Äntligen!

Efter tio år i landslaget kan Kim Källström se fram emot ett mästerskap där han kommer att ha en säker plats i startelvan. Frågan är varför det tog 90 landskamper att nå dit.

Det var en 18-miljoner-kronorsfråga. Stade Rennais klubbdirektör Pierre Dréossi vägde tekoppen i handen, stirrade mig stint i ögonen och undrade:

– Vad tycker du om Kim Källström egentligen?

Vi satt på Park Inn Hotel i Märsta, snön yrde utanför fönstret. Det var den 3 december 2003 och Dréossi var i Stockholm för att slutförhandla om Allsvenskans mest omskrivna talang. Dagen före hade han träffat djurgårdsledarna Bosse Lundquist och Tommy Jacobson på Sky City vid Arlanda. Övergången var mycket nära. Nu ville Dréossi bara hämta in de sista detaljerna; en reporter som kommit till hotellet för att intervjua honom passade hans syften utmärkt.

Annons

Min blick flydde mot den torftiga frukostbuffén fem meter bort, jag visste inte vad jag skulle svara. Naturligtvis skulle inte min åsikt spela en särskilt stor roll i sammanhanget men om den nu var av värde, vem var jag att sumpa en 21-årings chans att bli utlandsproffs?

– Vad är det ni söker egentligen? kontrade jag.

Fransmannen tog fram papper och penna. Med van hand skissade han upp en fotbollsplan och markerade den offensiva mittfältspositionen. Jag tog mod till mig och sade att Källström hade kommit bättre till sin rätt sedan Djurgården flyttat ner honom i banan, bakom den offensiva mittfältaren.

– Men vi behöver ju en nummer tio. Tror du inte att han funkar som det? sade Dréossi oroligt.

Jag tvekade en stund, och svarade:

– Alltså, han är ju en offensiv spelare i grunden.

Rennes klubbdirektör stirrade ner på pappret, förbryllad över de dubbla budskapen. Å ena sidan en mittfältare långt ner i plan, å andra sidan en spelare som är bäst i offensiven.

– Vad är den där Källström för spelartyp egentligen? muttrade han.

Jag hade inget bra svar på det för åtta år sedan. Jag har inget riktigt bra svar på det nu heller.

 

Regnmolnen glider in som ett skjutbart tak över Olympique Lyonnais träningsanläggning Tola Vologe, strax intill arenan Stade Gerland. På en av gräsplanerna drillas klubbens U19-lag i inlägg och avslut, på en annan spelar A-truppen elva mot elva. Den franske landslagsspelaren Hugo Lloris, som i sommar ska möta Sverige i EM, vaktar ena målet. Argentinaren Lisandro López snurrar i åttor runt backarna, Jimmy Briand löper på varje djupledsboll. Inbjudna besökare fotograferar genom stängslet med sina mobilkameror och tjoar högljutt när de lyckas fånga en spelare de känner igen.

Kim Källström spelar i laget med vita tröjor. Det är han som sätter tempot på planen. Oftast suger han in bollen och lugnar ner spelet. Vid enstaka tillfällen drar han iväg hårda djupledsbollar som skär igenom motståndarförsvaret. Han är numera en av åldermännen i Lyons trupp, med åtta säsongers erfarenhet av Ligue 1. När tidningen France Football en vecka före mitt besök presenterade sin lista över ligans bäst betalda spelare knep Källström plats 15 med en årsinkomst på 3,7 miljoner euro. Numera har folk vant sig vid att se hans namn där. 2010, då han placerade sig sjua på listan, skrev tidningen att Källström var »en av de stora överraskningarna«.

När träningspasset är slut leder svensken truppen ut från planen och fram till staketet där åskådarna väntar. Efter att ha signerat sitt namn 30 gånger på matchtröjor, pappersark och kepsar kommer han fram och hälsar. Han kommenterar att jag har filmat honom.

– Ska du inte fråga om lov först? Du är lika oförställd som fransmännen, bara plockar fram mobilen och kör.

Det är typiskt Kim, han delar gärna ut en pik för att markera distans. Under en landslagssamling för sex år sedan sade han att han tyckte att jag hade »gått upp i vikt sedan sist«. Som vanligt var han brutalt ärlig, som vanligt hade han rätt.

Annons

Genom åren har vi träffats en hel del. Bara under hans två år i Rennes besökte jag honom fyra gånger.

– Fan, man börjar känna sig gammal när man tänker så, säger Kim. Jag har varit i Frankrike i åtta år nu. Det kändes väldigt rätt när jag flyttade hit, och jag har trivts bättre och bättre för varje säsong. Men att jag skulle vara kvar fortfarande, det kanske inte var…

Han ler. I vintras ryktades det om att hans tid i Frankrike var till ända. Rubin Kazan lockade med ett bud ett par dagar innan det ryska transferfönstret stängde. Olympique Lyonnais, som har en hårt ansträngd ekonomi, öppnade för förhandling.

– Det var många saker som skulle falla på plats där, säger Kim. Det var tajt om tid, vi hade Champions League framför oss, vi var klara för final i Ligacupen… Till slut, när Lyon tyckte att de inte fick tillräckligt mycket pengar, blev det naturligt att stanna. Men det var ett seriöst intresse och jag tänkte ändå tanken att jag skulle kunna se mig själv spela där.

Hemma i Sverige fanns det de som undrade vad Kim skulle i Ryssland att göra. I Viasats Champions League-studio menade förre förbundskaptenen Lars Lagerbäck att en flytt till Kazan skulle vara ett nedköp, inte minst socialt. Dessutom låg EM bara fyra månader bort – en flytt riskerade att störa uppladdningen för en av kvalspelets bästa spelare.

Kim Källström rycker på axlarna:

– Jag funderade inte över EM, jag tror jag är för gammal för att det skulle spela in. Förstå mig rätt, men jag vet vad jag är bra på och inte bra på, och en flytt skulle inte ha rubbat det. Förresten har jag alltid tänkt så, man kan inte göra sina val efter landslaget. Landslaget är bara ett »plus«, som man säger på franska. Det är bara… rosen på tårtan.

Han garvar och skakar på huvudet:

– Äh, fan det var ett riktigt dåligt uttryck. Det jag menar är att landslaget inte är det som du gör dagligdags, det är inte det som betalar dina räkningar. Det är något som ska vara roligt bara. Sedan gäller det att göra sina val efter hur man själv känner och inte efter vad andra säger. Det har jag alltid gjort.

Kim Källström

FÖDD: 24 augusti 1982

LÄNGD: 185 cm

VIKT: 85 kg

KLUBBAR: Sandvikens IF 1989–1990, Partille IF 1990–1996, BK Häcken 1997–2001, Djurgårdens IF 2002–2003, Stade Rennais 2003–2006, Olympique Lyonnais 2006–

MERITER: 2 SM-guld (2002, 2003), Svenska cupen (2002), 3 franska ligatitlar (2006, 2007, 2008), 2 franska cuptitlar (2008, 2012)

LANDSKAMPER: 90 A (16 mål)

Kim Källström är van vid att folk har synpunkter på hans karriär. Hans namn har varit en del av det svenska fotbollsmedvetandet i över 15 år. När BK Häckens pojklag vann Gothia Cup 1997 skrev Göteborgs-Posten, efter finalen mot grekiska Ifaistos Athens, att »jättetalangen Kim Källström dirigerade sina kamrater«. Knappt två år senare såg jag honom för första gången, när han debuterade i Söderettan med Häcken mot Mjällby. Kim var i självklart fokus. Han kallades »supertalang«, jämfördes med ikoner som Jonas Thern och Stefan Schwarz och förutspåddes en framtid som mittfältsgeneral i A-landslaget.

Roger Ljung, som fajtades med andra agenter om att få företräda spelaren, satt på läktaren och såg Kim på egen hand skapa anfallet som gav Patric Karlsson läget att sätta 1–0. I 82:a minuten kom kvitteringen – Kim stötte in bollen i eget mål efter en hörna. Det var tryckt stämning i omklädningsrummet när journalisterna efter matchen skulle intervjua den 16-årige debutanten. Själv ryckte Kim på axlarna och sade: »Äh, jag får väl tjura en stund, i morgon är det glömt.«

Säsongerna som följde förstärkte hajpen. Aftonbladet utnämnde Kim till »den mest jagade spelaren i Göteborg«. Udinese och PSV Eindhoven bjöd in till provträning. Bayern München, Tottenham, Ajax, Arsenal, Chelsea och Leeds uppgavs också vara intresserade. Och de allsvenska tränarna utsåg honom våren 2000 till det näst hetaste framtidsnamnet i svensk fotboll efter Johan Elmander (förbundskaptenerna Tommy Söderberg och Lars Lagerbäck avstod från att rösta eftersom »sådana listor sätter onödig press på unga spelare«).

Vid den tiden hade tämligen få sett Kim spela fotboll, ändå var åsikterna om honom många. Och de blev alltmer högljudda. När han hösten 2001, efter att Häcken åkt ur Allsvenskan, valde att flytta till Djurgården – och inte utomlands – fick han kritik för att inte sikta tillräckligt högt. När han några år senare – efter två SM-guld och ett cupguld – lämnade Djurgården för Rennes sade tränaren Zoran Lukic att Kim var »värd mer än ett bottenlag«.

När jag pratade med Kim i Rennes i januari 2004 suckade 22-åringen över det ständiga recenserandet: »Det värsta var i somras när jag kunde läsa i tidningarna hur jag mådde. ›Nu är han glad‹, ›nu är han ledsen‹. Dessutom kunde jag läsa varför jag mådde så. Till slut började jag undra själv om jag mådde dåligt.«

Diskussionerna har också handlat om hans roll på planen. Djurgårdstränarna Zoran Lukic och Sören Åkeby ville först placera Kim som en nummer tio – men ändrade sig snart och flyttade spelaren längre ner i planen. I landslaget var det samma visa. Experttyckare som Ralf Edström och Jonas Thern ansåg att Kim var en given defensiv mittfältare, men förbundskapten Lars Lagerbäck hävdade att Kim var alldeles för dålig defensivt för att klara av den positionen. Därmed öppnades dörren till den mest uppmärksammade konkurrenssituationen i svensk landslagshistoria – skulle Kim eller Anders Svensson spela på den offensiva mittfältspositionen? Debatten dränktes med åsikter om vad Kim kunde och inte kunde göra på fotbollsplanen. Ofta var synpunkterna ogrundade – mittfältarens fotbollsutveckling skedde i Frankrike, en liga som gemene man hade dålig koll på.

När jag träffade Kim pratade vi mycket om vilken spelartyp han egentligen var. I april 2004 var han tydlig med att Lagerbäck hade rätt och att han behövde lära sig att bli bättre defensivt. Exakt två år senare kände han att han hade försökt göra om sig för mycket: »Jag är ju ändå en sådan som tar risker. Då blir det många bra passningar, men också flera dåliga. Jag kan inte bara spela safe. Det är inte det som har tagit mig hit i karriären.«

Det har gått ytterligare sex år sedan dess. Kim har nu 90 landskamper för Sverige och fotbollspubliken borde rimligen ha järnkoll på mittfältarens kapacitet.

Men inte ens folk som ser honom spela varje vecka verkar säkra på hur de ska bedöma honom. Efter en match mot Rubin Kazan i augusti 2011 skrev en Lyon-supporter ett inlägg på den officiella hemsidans forum: »Jag tar mig friheten att öppna en ny tråd om KK (kanske blir den inte så lång…), men ännu en gång känner jag att vi inte pratar tillräckligt om honom här på forumet. KK gör ett enormt jobb och är enligt mig en av de ovärderliga spelarna, samtidigt som han är hela lagets balans.« Svaren som följde pendlade mellan folk som höll med, till folk som helt dömde ut inlägget. »Källström ovärderlig? Nu gick det nog lite för fort för dig?« skrev signaturen »Thanhtu5013«. »Jag håller med om att han kämpar men alla tappade bollar är ju ren galenskap«, skrev »Liven«. »Kevin79« summerade: »Vissa tycker att han var usel i matchen, andra att han var ovärderlig. Det är ändå rätt imponerande av en spelare!«

1. MOLDAVIEN, U21, MARS 2001.»Vi U21-spelare pratar om den här snömatchen än i dag. Före avspark linjerade två gummor planen med sand som de strödde ner i en träram som de flyttade runt på planen. Under matchen låg en snöhög kvar på plan, man fick lyfta bollen över den innan man passade vidare.«

2. TJECKIEN, NOVEMBER 2002. »En av mina första riktiga matcher i A-landslaget. Jag var defensiv mittfältare, hade Nedved mot mig och det gick rätt bra. Matchen slutade 3–3. Men det är klart, tre insläppta var nog för mycket för förbundskaptenerna. Vi hade lite olika syn på det där.«

3. EM I PORTUGAL, JUNI 2004. »Det var mitt första mästerskap och jag var nog som en öppen bok på den tiden. Jag sög in allt. Jag hade haft problem med ljumskarna sista matcherna i Rennes och räknade inte med så mycket speltid. Men det blev en hel del spel ändå för mig där.«

4. HOLLAND, JUNI 2004. »Vi hade ett riktigt bra lag i EM. Det är nog den bästa truppen jag har varit en del av under mina år i landslaget. Henke var grym då, Zlatan också. Det var surt att åka ut på straffar mot Holland här i kvartsfinalen, vi hade haft ribbskott och stolpskott under matchen. Jag minns att jag satte min straff i varje fall.«

Annons

Restaurang Argenson tvärs över gatan från Olympique Lyonnais träningsanläggning är fullbokad. I baren intar några gäster champagne före lunchen. Personalen som springer runt i matsalen bär vita skjortor med OL:s emblem på ena ärmen och Paul Bocuse namn på den andra; Lyons ägare Jean-Michel Aulas och stjärnkocken Bocuse – som gett namn åt Bocuse d’Or, det inofficiella världsmästerskapet i matlagning – äger varsin halva av restaurangen.

– Välkommen till Lyon, så här brukar jag ta emot mina gäster, flinar Källström när vi sätter oss vid det linneduksklädda bordet.

Väggarna pryds av inramade foton från OL:s framgångseror. På en bild lyfter Bernard Lacombe 1973 års cupbuckla, ovanför baren hänger en L’Équipe-löpsedel med rubriken »Lyon regerar fullständigt« och bakom hovmästarens ståbord skymtar ett foto där kökspersonalen överräcker en OL-tröja till president Nicolas Sarkozy.

Jag frågar Kim hur han tror att fransmännen ser på honom som spelare. Han svarar att de antagligen uppfattar honom som »en väldigt svensk typ«.

– Det som krävs av mig är att jag alltid ska hålla en viss nivå. Det är inte jag som ska göra den där sista dribblingen och skottet i krysset. Jag får gärna göra det emellanåt men det viktigaste för mig är att jag håller balans i laget. De kräver inte att jag ska vara uppe på 120 procent men jag får heller inte vara under 80. Vi har en brasse, en argentinare, en afrikan och några duktiga fransmän som är skickliga på de sista detaljerna. Min roll är att balansera upp det där.

Under åren i Frankrike har Kim nästan alltid haft just en sådan balanserande uppgift. På ett tremanna-mittfält har han tilldelats »mellanrollen« – han har inte varit den mest defensiva och inte den mest offensiva, utan den som ska understödja mittfältskollegorna i deras respektive huvuduppgift. Med jämna mellanrum har han också fått täcka upp på ovana positioner, som vänsterbacken, när de ordinarie spelarna varit borta.

– Jag har ju också haft lite olika roller i landslaget och klubblaget, säger Kim. I Frankrike är det mer attackspel, tre på mitten och mycket man-man. Här har jag alltid varit en rätt tydlig balansspelare. I landslaget, framför allt de första åren när jag var med, hade vi ett ganska avvaktande spel. Och många defensiva spelare på planen.

Jag påpekar att de olika rollerna antagligen har lett till att så många tyckt till om hans karriärval. Vissa har sett en härförare à la Stefan Schwarz som vinner bollar långt ner i planen, andra en offensiv nummer tio med kapacitet att dominera i en större liga i Europa.

– Jag tror alltid att man ska vara väldigt försiktig när man utifrån bedömer folk. Oavsett om det gäller spelartyp eller val i livet och karriären. Man vet sällan alla fakta, samtidigt vill man gärna sätta in folk i ett fack.

Många skapade sig en bild av dig redan när du var 16 år.

– Jo, superlativen kom väldigt snabbt. Jag kände tidigt att det blev urvattnat… Men media är en helt egen diskussion, de skriver upp och de skriver ner en. Det är så lätt att man får en etikett på sig, som sedan är svår att tvätta bort. Man hamnar i ett fack och så blir man kvar där. I mitt fall handlade det om att många tyckte till om mina klubbval. Utan att racka ner på Allsvenskan måste jag säga att det är viktigt att veta vilken nivå den håller. Det är inte så enkelt att bara flytta direkt ut till de stora klubbarna. När jag flyttade till Frankrike var det för att landet var känt för att utbilda bra spelare. Det var den utbildningen jag ville åt.

Du har levt halva ditt liv i elitfotbollen nu, så det fack du placerades i från början kan inte gärna gälla längre. Beskriv den Kim Källström som debuterade mot Mjällby med ett självmål.

– Jag kommer knappt ihåg honom. Han var ju en ung pojke som fick chansen att debutera väldigt tidigt. Jag fick spela fram till ett mål och göra ett självmål på det. Jag fick uppleva framgång och motgång i samma match. Jag tror det gjorde mig lite mer hårdhudad. Det jag kan säga om den debuten är att den visar hur mycket fotboll handlar om tajming. Häcken hade inte så många mittfältare i truppen det året och på försäsongen var alla skadade. När det var premiär var jag den som hade spelat mest.

Jag minns att du var väldigt cool i omklädningsrummet efteråt, trots ditt självmål. Du sa att om inte du »hade varit på bollen« hade motståndaren ändå slagit in den.

– Det där är väl ett sätt att lura sig själv. Men… när det väl har hänt spelar det ingen roll, det viktiga i det läget är hur du handskas med det. Större spelare än jag har gjort självmål. Sedan handlar det ju om hur folk runtomkring dig reagerar, och de var väldigt stöttande. Det blev en bra lärdom.

Hur har det påverkat dig att du växte upp i en elitfotbollsmiljö, med en pappa som spelade i Allsvenskan?

– Jag kanske lärde mig tidigare än många andra vad det handlar om, och framför allt vad som krävs för att slinka igenom nätet och komma vidare. Sedan ska man komma ihåg att det var en annan epok, pappa spelade i Allsvenskan men jobbade samtidigt. Men visst, när jag klev in i omklädningsrummet för att spela på elitnivå själv hade jag ju varit där i många år redan. Flera av ledarna i Häcken hade spelat med pappa, så jag kände dem. Det gjorde det nog lite enklare.

De kunde i och för sig mer ha sett dig som »Mikaels pojk« än som en kille de ville ge förtroende.

– Det blev snarare tvärtom. Men det kan jag faktiskt säga efter över tio år på elitnivå: i slutänden handlar det aldrig om vem du känner, eller om du är en rolig prick. Det handlar bara om att bli respekterad i laget. Och för att bli det måste du ha tillräcklig kvalitet och bidra med någonting. Jag har en annan roll i Lyon i dag än när jag kom för att jag är mer erfaren, och jag har en annan roll i landslaget i dag än i början också. Efter lång och trogen tjänst vet man lite mer om hur det ska gå till, man har en relation med alla runtomkring. Det är väldigt tydligt i fotboll – ju mer du bidrar med som spelare, desto längre upp i hierarkin är du.

Du menar att fotboll är en ärlig bransch?

– Ja, faktiskt. Och rätt oförlåtande. Den är självsanerande – håller du inte nivån så tar du dig inte vidare. Har du kvaliteten och åker på motgångar så kommer du ändå till slut att slå igenom. Jag tror att det finns få exempel på folk som har haft allt – kvalitet, talang, inställning – och som ändå inte har lyckats till slut, om de inte har blivit allvarligt skadade förstås. Jag ser det tydligt i dag i Lyon hos de unga killarna. Alla är duktiga men när man har kommit upp lite i åren, om jag får säga så, kan man nästan känna direkt att »ja, han har det, och han har det inte«. Och man har sällan fel. 

Du talade om att »slinka igenom nätet«. Vad menar du med det?

– När man når en viss nivå har alla rätt stor talang. Det kan skilja sig i vad det är, det behöver inte vara att du är mest teknisk eller snabbast, men det som är helt nödvändigt är att du ska kunna leva och prestera i grupp. Även om fotbollen blir mer individuell så finns det alltid en ram att hålla sig inom. Det är en tydlig hierarki med en tränare som bestämmer, en klubb som är din arbetsgivare och supportrar som stöttar laget och inte bara dig. Det där måste man fatta för att fungera i gruppen, tror jag. Sedan måste man lägga ner jobbet som krävs, man måste offra en hel del. Som ung gäller det att hitta balansen mellan att ha ett liv som man trivs med och ändå göra det jobbet.

Du lade ner allt det där jobbet men fick ändå höra att du inte skulle räcka till – för att du var för långsam.

– Ja, där kommer vi tillbaka till det där med etiketter. Det fanns en period när debatten gick om att man var tvungen att vara jävligt snabb. Visst, ett lag behöver många snabba spelare men alla behöver inte vara det. Man är ju den man är. Det kändes lite som: »Okej, men jag är ju inte snabb, ska jag lägga ner det då?« Det var så enkelt att säga att jag inte var snabb, man glömde alla andra kvaliteter jag hade som kompenserade det.

5. VM I TYSKLAND, JUNI 2006. »›Isak‹ och jag har följt varandra genom hela karriären. Han är inte mannen som snackar ihjäl sig men han är inte heller så tystlåten som många tror. När han är bland vänner är han en riktig surrare. Och han är sjukt rolig, men jag tror att man måste lära känna honom ordentligt för att upptäcka det.«

Djurgårdens förre tränare Zoran Lukic har en favorithistoria om Kim Källström. När mittfältaren värvades till klubben föll det på Lukics lott att träna upp Kims snabbhet. 20-åringen drillades vecka ut och vecka in med extrapass, och med några dagar kvar till första träningsmatchen satte Lukic stopp. Han ville vila Kim från de monotona övningarna, och var rädd för att tråka ut nyförvärvet. Kvällen före matchen ringde Kim upp Lukic. Tränaren suckade, han trodde att Kim var sjuk och skulle lämna återbud. Istället sade spelaren: »Vi har inte kört snabbhetsträning på en hel vecka. Ändå lovade du att vi skulle gnugga det hela tiden. Vad har hänt?«

– Jag blev förbannad på honom, minns Lukic. Jag sa till honom att gå och lägga sig och sova istället för att sitta ensam i sin lägenhet och oroa sig. Samtidigt fattade jag ju då… det gick att pressa Kim hur mycket som helst. Han tog aldrig en synpunkt som kritik utan ville bara lära sig mer. Han är den mest karaktärsstarka spelare jag någonsin jobbat med.

Året som följde fick Zoran Lukic ytterligare bevis på det. I näst sista matchen säsongen 2002 – hemma mot Gif Sundsvall – var Djurgården tvungna att vinna för att ha chans att ta hem SM-guldet. Tidningarna skrev om guldfrossa och när matchen väl var igång såg det ut precis så. Gästerna tog ledningen och trots en Johan Elmander-kvittering i slutet av första halvlek var djurgårdsspelarna skakade. På väg in i halvtidspausen sade tränaren Sören Åkeby till kollegan Lukic: »Du tar snacket, ›juggen‹.« Det var ett känsligt läge, några av styrelsegubbarna trampade nervöst omkring i omklädningsrummet, spelarna satt med sänkta huvuden. Lukic sade: »Vad tittar ni ner i marken för, sitter ni och skäms?«

– Längre hann jag inte innan Kim avbröt mig: »Får jag säga något?« Han ställde sig upp: »Behöver vi en tränare som berättar vad vi gör för fel där ute? Nu går vi bara ut och kör över dem!« Kim var 20 år, det fanns gott om mer rutinerade spelare i laget, som Stefan Rehn och Markus Karlsson. Det var oerhört starkt att ta ordet från mig där. När han var klar kände jag: »Jag behöver inte säga något, det var det här de behövde höra.« Sedan gick de ut och vände matchen. Veckan efter åkte vi till Borås och vann guldet.

Många har fascinerats av attityden. Jag minns att jag satt på läktaren i början på 2000-talet bredvid Kennet Andersson under en landskamp. Kennet, som just hade avslutat sin egen landslagskarriär, var lyrisk över Kims karisma: »Man ser på hans kroppsspråk att han vill vara på planen, han vill ha bollen.«

Men det finns också de som har ansett att viljan har bromsat spelaren. 2006 sade Lars Lagerbäck till mig: »Kim har en hög ambition och det är möjligt att det har hämmat hans utveckling. Han är så oerhört ambitiös, vill så mycket, jobbar så mycket. Titta på hans försvarsspel i landslaget. Han tar jättelöpningar där det redan finns andra spelare som ska kliva fram och sätta press.«

Lars Lagerbäck sade under sina år som förbundskapten att det krävdes runt 15 landskamper för att etablera sig i A-landslaget. Kim passerade 20, 30, 40, 50 landskamper, utan att någonsin känna sig säker på sin plats. När landslagets players manager Marcus Allbäck tillfrågades av Expressen våren 2011 varför han trodde att Kim haft så svårt att ta en given plats svarade han: »Det beror på att han kan spela på olika positioner. Om det av olika anledningar känns att det bästa för laget är att sätta Kim på den offensiva mittfältsrollen, så har han fått den. Gör han mer nytta som en defensiv mittfältare, så är han där. Därför har han inte haft samma roll i sju år i landslaget och spelat alla matcher. Hans nackdel är hans bredd.«

Zoran Lukic tror att förklaringen är enklare än så:

– I Djurgården testade vi honom som tia men insåg att han hamnade för mycket felvänd – och en felvänd Kim är ingen bra Kim. Han ska använda sin fina vänsterfot. Jag tycker inte han är svårplacerad, han är en typisk balansspelare. Hade han haft snabbheten de första meterna hade han varit topp tio i världen. Kim är inte bara intelligent på plan, han är hyperintelligent.

– I början kändes det som om förbundskaptenerna tyckte att Kim var en »medieprodukt«, fortsätter Lukic. I Djurgården lyfte vi upp våra spelare, det var en del av vårt tänk att skapa stjärnor. Och med Kim var det ju så självklart. Jag vet att jag blev intervjuad om hans framtid och sa: »Det lag som köper Kim köper framgång.« Det står jag för än i dag. Jag tror problemet var att förbundskaptenerna inte ville rubba trygghetszonen de hade byggt upp. Kim är inte en spelare man slänger in i en sådan schablon som de ville ha. Kim vill ifrån den trygga zonen och utforska vad som finns utanför.

Det blir plötsligt lätt absurt. I Frankrike är Kim Källström det trygga alternativet som alltid levererar en gedigen insats. I landslaget har han betraktats som det kreativa alternativet – men också som en opålitlig säkerhetsrisk.

6.PARAGUAY, JUNI 2006. »För alla oss som var med i VM tror jag att det för alltid kommer att vara ett av våra bästa minnen i livet. Det var också hyfsat välregisserat när Fredrik Ljungberg nickade in bollen i sista minuten. Det var där det vände lite grann för min landslagskarriär. Jag kände att jag var inne i landslaget. Sedan kom det ju nya turer… men det var kul de månaderna det varade.«

7. VM I TYSKLAND, JUNI 2006. »Att supportrarna gör en sådan grej tycker jag är okej, det finns ändå lite humor i det. Men det som någon tidning gjorde sedan, tryckte upp pins och grejer… det är inte okej. För Anders måste det ha varit fruktansvärt.«

8. RYSSLAND, JUNI 2008. »Det är tufft för alla som inte får spela men det här var det tyngsta jag har varit med om i karriären. Jag försökte så gott jag kunde de minuterna jag fick chansen i turneringen men det var inte vårt mästerskap. Mest minns jag det dåliga vädret.«

9. DANMARK, JUNI 2009. »Matchen då jag missade straffen… Jag är väl medveten om hur stor betydelse det hade för att vi inte gick till VM. Det är jag tillräckligt stor pojke för att förstå. Men jag är också en tillräckligt stor pojke för att fatta att det inte bara var därför vi inte gick till VM.«

En pojke i tioårsåldern kommer fram till bordet och undrar om han kan få en autograf.

Bien sûr, comment tu t’appelles? säger Kim.

– Victor, svarar pojken.

Kim skriver, pojken bugar artigt och lämnar bordet med ett stort leende.

Jag frågar Kim när han kände att han verkligen var inne i landslaget.

– Det kände jag nog nästan från början, säger Kim. Men jag kände ändå hela tiden att det var… jag vet inte hur jag ska sätta ord på det här riktigt.

Han tittar ut genom fönstret. Regnet strilar ner på grusgården framför restaurangen.

Under VM 2006 kulminerade Anders-eller-Kim-debatten. När supportrarna kryssade över Svenssons namn på en landslagströja och skrev dit Kims följdes det upp av Aftonbladet som lanserade en kampanj på temat »In med Kim«. De båda spelarna fick sina försvarare. Ämnet togs till och med upp på Borås Tidnings ledarsida, där den politiska redaktören Katarina Larsson drog sin lans för Svensson: »Kim Källström! Kim Källström! Denne överskattade pojkspoling till fotbollsspelare. Hans sätt att smila sig in hos omdömeslösa sportjournalister och nätröstare är en skymf, ett smutsigt attentat, mot allt vad rent spel heter.«

– Alltså, det fanns inget som Anders eller jag kunde säga när allt plötsligt drog igång, säger Kim. Framför allt kan jag tycka att det tog konstiga proportioner. Jag blev lite folkets spelare, Anders blev Lasses spelare – men det kunde lika gärna ha varit tvärtom. Det ironiska är att nu spelar Anders och jag tillsammans i landslaget, och vi fungerar otroligt bra ihop.

Det sa du till mig redan 2004, att ni var så olika som spelare att det egentligen var sjukt att ni kunde konkurrera om samma plats.

– Ja… och det jag tänker är att det måste ha varit ett drömscenario för pressen. De kunde spela på det i evigheter. Vårt problem var att hur vi än vände och vred på det så kom vi inte ur det.

Efter VM 2006 var känslan att Kim hade knipit platsen en gång för alla. Men när hösten kom, och Sverige ställdes mot Spanien på Råsunda i EM-kvalet, petades han på nytt.

– Det var också en sjuk historia. Under VM kände jag att jag hade tagit mig in. Så kallade förbundskaptenerna in mig innan de skulle ge laget och sa att jag var petad för att jag inte kunde spela på regntunga planer. Och det som var ännu roligare var att de sa att de »hade ringt och kollat med SMHI«. Då kände jag: »Ja, vad fan ska jag göra åt det?« Det var bara att garva. Man har ju inte mycket att sätta emot SMHI.

Jag minns att du var väldigt besviken när du vandrade ifrån omklädningsrummet den kvällen.

– Det är ju de där matcherna som är kryddan, när man möter de stora lagen. Men vi gjorde ju en fantastisk match och vann, så det finns inget att säga om det. Det kanske inte hade blivit så bra om jag hade spelat. Jag vill poängtera att det här är något man får leva med som spelare – alla blir petade ibland, det är inget att gnälla över. Det som var surt var att jag trodde att jag hade tagit mig förbi det där. Så blev det istället: »Nähä, nu tar vi ett steg tillbaka och snurrar på det igen.« Det var ju det som var problemet för både Anders och mig. När någon väl kände att han hade tagit platsen så rycktes allt upp med rötterna igen.

Och så fortsatte det. Du spelade mycket i kvalet till EM 2008, bara för att återigen petas när mästerskapet startade. Då var det Daniel Andersson som tog din plats.

– Det är utan tvekan mitt svartaste minne från landslaget. Om det var rätt eller fel att peta mig ska inte jag bedöma. Men det var frustrerande, för jag hade gjort ett väldigt bra kval och jag kom till EM med känslan att jag skulle spela. Jag fick absolut inga andra indikationer, de mörkade det in i det sista. Jag tror vi fick laget samma dag som vi skulle spela premiären och jag bara: »Ehh?«

Det kändes som ett frustrerande mästerskap överhuvudtaget.

– Ja, stämningen i gruppen var inte optimal. Det regnade hela tiden också. Det var inte så att vi spelade sämre för att det regnade, men det blev en speciell stämning. Vi bodde på ett väldigt fint hotell, och vi satt bara och tittade ut på regnet hela tiden. För laget blev det fel, och för mig kunde det inte vara sämre. Det är nog till och med mitt tråkigaste minne som fotbollsspelare. Vi gick inte vidare heller, inte ens det kunde man hanka sig fast vid.

Pratade du och Anders om konkurrensen när det stormade som värst?

– Det är också viktigt att poängtera: under hela den här tiden har vi aldrig haft några problem med varandra. Det är klart att det var tufft, men det blev mer ett stående skämt mellan oss. Vi bytte ju till och med väst med varandra på träningarna! Det är klart att just när man slog en felpassning i 56:e minuten och man såg skylten komma upp direkt för byte, då var det ju rätt jobbigt. Men jag tror att anledningen till att vårt spel funkar så bra tillsammans i dag är att vi själva tog det här med så mycket klackspark som det bara gick.

Landslaget spelar också lite annorlunda i dag.

– Ja, då skulle vi ha två anfallare och sedan en offensiv mittfältare som både skulle understödja forwards när vi hade bollen och hjälpa den defensiva mittfältaren när vi inte hade den. Och så spelade vi sjukt snabbt! Man sprang oftast i ett mellanrum. »Nu ska jag upp, nu ska jag tillbaka«, och plötsligt damp bollen ner och då hade man tungan mellan knäna. I matcherna när jag valde att mer försvara var jag inte bra i offensiven. Och klev jag i nästa match på framåt blev det: »Nä, han är för dålig på att försvara«. Det var ett moment 22. Jag tror, eller jag är säker på, att Anders kände samma sak. Vi pratade rätt mycket om det.

Kim rycker på axlarna.

– Man ska inte gnälla, för vi hade ju framgångar. Men den där offensiva mittfältaren i ett 4–4–2 som spelar väldigt snabbt, det är en tuff roll. Spanien spelar 4–4–2 men de har ju bollen 70 procent av tiden. Det hade ju inte riktigt vi. När Erik Hamrén sedan kom och sa att vi skulle spela med en forward, två sittande mittfältare och en nummer tio… då blev det liksom: »Puh, äntligen.«

 

När Erik Hamrén tog över som förbundskapten lanserade han sina käpphästar som tränare: spelarna skulle visa attityd och vilja, de skulle lysa på plan. Därför var det överraskande att förbundskaptenen i sin första riktiga landskamp – mot Skottland i augusti 2010 – petade killen som i hela sin karriär fått höra att han ofta lyst lite för mycket. Kim Källström placerades på bänken till förmån för Pontus Wernbloom.

Men i den första EM-kvalmatchen mot Ungern blev Anders Svensson skadad, varpå Kim fick hoppa in redan i 33:e minuten. Han spelade sedan 90 minuter mot San Marino, men petades igen när Sverige mötte Holland i Amsterdam. Sedan dess har han varit given i startelvan. Facit för hans EM-kval skrevs till tre mål och sju målgivande passningar (delad seger i kvalets assistliga med Mesut Özil).

– Jag tror att vi i landslaget har hittat vår identitet sedan matchen borta mot Holland, säger Kim. Det blev lite eufori i början. Alla unga skulle spela, allt skulle vara nytt, allt det gamla skulle rensas ut. Det kändes lite som att ju nyare det var, desto bättre var det.

Kim funderar ett ögonblick och fortsätter:

– Alltså, det behövdes ju lite nytt men mycket av det som Lasse gjorde var också bra. Det handlar om att få helheten att fungera. Allt byggdes upp till den där Hollandsmatchen, där diskussionen i princip var att vi skulle åka ner och spela ut dem. Men de hade ändå nyss spelat VM-final och hade ett strålande lag. Det tog en kvart, sedan hade de tagit ner oss på jorden. Det var tur att det hände tidigt i kvalet, så vi hade chans att ställa om.

Hur har landslaget förändrats sedan dess?

– Efter det har vi hittat en bra balans mellan lite yngre spelare som är otroligt duktiga och de äldre som bidrar med sin erfarenhet. Sedan har vi några klassspelare som gör det lilla extra.

Vilken kategori tillhör du?

– Jag har en lite annorlunda roll i Sverige än här i Lyon. I landslaget ska jag bidra mer kreativt, göra fler mål och assist. Men jag är väl en av de äldre som varit med en del, jag ska absorbera lite av trycket, lugna ner spelet. Lasse Lagerbäck sa att det krävs ett visst antal landskamper för att man ska hålla på den nivån och det har han helt rätt i. Det finns alltid undantag, men jag förstår vad han menar. Landslaget är extremt speciellt.

Hur då?

– När du spelar i din klubb berör det just den klubben och deras supportrar. Men när du spelar i landslaget så berör det många, många fler. Pressen är annorlunda – både från dem utifrån och från dem i laget. Det är väldigt få matcher, varje match känns avgörande. Gör du en dålig träningsmatch kan det ältas i tre månader. Ta bortamatchen mot Ungern i kvalet. Vi gjorde ingen stor match, men det var heller ingen katastrof. Vi förlorade på tillfälligheter och då var vi inte vatten värda. Så går det en och en halv månad, vi slår Holland och plötsligt är det bland det bästa vi har gjort någonsin. Det här är ju det vackra med fotboll, det går fort från fiasko till succé. Men i klubblaget kan det ta tre dagar, i landslaget dröjer det en och en halv månad. Har man varit med ett tag lär man sig att hantera det där.

Kim Källström har »varit med ett tag«. Med 90 matcher kniper han elfteplatsen på listan över flest landskamper genom tiderna, på placeringen framför sig har han vännen Andreas Isaksson – som har gjort 91.

– Det är rätt störigt faktiskt, medger Kim. Särskilt som »Isak« gärna påpekar det. Jag får se till att hitta ett sätt att ta mig förbi honom.

Du får väl skjuta honom i huvudet igen, som du gjorde på en träning inför VM 2006. Då fick Rami Shaaban hoppa in istället.

– Oh, nej! Så långt ska vi helst inte gå… men om det är det som krävs så.

Kim garvar. Isaksson är en av de människor han umgåtts mest med i livet. De var lagkamrater i Djurgården och Rennes, och är de enda i landslaget som envisas med att dela rum.

– Vi har utvecklats till ett gammalt gift par. Det skulle kännas helt omöjligt att vara på samling och inte bo ihop. Vi har våra nattliga konversationer. Vi har gärna sängarna en bit ifrån varandra men vill ändå sova i samma rum. Men jag skulle inte vilja bo ihop med någon annan.

Vad pratar ni om på nätterna?

– Allt möjligt. Livet och fotbollen… och livet. Han behöver inte ens säga vad han känner, för jag ser det långt innan. Vi kan sitta och fika någonstans och så säger jag »äh, vi går nu«. »Jag skulle precis säga det«, säger han. »Ja, jag vet«, svarar jag. Vi kompletterar varandra på ett bra sätt, jag behöver »Isak«. Han säger inte alltid så mycket men när han väl öppnar munnen så vet jag att han säger sanningen. Då vet jag att det är så, då behöver jag inte fundera mer på det.

Ge ett exempel!

– För några år sedan tänkte jag köpa sportbil. Jag tänkte: »Fan, en sportbil, det är grejen. Det måste jag bara ha en.« Det kändes så rätt. Isak och jag hade snackat om det, men han hade inte kommenterat det alls. Så stod vi vid ett övergångsställe i Stockholm och han tittade på mig och sa: »Varför ska du köpa sportbil? Du gillar ju inte ens bilar.« Jag bara: »Nä, det har du fan rätt i.« Det är ett typexempel – han säger en sanning och så vet jag att det är så. Det blev ingen sportbil, och det kommer aldrig att bli någon sportbil heller.

 

Restauranggästerna börjar troppa av. Lunchen är över. Vid ett hörnbord i baren sitter Kims lagkamrat Hugo Lloris. Om någon månad ställs de mot varandra i EM. Liksom Sverige har Frankrike de senaste åren kämpat med att forma ett nytt landslag, med en ny förbundskapten.

När jag före min resa till Lyon träffade Erik Hamrén, förklarade han att även han till en början var osäker på Kim Källström:

– Att jag petade honom direkt mot Skottland var förstås för att jag tyckte att det var andra som gick före, andra som var bättre just då. Men vi har haft bra snack från början Kim och jag, om vad jag vill ha ut av honom. Han har ju gått från att vara bänkad i första kvalmatchen mot Ungern till att… ja, i de sista matcherna i kvalet var han en av de spelarna som jag tog ut först till startelvan trots att han spelar på centrala mittfältet, där vi kanske har allra störst konkurrens – med Anders, Rasmus och Pontus som också spelat i kvalet. Och så Samuel Holmén, som jag tyckte gjorde det riktigt bra när han kom in mot Kroatien senast. Och Albin Ekdal i Italien.

Samtidigt lät Hamréns beskrivning av arbetsuppgifterna väldigt lik den som fick Kim att »ha tungan mellan knäna« under Lagerbäcks tid:

– På Kims position har man defensiva uppgifter som är viktiga, samtidigt som man ska sköta de offensiva uppgifterna. Inte minst fysiskt är det en krävande roll.

På restaurang Argenson frågar jag Kim hur han tycker att tiden med Hamrén har varit.

– Vi har växt till ett lag som är väldigt homogent, tycker jag. Vi var ju i alla sinnesstämningar under EM-kvalet, men har ändå trott på vår idé hela tiden. Vi funkar bra tillsammans i dag.

10. MALTA, JUNI 2009. »Frågan om landslaget är bättre utan Zlatan… alltså enligt mig ställs den inte ens. Det är så självklart att han ska spela och att han ska vara den vi lägger upp spelet kring. Det är så lätt att säga att det inte har fungerat men det är inte sant. Det har fungerat väldigt bra i många matcher. Frågorna om honom kommer oavsett om han är med eller inte, det bevisar väl hans storhet på något sätt.«

11. HOLLAND, OKTOBER 2011. »Överlag är det här mitt bästa kval och den här matchen blev ju fantastisk. Holland hade varit i VM-final, inte förlorat på evigheter och så vinner vi och går vidare direkt. Sedan är det så klart skönt att få sätta en sådan frispark som jag gör. Det är inte varje dag man vispar upp bollen i krysset.«

Men det har bytts mycket spelare, man lade om kursen efter Holland borta, man har diskuterat hur Zlatan ska användas… Som utomstående är det inte uppenbart att ni har hittat en tydlig identitet.

– Men måste man ha det då?

Kanske inte. Jag kanske bara är van vid Lagerbäcks landslag, som varenda svensk visste exakt hur det skulle se ut.

– Jag tror inte att det är så svårt egentligen. Vi har många bra spelare, många tekniska spelare, och en bra dag kan vi spela väldigt bra fotboll. Sedan finns det andra dagar när det inte riktigt funkar och då får man använda ett annat spel. Att flytta ner Zlatan ett steg i planen, som vi gjorde mot Kroatien, var kanske en lösning på hur vi kan bli ännu farligare – med Zlatan i en lite friare roll och med Johan som forward. Jag tycker att Johan passar bättre där, han kan trycka på försvaret och jaga på varje boll. Och när Zlatan får bollen så kan han vända upp och ha en spelare framför sig, någon han kan spela med.

Kim tystnar. Sedan säger han:

– Och kanske är det just det som är vår identitet. Att vi är mer flexibla i dag.

Tiden har talat till Kim Källströms fördel. Sommarens EM blir det första mästerskap han åker till som en given nyckelspelare. När vi träffades för sex år sedan beskrev han vad som hade varit hans stora bekymmer i landslaget: »Förr tänkte jag: ›Där är bollen, jag tar den och gör mål.‹ Det hade varit en enklare värld om det funkade. Tyvärr gör det inte det.« Med Hamrén vid rodret har det avvaktande positionsspelet bytts ut till ett mer attackerande försvarsspel där laget ska återerövra bollen snabbare. Dessutom har Kim för första gången i karriären samma roll i landslaget som i klubblaget – Olympique Lyonnais har under säsongen spelat 4–4–2 med två defensiva innermittfältare.

– Det kan nog stämma att dagens landslag passar mitt spel bättre, säger Kim. Men jag tror också att det handlar om att jag, liksom alla andra, behövde något nytt. Det var samma tränare, många spelare hade varit med hela vägen. Man hamnar lätt i någon sorts… inte slentrian, men du får din roll tidigt och efter tio år har du kvar i princip samma roll. När det kommer en ny tränare så blandas korten om lite, man tappar allt man har i ryggsäcken.

Han lutar sig tillbaka i stolen och säger:

– Det är så lätt att tappa bort att spelare också förändras. Den här defensiva rollen som jag har haft i Lyon under säsongen passar mig bra. Den passar mitt spel bra.

Han flinar och säger:

– Fan, du vet, jag har till och med blivit bättre på att försvara.