. Nilsson fick 15 månader och Stefans agent Kent Carlzon dömdes till två års fängelse och fem års näringsförbud.

»Det tror fan att jag var förbannad på både Mats och Janne och Kent. Det framgick ju av rättegången att jag blev en bricka i spelet och att det var en ren tillfällighet att det blev jag.«

Jag frågar hur Stefan kunde koncentrera sig på fotboll under den här tiden. Förhandlingarna i tingsrätten pågick 2007, samma år som IFK vann SM-guld.

– Guldet betydde väldigt mycket för hela föreningen och för mig. Jag spelade ändå nästan alla matcher det året. Jag är faktiskt oerhört stolt över det. Mycket hängde över mig men ingen kan säga att jag gjorde laget sämre.

Han funderar ett ögonblick.

– Men det är klart att det är lättare att spela fotboll i dag. Jag minns hur jag någon gång satt i rättegången hela dagen och sedan sprang ut och spelade Gaisderby på kvällen. Det var sjukt. Jag tror att det här har gjort mig starkare mentalt. Eller – jag vet att det är så.

Har du varit vek tidigare?

– Inte vek, lite för snäll kanske. Ibland önskar jag att jag hade haft lite mer ego i mig – i varje fall på planen. Jag hade en assisterande tränare i Holland som kom fram efter en match och sa: »Stefan, du springer alldeles för mycket. Du jobbar så mycket för laget att du inte har någon ork kvar när du får bollen. Du måste tänka mer på dig själv.« Lite rätt hade han nog.

Han må heta Selakovic i efternamn men det slår mig att jag aldrig har tänkt på honom som »jugge«. Att jämföra Stefans mentalitet med den fyra år yngre Zlatan Ibrahimovic känns bara komiskt. Så växte han också upp i villaområdet Karlberg och inte i Rosengård. Dessutom bytte han tidigt ut »v:et« i Stevan, som han är döpt till, mot ett »f« eftersom det ändå aldrig blev rätt stavat i skolan.

– Min familj är inte en typisk invandrarfamilj, säger han. Jag är inte i närheten av att bryta, jag kan inte ens serbokroatiska längre. Tyvärr, för jag är stolt över min bakgrund. Jag pratade serbokroatiska när jag var liten men jag har inte varit där nere sedan krigsutbrottet. Mamma och pappa har uppfostrat mig på ett svenskt sätt för att underlätta för mig – och det har underlättat också. Men jag förstår vad du menar; jag är nog inte så där kaxig som många tror att juggar är. Tvärtom, jag försöker alltid att hålla låg profil.

Men handen på hjärtat – det har väl gått så där. »Landslagets mest mobbade spelare«, skattebrottsling…

– Jo, det säger Madde alltid också! »Hur fan lyckas du? Varför blir det alltid sådant liv runt dig?« Ta bara när jag skrev en krönika efter att »Henke« Larsson tackat ja till EM. Jag skrev fyrtielva gånger att Henke förtjänade sin plats men att jag också led lite med Marcus Berg, som hade varit med i truppen om inte Henke glidit in på en räkmacka. Då blev det »Stefan Selakovic sågar Henrik Larsson«. Det var det sista jag gjorde!

2010 blir hans 15:e elitsäsong. Genom åren har han varit inblandad i sju SM-guldstrider och gått segrande ur tre. Förra säsongen var en av Stefans bästa någonsin. Han vann Allsvenskans assistliga och försåg ständigt skyttekung Tobias Hysén med angreppsalternativ.

– Det var viktigt att spela en hel säsong och känna att jag bidrog. Även i de matcher där jag inte var som bäst var jag ändå nyttig för laget. Jag fick äntligen ut det jag vet att jag har i mig. Jag brinner mer än någonsin för det här. Tränarna brukar säga att man antingen är en sådan som älskar att vinna eller en sådan som hatar att förlora – jag tror att jag är båda delarna. Jag känner mig yngre än på många år i kroppen. Jag hoppas och tror att jag har några bra säsonger kvar.

Från razzian fram till Hovrätten gick det tre år – en period när du var mitt uppe i det som brukar vara den bästa tiden i en spelares karriär. Är du förbannad?

– Alltså, det tror fan att jag var förbannad på Mats och Janne och Kent. Det framgick ju av rättegången att jag blev en bricka i spelet och att det var en ren tillfällighet att det blev jag. Om Blåvitt hade värvat Teddy Lucic eller Anders Svensson, som de också försökte göra, hade det kunnat vara någon av dem som suttit där istället. När det hände var jag bitter på allt och alla. Samtidigt vet jag i grund och botten att varken Janne eller Mats gjorde detta för egen vinning. Och Kent och jag är vänner i dag. Jag tycker att han har tagit sitt ansvar både mot mig och mot samhället.

Stefan säger att han inte läste det som skrevs under rättegången. Däremot har han sparat det mesta, det står i kassar hemma i huset i Onsala och en dag ska han plocka fram allt och läsa igenom det.

– Det kan väl vara bra när man går och deppar för en skitsak. Läser man det inser man nog att man har det rätt bra ändå.

Vad har du lärt dig av allt det här?

– Att aldrig, aldrig tänka på vad som kunde ha varit »om bara det eller det hade hänt«. Man fattar de beslut man kan utifrån de förutsättningar man har där och då. Sedan kan man inte gå och gräma sig i efterhand.

Han lutar sig framåt, stödjer armbågarna på knäna och tittar ner i golvet.

– Och att man faktiskt måste förlåta folk. Jag tror att det blir lättare att leva som människa då.