Text: Fredrik Tillberg

Kungsholmen, 28 september, klockan 12.15.

Tolv journalister i en väntsal. Någon utgår från att pressträffen blir en »flopp«, en annan har fått information om att polisen inte vill kalla pressträffen för en pressträff. Själv klev jag precis av ett tåg från Göteborg, jäktade hit till polishuset på Kungsholmen i Stockholm och har inte hunnit samla mina förhandstankar.

Drygt 24 timmar har gått sedan polisens nationella mediecenter skickade ut ett mejl med ämnesraden »idrottsrelaterad brottslighet« till några av landets sportredaktioner. Mejlet innehöll en inbjudan till en »möjlighet att göra intervjuer i pressrummet« i dag, tisdag 12.30. »Vi kommer även ge en bild av hur Polismyndigheten arbetar generellt mot den idrottsrelaterade brottsligheten«, skrev polisens kommunikationsavdelning. Efter att ha frågat två gånger om vilka myndighetspersoner som kommer att vara på plats fick jag veta att det är Stefan Hector, chef för polisens operativa enhet Noa och hyllad superkommunikatör i samband med terrordådet på Drottninggatan våren 2017, som ska tala.

När en presskvinna nu vinkar in oss väntande reportrar till pressrummet vet jag inte riktigt vad jag ska tro. Kommer jag att få någon fördjupad förståelse för hur polisen resonerar kring sin villkorsgivning och framtida strategi? Jag hoppas att jag åtminstone ska bli lite klokare än vad jag blev av de robotaktiga mejlsvar jag fick av myndighetens kommunikationsavdelning under arbetet med mitt reportage om villkorstrappan. Och med tanke på att polisens ansvariga tidigare inte ens har ställt upp på intervjuer som rör frågan så skulle egentligen vilka ord som helst innebära framsteg.

Över en mörkgrå heltäckningsmatta står 15 azurblå stolar utplacerade. Fullsatt. Längst bak, vid ett fönster som släpper in ljus från Polishusparken, står tre TV-kameror placerade på varsitt stativ. Fem meter fram, mellan ljusgrå draperier som sträcker ut sig från golv till tak, hänger en skärm med en förberedd presentation.

Klockan 12.25 klampar Stefan Hector in genom dörröppningen med kängor och full polismundering. Bara mössan saknas.

– Hej, hej! säger han muntert och tar plats bakom ett ståbord med ljusgrå vaddering.

Noachefen blickar ut över reporterhorden. Den består av reportrar från Dagens Nyheter, TT, TV4, Sveriges Radio, SVT, Aftonbladet, Discovery, Fotboll Sthlm, Bildbyrån, Fotbollskanalen, Svenska Fans och ytterligare någon redaktion.

– Vilken laguppställning! utbrister Stefan Hector och flinar. Man skulle kunna tro att det har hänt något.

Ingen skrattar. Bara presskvinnorna ler.

Efter att ytterligare ett par journalister trillat in och Ekots reporter på stolsraden längst fram färdigförberett sin livesändning, drar pressträffen som polisen inte vill kalla för en pressträff igång. 12.30, nästan på sekunden.

Stefan Hector beskriver skälet till att vi är här. Polismyndigheten har den senaste tiden fått in ett stort antal intervjuförfrågningar »beträffande polisens arbete relaterad till brottslighet i allmänhet, och arbetet med fotboll i synnerhet«. Syftet med den här tillställningen, säger Stefan Hector, är »kunskapshöjning«.

– Eller på ren svenska: jag förklarar för er hur vi arbetar.

Sedan berättar han vad han tänker prata om. En herrans massa saker, visar det sig. Han kommer att säga något om ordningslagen och restriktioner, något om vad polisen har sett hittills under »innevarande säsong beträffande ordningsstörningar och brott«, lite om operativt genomförande av matcher, en del om brottsutredningar och det som polisen kallar »exkluderingsstrategier«, något om kommunikation, något om hur de samverkar med förbund och klubbar, något om ansvarsförhållanden, något om framtiden …

– … och lite grann om tillstånd, fortsätter han. Möjligen verkar det röna intresse.

Han ser snabbt ut över rummet i en inandning, förväntar sig möjligen någon form av reaktion eftersom tillståndsgivningen har varit en het potatis de senaste veckorna, men den ironiska bisatsen får ingen respons. Sedan klargör Stefan Hector, för första gången av många denna eftermiddag, ska det visa sig, att polisen endast är intresserad av säkerhet och inte har något som helst intresse för fotboll.

Efter prologen och redogörelsen för allt han snart ska kunskapshöja oss om, frågar polischefen retoriskt:

– Funkis?

Funkis? Ett par huvuden nickar förvirrat.

– Bra, säger Hector.

Därefter följer en 14 minuter lång svada om saker som de flesta i rummet redan känner till. Arrangören ansvarar för att god ordning råder, Polismyndigheten formulerar villkor »som en förutsättning för att arrangören ska kunna genomföra ett säkert arrangemang« och polisens tillståndsgivning ska präglas av förutsägbarhet, proportionalitet och enhetlighet. Den nya strategin? När den är helt färdig kan han inte lova, men förhoppningsvis är den i bruk när nästa säsong börjar. Gamla nyheter.

– Kanske kommer det någon fråga om villkorstrappan framöver, säger polischefen. Och då tänker jag att jag tar mig an den då. Men en spoiler är att det inte finns någonting som heter villkorstrappan …

När Stefan Hector tystnar i några sekunder tar ljudkulissen vid: dansande reporterfingrar över tangentbord. Längst ut till höger på främre stolsraden sitter Fotboll Sthlms reporter Ludwig Persson med mobilen i vädret och livesänder polischefens ord på sajtens Instagramkonto. Han tvingas stänga av den öppna kommentarsfunktionen när följarnas skällsord riktade mot Stefan Hector börjar hagla.

Det mest dynamiska som inträffar under dessa minuter är när Bildbyråns fotograf råkar släcka rummets taklampor med rumpan medan han plåtar Stefan Hector.

 

Efter att ha satt punkt för sin harang uppstår oklarheter huruvida den efterföljande frågestunden ska ske i grupp eller genom enskilda intervjuer. Ekots reporter säger att han gärna inleder med sin intervju eftersom de har en pågående livesändning.

– Okej, jag fattar, svarar en av de två presskvinnorna. Eeeh… Ingen annan som har en öppen fråga innan …?

– Det beror på hur långa enskilda intervjuer vi får, svarar en reporter.

Presskvinnan säger att de inte har satt någon tidsram, tanken är att alla ska få möjlighet att ställa sina frågor. Stefan Hector bryter in.

– Jag skulle säga så här, säger han. Vi har ett intresse av att förklara det vi gör, så det får ta den tid det tar. Om än inte in absurdum, då.

Just som det verkar beslutas att Ekots reporter ska få inleda med sina frågor eftersom han sänder live ropar DN:s Johan Esk från bakre delen av rummet:

– Jag har en fråga här! Du sa att polisens intresse endast är säkerhet, och på något sätt rinner det här ner till pyroteknik. Med tanke på hur mycket det eldas och hur få olyckor som sker, hur säker eller osäker är pyroteknikfrågan just nu?

Stefan Hector svarar att han inte är kompetent nog att besvara frågan. Hur farlig pyrotekniken är? Han konstaterar att den är otillåten. Men vad menar han då med säkerhet, att polisen endast bryr sig om säkerhet, undrar Esk. Säkerhet för vem och hur? Säkerhet för alla som är på arrangemanget, säger Hector.

– Upplever du att det är osäkrare på fotbollsarenor nu är för fem år sedan? fortsätter Esk.

Men istället för Stefan Hectors svar, som jag nu ser fram emot efter en innehållsfattig kvart, är det Ekotreporterns röst som hörs längre fram i rummet.

– Så fort jag får, säger radioreportern till någon som talar till honom i hans öronsnäcka.

Han tittar bakåt på Esk. Det fastställs snart att alla reportrar ska samlas utanför pressrummet medan Sveriges Radio genomför sin intervju. Därefter skickas man in en efter en, utifrån tågordningen på presskvinnornas papper.

Därute blir stämningen snabbt uppgiven, samtidigt som det hamras citat och texter på bärbara datorer i knän. Orden »haveri« och »mumbo jumbo« används för att beskriva Stefan Hectors dragning. En reporter hämtar hem sin förutsägelse: »Jag sa ju att det skulle bli flopp.« En annan tycker att det här upplägget med enskilda intervjuer blev »lite stökigt«. En av presskvinnorna överhör kommentaren och säger att hon har tolv namn uppskrivna, så alla får gärna »skynda på sina snack«.

 

Under eftermiddagen får Stefan Hector en hel drös följdfrågor om strategier, ordningsstörningar och proportionalitet, om den självinsikt han visade upp när han erkände att alla de 11 000 tillstånd och villkor som görs per säsong »inte blir helt bra alla gånger«, han får utveckla polisens ambition att om fem år ha en »marginell roll« inom fotbollen, och han får bemöta det som redan har fått mest uppmärksamhet i sociala medier efter pressträffen: när Stefan Hector hävdade att det inte finns någon pyroteknik på Uefas matcher, enligt polisens analys beroende på de ekonomiska och sportsliga sanktionssystem som finns inom förbunden. Ett totalt felaktigt påstående, bevisar såväl supportrar som allsvenska klubbföreträdare med statistik och bilder på Twitter.

Hammarbys evenemangschef Göran Rickmer skriver i en lång Twittertråd att han hade önskat att »myndigheten inte skulle skarva uppgifter/direkt ljuga«, och reportrar och supportrar startar egna trådar med detaljer som de uppfattar att Stefan Hector baserar på felaktiga eller obefintliga fakta.

Samtidigt pågår en parallell men samhörig kritikstorm gentemot de uteblivna villkorsbesked som AIK väntar på att få inför söndagens derby mot Djurgården på Friends Arena. Med fem dygn till årets överlägset största fotbollsarrangemang, utan publikrestriktioner kopplade till pandemin, vet AIK fortfarande inte vilka tillståndsvillkor de ska utgå från i sin arrangemangs- och säkerhetsplanering.

Stefan Hector får frågor om saken, »kan bara beklaga«, men har inga svar. Det är region Stockholms rättsavdelning som sitter på åliggandet.

När Hector vid 14-tiden får ytterligare en fråga om AIK:s dröjande villkor svarar han ännu en gång att polisen förstås vill komma med sina villkor i god tid. Sedan tittar han på klockan.

– Nu vågar jag lova att de nog har fått sitt tillstånd, säger han.

Reportern replikerar:

– AIK twittrade för en kvart sen …

– Ja, men dåså.

– … att de inte har fått det än.

Stefan Hector ursäktar sig igen med att det är rättsenheten på region Stockholm som delger villkoren, men att de bör komma närsomhelst.

Medan jag skrollar igenom reaktionerna i sociala medier kan jag inte låta bli att tänka att effekten av den här pressträffen nog inte blev vad Polismyndigheten förväntade sig. Eller så var det precis detta som var meningen? Den tilltänkta publiken för en sådan här pressträff är kanske trots allt medier som har större makt över den allmänna samhällsdebatten. Ekotreporterns bredare publik är exempelvis inte lika insatt, och har inte samma kunskap att inse vad som verkligen är korrekt information och inte, som de nischade fotbollsjournalister, supportrar och föreningsmänniskor som nu sitter och rasar i sociala medier. De arga personerna spelar kanske en mindre roll i polisens värld och i det »narrativ« som ska ägas?

 

En timme går. Två timmar. Två och en halv. Intervjuerna drar ut på tiden. En av presskvinnorna spelar in varenda en med en egen diktafon, ständigt på en armlängds avstånd från Hector och reportern. Jag tänker att det inte blir hennes livs stund att lyssna igenom det där sen, för den spelar i princip in samma samtal om och om igen. Tresiffrigt antal gånger lär hon då få höra kommentarer som »det är arrangören som ansvarar för god ordning«, »vi upplever att vi har en god dialog med fotbollen« och »det gör mig ont att detta målas upp som en kamp mellan polisen och fansen«. För att inte tala om antalet tillfällen då polischefen urskuldar sig med att han »har svårt att svara« på vissa frågor eftersom han inte kan dem »till detaljgrad«.

Men hon kommer också att få ta del av små, små lättsamma ljusglimtar. Som när Svenska Fans chefredaktör Linus Sunnervik efter två timmars upprepningar kallpratsfrågar Stefan Hector om detta börjar bli tradigt och får svaret: »Ja, lite grann, men jag tycker att det här är viktigt, jag ska göra mitt allra bästa.« Eller när polischefen sätter en kexchoklad i halsen framför Discoverys TV-kamera. Medan Hector hämtar ett glas vatten skämtar reportern Diljen Otlu att det är allt som kommer med i klippningen från intervjun sedan.

 

När klockan är 14.54 måste jag avvika med intervjusvansen mellan benen för att hinna med mitt tåg hem till Göteborg. Kvar sitter då tre reportrar och väntar på sin stund med Stefan Hector. Den siste av dem lämnar polishuset strax före 16-tiden – tre och en halv timme efter att pressträffen som inte skulle kallas för en pressträff inleddes.


MER LÄSNING:
Offsides reportage om villkorstrappan: »Upptrappning«.
Polisens mejlsvar på Offsides frågor om villkorstrappan.

Artikeln publicerades 29 september 2021 och är skriven av .

Annons