Jag stod bakom ett staket utanför ett nedgånget stadion i Orihuela, Spanien. Sveriges U21-landslag hade precis spelat 0–0 mot Spanien, vilket för svenskarnas del fick ses som en stor framgång inför EM-slutspelet som väntade på hemmaplan några månader bort. Nu väntade jag och en drös spanska reportrar på att spelarna skulle komma fram till oss i den mixade zonen. Först ut var Barcelonas supertalang Bojan Krkíc, som bar på en Louis Vuitton-necessär. Därefter kom Sevillas Diego Capel, som försökte få ordning på sitt långa hår. Sedan: Miguel Torres, Javi Garcia, Raúl Garcia… För varje spelare som stegade ut från Estadio Municipal Los Arcos blev knuffarna mot mig hårdare, reportrarna kämpade för att komma åt alla de unga spelarna, som redan etablerat sig i en av världens bästa ligor.
Jag tog några kliv åt höger och skakade på huvudet. Då kom Mikael Lustig ut. Han hade U21-landslagets träningskläder på sig. Jag frågade om han var imponerad av sina motståndare.
– Skojar du? svarade han. Det är inte varje dag man möter sådana här killar. Jag flög mest runt som en vante de första tjugo, tycker jag. Nej, detta var det tuffaste jag varit med om.
Mikael Lustig gick mot spelarbussen. Samtidigt stegade U21-landslagets förbundskapten Jörgen Lennartsson fram till mig. Han hade ett äpple i ena handen och pekade på Mikael med den andra: