»De spelar ju fotboll, de håller inte bara på och kör en massa långbollar.«
Den kommentaren hörde jag många gånger under det decennium vi nyss har lämnat bakom oss, både om mina egna och andras lag. Det var en komplimang att suga i sig under ett årtionde där bollinnehav plötsligt blev heligt i svensk fotboll. Ni är nog bekanta med – och kanske trötta på – termerna vid det här laget. Det har talats om »kontroll« och »direkt återerövring«, om att styra matcherna med ett »eget spel«.
Det är inget konstigt med det här. Fotbollen rör sig snabbare i dag och även i lilla Sverige har vi tillgång till allt från den stora europeiska scenen. Det som sker där sipprar neråt och rinner efter ett tag ut i vår inhemska fotboll. José Mourinho fick oss att spela med »balansspelare« – innan Pep Guardiola förvandlade i stort sett hela fotbollsvärlden till en bollinnehavstörstande massa.
I svensk elitfotboll har det de senaste åren lagts åtskilliga timmar på »build up«, en fräckare eller fånigare (välj själv) omskrivning för att bygga spelet bakifrån. Det har analyserats och kalkylerats. Frågor av typen »Hur spelar vi bort en press med tre forwards plus en tia?« har diskuterats i åtskilliga tränarrum.
