Den första kallas »Professorn« för han vill alltid föreläsa, den andra kallas »Lillen« för han är allt annat än det, den tredje kallas »Matte« för det är tydligen för jobbigt för en del killar att uttala hela »Mattias«. Den fjärde är bara med. Det finns alltid en som bara är med.
De är aldrig överens om någonting, för ett halvt liv sedan valde de ett lag och varandra och två eller tre saker att bråka om och det räcker så. Ingen av dem har berättat för de andra tre vad de betyder för honom, det har aldrig funnits någon anledning, det är ju bara småsaker: en match, ett par öl, en avsparkstid att passa och något att vara osams om. Inget märkvärdigt. Bara en bra dag i slutet av en dålig vecka.
De sitter på en pub med irländskt namn, trästolar och plastglas, Uffe eller Lasse eller Håkan i högtalarna och Generalen på bordet. De kom tidigt nog för att få sitta mitt i trängseln och skrika åt varandra, ibland hör de inget alls men det gör inget för de har hört allt förut ändå. Professorn ställer upp saltkar för att visa några nästan helt livsavgörande skillnader mellan »trequartista« och »falsk nia« och frågar »fattar ni?« hela tiden. Han dricker Peroni för det påminner honom om den där halva terminen han pluggade i Italien och lärde sig exakt hur viktigt det är att berätta för exakt alla man träffar exakt hur »calcio« egentligen uttalas. Lillen sitter bredvid och funderar på om i dag kanske ska bli dagen då han slutligen berättar för Professorn att Peroni ägs av ett japanskt bryggeri numera så det är faktiskt en asiatisk öljävel han sitter och dricker. Matte står ute på gatan och bråkar med sin farsa i telefon, för de har ett Stryktips som Matte fyller i varje vecka och varje helg ringer farsan och är skitglad för att de har alla rätt hittills och Matte måste förklara att farsan är för full nu igen för att minnas vad de egentligen tippade.
Han som alltid är med har gått till baren för att köpa mer öl. Professorn berättar en rätt svajig anekdot om det språkliga ursprunget till ordet »libero« och Lillen trycker honom hårt på pannan med tummen och frågar »hörru, hur spolar man till reklampausen i den här podcasten?« tills Professorn ber honom dra åt helvete. Lillen svarar att det bästa han kan erbjuda är att gå på muggen, sedan skrattar han precis lika högt som alla andra gånger han svarat just så på just det, för de har känt varandra länge nog nu för att det nästan inte ska finnas någonting kvar mellan dem att säga för första gången längre. Om tre öl kommer Lillen provocera Professorn genom att fråga hur mycket ärtor man egentligen ska ha i en äkta Carbonara och Professorn kommer nog vara tillräckligt berusad då för att provocera tillbaka genom att fnysa att »Zlatan är så jävla överskattad« och sedan kommer han ducka och hoppas att Lillen är för berusad för att träffa när han kastar saltkaren. Sedan bråkar de om landslagets spelsystem tills Professorn förlorar humöret och Lillen förlorar förståndet.
De avbryts av att Matte kommer tillbaka in från gatan, de ser att han är tung som barn är som tror att det är deras fel att deras föräldrar är trasiga, men de vet inte vad de ska säga om det så det säger något om fotboll istället. Han som alltid är med kommer från baren och ställer tre öl och en Cola Zero på bordet, för han vet att Matte alltid slutar dricka öl när han har snackat med sin farsa. Professorn muntrar upp alla med en topp-10-lista på väldigt intressanta statistiska anomalier för lag som har randiga andratröjor. Lillen mumlar att när Professorn dör ska de skriva på gravstenen: »Men nog om mig.« Professorn blir kränkt men Matte garvar, så det är värt det. Alla har slut på snus men han som alltid är med hittar en extra dosa längst ner i väskan. De har slutat räkna hur många år de har gått på fotboll ihop, men en av de där sakerna som aldrig förändras i livet är känslan av att väldigt få saker i det är bättre än att tro att man har slut på snus och sedan upptäcka att man inte har slut på snus.
