Lustigs tur

Före EM-kvalet hade han inte spelat en enda minut i en t­ävlingsmatch med landslaget. När EM-kvalet var över var han den enda spelaren som fått spela samtliga minuter. Offside åkte till Trondheim för att ta reda på varför Mikael Lustig är given i Erik Hamréns startelva.

Jag stod bakom ett staket utanför ett nedgånget stadion i Orihuela, Spanien. Sveriges U21-landslag hade precis spelat 0–0 mot Spanien, vilket för svenskarnas del fick ses som en stor framgång inför EM-slutspelet som väntade på hemmaplan några månader bort. Nu väntade jag och en drös spanska reportrar på att spelarna skulle komma fram till oss i den mixade zonen. Först ut var Barcelonas supertalang Bojan Krkíc, som bar på en Louis Vuitton-necessär. Därefter kom Sevillas Diego Capel, som försökte få ordning på sitt långa hår. Sedan: Miguel Torres, Javi Garcia, Raúl Garcia… För varje spelare som stegade ut från Estadio Municipal Los Arcos blev knuffarna mot mig hårdare, reportrarna kämpade för att komma åt alla de unga spelarna, som redan etablerat sig i en av världens bästa ligor.

Jag tog några kliv åt höger och skakade på huvudet. Då kom Mikael Lustig ut. Han hade U21-landslagets träningskläder på sig. Jag frågade om han var imponerad av sina motståndare.

– Skojar du? svarade han. Det är inte varje dag man möter sådana här killar. Jag flög mest runt som en vante de första tjugo, tycker jag. Nej, detta var det tuffaste jag varit med om.

Annons

Mikael Lustig gick mot spelarbussen. Samtidigt stegade U21-landslagets förbundskapten Jörgen Lennartsson fram till mig. Han hade ett äpple i ena handen och pekade på Mikael med den andra:

– Där har du A-landslagets nästa högerback. Det lovar jag.

Det var den 31 mars 2009. Och det kändes som om Mikael Lustig hade en bra bit kvar.

Mikael Lustig

Född: 13 december 1986

Längd: 190 cm

Vikt: 78 kg

Klubbar: Sandåkern SK –2003, Umeå FC 2003–2005, Gif Sundsvall 2005–2008, Rosenborg BK 2008–2011

Landskamper: 21A (1 mål), 21 U21 (1 mål)

Två och ett halvt år senare, när regnet strilar fint från den trondheimska himlen, tar sig Mikael Lustig in i Branns straffområde redan i den första minuten. Hans flacka passning snett bakåt, tänkt till lagkamraten Rade Prica, bryts av ett utslängt Brannben. Rosenborgfansen, drygt 15 000, applåderar ändå.

I tredje minuten står Mikael i offsideposition, vilket gör att John Chibuike istället väljer att passa till Prica. I femte minuten är Mikael längst fram av samtliga Rosenborgspelare efter en snabb kontring. Två minuter senare har Mikael Lustig besökt Branns straffområde ytterligare två gånger. Sedan tar han en löpning på 40 meter längs med högerkanten. Hans inlägg är hårt och inåtskruvat, och stryker hjässan på Prica.

Så fortsätter det. Mikael rusar framåt i maxfart, minst en gång varannan minut. Han viftar med händerna som om han hade flugor omkring sig, för att hans lagkamrater ska förstå att han vill ha ännu mer boll. Efter 20 minuter har han varit i straffområdet nio gånger. Rosenborg är klart bättre än Brann. Och Mikael är överlägset bäst i Rosenborg. Ändå leder Brann med 3–0, efter tre skott på mål och två sämre insatser av Rosenborgs målvakt Daniel Örlund.

I den 20:e minuten rusar Mikael Lustig än en gång fram längs högerkanten. Han skär inåt och lyckas ta sig förbi Branns vänsterback, som inser att hans enda chans är att dra ner Mikael. Domaren dömer frispark till Rosenborg och publiken applåderar. Mikael springer själv och hämtar bollen, lägger den till rätta till höger om straffområdet och tar sig sedan in i högen av spelare framför Branns målvakt. Domaren blåser i pipan och en låg, hård passning går snett bakåt. Ingen av Brannspelarna har noterat att Mikael tagit ett par steg tillbaka och står helt ensam vid straffpunkten. Han drar till bollen direkt med höger bredsida. Rosenborg har reducerat. Utan att fira med någon målgest joggar Mikael tillbaka över mittlinjen. Först när han intagit sin plats på högerkanten, några meter från sidlinjen, höjer han armarna och vevar igång publiken. Ljudnivån inne på Lerkendal höjs omedelbart.

Rosenborg, framför allt Mikael, fortsätter att äga matchen. Nio av tio uppspel börjar med att Örlund passar eller kastar ut bollen till Mikael på högerkanten. Därefter gör Mikael som han vill. Ibland rusar han iväg med bollen, ibland väggar han sig framåt med hjälp av en mittfältare. I den 25:e matchminuten slår han en stenhård trettiometersboll längs med marken som friställer Prica. I den 40:e matchminuten rusar han över till andra sidlinjen, på vänsterkanten. På vägen dundrar han in i två motlägg, för att i ett tredje se hur bollen går ut till inkast. Publiken, som blivit allt mer missnöjd ju längre halvleken gått, reser sig upp och applåderar Mikaels vilja. En journalist bredvid mig knyter näven, ställer sig upp och vrålar:

Annons

– Kjempegreit, Micke!

Precis när fjärdedomaren signalerar att det är en minuts tillägg, springer Mikael in i straffområdet. Hans blick är på bollen som seglar ner mot straffpunkten. Pang! Mikael kolliderar med målvakten. Han faller ner i gräset men reser sig efter några sekunder och joggar tillbaka mot mittlinjen.

I halvtid frågar jag journalisten från VG om det alltid ser ut så här, att Mikael i princip har en fri roll och att majoriteten av anfallen startar hos honom.

– Ja, ibland är det till och med ännu mer. Han är outstanding i Rosenborg, egentligen för bra för laget. Jag förstår att han känner att det är hög tid att ta nästa steg.

Andra halvlek hinner knappt börja innan Mikael ger sig in i en nickduell, cirka tio meter utanför det egna straffområdet. Han tajmar sitt upphopp fel och Brannspelaren kommer loss och tar fart mot straffområdet. Mikael försöker komma ifatt, men lyckas inte. Brann gör 4–1. Mikael stirrar ner i marken. Han förstår att hans misstag kostat Rosenborg chansen att få med sig åtminstone en poäng. Några sekunder senare tittar han upp igen. Han ser hur hans lagkamrater står med händerna i sidorna, med huvudena riktade ner i gräset. Mikael vrålar så det hörs över hela den tysta arenan:

– Kom igen nu för fan!

Det hjälper inte. Det blir 1–5, sedan 1–6. Mikaels löpningar längs med högerkanten blir färre och färre. Till sist verkar han ge upp. Det är nästan skönt att se, hela hans insats har andats »en dåres envishet«. Mikael Lustig utses till Matchens spelare, Rosenborg förlorar med 3–6 och Mikael är den förste att lämna den blöta planen.

»Det hade varit skönt om Erik hade haft alternativ, så han inte måste spela mig bara för att det inte finns någon annan. Det hade varit bäst för landslaget.«

– Vadå, har du googlat dig själv? frågar Daniel Örlund.

Mikael ler:

– Alltså… jag har hört det från andra. Polare som googlat mig.

De skrattar. Daniel och Mikael dricker varsin kopp kaffe på översta våningen inuti Lerkendal. De båda svenskarna har precis avslutat ett lättare träningspass.

– Den där jävla artikeln, säger Mikael och pekar på en utskrift som jag lagt fram på bordet. Den är bland de första som kommer upp om man söker på mig.

Jag läser högt: »Sju kilo på två månader. Så mycket har Mikael Lustig bantat bort. Han väger numera 50 kilo.«

Örlund skrattar högt. Lustig skakar på huvudet. Skämtartikeln skjuter in sig på det första man ser när man betraktar Mikael Lustig på en fotbollsplan: han är smal – och eftersom han är 1,90 lång ser han ännu smalare ut. Jag fortsätter att läsa vad som ska vara Mikaels egna ord: »Det hade varit annorlunda om jag hade sett ut på ett annat sätt från början. Men så här såg jag ut innan jag blev gravid, jag vill bara tillbaka till min ursprungsvikt.«

– Du får stämma dem, skrattar Daniel. De påstår ju att du har varit gravid!

Jag frågar Mikael hur han mår, så här dagen efter 3–6.

– Piss. Jag sover knappt efter en förlust och det här var en helt sjuk match. Vi dominerade, men de vann stort ändå. Det har varit så under säsongen, vi lyckas inte med det sista. Kanske saknar vi spelarna? Jag vet inte.

Matchen mot Brann var den näst sista hemma­matchen för Mikael på Lerkendal. Efter säsongen k­ommer han att lämna Rosenborg, klubben som han kom till sommaren 2008 och som han vunnit två ligaguld med. Jag frågar om han känner vemod inför flytten.

– Lite. Att jag går som Bosman är inte klockrent, jag ville helst att Rosenborg skulle få lite pengar för mig. Men så är det. Jag bestämde mig för ett år sedan att jag skulle lämna nu. Det har varit fina år, bra för min utveckling, men jag känner att det är dags för nästa steg.

Poänggörare. Sedan Mikael slog igenom i Gif Sundsvall 2005 har han noterats för totalt 14 mål och 17 assist i klubblagen. Under sin sista tid i Rosenborg har han varit förste straffläggare.

Hur tänker du inför att byta klubb?

– Alltså… jag har alltid gillat Italien. Men det är inget säkert kort. Jag snackade med Granqvist [Andreas, Genoa] och han sa att det tog tre månader innan han fick sin första lön. Linus Hallenius [också Genoa] känner jag väl och honom lånade de ut direkt. Så nej… jag tänker mer att jag vill komma någonstans där man spelar en fotboll som passar min stil. Jag är offensiv, inte en högerback som står stilla och tjongar bollar till anfallarna. Därför kanske jag inte ska gå till ett bottenlag i någon av de stora ligorna, då måste jag ju försvara hela tiden. Ett lagom steg, precis som jag alltid valt, blir det.

Det låter som om du redan har bestämt dig.

– Jag och min agent [Lennart Norgren] har kommit långt med en klubb, men inget är klart. Det har funnits konkreta erbjudanden. Några hade gett mig otroligt mycket pengar, men mindre säkerhet. Jag har valt enbart utifrån vad jag tror är bäst för min spelstil och mina chanser att lyckas.

Oscar Wendt och Behrang Safari bytte klubbar i somras och båda har haft problem att få speltid, vilket har bidragit till att de tappat sina landslagsplatser. Är du rädd för något liknande?

– Rädd och rädd. Det finns alltid en risk att det blir fel. Men eftersom jag går som Bosman har jag en bättre sits, jag kan verkligen välja. Jag går ju inte till en klubb som har en högerback som är lagets viktigaste spelare.

Det låter klokt.

– Att det gått hyfsat enkelt för mig, eller enkelt och enkelt, men att jag inte fått sitta på bänken under min karriär, har berott på att jag varit väldigt noga med mina val. När jag lämnade Umeå för Sundsvall visste jag att Sundsvall hade en riktigt bra högerback, men också att han var klar för Viking Stavanger [Fredric Lundqvist]. Så det fanns en plats för mig. Likadant när jag lämnade Giffarna för Rosenborg. De berättade att Fredrik Stoor skulle flytta till Fulham. Då värvade Rosenborg mig för att ta hans plats.

Stoor hade precis etablerat sig på högerbacken i landslaget när han flyttade. Sedan petades han i klubblaget och blev av med sin landslagsplats.

– Det är svårt det där. Kanske hade han bara det erbjudandet att ta ställning till? Och Premier League är lockande för alla.

Annons

Du bryr dig inte om pengarna?

– Pengar kan jag tänka på när jag har slutat utvecklas. Då kan jag skriva ett fett kontrakt och kolla på kontot. Men det är inget som lockar nu. Samtidigt – pengar är viktigt, det sticker jag inte under stol med. Det kan vara över om några år. En skada, lite otur…

Du har ju aldrig varit skadad.

– Det är sant. Jo, jag hade lite känningar i knäet mot slutet av en säsong i Sundsvall. Och lite problem med hälsenan här i Rosenborg. Men inget som har hindrat mig från att spela.

Hur mycket är du beredd att offra för att komma så långt det bara går?

– Allt. Jag vill verkligen känna att jag gett allt. Jag kanske inte flyttar till Sibirien, lite måste man trivas. Min tjej och min dotter måste ha det okej. Men visst hade jag kunnat tänka mig några sämre år socialt för att maxa karriären. Jag tror att det sociala blir sämre för varje steg man tar uppåt. I Sverige och Norge är alla kompis med alla, ingen blir förbannad om han petas. Söderut är den enes bröd den andres död, det fattar jag.

Hur bra är du?

– Ja… hur bra är jag? Jag är inte på den allra högsta nivån. Jag hade inte platsat i ett topplag i Italien eller i Spanien. Där är jag inte än. Jag är kanske en ton­givande spelare i Rosenborg, men det är stor skillnad på att vara det här och att vara det i Juventus.

Men du är given i landslaget.

– Det har blivit så. Det beror väl delvis på konkurrensen, eller bristen på konkurrens. Problemet är ju att det bara är jag som är högerback! Det är ju jävligt bra för mig att det inte finns andra högerbackar, så länge jag är i form. Men gör jag en plattmatch kommer det att börja snackas direkt. Det hade varit skönt om Erik hade haft alternativ, så han inte måste spela mig bara för att det inte finns någon annan. Det hade varit bäst för landslaget. Och i längden, för mig. Jag kommer att vara sliten någon gång, eller ur form. På alla andra platser i landslaget kan minst en annan spelare gå in och göra jobbet då. Men inte på högerbacken.

Har du funderat på varför det är så?

– Ingen vill vara back när man är liten. De bästa i alla knattelag placeras där framme, så att det blir mål. Jag var själv anfallare tills jag var 15, det är väl därför jag alltid vill framåt.  Jag låg inte och drömde om glidtacklingar när jag var liten, eller att slå en bredsida upp till mittfältaren. Och det gör jag inte nu heller. Har jag en dröm om fotboll i dag är det att jag slår ett perfekt inlägg, eller tar ett avslut.

Jörgen Lennartsson var helt säker på att du skulle bli A-landslagets nästa högerback våren 2009. Kände du likadant?

– Nej, det kan jag inte säga. Det kändes lite overkligt när man fick chansen, och det kan det göra än i dag. Att jag är den enda i landslaget som spelat varenda minut i EM-kvalet… Men jag har haft tur, det har jag haft under hela min karriär när jag tänker på det. Eller tur och tur… man förtjänar väl tur?

Temperament. »För varje år som går blir jag argare och argare när jag spelar. På domarna, på motståndarna… Ändå snittar jag bara cirka tre gula kort per säsong. Kan man kalla det kontrollerad ilska?«

Mikael Lustigs »tur« började redan för tio år sedan. När hans moderklubb Sandåkern, då i division fyra, saknade en högerback, frågade tränaren Mikael om han kunde tänka sig att ställa upp. Det var en udda position för den unga forwarden men han behövde ändå inte tänka efter, att få chansen i A-laget var en dröm. Mikael gjorde inte bort sig och fortsatte att spela med A-laget. Men när landets största talanger kallades till det årliga Elitpojklägret senare under sommaren, blev Mikael inte uttagen. Han grät när han fick beskedet, och grät lite till när han fick reda på att sex av hans lagkamrater var utvalda. Några dagar innan kompisarna åkte söderut skadade en kille sig, och Mikael fick åka till Halmstad ändå.

När Mikael sedan blev uttagen till pojklandslaget för första gången var det som reserv. Men några nya skador gav honom chansen. Efter debuten i Kroatien sade förbundskapten Hans Lindbom: »Mikael gör en riktigt bra insats, framför allt i den första halvleken var han väldigt aktiv. Han kommer definitivt vara med och konkurrera om en plats i framtiden.« Vid nästa landslagssamling spelade Mikael från start.

2003 flyttade Mikael till Umeå FC, som tränades av hans gamla Sandåkerntränare Steve Galloway. Tränaren – som också hade varit Mikaels fritidsledare strax efter att Galloway lämnade Djurgården för Umeå – kände 17-åringen tillräckligt väl för att veta att han klarade av division ett-fotboll. Och »turen« upprepade sig – Umeås tidigare högerback lämnade klubben när Mikael kom. Mikael fick därmed växa in i rollen utan press.

Under Mikaels andra säsong bytte Umeå tränare. In kom Anders Svensson, en tränare som förespråkad­e full fart framåt. Det passade Mikael perfekt – han kunde slipa på det han redan var bra på: framstormningarna längs med kanten och den goda tekniken, som han använde för precisa passningar och inlägg.

Efter studenten, och ett och ett halvt år i Umeå, flyttade Mikael till Gif Sundsvall, där ännu en vakant högerbacksplats väntade. Mikael spelade de avslutande åtta matcherna på säsongen, som slutade med degradering till Superettan. Två år senare kvalade Sundsvall för en allsvensk plats. Mikael visste att kvalmatcherna mot Ljungskile kunde bli hans sista i klubben – om laget inte gick upp till Allsvenskan tänkte Mikael lämna. I det avgörande mötet på bortaplan låg Sundsvall under med 2–0 i halvtid, i en match de var tvungna att vinna. Vid 1–2 sparkade Mikael efter en spelare som hade nypt honom i bröstet. Han såg hur domaren plockade upp ett rött kort. Högerbacken leddes gråtande ut från planen och ner i omklädningsrummet.

»Fan, jag har förstört för hela klubben, jag har svikit mina lagkamrater. Och nu ska jag lämna dem, eftersom vi inte går upp i Allsvenskan«, tänkte Mikael. Åke Fjellström, lagets mentala coach, kom in i omklädningsrummet och försökte förgäves lyfta hans humör. Några minuter senare kom materialaren in i omklädningsrummet och sade: »2–2 nu.« Mikael och Åke gick tillsammans upp på läktaren och såg hur Sundsvall gjorde både 3–2 och 4–2. Än en gång – Mikael hade tur.

Ett halvår senare flyttade Mikael till Trondheim och Rosenborg. Han visste att Stoor skulle lämna och att Rosenborg – som hade vunnit Tippeligaen 14 av de 16 senaste åren – inlett säsongen illa. Halvvägs in i seriespelet låg laget åtta. »Perfekt«, tänkte Mikael. »Då kan det bara bli bättre.«

Erik Hamrén, som var nytillträdd tränare, spelade honom direkt från start. Mikael gjorde en av sina sämre matcher i karriären och debuten slutade med 0–4 mot polcirkellaget Tromsø. Hamrén placerade Mikael på bänken i de kommande två matcherna, men därefter har han gått från given till nyckelspelare. Både i sitt klubblag och i A-landslaget.

Frågan är om det beror på tur eller skicklighet.

»Nästan alla spelare jag haft under åren kan jag dra någon rolig historia om. Med Micke kan jag inte komma på en enda. Han har aldrig gjort bort sig.«

Erik Hamrén säger att han redan under sin tid som tränare i danska Aalborg hade Mikael Lustig under bevakning:

– Jag bad några i klubben att kolla in honom i Sundsvall. De rapporter som jag fick var alltid väldigt goda. Man sa att han spelade moget för sin ålder och att han hade bra kroppsspråk och fin teknik. Han hade de egenskaper som jag vill att en ytterback ska ha – de offensiva kvaliteterna, modet, utstrålningen… Men också koll på när han skulle gå framåt och när han skulle stanna kvar.

Först när Hamrén sommaren 2008 blev tränare för Rosenborg fick han chansen att jobba ihop med Mikael.

– Det visade sig att rapporterna stämde. En annan sak som slog mig tidigt var vilken jäkla fin kille han är. Han lyssnade alltid och tog till sig saker, man såg på honom att han var beredd att satsa för att nå sina mål. Han utvecklades mycket under min tid i Rosenborg.

Jag frågar förbundskaptenen om han är orolig inför Mikaels klubbval – att landslaget plötsligt, om Mikael inte får speltid, inte har en enda högerback till sommarens EM.

– Jag hoppas att Mikael gör ett klokt val, annars ställer det till med lite problem för oss. Konkurrensen har inte varit tillräckligt bra på högerbacken. Samtidigt har Micke gjort det riktigt bra. Matchen mot Holland nu i höstas visade att han inte bara är den där offensiva typen, utan att han också klarar sig fint mot de allra bästa. Hans omdöme och värderingar var suveräna. Han har enorma möjligheter att utvecklas vidare. Bara han väljer rätt klubb…

Jörgen Lennartsson, som både tränat Mikael i U21-landslaget och mött honom i norska ligan med Stabæk, går nästan upp i falsett när jag ber honom värdera högerbacken:

– Micke är en fantastisk personlighet! Alltid glad, ser alltid möjligheter, tränar med en stor passion och… jag kan säga så här: Om min dotter hade kommit hem och sagt »pappa, jag är tillsammans med Mikael Lustig«, då hade jag nog jublat högt. Bara en sådan sak som att han aldrig är skadad – det tyder på att han tar hand om både kropp och själ.

Jag säger att det verkar som om hans karriär är en enda lång solskenshistoria, och frågar om det finns något negativt överhuvudtaget med Mikael. Det blir tyst i telefonen i några sekunder. Sedan:

– Hans karriär har ju gått rakt uppåt i många år nu. Han har blivit ordinarie väldigt snabbt vart han än gått. Hans status i Norge är riktigt hög och jag tycker att han utvecklat sina defensiva egenskaper de senaste åren. Men för att ta det sista steget, och här kommer väl min enda kritik, måste han slipa sitt positionsspel. I U21-landslaget hände det att han släppte in folk bakom ryggen och det har jag sett att han gjort några gånger i Rosenborg också. Hur långt han kan komma i toppfotbollen beror på hur han utvecklar sig defensivt. Och så måste han ha tur, förstås. Det är en viktig faktor.

– Något mer? undrar jag.

– Nästan alla spelare jag haft under åren kan jag dra någon rolig historia om. Med Micke kan jag inte komma på en enda. Han har aldrig gjort bort sig. Och då hade jag ändå honom i U21-landslaget i drygt två år. Det säger en hel del – han klarar sig alltid undan pinsamheter, både på och utanför planen. Det är en bra egenskap.

 

Den som inför EM-kvalet hade påstått att Mikael Lustig skulle vara den enda i landslaget som spelade samtliga 900 minuter, hade blivit utskrattad. Men som Hamrén säger: »När Mikael Nilsson lade av i landslaget öppnades en lucka.« Först såg Adam Johansso­n ut att fylla den. Bara några dagar innan Sveriges U21-landslag spelade 0–0 mot Spanien den där kvällen i mars 2009, startade Adam Johansson i VM-kvalmatchen mot Portugal. Och han gjorde det bra.

Då hade Mikael bara blivit uttagen till en enda A-landskamp, mot USA under den B-lagsbetonade januariturnén 2008. Därefter dröjde det till augusti 2009 innan han blev uttagen av Lagerbäck igen. Under hösten, när Sverige mötte Malta, Danmark och Albanien i VM-kvalet, var han med i truppen men satt på läktaren. Så bytte Sverige förbundskapten, Mikael Nilsson tackade för sig och Adam Johansson blev skadad. När Sverige i Hamréns första landskamp mötte Italien, startade Mikael Lustig på högerbacken.

På den följande januariturnén startade Mikael i båda matcherna, men byttes också ut mot Erik Lund två gånger. Därefter bänkade Hamrén Mikael för Sebastian Larsson, först mot Wales och sedan mot Bosnien. Mikael hoppade visserligen in i båda matcherna, men det var uppenbart att förbundskaptenen såg platsen som öppen.

I juni 2010 spelade Mikael från start när Sverige vann mot Vitryssland med 1–0. Men i genrepet inför EM-kvalpremiären byttes Mikael ut efter 45 minuter. In kom Sebastian Larsson.

»Jag har tagit de s­tora stegen m­ånaderna efter att jag bytt klubb. Det är som om jag mår bra av att känna: ›Fan, vad de här gubbarna är bra.‹«

Rosenborgspelarna har lämnat Lerkendal. Mikael och jag sitter kvar i skinnsofforna och tittar ut över a­renan. Det regnar igen.

– Jag minns hur jag tänkte dagen före matchen mot Ungern, säger han. Det snackades om att det var antingen jag eller »Sebbe« som skulle spela. Att Elmander skulle starta som högerytter stod klart efter några träningar. Och som vanligt dagen före match körde vi lite fasta situationer. Kim och Sebbe turades om. Då tänkte jag: »Jaha, då är det jag på bänken.« Men när fick startelvan var jag högerback.

Mikael ser matchen mot Ungern, som slutade med en 2–0-vinst, som sitt genombrott i A-landslaget. Han fick bevisa att han höll i 90 minuter, att han kunde försvara och att han funkade ihop med resten av backlinjen.

Jag frågar om han kan ha fått några extra chanser på sig att växa in i rollen, eftersom Hamrén hade förtroende för honom från Rosenborg.

– Det tror jag. Och där är det lite tur igen. En ny förbundskapten som inte hade haft lika bra koll på mina kvaliteter, hade kanske valt någon annan.

Samtidigt – Daniel Örlund värvades till Rosenborg av Hamrén, och han är inte med i landslaget. Och Mikael Dorsin, som spelat där i sju år, får inte chansen trots att han är vänsterback.

– Det gäller att prestera och det gjorde jag väl.

Ändå får jag känslan av att du är en helt annan spelare i landslaget än i Rosenborg.

– Jag kan känna att jag har varit lite feg i landslaget ibland. Så är det när man är ny. Man kollar lite på de andra och känner sig för. Jag vill ju inte rusa framåt hela tiden om jag inte har ett bra samspel med mittfältarna. Men i de sista matcherna tycker jag att det har släppt.

Vill Hamrén att du ska spela som i Rosenborg?

– Erik vill att jag ska gå framåt. Men det är skillnad på landslaget och klubblaget. Vi har så många offensivt skickliga spelare i landslaget, som gör det bättre än jag. Därför måste jag inte rusa framåt hela tiden. Där tycker jag Erik har en av sina största styrkor, han lägger upp taktiken väldigt noga utifrån vilka spelare som spelar. Vi vet exakt vad vi ska göra. När han var här i Rosenborg så funkade det perfekt, en mittfältare tog ett kliv bakåt när jag drog framåt. I år har det varit sisådär med det. Jag har fått ta en löpning på 150 meter om vi tappat boll offensivt…

Tittar man på när du spelade i Sundsvall så bytte du ofta ut dig själv runt den 75:e matchminuten. Orkade du inte springa mer?

– Så var det. Jag fick kramp. Nu har jag lärt mig att spara på krafterna så att jag håller i 90 minuter. Det är ju ingen hemlighet att motståndarna blir trötta runt den 75:e minuten. Kan jag då lägga i en ny växel…

I går låg du fel i position och förlorade en närkamp precis före 1–4-målet. Just de två sakerna, närkamps­spelet och positionsspelet, framstår som dina s­vagaste sidor.

– Positionsspelet hänger ihop med samspelet. Om jag har lagkamrater som täcker upp för mig blir det inga problem. I landslaget är det så. Mellberg pratar med mig hela tiden, på ett sätt som är konstruktivt. Han skriker inte bara. Men visst, jag är ingen spelare som köttar och glidtacklar. Ändå har jag blivit betydligt bättre på att vinna närkamper. Det handlar om att värdera. Går jag bort mig i det offensiva försvarsspelet – om jag stöter fram eller går upp i rygg, men blir bortgjord – då är det fritt fram för motståndaren.

Blir du en bättre spelare när du har lagkamrater runt omkring dig som är lika bra eller bättre, eller trivs du mer när du är nyckelspelaren – som här i Rosenborg?

– Jävlar, den var svår… Jag gillar min roll i Rosenborg, även om många lag sätter en punktmarkering på mig bara för att de vet att mycket startar hos mig. Samtidigt, i landslaget är alla så intelligenta att det blir lättare för mig att hitta bra passningar. Jag får svara att det är lika bra för mig. Men kan jag bli en nyckelspelare i landslage­t, då är det ju klockrent, då har utvecklingen fortsatt.

Bekymrar det dig att du kommer gå till en ny klubb mitt under en säsong?

– Det skulle ju varit bättre om jag hade kunnat vänta till i sommar. Om jag hade gjort ett bra EM hade jag suttit i en guldsits. Men där är nog en styrka jag har: varje gång jag kommit till en ny klubb, har jag anpassat mig direkt. Om jag ser tillbaka på min karriär så har jag tagit de stora stegen månaderna efter att jag bytt klubb. Det är som om jag mår bra av att känna: »Fan, vad de här gubbarna är bra. Nu måste jag ligga på hundra procent för att hänga med.«

Bänkade Hamrén spelare omgående efter en sämre insats i Rosenborg också, som han gjort med Wendt och Safari i landslaget?

– Han är en ledare som man direkt känner respekt för. Man vet att han bestämmer. Det är raka puckar: man ska prestera, annars finns det andra som gör det. Jag tror inte det fanns någon under hans tid i Rosenborg som kände sig säker, och så är det nog i landslaget också. Sedan är det förstås skillnad på klubblag och landslag. I ett klubblag måste man få göra en dålig match. Det får man inte i landslaget, då är det kört.

Ändå har Mikael Lustig gjort just det.

Isbrytare. Inför vårens första kvalmatch mot Moldavien på Råsunda var det många som undrade hur Sverige skulle repa sig efter 1–4­-förlusten mot Holland. 30 minuter in i matchen gjorde Mikael 1–0, hans första mål i A-landslaget. Matchen slutade 2–1.

När Sverige kvalificerade sig för EM genom segern mot Holland på Råsunda var det Mikael Lustig som satte igång det matchavgörande anfallet. Han gjorde ett snabbt inkast till Johan Elmander, som löpte loss på kanten och fick in bollen till Ola Toivonen – som dundrade in 3–2. Efter matchen sade Mikael: »Hade jag inte fått bollen så snabbt av bollkallen hade jag kastat hemåt. Då hade det inte blivit mål. Det är så små marginaler.«

Själv tänkte jag på ett annat inkast – i det första EM-kvalmötet mot Holland ett år tidigare. Behrang Safaris slarviga inkast fångades upp av en påpasslig Wesley Sneijder och sekunder senare hade Klaas-Jan Huntelaar rullat in 2–0. Safari fick bära hundhuvudet för förlusten och försvann sedan från landslagets startelva.

Ingen tänkte på Hollands 3–0-mål, som tillkom efter att Ibrahim Afellay hade snurrat upp en passiv Mikael Lustig och ohotat fått sikta in sig med sin inläggsfot. Ingen mindes heller omställningen som nådde en helt fri och bortglömd Sneijder på Sveriges högerkant, och som två passningar senare hade resulterat i 4–0. Mikael Lustig? Ja, han sprang hemåt i alibitempo på vänsterkanten, där han av oklar anledning hade befunnit sig.

– Äh, jag vet inte vad som hände i den första matchen mot Holland, säger han. Vi spelade naivt, hela laget. Klart, jag skulle inte ha låtit honom [Afellay] måtta inlägget vid 3–0-målet, men det var en omställning och jag fick jaga ikapp. Jag kom fel in i det. Vid 4–0-målet hade vi haft en hörna, och jag var av någon anledning ute på vänsterkanten. Det var ingen höjdare.

Jag frågar Mikael om 1–4-matchen mot Holland var ett uppvaknande, om han insåg att det var en bit kvar till yttersta toppen – precis som han insåg efter 0–0-matchen mot Spanien i Orihuela, 2009.

– Både och. Innan landskampen mot Holland på borta­plan hade jag inte gjort några riktigt stora matcher, där man möter de bästa i världen, bortsett från en träningsmatch med Rosenborg mot Real Madrid. Det är svårt att föreställa sig hur det kommer att se ut när man inte varit med om det tidigare. Men direkt efter matchen kände jag att vi kom fel in i det från början. Vi låg för brett ifrån varandra.

Hur tänkte du inför returen på Råsunda? Du var inte rädd för att samma sak skulle hända igen?

– Nej. Dels hade Erik förberett oss väl, han pratade mycket om att vi skulle vara kompaktare. Och att jag som ytterback skulle värdera när det var läge att gå fram och när jag skulle stanna hemma. Jag ser det som att jag lärde mig något från första matchen, något jag tog med mig till den andra. Då gick det ju också bättre.

De jag pratat med säger att det är en av dina styrkor, att du lär dig fort.

– Jag hatar ju att förlora. Så då vore det dumt att inte lära sig av sina misstag.

Det surrar till i Mikaels mobiltelefon – SMS.  Det är hans tjej, hon står och gungar deras nyfödda dotter Lucia nere vid Lerkendals huvudentré. Mikael och jag går mot hissen. Jag frågar om han har bra kontakt med bollkallen från Råsunda. Han skrattar och säger:

– Ja, vi snackar varje dag… Det sjuka är att jag är värde­lös på inkast. Jag kan knappt kasta en boll tre meter. Nu tror alla att jag är grym.

Innan vi skiljs åt frågar jag om han inte är trött. Jag berättar att jag har en son och att jag knappt fått en hel natts sömn det senaste året. Mikael skakar på huvudet.

– Nej, hon sover bra.

– Då har du tur, säger jag. Igen.

– Ja, det är väl så, säger han och ler.