För två minuter sedan fick jag löpande rapporter från Varberg. Ett Mjällbymål där och vi skulle vara klara för Allsvenskan. Men: »Glöm det, de står och rullar bollen i slowmotion till varandra.«
Okej, vi får rikta in oss på kval.
Vi har gjort en usel första halvlek, hamnat i underläge mot nästjumbon BP men med någon form av moral lyckats hänga kvar i matchen. Nu leder vi. Jag brukar vara bra på att koppla bort publiken, men det går inte i dag. Läktarna kokar. Jönköping vädrar allsvenskt igen.
96:e minuten, bollen vid motståndarnas hörnflagga. Där man vill ha den. Men bara sekunder senare kan man höra en knappnål falla på Stadsparksvallen. BP, redan ute ur Superettan, kvitterar och sedan är det slut. Spelare från båda lagen ligger i gräset, några gråter. Det finns inte en enda glad människa på hela arenan. Jag passerar bekanta ansikten från båda klubbarna. Tomma, förstörda blickar. »Andreas, intervju här borta«, säger någon. Jag går dit och pratar, men vad säger jag? Jag vet faktiskt inte. Huvudet är någon annanstans.
