Den fysiologiska klockan

Att nå EM-form på några månader efter ett långt uppehåll är svårt. Att göra det och samtidigt ta hand om ett litet barn är ännu svårare.

I början av november 2011 kände sig Josefine Öqvist sliten. Det hade varit ett intensivt fotbollsår: VM-brons med landslaget i Tyskland, allsvensk toppstrid med Tyresö och till sist cupfinal i Göteborg. Därför var det inte konstigt att kroppen behövde vila. Men det här var inte den vanliga tröttheten som brukar infinna sig efter en lång säsong. Josefine tyckte att hon flåsade efter minsta ansträngning. Hon kände sig »konstant småsjuk«, men förutom den låga energin fanns inga tecken på att hon inte var frisk.

Efter några veckor bestämde hon sig för att göra ett graviditetstest – bara för att utesluta möjligheten. När testet visade sig vara positivt fick hon en mindre chock. Barn ingick inte i hennes och pojkvännen Stefan Lassens planer för den närmaste tiden. De bodde inte ens i samma stad: Josefine spelade fotboll i Tyresö, Stefan var hockeyproffs i Malmö Redhawks. Dessutom skulle Sveriges damlandslag spela OS om ett drygt halvår, och där hade Josefine tänkt vara med.

Direkt efter beskedet ringde Josefine till Stefan. Han satt i Malmös spelarbuss, på väg till Örebro för en bortamatch i hockeyallsvenskan. De bestämde att Stefan skulle komma till Josefines lägenhet vid Fridhemsplan efter matchen, senare på kvällen.

Annons

Under timmarna som följde funderade Josefine. Vad skulle Tyresö säga? Ingen av de andra spelarna i laget var mamma. Hon kände överhuvudtaget inte till någon annan kvinnlig fotbollsspelare som hade fött barn mitt uppe i karriären. Josefine var 28 år. En förlossning sommaren 2012 skulle omöjliggöra spel i OS. Och sedan då? Om hon skulle ta sig tillbaka till toppnivå och samtidigt ta hand om ett litet barn höll det knappast att pappan bodde 619 kilometer bort.

Men mer än något annat var Josefine Öqvist glad. Planerat eller inte – efter alla tårar de senaste åren var det här något att känna lycka över. Hon tänkte på sin storasyster som gick bort 2009. Carolines död hade fått Josefine att värdesätta livet på ett annat sätt.

När Stefan kom till Stockholm efter matchen i Örebro var beslutet givet: de skulle behålla barnet. Ett missat OS vägde lätt i jämförelse. Men Josefine var ändå säker på att hon ville återvända till fotbollen efter mammaledigheten. Hon hade vunnit två medaljer med landslaget, men inget guld. Och det första mästerskapet efter OS var EM i Sverige.

Josefine och Stefan fick ett ungefärligt datum för barnets ankomst. Det visade sig stämma exakt – den 10 juli 2012 föddes Stella Öqvist Lassen.

Då var det också, exakt på dagen, ett år kvar till Sveriges EM-premiär mot Danmark.

 

Josefine Öqvist parkerar Stefans svarta Malmö Redhawksbil utanför gymmet i Hyllie där hon har varit en flitig besökare den senaste tiden. Hon lyfter ut den snart sju månader gamla dottern ur bilen och lägger henne i en barnvagn.

– Så, gumman. Vi får träna tillsammans i dag.

Det har gått ett par veckor sedan Josefine skrev på för Kristianstads Damfotbollsförening. Klubben har sedan debutsäsongen i Damallsvenskan 2008 sakta men säkert etablerat sig i den högsta serien. Förra säsongen nådde KDFF femteplatsen och nu hoppas Josefine att hon har kommit till ett lag som är redo att slåss om medaljerna. Men det främsta skälet till att hon valde KDFF är tränaren Elisabet Gunnarsdottír.

När Damallsvenskans enda kvinnliga huvudtränare träffade Josefine i slutet av 2012 pratade de lika mycket familjeliv som fotboll. Att Elisabet Gunnarsdottír själv hade barn var viktigt för Josefine, hon sökte en tränare som förstod hennes nya situation. Vem skulle till exempel ta hand om Stella de dagar Stefan var iväg med sitt hockeylag och Josefine var tvungen att vara i Kristianstad? Varken hennes eller Stefans föräldrar finns i Skåne. Elisabet Gunnarsdottír sade att KDFF gärna ställde upp med barnvakter. »Vi har flera juniorer som kan passa Stella«, sade tränaren. »Eller min man, Gylfi. Han är duktig med barn.« Även landslagsmålvakten Hedvig Lindahl anmälde sig som frivillig. Josefine tyckte att det lät bra och skrev på för klubben. Under försäsongen ska hon träna med laget några dagar i veckan. Resten av fysträningen kan hon sköta i Malmö på egen hand.

När Josefine kliver in i gymmet riktas blickarna mot henne. Det är bara halvfullt i lokalen och klientelet består främst av pensionärer i pösiga träningskläder. Två äldre herrar tar en paus från sina ryggövningar när kvinnan med barnvagnen passerar.

– Jag känner igen henne, säger en av dem.

– Det är väl hon, vad heter hon? Öqvist? svarar den andre.

– Ah, är det hon? Ja, nu ser jag. Kände inte igen henne utan landslagströja. Jag har sett henne här tidigare. Då hade hon också lilltösen med sig. Tufft!

Annons

– Det blir dubbel träning, så att säga.

Josefine Öqvist böjer sig ner och ger Stella en puss. Sedan rättar hon till den lila träningströjan och ställer vagnen så att dottern kan se henne.    

– Nu måste vi göra våra övningar, Stella. Det gäller att mamma kämpar nu, förstår du.

Efter några minuter gnyr Stella i vagnen. Josefine tar fram en nappflaska och ger dottern välling. När Redhawks inte har bortamatch kan Stefan vara hemma med Stella medan Josefine tränar. Men nu sitter sambon i en buss på väg till Mora och kommer inte tillbaka förrän om två dagar.

– Det är kanske inte helt optimalt, säger Josefine. Men hittills har det funkat okej de gånger jag har tagit med Stella. Gymmet är en spännande miljö för henne, det finns så mycket att titta på här. Det blir värre när hon börjar krypa.

Efter några inledande armhävningar tar Josefine fram sin Iphone.

– Nu tror alla att man är värsta ytliga tjejen som bara messar och kollar Facebook!

Men det gör hon inte. Istället navigerar hon fram till några filmklipp som KDFF:s fystränare Orri Sigurdsson försett henne med. Orri har lagt upp ett särskilt träningsprogram. Eftersom hon inte har spelat en fotbollsmatch på nästan 15 månader är det viktigt att hon inte överbelastar kroppen. Samtidigt får hon inte slarva. Josefine Öqvist vet att hon ligger efter de andra i laget. Elisabet Gunnarsdottír har själv sagt det till henne.

– Så, Stella. Nu kör vi igen. Vill du komma ner kanske? Jag lägger dig här på mattan bredvid mig.

Josefine ställer sig på knä och tar en sjukiloshantel i varje hand. Långsamt lyfter hon hantlarna, en i taget, upp mot bröstet. Stella ligger snällt och jollrar en meter till höger om henne. Christina Aguileras låt Stronger than ever hörs från högtalarna. När Josefine är klar med repetitionerna faller hon ihop på golvet av trötthet.

– Fy, vad jobbigt, Stella. Mina armar är helt döda nu. Vi tar en kort paus. Har du vattnet, Stella?

Medan hon pustar ut pratar hon om alla manliga fotbollsspelare som har barn. Efter stora matcher har hon sett att fotbollspapporna gärna poserar med sina knoddar på planen.

Utpumpad. Josefine är oftast på gymmet på förmiddagarna, då Stella brukar vara som gladast. »Jag måste vara smart med träningen nu«, säger hon. »Tidigare har jag blivit otålig efter mina uppehåll och gått på för hårt. Nu har jag inte råd med skador.«
Balans. När Josefine spelade i Linköping brukade hon fika sig igenom dagarna. Sedan Stella kom behöver varje träningsdag planeras noggrant. Kontraktet med Kristianstad sträcker sig bara över den här säsongen. »Efter det får vi se om upplägget funkar«, säger hon.

– Lätt för dem att skaffa barn mitt i karriären. De behöver ju inte göra jobbet. Stellas förlossning gick bra, men de sista månaderna av graviditeten var asjobbiga. En nerv i ljumsken låg i kläm och ibland kunde jag knappt röra mig. Då var tankarna på EM långt borta, kan jag säga. Jag visste inte ens om jag skulle kunna fortsätta med fotbollen.

Hon hämtar tyngre vikter som hon behöver för en magövning.

– Nu kör vi igen, Stella! Sista rycket nu så åker vi hem och äter sen.

 

Josefine Öqvist växte upp i Storvreta, 15 kilometer norr om Uppsala. Föräldrarna Kent och Inger såg tidigt att deras yngsta dotter var en idrottsbegåvning. Josefine var snabb, träningsvillig och väldigt envis. På rasterna i mellanstadiet fick Josefines lag alltid vara en spelare kort. När någon kille tog bollen av henne kunde hon jaga honom över hela skolgården av ilska. Då hände det att killarna blev sura och kallade henne »Joseful«.

Utanför fotbollsplanen var Josefine inte lika tuff. Kent Öqvist berättar om en tjej som ofta blev osäker i nya sammanhang. När Josefine var 13 blev hon uttagen till Svealandslägret i Enköping, där regionens främsta talanger samlades. Josefine ville absolut inte åka. Framför allt ville hon inte sova borta. Kent förklarade vilken möjlighet det var och att hon skulle ångra sig om hon tackade nej. Till slut enades de om en kompromiss: Kent följde med till Enköping med familjens husvagn. I den bodde sedan far och dotter under lägret – de andra tjejerna sov i en gymnastiksal. På morgnarna kom lägerledaren ut till husvagnen och väckte Josefine, sedan gick hon och tränade tillsammans med de andra spelarna.

Året efter var det dags för ett större riksläger i Katrineholm. Josefine ville inte åka då heller. Spelarna skulle bo på hotell och familjen Öqvists husvagn var inte längre ett alternativ. Mamma Inger erbjöd sig att resa med till Katrineholm och träffa Josefine på dagarna, mellan träningarna. Det räckte inte för dottern. Hon ville ha Kent där också och föreslog att han skulle sova i bilen, utanför hotellet, under de nätter lägret varade. Då skulle hon kunna se sin pappa innan läggdags och känna sig trygg. Kent accepterade förslaget.

– Jag har funderat på det där, säger Josefine. Varför jag var helt orädd på planen men så mesig utanför. Jag vet faktiskt inte. Men utan mammas och pappas stöd hade det nog inte gått alls. Jag menar, hur många pappor sover flera nätter i en bil för att dottern ber om det? De flesta hade nog bara sagt: »Skärp dig! Åk nu!«

– Det var jäkligt kallt i bilen, minns Kent. Det låter kanske som ett konstigt upplägg, men det var vad Josefine behövde då.

Efter lägret i Katrineholm mognade Josefine och blev mer självständig. När hon togs ut till F16-landslaget hade hon inga problem med att åka dit på egen hand. Tränare för landslaget var Pia Sundhage. Josefine såg upp till Pia, som redan på den tiden gärna sjöng för sina spelare, och tyckte att det var spännande med en före detta anfallsstjärna som instruktör. Tränaren såg i sin tur en tonåring med »unika egenskaper«. 

– »Jossan« ingick i min sista kull innan jag reste till USA, säger Sundhage. Hon var ingen typisk svensk spelare, snarare var hon amerikansk i sitt sätt att uppträda. Det var en faslig fart under fötterna på henne. Det gick undan något otroligt när hon sprang och då visste ingen vad som skulle hända. Man blev glad av att se henne spela.

För att fortsätta utvecklas gick Josefine Öqvist som 16-åring till allsvenska Bälinge.

Hon gjorde debut i högsta serien mot Älvsjö, där landslagsbacken Jane Törnqvist svor efter den snabba tonåringen som sprang förbi henne. På kvällen visade Sportnytt ett inslag från matchen. Josefine tyckte att det var häftigt att se sig själv på TV och gillade uppmärksamheten.

Två år senare, 2002, debuterade Josefine i ett A-landslag i förändring. I OS-turneringen 2000 hade Sverige floppat och slagits ut redan i gruppspelet. Efter det hade förbundskaptenen Marika Domanski Lyfors analyserat de bästa lagen för att komma fram till vad de hade som Sverige saknade. Svaret löd: »Fler frimodiga spelare.«

– Med det menade vi spelare som gjorde det de var bäst på, säger Domanski Lyfors. Spelare som klev in på planen med ett stort självförtroende och bara trampade gasen i botten.

Enligt Marika Domanski Lyfors var Josefine Öqvist precis en sådan spelare.

– Jossan var nog det allra bästa exemplet. Därför kändes det givet att ta med henne till VM i USA 2003, trots att hon inte hade så stor erfarenhet.

I USA delade Josefine rum med reservmålvakten Hedvig Lindahl. De två hade följts åt sedan flicklandslaget, och trots att de var olika som personer trivdes de tillsammans.

Annons

– Jag var en pojkflicka, säger Lindahl. Jossan var mer feminin, hon var inne på smink och mode. Men vi var båda lite galna. Vi såg VM som ett äventyr och hade väldigt roligt ihop.

Under gruppspelet fick Josefine nöja sig med korta inhopp. Det gjorde henne frustrerad.

– Vi hade Hanna Ljungberg och Victoria Svensson på topp, säger Josefine. Ett av världens bästa anfallspar. Att en anonym 20-åring skulle peta dem var totalt orimligt, men i mitt huvud var det givet. Jag skulle spela! Och jag skulle göra mål.

Marika Domanski Lyfors säger att »tålamod var inte Jossans starkaste gren«, men förbundskaptenen gillade ändå inställningen.

– Jossan var inte rädd för någonting. Som person var hon väldigt charmig, även om hon kunde säga tokiga saker ibland. Man visste aldrig vad som väntade. Och precis så var det på planen också. Jag brukar säga att hon var svår att spela både med och mot. Min förhoppning var att hon skulle kunna komma in och ändra en matchbild i ett avgörande läge.

»Det blev ett jävla liv när jag var med i slitz 2004. Plötsligt hade alla en åsikt om en och till slut kom jag till en punkt där jag blev folkskygg.«

I semifinalen mot Kanada fick Josefine Öqvist ett längre inhopp. Kanada ledde med 1–0 med 20 minuter kvar att spela när hon ersatte lagkaptenen Malin Andersson. Kort därefter kvitterade Malin Moström, och fem minuter från slutet sköt Josefine in segermålet. Matchen hade knappt tagit slut innan telefonen ringde hemma hos Kent och Inger Öqvist i Storvreta. Journalisterna ville veta mer om deras yngsta dotter. Efter ett tag fick Kent nog och stängde av telefonen.

Sverige förlorade sedan finalen mot Tyskland, men Josefine Öqvist var ingen anonym 20-åring längre. När hon kom hem efter VM-silvret väntade ett liv som kändis.

 

Ljudet av hundskall hörs direkt när man kommer in i trapphuset i Bunkeflostrand – ett område sydväst om Malmö centrum, nära brofästet. Skallen kommer från en lägenhetsdörr på första våningen. När Josefine Öqvist öppnar bär hon Stella i famnen, samtidigt som hon försöker få hundarna Bubba och Trocadero att inte hoppa.

– Så här är det, säger hon och skrattar. Full fart hela tiden. Nej, Trocadero! Låt Stella vara i fred.

I går var hon med Stella på Barnavårdscentralen. Allt såg bra ut. Josefine själv har lite ont i knäet. De första träningsveckorna med Kristianstad har slitit på kroppen.

– Det har varit lite tuffare än vad jag hade räknat med, säger hon. Jag blir förbannad på mig själv när benen inte gör som jag vill. Det viktiga är att jag inte stressas av det utan håller mig till planen. Jag ska ta det i min takt nu under försäsongen. Få lite speltid i de första träningsmatcherna och sedan öka allt eftersom. När serien börjar i april ska jag vara tillbaka på riktigt. Det är ju faktiskt då det gäller.

Pia Sundhage säger samma sak. Sveriges förbundskapten har kallat till flera landslagsläger under vintern och våren, men samtidigt påpekat att man inte måste vara med på dem för att nå hennes EM-trupp. När jag pratar med Sundhage säger hon att Algarve Cup i början av mars inte heller är ett krav för att få spela EM på hemmaplan.

– Gud, nej. Jag kan vänta ända in i juni med att spika truppen om jag vill. Det viktiga är hur spelarna presterar i sina klubblag under våren. Om Jossan satsar, är frisk och spelar bra fotboll har hon chansen. Hennes erfarenhet är också viktig.

En Josefine Öqvist i form – vad bidrar hon med?

– Josefine Öqvist för mig är fart. Jag vet själv hur jobbig hon är att möta eftersom jag coachade mot henne i VM 2011. Våra amerikanska mittbackar tyckte att hon var väldigt besvärlig att hantera. Även med amerikanska mått mätt gick det undan.

Kvalitetstid. När Josefine blev gravid var hon och Stefan särbor. Nu bor de tillsammans i Bunkeflostrand och försöker hitta tid tillsammans mellan träningarna. »Jag ville först att Stella skulle heta Bonnie«, säger Jossan. »Så coolt! Men Stefan tyckte att det lät som en dansk bondtölp.«
Specialsko. I VM 2011 spelade Josefine Öqvist med en sko som det stod »Bella« på. Bella är dotter till Jossans syster Caroline, som gick bort 2009. »Nu har jag kört med ›Carro‹ på skon ett tag istället. Det känns lite som om hon är med mig på planen då«, säger Jossan.

Har du pratat med henne sedan du blev förbundskapten?

– Nej. Men om hon börjar spela fotboll på allra högsta nivå igen finns det all anledning för mig att göra det.

Medan Josefine brygger kaffe i köket berättar jag för henne att jag har talat med Pia Sundhage.

– Vad sa hon? frågar Josefine nyfiket.

Jag berättar. Josefine ser allvarlig ut.

– Det vore sjukt häftigt att få spela EM på hemmaplan, särskilt med tanke på allt jag har gått igenom. Men om det ska bli så, måste allt stämma. Med Stella också. Det sköna, nu när jag känner mig långt borta från toppformen, är att jag vet att jag kan komma tillbaka efter ett långt uppehåll. Det har jag bevisat förut.

Hon ställer fram kaffet och några chokladmuffins på bordet. Där ligger också en snusdosa, som Josefine köpt till Stefan. Hon berättar glatt att hon ombads visa legitimation i affären.

– Jag tog det som en komplimang, säger hon. Det är rätt skönt med folk som inte känner igen en och som tror att man fortfarande är ung.

Jag frågar hur hon upplevde tiden efter VM 2003, då hon fortfarande var ung, och tog plats i offentligheten.

– Jag var den perfekta mediefiguren. Glad, sprallig och blond. Jag tackade ja till allt och bröt kanske av lite mot hur damfotbollsspelare hade varit tidigare. Och i början tyckte jag att uppmärksamheten var rolig. Sedan blev det ett jävla liv när jag var med i Slitz 2004. Plötsligt hade alla en åsikt om en och till slut kom jag till en punkt där jag blev folkskygg. När telefonen ringde och jag inte kände igen numret vågade jag inte svara.

Hon säger att hon inte hade låtit sig fotograferas i bikini i dag. Men att ångra sig tjänar ingenting till, tycker hon.

– Jag tror fortfarande att det var sammanhanget – mer än bilderna – som skapade en sådan uppståndelse. Det tråkiga är att jag fick en bimbostämpel som hänger kvar än i dag. Folk som aldrig har träffat mig har redan sin bild klar. Häromdagen åkte jag bil med en ny lagkamrat i Kristianstad. Plötsligt sa hon: »Men gud, jag trodde verkligen inte att du var så normal! Jag trodde att du var värsta pimpinetta tjejen!« Vad svarar man på det? Jag är väl som folk är mest. Jag gillar i och för sig att sminka mig och har utbildat mig till make up-artist. Men ska jag behöva försvara det?

Tycker du att du har blivit bedömd efter det du har presterat på planen?

– Både ja och nej. De som har koll på fotboll ser mig nog i första hand som en duktig spelare. Hoppas jag. Resten kan jag inte kontrollera. Men jag brukar tänka att de som bara ser mig som den här »pimpinetta« tjejen är avundsjuka. Att de skulle vilja vara som jag. Har du sett det där klippet på mig som finns på Youtube?

Filmen Josefine syftar på är inspelad efter en VM-match 2011. Där kan man se hur hon skänker sin landslagströja till en supporter på läktaren. När Josefine drar landslagströjan över huvudet går bilden extra långsamt. Klippet har över en miljon visningar och i kommentarsfältet får Josefine beröm för »sin sexighet«. En annan har skrivit att han »får stånd« av att se klippet.

Josefine suckar.

– Jag stod och pratade med pappa som var på läktaren. Då kommer en kille fram och säger: »Snälla, kan jag inte få din tröja?« Han tjatar och tjatar och till slut tar jag av mig tröjan. Under tröjan har jag en svart sporttopp. Herrarna går i bar överkropp efter varje match, men när en tjej syns två sekunder i en sporttopp blir det värsta livet.

Hon plockar upp en mugg som Stella har tappat på golvet.

– Det som retar mig är att man måste vara »på ett visst sätt« som damfotbollsspelare. Killar behöver aldrig tänka så, de bara är. Men jag försöker att inte bry mig om vad folk skriver längre. Stefan och jag kan gå in på nätet och se något sjukt rykte om mig eller oss. Då bara skrattar vi åt det.

VM i Tyskland kändes som ett andra genombrott för dig. Du inledde turneringen på bänken, men när du slog dig in i startelvan lyfte laget.

– Det var en revansch på flera sätt. Dels visade jag alla hur mycket jag kan bidra med i landslaget när jag är i form. Dels visade jag för mig själv att jag klarar av att tackla motgångar. Jag hade ju verkligen några svåra år bakom mig.

Tänker du på skadorna?

– Delvis. Korsbandsskadan 2007 gjorde att jag missade VM. Nästa säsong kom jag tillbaka, men spelade trots att jag hade ont i ljumsken. Det höll inte. 2009, när Linköping vann guld, var jag borta hela säsongen. Då var jag nära att ge upp.

Vad fick dig att kämpa vidare?

– Jag fick stöd av viktiga personer. Caroline Seger, som också spelade i Linköping då, och särskilt min syster Caroline. Det betydde mycket.

Efter säsongen 2009 reste Josefine på semester till Thailand. Hon befann sig på ön Koh Chang när pappa Kent ringde och berättade att Caroline hade gått bort – 29 år gammal. Caroline, som lidit av svår epilepsi sedan sju års ålder, bodde vid tillfället hemma hos föräldrarna tillsammans med sin dotter Isabella. Caroline var sjuk i influensa och hade lagt sig för att vila, men vaknade aldrig igen. När Josefine fick beskedet reste hon omedelbart hem. Sedan inleddes en sorgeprocess som fortfarande pågår.

– Man kan tro att fotbollen blir oviktig efter en sådan hemsk sak, men jag hade faktiskt hjälp av den. Att ha fasta träningsrutiner var skönt i allt det jobbiga. Man kunde gå in lite i träningsbubblan och stänga ute allt annat. Men visst var det många hemska dagar, och fortfarande reagerar jag lite olika när jag ska prata om Caroline. Vissa dagar går det bra, andra dagar känner jag hur gråten kommer direkt.

Var hon stolt över det du gjorde på planen?

– Jo. Men jag trodde inte att hon brydde sig så mycket om min fotboll som hon faktiskt gjorde. Efter hennes död hittade vi tjocka pärmar fulla med tidningsklipp som handlade om mig. Jag hade ingen aning om att hon sparade på sånt. Det var roligt att se, men också jobbigt. Allt blev så verkligt.

 

När Stefan kommer hem från förmiddagsträningen hälsar han på hundarna, kramar Josefine och sätter sig sedan vid bordet för att ge Stella mat. Senare på kvällen väntar hemmamatch mot Leksand. Det går inte särskilt bra för hans lag, men Stefan vill ändå stanna i Malmö Redhawks nästa säsong. Han är dansk landslagsman och om både han och Josefine ska kunna satsa helhjärtat på sina sporter krävs en gemensam bas. 

– Sedan Stella kom krävs det noggrann planering, säger han. Vi hjälper varandra så mycket vi kan, men jag kan få dåligt samvete när jag är iväg med laget. Det finns många pappor i Redhawks, men mammorna till de barnen är inte elitidrottare som Jossan. Det är ett hästjobb hon lägger ner för att ta sig tillbaka.

Han vänder sig mot Jossan och ler.

– Tur att du är så envis.

– Stefan brukar säga att jag är världens mest envisa person, säger Jossan.

– Du är ju det. Du kan aldrig ge dig i någonting. Det är jobbigt ibland, men ser man till fotbollen är det en bra egenskap. Många andra hade nog inte orkat satsa så hårt samtidigt som man har ett litet barn att ta hand om. Men du bara kör.

Bossen. När landslagsmålvakten Hedvig Lindahl skrev på för KDFF hade hon hört att tränaren Elisabet Gunnarsdottír var »lite som en diktator«. Men spelarna gillar att »Beta« alltid säger vad hon tycker. »Jag vill att tränaren ska vara rak och säga till mig när jag är dålig«, säger Josefine Öqvist.

När Stella har ätit upp går Stefan in i sovrummet för att få någon timmes sömn inför kvällens match. Josefine sätter Stella i en »lära gå-stol« och skrattar när dottern försöker ta sig framåt.

– Min mamma hade fött tre barn när hon var lika gammal som jag är nu. Samtidigt var hon student. Det är först nu man förstår hur tufft det måste ha varit. Å andra sidan spelade hon inte fotboll på heltid.

 

Elisabet Gunnarsdottír drar ner mössan i pannan och gnuggar händerna mot varandra. Det är elva minusgrader i Kristianstad och Elisabet – i KDFF aldrig kallad något annat än »Beta« – har inte många spelare att använda sig av på kvällens träning. Några är skadade, andra på landslagsläger.

– Men för Jossan blir det bra träning, säger hon. Hon behöver jobba ännu mer med fysiken. Jag märker att hon inte återhämtar sig lika snabbt som de andra spelarna. I kväll ska hon få jobba hårt.

Beta tror att en fulltränad Josefine Öqvist kommer att göra KDFF:s djupledsspel bättre och hjälpa laget till en topplacering i serien. Hon vet också att anfallaren drömmer om en EM-plats.

– Men man ska ha klart för sig hur mycket Damallsvenskan har utvecklats, säger tränaren. Vårt lag nu hade vunnit serien 2008, det är jag säker på. Så man kan inte vara borta i över ett år och sedan bara tro att man kan gå in och spela. Om Jossan inte gör skitjobbet nu blir det inget bra sedan heller. Varken för henne eller för oss.

På konstgräset på Kristianstads Idrottsplats delar fystränaren Orri Sigurdsson ut gummiband till spelarna. Ett av dem fäster han runt Josefine Öqvists mage. Sedan beordrar han henne att springa medan han själv håller emot. Jossan kämpar med löptekniken och tillåts vila lite mer än lagkamraterna mellan repetitionerna.

– Det märks att hon inte har kört gummiband tidigare, säger Beta. Titta, de andra springer mycket bättre. Kom igen nu, Jossan!

I slutet av träningen blir det tvåmålsspel på liten plan. Orri får vakta det ena målet, eftersom amerikanskan Brett Maron är den enda målvakten som är med på träningen. KDFF:s förstaval Hedvig Lindahl är hemma i Malmö och rehabiliterar sin korsbandsskada.

– Två tillslag! ropar Beta. Vi ska ha snabbt spel med mycket rörelse.

Jossan hittar inte flytet. Emellanåt blixtrar hon till och rycker förbi sin försvarare, men bollbehandlingen är klumpig. När fötterna inte lyder hjärnan skriker hon ut sin frustration i den kyliga januarikvällen.

– Tålamodet sätts på prov, säger hon senare. Jag vill vara i superform nu, fast jag vet att det är omöjligt.

Hon gör en svepande gest mot konstgräsplanen.

– Det var inte för att slita i tio minus på en frusen plan i januari jag bestämde mig för att satsa. Det här är bara något jag måste ta mig igenom. Belöningen kommer senare, det är så jag tänker.

Efter träningen liftar jag med Jossan de tio milen tillbaka till Malmö. När vi kommer ut på motorvägen visar hastighetsmätaren 135 kilometer i timmen.

– Hur är det där bak? frågar hon. Folk brukar säga att de mår illa när de åker med mig.

Hon plockar upp sin Iphone och ringer hem till Stefan. Han berättar att Stella precis har somnat och att han nu håller på att laga middag till Josefine.

– Alltså, Stefan är världens bästa, säger Jossan. Han gör alltid värsta goda maten till mig. Peppar mig gör han också, hela tiden. Och hjälper till med Stella så klart. Men när vi spelar våra första träningsmatcher ska han iväg och spela OS-kval med Danmark. Det blir kämpiga dagar. Jag antar att jag får ta med mig Stella till Kristianstad då.

 

Ett par veckor senare är Elisabet Gunnarsdottír irriterad. Och som vanligt gör KDFF:s tränare inget för att dölja det. Hennes spelare sitter i omklädningsrummet och väntar på dagens taktikgenomgång. Om en timme ska KDFF möta Kristianstads P16-lag, men först ska Beta prata igenom matchen mot LDB Malmö som spelades i Växjö fyra dagar tidigare. Det var lagets första träningsmatch för säsongen. KDFF förlorade med 4–0. Stella var också med i Växjö, Hedvig Lindahl passade henne medan Josefin gjorde en halvlek som offensiv mittfältare. Efteråt var Josefine lika missnöjd med insatsen som sin tränare.

– Pinsamt! säger Beta i omklädningsrummet. Det var pinsamt att se om matchen mot Malmö. Vårt spel var för jävla dåligt.

Spelarna tittar ner i golvet. Tränaren fortsätter:

– Det finns till exempel något som heter inkast. Och efter ett av våra inkast gjorde Malmö mål direkt. Vad hände där?

Efter några sekunders tystnad säger försvararen Gudny Björk Odinsdottír:

– Jossan tog inkastet och jag var inte i position.

– Var det jag som kastade? frågar Jossan. Gud, det kommer jag inte ens ihåg.

Beta tittar allvarligt på henne.

– Inkastet tog på en motståndare – sedan gjorde Malmö mål direkt, säger tränaren.

– Ja, usch, säger Jossan. Nu minns jag. Det var jättedåligt gjort av mig.

– Ja, säger Beta. Det var idiotiskt. Vi ska aldrig släppa in mål direkt efter inkast.

Elisabet Gunnarsdottír säger alltid precis vad hon tycker. Lika tuff som hon är i sin kritik, lika positiv är hon när det ska delas ut beröm. Och trots att hon var besviken efter matchen senast är hon ändå imponerad av Josefines första tid i klubben. Mot P16-laget tänker hon låta henne spela så länge hon orkar.

Pojkmotstånd. Precis som förbundskaptenen Pia Sundhage tycker Josefine Öqvist att det är bra att matcha mot killar. »Eftersom de är lite starkare och spelar lite snabbare får man mindre tid att behandla bollen. Man tvingas bli bättre på att fatta snabba beslut.«

– Nu ska ni njuta av den här matchen, säger Beta. Vi kommer att spela mot snabba killar och vi ska göra det riktigt bra. Jossan, du börjar på topp i dag. Försök att inte hamna för högt upp i pressen, senast hade vi alldeles för långt lag. Okej?

– Okej.

Till skillnad från Pia Sundhage är Elisabet Gunnarsdottír inte särskilt förtjust i att låta sina spelare möta killar. Risken är att killarna inte spelar sitt vanliga spel, utan mest slår långa djupledsbollar för att utnyttja att de är starkare och snabbare.

– Men det var den enda motståndare vi kunde få i dag, säger Beta. Jag har bett P16-laget att försöka hålla i bollen lite också.

 

Ett femtiotal åskådare har tagit sig till Kristianstads IP för att titta på matchen. De får se pojklaget ta kommandot från start, främst tack vare ett bättre passningsspel. KDFF får jaga boll och har svårt att skapa klara målchanser. Beta skriker på Jossan när hon hamnar för högt upp i planen.

– Ner, Jossan! Längre ner!

När hon inte får någon respons tar tränaren fram sin mobiltelefon och tar en bild på anfallarens position.

– Bevismaterial, säger Beta. Det här får vi prata om i paus. Jossan är ivrig att göra mål och laget blir alldeles för långt.

Efter en knapp halvtimme, när killarna leder med 1–0, får Jossan ett hyfsat läge till vänster i straffområdet. Vänsterskottet går klart utanför. Några minuter senare får hon bollen i djupled. Hon kommer med fart och det är bara en försvarare mellan henne och målvakten. Men istället för att behålla farten och utmana stannar hon upp och letar passningsalternativ. En motståndare stjäl bollen och i kontringen som följer är det bara ribban som stoppar killarna från att öka på ledningen.

– Fan! skriker Jossan.

– Hon är trött nu, säger Beta. Men jag tänker ändå låta henne spela åtminstone tio minuter i andra halvlek också. Hon behöver matchträning. Det här är jättenyttigt för henne.

Jossans tio minuter i andra halvlek blir hennes bästa period i matchen. Hon är inte nära att göra mål, men ligger bakom flera bra anfall tack vare smarta passningar. När hon byts ut gör hon en highfive med ersättaren Elena Sadiku. Sedan stapplar hon fram till bänken och utbrister:

– Gud, vad trött jag är nu! Jag blev så lack på den där killen på mitten också. Jag ville kapa honom, men fick aldrig chansen.

– Hur kändes det annars? frågar Beta.

– Mycket bättre än i första matchen. Men jag tvekar för mycket. Som det där läget jag hade i första. Istället för att utmana blir jag försiktig och tappar bollen. Där ska jag ju bara köra, som jag gör när jag är i toppform. Nu har jag spelat två matcher i rad utan att göra mål. Jag hatar att inte göra mål!

– Det kommer, säger Beta lugnt. Målen också. Bara du fortsätter träna.

Matchen slutar 1–0 till pojklaget. Storspelande målvakten Brett Maron håller siffrorna nere. Beta tycker ändå att matchen var ett fall framåt jämfört med insatsen mot LDB Malmö.

– För Jossan också, säger hon. Jag såg henne mest som en snabb spelare när hon kom hit. Nu, efter några veckor, har jag märkt att hon även är en smart spelare. Hennes spelförståelse har överraskat på mig. Men fysiken…

Elisabet Gunnarsdottír ler, väl medveten om att hon låter som en tjatig papegoja.

– Jag tror inte att vi ska räkna med att Jossan är tillbaka på 100 procent när serien börjar. Hon kommer att nå dit, men det kan ta längre tid.

– Men hon måste ju vara det om hon ska spela EM, säger jag.

– Jojo, säger Beta. Jag säger inte att det är kört, bara att det blir svårt. Men att något är svårt har ju inte stoppat Josefine Öqvist förut.

Josefin Öqvist

FÖDD: 23 juli 1983

LÄNGD: 169 cm

VIKT: 59 kg

KLUBBAR: Storvreta IK –1997, Danmarks IF 1997–1998, Bälinge IF 1999–2004, Linköpings FC 2005–2010, Tyresö FF 2011–2012, Kristianstads DFF 2013–

MERITER: 70 landskamper, 18 mål. VM-silver 2003, VM-brons 2011.