Det är en ljuvlig söndagskväll i mitten av april, klockan är åtta på kvällen och det är 20 grader i luften. En rosalila himmel och grönklädda berg i horisonten. Vyn från Estádio Municipal de Bragas branta läktare, där taket som hålls upp av tunna vajrar ser ut att sväva över långsideplatserna, är så fin en fotbollsvy kan vara. Den knallgröna planen är insprängd, nästan nedtryckt, i ett stenbrott. Vid arenans ena kortsida ligger det delvis mossklädda berget som brant rusar upp bara någon meter bakom målet. Den andra kortsidan saknar också läktare. Där syns istället mäktiga träd och grönska som … 

– Can you take a picture?

En japansk kille i 30-årsåldern med två exalterade kompisar bakom sig vill att jag ska knäppa några bilder på dem. Det är förståeligt att de vill föreviga kvällen. När japanerna fått vad de vill ha joggar Bragaspelarna ut på gräset för uppvärmning. Gustaf Lagerbielke är först ut av alla. Det är ingen slump.