Foto: Daniel Nilsson

Tråkigt på träning, roligt på match

Andreas Brännström är Offsides tränarkrönikör. Den här gången frågar han sig om Sarriball verkligen är något för oss.

Det var inte allt för länge sedan Napoli charmade en hel fotbollsvärld. Tränaren Maurizio Sarri drev sin spelidé till fullo och lyckades leverera en både sevärd och effektiv lagmaskin. Det som kännetecknade laget var hur noggrant drillade spelarna var, framför allt i sina relationer till varandra. Metodiskt spelade de sig framåt i planen, och vad motståndet hette spelade ingen roll – den egna spelidén var det enda viktiga. När resultaten kom och den flödande fotbollen visade sig gångbar föddes uttrycket Sarriball.

Många gånger sedan dess har jag hört spelare prata beundrande om Sarris Napoli och inte sällan uttryckt en önskan om att själva spela så. Jag förstår det. Napoli var dominanta, attraktiva och tilltalande inte minst för den yngre generationen. Så hur får man då fotboll att se så där självklar ut, med spelare som tycks röra sig i symbios när laget har bollen? 

Sarris svar var att på träningsplanen köra elva spelare mot noll. Dag ut och dag in. Inga motståndare. Inga närkamper. Inga dribblingar. Bara passningar och synkroniserade löpningar i syfte att förvandla elva personer till en enda svårstoppad organism. Och här dyker det upp ett litet dilemma. Vi har nämligen ingen sådan träningskultur i Sverige. Nog har många av våra spelare erfarenhet av elva mot noll (»skuggspel« kallar vi det oftast här), men då som uppvärmning i väntan på det klassiska tvåmålsspelet.


Prenumerera på Offside för 39 kronor per månad!

Läsning på sajten och tidning i brevlådan. Avsluta när du vill.

Beställ här

Redan prenumerant? Logga in för att läsa vidare

Glömt lösenord?


Fakturaprenumerant?