Foto: Bildbyrån

»Inget av de andra lagen i Sverige spelade som vi«

I kultfilmen Blådårar flimrar han förbi som pressad tränare vars dagar i föreningen är räknade. Till dagens segertåg har han ingen hedersbiljett. ­Supportern Tony Ernst spårar den mustaschprydde holländaren och reder ut en avbruten revolution i Malmö.

Avslutningen är magnifik. Efter att representanter för våra 20 SM-guld har paraderat in på innerplan och symboliskt ställt sig bakom stjärnor med årtalen för när deras specifika titlar togs, så vandrar Zlatan Ibrahimović in på planen med Lennart Johanssons pokal i ena handen. När han lämnar över bucklan, där 2017 års titel har graverats in, till dagens kapten Markus Rosenberg är det svårt att inte rysa av välbehag. Fyra SM-guld de senaste fem åren, två Champions League-gruppspel, en halv miljard på banken. Och så Zlatan i MFF-halsduk med världens största jävla leende. Det är vi som är svensk fotbolls dominanter nu.

Nere på planen står spelare, tränare och ledare i en skön röra. Allan Kuhn verkar njuta bakom 2016 års stjärna, Åge Hareide -representerar 2014 och är sitt sedvanliga smil. Daniel Andersson står i samspråk med Pontus Jansson, och Ingemar Erlandsson, Krister Kristensson och Staffan Tapper ser ut att ta in den här mästarhyllningen med värdigt lugn. Några guldmakare saknas – Roy Hodgson, Bob Houghton, Tom Prahl – men man känner deras andar sväva över arrangemanget. För mig, som har gått på match sedan 1974 och varit med om elva av de tjugo gulden, är alltihop oerhört känslosamt. När Rosenberg och hela laget höjer bucklan och de av Malmö stad betalda fyrverkerierna skjuts upp över Swedbank Stadion lutar sig André, min granne på ståplats sedan några år tillbaka, mot mig och säger skrattande:

Annons

– Jag undrar vad Sören Åkeby tänker nu.

Jag frustar till. Sören Åkeby, brandmannen från Stockholm, som skulle ge oss supportrar »vad vi förtjänade«, men som är den enda tränaren i Malmö FF sedan Micke Andersson i början av 00-talet som lämnade utan ett SM-tecken? Nej, Åkeby är ju av förklarliga skäl inte inbjuden till den här festen.

Men när den nästan timslånga framgångs-manifestationen är över och det är dags att bege sig hemåt i den kalla novemberkvällen märker jag att jag går och tänker på en helt annan MFF-tränare, som inte heller hyllades här och nu, men som trots att han misslyckades med att lotsa laget till en pokal ändå startade något vars efterverkningar fortfarande syns i föreningen.

Jag märker att jag går och tänker på Frans Thijssen.

 

När Allsvenskan 1996 tog slut hade IFK Göteborg som vanligt vunnit den. Med förkrossande tio poäng ner till tvåan – i en fjortonlagsserie – tog göteborgarna sitt sjätte SM-guld på sju år. IFK var svensk fotbolls självklara dominanter och kändes, ärligt talat, oövervinnerliga. Jag minns hur jag stod på norra läktaren på Malmö Stadion och tänkte att jag aldrig skulle få uppleva ett SM-guld igen.

MFF slutade visserligen tvåa det året. Efter ett övertidsmål av Daniel Nannskog (hans enda för föreningen) i allra sista matchen hemma mot Umeå passerade vi Helsingborgs IF. Det låter inte så illa. Men vi var långt, långt efter IFK Göteborg. Senaste gången vi firade guld var 1988, under Roy Hodgsons tränarskap. Den triumfen låg kanske bara åtta år bort, men det kändes som en hel spelar- och supportergeneration sedan.

Spöklag. Före Uefacupmötet med Hajduk Split 1997 sade Frans Thijssen till Yksel Osmanovski: »Easy game for you, such slow defenders!« Men MFF förlorade, och året efter föll skåningarna mot samma lag i samma turnering. Då sparkades Frans Thijssen. Foto: Bildbyrån

Silvret 1996 betydde att vi under tränaren Roffe Zetterlund för tredje året i rad slutade bland seriens fyra främsta lag. I A-laget fanns också flera unga talanger – Daniel Andersson, Yksel Osmanovski, Anders Andersson – som slussats in av Zetterlund. Ändå befann vi oss fjärran från IFK Göteborg och deras glänsande Champions League-äventyr och dessutom spelade vi ingen särskilt publikvänlig fotboll. Hemmasnittet landade på usla 5 244 åskådare.

Något behövde göras. Och utan Zetterlund, som redan våren 1996 aviserat att han planerade att lämna Malmö, bestämde sig klubbledningen för att byta spår. En specialgrupp bestående av styrelse-medlemmen Bengt Madsen, klubb-chefen Ulf Bergqvist och den tidigare spelaren Anders Svensson fick i uppdrag att sondera tränarterrängen. Något namn från den vanliga karusellen var inte aktuellt. Precis som 1974, då en 26-årig engelsman vid namn Bob Houghton fick chansen, var MFF ute efter något helt nytt. Skillnaden nu var att man letade i andra änden av den fotbollsfilosofiska skalan.

Specialgruppens blickar riktades mot Holland.

Dels hade det tidigare PSV Eindhoven-proffset Anders Svensson goda kontakter i landet, dels var den holländska fotbollen vid den här tiden både vacker och framgångsrik. Landslaget hade nått kvartsfinal i såväl VM 1994 som EM 1996 och fått omvärldens uppskattning för sin passningsglada fotboll. Att den även kunde leda till pokaler hade Ajax bevisat med sin Champions League-triumf 1995. Året efter hade Ajax dessutom bara varit en straffläggning, mot Juventus, från att försvara klubblags-fotbollens mäktigaste titel.

Det var mot den bakgrunden MFF-herrarna började höra sig för i Holland, och när de väl fick ett spännande namn rekommenderat gick det snabbt. Den 20 november 1996 presenterades den tidigare landslagsspelaren Frans Thijssen som Malmö FF:s nya tränare. »Vi behöver nytt blod i klubben«, kommenterade ordföranden Hans Cavalli-Björkman. Därmed var bollen satt i rullning.

 

Efter en tids letande får jag en kulen novemberdag tag på Frans Thijssen över telefon. Det har gått 21 år sedan han kontaktades av en svensk förening som han saknade relation till, och hur det första samtalet lät kommer han inte ihåg.

– Någon från PSV Eindhoven nämnde mitt namn, och det var så Malmö FF fick kontakt med mig, säger han. Men vem det var minns jag inte. Däremot minns jag att det kändes stort. Det var väl egentligen min första riktiga klubb som tränare.

När jag frågar om han blev förvånad av erbjudandet skrattar han till i luren.

Annons

– Jag hade inte förväntat mig det, nej. Speciellt inte från Sverige. Kanske något från Holland eller England, där jag hade haft min spelarkarriär, men Sverige? Nej, jag blev paff. Men jag blev smickrad av intresset, det måste jag erkänna.

Om Frans inte minns mycket av de första kontakterna med MFF, minns han desto mer förslaget han fick kort efter att han tackat ja till svenskarna.

– Två veckor efter att jag skrivit på kontraktet fick jag ett otroligt erbjudande från Förenade Arab-emiraten. Det var en enorm skillnad i pengar, men jag kände att jag ville hedra mitt kontrakt med Malmö FF.

När Frans Thijssen hade skrivit på för MFF var det dags att ta sig an laget och det nya holländska spelsystemet. Försäsongen inleddes den 14 januari 1997 i ett vinterkallt Malmö.

– Jag kände direkt att laget hade potential, säger Frans. Här fanns några riktigt bra spelare. Jag kände också att det skulle gå att införa den holländska modellen utan några större problem. Vi fokuserade på teknik, bollinnehav och passningsspel.

Han hade inga problem att övertyga spelarna om det nya spelsättet.

– Inte alls. De var väldigt mottagliga. Malmö FF där och då var ett underskattat lag. Det fanns många tekniker som väntade på att bli förlösta: Osmanovski, Anders Andersson, Daniel Andersson, Goran Trpevski, det fanns fler. Det var en bra grupp.

Själv minns jag de första försäsongsträningarna på Stadionområdet väl. Det var lustfyllda pass där den nya ledaren krävde att alla i laget skulle kunna hantera en boll. I dag låter det inte speciellt märkvärdigt, men då var det en omvälvning jämfört med den Roffe Zetterlund-fotboll vi vant oss vid. Svensk fotboll kunde överhuvudtaget – och detta inkluderade även giganten IFK Göteborg – sammanfattas med hårt arbete, löpstyrka och press på bollhållaren. Dessutom hade våra egna största framgångar tagits med tydliga engelska influenser. När vi under Bob Houghton på 70-talet mötte Roy Hodgsons Halmstad var lagen, i sin ständiga jakt på offsideställande, så kompakta att HBK-forwarden Mats Jingblad menade att en handgranat släppt i mittcirkeln hade tagit samtliga spelares liv.

Frans Thijssens sätt att se på fotboll var diametralt annorlunda. En revolution, om man så vill. Under de där kalla försäsongsträningarna tvivlade jag på om det verkligen gick att vinna Allsvenskan med ett så passningsorienterat spel. Men det var åtminstone roligare än på länge att se laget spela fotboll.

 

När MFF valde Frans Thijssen hade han bara gjort en halv säsong som huvudtränare. I november 1995 hade han tagit över lilla Vitesse Arnhem, sedan Ronald Spelbos fått sparken. Thijssen lyfte laget till en slutlig femteplats i Eredivisie, men säsongen efter degraderades han till assistent när tränarlegendaren Leo Beenhakker vände hem efter några år utomlands.

Mer än så fanns inte på Frans tränar-CV. Spelarmeriterna var däremot enastående.

Han slog igenom i FC Twente, där han var en del av laget som slutade tvåa i ligan bakom -Feye-noord 1974, tog sig hela vägen till Uefacupfinal året efter (förlust mot Borussia Mönchengladbach) och vann holländska cupen 1977. Frans Thijssen räknades som en av den holländska ligans bästa mittfältare och tog även plats i det landslag som många ansåg var decenniets främsta. Vid några tillfällen spelade han också tillsammans med den store Johan Cruijff och insatserna gav eko även utanför hemlandet. När Ipswich Towns manager Bobby Robson hörde av sig 1979 flyttade han till England.

Frans Thijssen

Född: 23 januari 1952 i Malden, Holland

Klubbar som spelare: NEC 1970–1973, FC Twente 1973–1979, Ipswich Town 1979–1983, Nottingham Forest 1983, Vancouver Whitecaps 1983–1984, Fortuna Sittard 1984–1987, FC Groningen 1987–1988, Vitesse Arnhem 1988–1991 Landskamper: 14, tre mål

Klubbar som huvudtränare: Vitesse Arnhem 1995–1996, Malmö FF 1997–1998, De Graafschap 1999, Fortuna Sittard 2000–2001, Brisbane Roar 2014–2015

Meriter: Holländskt cupguld med Twente 1977, Uefacupmästare med Ipswich 1981, Årets spelare i England 1981

De fyra åren i engelska högstaligan blev hans mest framgångsrika. Det låter som en överdrift, men det är det inte: Frans Thijssen var vid den här tiden en av Europas allra bästa spelare. I sin debut för Ipswich avgjorde han det stenhårda och då väldigt laddade East Anglian-derbyt mot Norwich med matchens enda mål. Ipswichs tabell-placeringar med holländaren i laget blev sexa, trea, tvåa och tvåa. Och detta i en liga som då dominerade den europeiska klubbfotbollen.

Ipswich var ett hårt arbetande lag med profiler som Terry Butcher, John Wark och Paul Mariner. Tränaren Bobby Robson förstod dock att det krävdes något mer för att utmana Liverpool, Nottingham och de andra toppklubbarna. Tillsammans med sin vän och landsman Arnold Mühren bildade Frans en dynamisk duo som gav laget en extra dimension. Säsongen 1981/1982 var han outstanding när Ipswich slogs om i princip alla titlar. Laget slutade tvåa i ligan och matchade ligavinnaren Aston Villa hela vägen in i mål. Man förlorade en knallhård semifinal mot Manchester City i FA-cupen och tog sig samtidigt hela vägen till Uefacupfinal. Där besegrades holländska AZ över två matcher (5–4) och i båda finalmötena blev Frans målskytt. Säsongen avslutades med att han utsågs till Årets spelare i England, som första icke-britt sedan Manchester Citys tyske målvakt Bert Trautmanns utmärkelse 1956. Priset – som åren innan gått till spelare som Kenny Dalglish, Kevin Keegan och George Best – var en tung merit i England, och även om Frans efter det aldrig nådde riktigt samma höjder var hans namn fortfarande djupt respekterat när han två år senare lämnade Ipswich. När Bobby Robson sammanfattade sina känslor vid avskedet använde han stora ord: »There are only a few players I could mention as being in the same class as Frans. He has that almost magical power to unlock a game.«

 

Viktigare än att vi supportrar våren 1997 gladde oss åt den nya passningsfotbollen var att även spelarna fick en nytändning. Jörgen Ohlsson, som spelade i MFF mellan 1990 och 2013 och fortfarande jobbar kvar i klubben som ungdomstränare, agerade mittback under Frans Thijssens första år.

– Det var hur kul som helst att gå till träningarna, minns Ohlsson. Det var alltid passningsspel, bara en massa sådana övningar. Och man tog till sig hans idéer ganska snabbt. På ganska kort tid hittade vi ett bra spel. Vi blev ofta hyllade under året för att vi spelade den finaste fotbollen.

MFF-legendaren Hasse Mattisson, som fick mycket speltid på mittfältet av Frans, sög åt sig av direktiven:

»Keep the ball! As long as the opponent doesn’t have the ball, they can’t score.« Det sa han första dagen. Vi skulle se till att ha bollen, hitta trianglar, ett, två tillslag. Vi hade flera tekniska och bolltrygga spelare, så det passade laget. Det var roligt som fasiken att spela under Frans.

Hasse Mattisson hade debuterat under Roffe Zetterlund året innan, men det var Frans som gjorde honom till startspelare. Och det gamla raka 4-4-2-spelet var som bortblåst.

– Det här var något helt nytt, säger Mattisson. Och Thijssens meritlista – framför allt som spelare – gjorde ju att han kunde visa allting själv. När han hoppade in på träningarna, 15 år äldre än alla andra, och ändå hanterade det hur lätt som helst … det är så det ska vara. Han var tydlig. Alla lyssnade. Man lärde sig mycket. Frans var en utbildande tränare.

14

Så många procent av de allsvenska spelarna höll Frans Thijssen som seriens bästa tränare efter holländarens första år i Sverige. I tidningen Cafés enkät från 1997 fick 130 spelare anonymt svara på en mängd olika ­frågor. Läsarna fick bland annat veta att de flesta planerade att köpa en Volvo 850 (»eller annan lyxbil«) om de någon gång blev utlandsproffs, och att spelarna såg MFF:s Daniel Andersson som det överlägset största framtids­löftet i svensk fotboll (29 procent jämfört med Fredrik Ljungbergs sex).

Resultatmässigt började det också bra. I slutet av januari vann vi inne-SM i förkrossande stil efter 10–3 mot Elfsborg i finalen i Baltiska hallen. Även i träningsmatcherna såg det lovande ut. Thijssen gjorde tidigt klart att han ville spela 3-4-3, men när Jens Fjellström lånades ut till kinesiska Dalian Wanda en vecka före Allsvenskans start såg sig tränaren tvingad att byta till en mer klassisk 4-3-3-modell. Fjellströms utlåning är fortfarande en källa till frustration när jag tänker på den. Han var fruktansvärt bra då, och med honom i laget hade vi kanske kunnat gå hela vägen.

Annons

I premiären mot Västerås på Malmö Stadion vann vi med 2–0. Spelet satt inte perfekt, men man såg tendenserna. Under resten av våren spelade vi långa stunder bländande fotboll men hade en del otur med resultat och skador. Trots att vi vid sommaruppehållet inte var bättre än sexa var stämningen på läktaren väldigt förlåtande och framåtblickande. Vi var många som hade längtat efter en nydaning och när hösten kom lossnade det ordentligt. Efter derbysegern mot HIF plockade vi 22 av 24 poäng mellan omgång 16 och 23.

Men det var inte bara poängen, spelet den hösten var det bästa jag sett oss prestera sedan slutet av 80-talet då Thern, Schwarz, Ljung, Dahlin och Lindman gick loss på Stadion. Särskilt väl minns jag en match på Eyravallen mot toppkonkurrenten Örebro, där vi spelade som i trans. Det stod 5–0 till oss efter en halvtimme, vilket också blev slutresultatet. I andra halvlek gick det långa stunder då ÖSK inte fick låna bollen. Från bortaläktaren kändes det som att uppleva en fotboll man tidigare bara sett när TV visat matcher från södra Europa. Vi i klacken skanderade: »Total-, total-, totalfotboll!«

Det hade vi aldrig gjort tidigare.

– Vi spelade riktigt fin fotboll första säsongen, säger Frans. Jag kände mig stolt. Jag försökte hitta en mix mellan det holländska och det jag lärde mig under min tid i England. Inget av de andra lagen i Sverige spelade som vi.

Med tre omgångar kvar låg MFF trea, två poäng efter Halmstad och en bakom IFK Göteborg. Då förlorade vi borta mot Degerfors med 3–1, trots att Yksel Osmanovski gav oss ledningen efter bara tio minuter. Till viss del kunde förlusten förklaras med sjukdomar på Daniel Andersson och Niclas Kindvall, men den smakade inte mindre bittert för det. Guldchansen var borta och i det klassiska MFF-fanzinet Bosse & Krister satte man matchrubriken: »Så förgår all världens glans!« Ögonblicket blev också förevigat i filmen Blådårar då bröderna Gertten filmade den gamle MFF-legendaren Egon »Todde« Jönsson när han lyssnade på radiosportens rapportering från Stora Valla. När nederlaget var ett faktum blickade Jönsson ut över sundet och konstaterade med grumlig röst att det var »disigt över Köpenhamn«.

Till slut blev vi trea 1997, en resultatmässig försämring jämfört med Zetterlunds säsong året före. Ändå spirade optimismen. Spelet hade vitaliserats och efter lite daller i säsongsinledningen hade vi fått ordning på saker och ting under hösten. Dessutom hade guldlaget Halmstad visat att det faktiskt gick att bryta IFK:s dominans. Vid Fotbollsgalan på Cirkus i november utsågs Daniel Andersson, Frans spelfördelare, till Årets mittfältare samtidigt som tränaren mottog beröm från såväl kollegor som journalister.

Vi förväntade oss stordåd kommande säsong.

 

Men ekonomin var inte särskilt bra. Fjellströms Kinaäventyr var en signal om det, och under Frans debutår hade även Anders Andersson sålts till Blackburn Rovers. Pengar till likvärdiga ersättare fanns inte. Tränaren fick inför sitt andra år nöja sig med två mindre kända islänningar – Sverrir Sverrisson och Ólafur Örn Bjarnason – och trots att truppen inte var den bredaste rensade Frans ut de spelare han inte ansåg klara av den fotboll han stod för. Till spelarna som ratades hörde Christian Karlsson, Tommy Jönsson, Patrik Olsson och Greger Andrijevski. Det ska ha gått så långt att ordföranden Hans Cavalli-Björkman fick försöka medla mellan Frans och Christian Karlsson, som såldes till IFK Göteborg.

Redan tidigt under säsongen 1998 märktes också en förändring på träningarna. Frans drog sin fotbollsfilosofi till en gräns. Det tjatades oupphörligen om possession. Att hålla bollen inom laget blir ett självändamål. Yksel Osmanovski upplevde det också som att spelartruppen fick svårare att ta in holländarens anvisningar:

– Vi hade många träningar där vi anfallare inte fick ta avslut, för vi skulle träna på att hålla i bollen. Det kändes fel. När man fick bollen fick man inte vända sig mot mål, utan var tvungen att spela tillbaka. Och nöter man in det på träningar blir det till slut så på matcherna också.

Bara någon vecka före den allsvenska premi-ären drabbades Frans av en personlig tragedi när hans lillebror Hans hamnade i koma efter en hjärtattack. Tränaren åkte omedelbart hem till Holland, men bara några dagar senare somnade Hans in, 39 år gammal.

Hasse Mattisson minns omständigheterna:

– Vid vårt genrep mot VPS Vasa hemma på Malmö Stadion, veckan före premiären, var plötsligt inte Frans på plats. Vi spelare hade inte hundra koll, men dagarna efter fick vi reda på att han var i Holland för att hans bror hade gått bort.

Frans själv talar inte gärna om sin döda bror men medger att det var en omskakande tid.

– Jag ville inte skylla på det då och jag vill fortfarande inte skylla på det, men det är klart att jag påverkades. Det var väldigt sorgligt för hela familjen. Man insåg att det fanns större saker än fotboll.

I premiären 1998 spelade vi oavgjort mot Hammarby. Därefter följde några förluster och ett par kryss. I omgång sju slog vi visserligen mästarna Halmstad med 5–0, men i övrigt hackade spelet. I dag vittnar många av den tidens spelare om att vi blev lättlästa under Frans andra år. När de andra lagen väl lärt sig vårt spelsätt, som inte anpassades efter motstånd, kunde de enkelt manövrera ut oss.

– 1998 var kämpigare, säger Jörgen Ohlsson. Man måste ha variation. Det hade inte vi.

Ett annat problem var att Frans inte längre verkade lita på sina egna laguttagningar. Flera av de bärande spelarna – Jonas Wirmola, Osmanovski, Niclas Kindvall – bänkades i omgångar. Vår trupp var inte bred för att klara av ett sådant rastlöst system. När Allsvenskan tog sommaruppehåll för fotbolls-VM i Frankrike låg vi näst sist efter att ha skramlat ihop 11 poäng på 12 matcher.

Nästa dråpslag kom när Yksel Osmanovski och Daniel Andersson under uppehållet såldes i paket till italienska Bari. Detta var spelare som var instrumentala för den fotboll som Frans ville spela, och några ersättare fanns inte.

– I ett slag blev allting mycket svårare, säger Frans. Spelare säljs hela tiden, och klubben behövde pengarna. Men utan Andersson och Osmanovski rasade vi ihop. De var utan tvekan våra viktigaste spelare.

I första matchen efter uppehållet förlorade vi med 2–1 mot jumbon Öster. På träningen under veckan som följde skadades målvakten Johnnie Fedel. Vi var på väg mot undergången, och när Elfsborg i den 17:e omgången förnedrade oss med en 4–0-seger på Malmö Stadion var Frans Thijssens öde beseglat. Jag kan inte minnas många andra matcher där såväl lag som ledare uppträtt så håglöst och handlingsförlamat. På presskonferensen efter storförlusten sade Frans att han hade »slut på idéer«. När MFF några dagar senare följde upp Elfsborgsdebaclet med en Uefacupförlust mot Hajduk Split gav styrelsen beskedet tidningarna redan rapporterat om: Frans Thijssen var ute ur leken. Holländaren packade snabbt ihop sina grejer och försvann ur svensk fotbolls synfält.

När jag i dag frågar Frans om hur det kändes att få sparken kommer ingen känsloladdad svada till svar. Han verkar inte ha tänkt på det särskilt mycket.

– Kommer inte resultaten kan man få sparken, säger han. Det hör till yrket. Det var trist, men man får acceptera det. Det var bara att fortsätta med sitt liv. Jag känner ingen bitterhet.

 

Efter att MFF kickat Frans Thijssen plockades de gamla spelarna Roland Andersson och Thomas Sjöberg in som nya tränare. Deras energi och engagemang, och deras betydligt rakare 4-4-2, gav omedelbar effekt. En bortaseger över tredjeplacerade Hammarby i näst sista omgången tog oss upp på rätt sida tabellstrecken och efter 0–0 mot Västra Frölunda i slutomgången säkrades kontraktet. Ändå var det bara frågan om konstgjord andning. Problemen i MFF var djupare än vad ett tränarbyte kunde åtgärda och året efter blev det värsta i föreningens historia, med nedflyttning och för första gången på 63 år spel utanför landets högsta serie. Roland och Thomas fick sparken, Bengt Madsen manövrerade sig fram som ny ordförande, ja, det var turbulenta tider.

Men praktfiaskot med degraderingen blev också ett nyttigt stålbad och en sorts omstart för föreningen. Vägen tillbaka till Allsvenskan kantades av sponsorkatalysatorn Nätverket, publikrusning i Superettan och nya supportergrupperingar. Och så dök en viss Zlatan Ibrahimović upp. Med pengarna från försäljningen av Zlatan kunde vi sedan, via SM-guldet 2004 under Tom Prahl, lägga grunden för dagens dominans.

Och mitt i storhetstiden är förstås inte särskilt många upptagna med att fundera på vad som hände med Frans Thijssen, eller vad som hade skett i MFF om han fått fortsätta leda laget efter sina idéer.

Själv kan jag dock inte låta bli att fundera. Hade han kunnat ta oss till nya höjder med sin holländska spelstil om föreningen vågat ge honom mer tid? Det är värt att påminna om att exempelvis Roland Nilsson inledde med två rätt skrala säsonger innan han blev guldtränare i MFF. Jag undrar också hur säsongen 1998 hade blivit om Frans inte drabbats av en personlig tragedi och samtidigt tvingats se sina viktigaste spelare flytta utomlands. Och framför allt: Hur hade relationen mellan Frans och Zlatan sett ut?

Dessa frågor får vi aldrig svar på. Men jag är fullkomligt övertygad om att hans tid i föreningen satte spår. Spelsättet, attityden, hans orubbliga fokus på en passningsorienterad fotboll. Det fick fäste och lever kvar än i dag. Särskilt med tanke på hur många av Frans gamla spelare som i dag styr vår förening. Det går också att argumentera för att han var före sin tid. Allsvenskan i dag är inte lika homogen som den var vid holländarens ankomst. Den raka, systematiserande och riskminimerande fotbollen är inte längre norm. Vi själva är ett exempel på det, Östersund ett annat.

För de allra flesta i och runt föreningen betraktas Frans tid hos oss ändå som en parentes, det är nästan som om den aldrig har funnits. Jag hör sällan någon prata om honom och det verkar för all del ömsesidigt. Även i Frans Thijssens liv är MFF en parentes. Det är i Ipswich hans avtryck finns. Det är dit han åker varje år för nostalgiska klubbträffar och autografskrivande, det är där det skrivs böcker om hans prestationer.

 

Idag är Frans Thijssen 65 år och lever ett lugnt liv som pensionär i Malden, byn i östra Holland där han föddes och växte upp. Han är skild från frun Henriette men har fyra barnbarn som håller honom upptagen. Han följer dem till ishockey- och fotbollsträningarna och konstaterar glatt att han »trivs med livet«.

Han berättar att han inte tog någon semester efter avskedet från MFF.

– Jag drog iväg till Mellanöstern direkt. Det där gamla erbjudandet jag fick när jag hade skrivit på för Malmö FF fanns kvar. Så jag åkte till Qatar och sedan till Abu Dhabi, där jag arbetade som ungdoms-tränare för olika lag.

Därefter återvände han till Holland, där han tränade De Graafschap och Fortuna Sittard. Han hade också en period då han, tillsammans med Patrick Kluivert, skötte FC Twentes akademi. 2014 väntade så ett sista äventyr för Frans.

– Jag fick ett erbjudande om att ta över Brisbane Roar i Australien. Det blev min sista klubb som tränare.

Dagens MFF vet han inte mycket om. Han har noterat Markus Rosenbergs återkomst och vet att laget vann SM-guld i år. Mer är det inte. Han verkar heller inte ha något intresse av att hålla kontakten med tidigare spelare och kollegor.

När jag berättar att flera av spelarna i hans gamla MFF-lag i dag har ledande roller i föreningen blir han förvånad:

Really?

Jag informerar honom om att Daniel Andersson är sportchef, att Jens Fjellström och Olof Persson är assisterande tränare, att Yksel Osmanovski och Jörgen Ohlsson är ungdomstränare, att Greger Andrijevski är massör och att Jonnie Fedel är målvaktstränare. Det blir tyst i luren i några sekunder.

– Oj, får han ur sig efter ett tag. Det är ju halva laget.

Han tystnar igen. Sedan säger Frans Thijssen:

– Det är ett bra tecken, när man har kvar gamla spelare inom klubben. Det tyder på bra gemenskap. Det här gläder mig enormt, det ska du veta.