Kevin Ackermann sitter på en boll och tjurar. Hans lag, det blåa utan västar, har precis förlorat ytterligare en delmatch i »tempospelet« på Örgrytes fredagsträning. Med blicken i gräset konstaterar den snart 19-årige mittfältaren att han nu tappar viktig mark i lagets interna poängliga, som baseras på tävlingsmomenten under träningarna. Han som toppade månadens liga innan.
En stund senare avrundar några av spelarna träningen med en skottävling i lag om tre. Det är en lekfull övning under ett avslappnat pass i en stimulanslös fotbollstid, men Kevin har bestämt sig. Han ska vinna den. Efter förlusten i tempospelet är det viktigt att avsluta förmiddagsträningen med en seger, annars är han på dåligt humör resten av dagen.
– SÅJAAAAAA!
När Kevin placerar in det avgörande målet överröstar hans segervrål bilmullret från riksväg 40 som ligger som en konstant ljudkuliss över Öisgården. 18-åringen studsar upp och ner, glömmer allt han lärt sig om social distansering de senaste veckorna och omfamnar sina två medtävlare.
