Mañana i Mariehamn

I hela sin karriär har han fått höra att han borde bli mer seriös. För Bobbie Friberg da Cruz har det varit viktigare att ha roligt. Så hur kul kan man ha som högerback på Åland?

Trots att den omskrivs som »Årets match« har inte fler än 1 109 personer tagit sig till Wiklöf Holding Arena för att se IFK Mariehamn spela cupsemifinal mot HJK Helsingfors. Det är kräftornas fel. Och fiskens.

– En vacker lördagskväll i augusti, säger Pekka Lyyski på utpräglad finlandssvenska.

IFK Mariehamns tränare sedan 13 år tillbaka rättar till den mörkblå kavajen och blickar ut över gräs­planen.

Annons

– Det är kräftskivor. Byalagsfester. Flundrafester. Alla möjliga fester här på ön.

En annan anledning till den klena uppslutningen kan vara att IFK Mariehamn helt enkelt inte har spelat särskilt bra i år, trots en trupp som inför säsongen fick supportrar, lokaljournalister och spelare att hoppas på en toppstrid i finska ligan. Med en dryg tredjedel kvar av seriespelet befinner sig klubben i tabellens ingenmansland, 20 poäng efter suveränen HJK. Huvudstadslaget har vunnit ligan fem år i rad och kommer till Åland som tunga cupfavoriter. Men Pekka Lyyski kan åtminstone konstatera att hans IFK är obesegrat i de fyra senaste matcherna och att försvarsspelet har fungerat bättre sedan mittbacken Kristian Kojola återvände till klubben efter en sejour i Tyskland. Spelaren som hade Kojolas position tidigare har fått flytta ut till högerbacksplatsen. Det har Bobbie Friberg da Cruz inget emot. När Kojola anslöt till laget gick Bobbie själv fram till Lyyski och sade: »Du vet att jag spelade högerback i Norrköping, va?« Några dagar senare kom tränaren fram till den 32-årige göteborgaren och berättade att han tittat igenom några av IFK Norrköpings gamla matcher. »Inte spelade du som någon högerback där«, sade Lyyski. »Så där högt upp i planen brukar i alla fall inte högerbackar ligga.«

Med kvällssolen i ögonen kisar Bobbie mot arenans huvudläktare. Några medresta HJK-supportrar gör vad de kan för att höja stämningen genom att ta av sig till bar överkropp och skrika finska hejaramsor. Hemma­publikens försiktiga sorl låter mer nervöst, men Bobbie får åtminstone applåder när han vandrar in mot omklädningsrummet efter uppvärmningen. Det här kommer att bli hans 30:e match i IFK Mariehamns grönvita dress. Av en ren slump såg jag hans första, en träningsmatch i januari i år, mot Gefle. 403 personer tittade på och efter slutsignalen kom Bobbie fram och hälsade glatt. Trots vintermörkret och den sömniga inramningen var han på ett strålande humör. Han talade sig varm för såväl klubben som staden Mariehamn. »Det är fan inte dumt här alltså«, sade han. »Hur länge har du varit här?« frågade jag. »Kom i förrgår!« svarade Bobbie.

Sju månader senare ser han fortfarande glad ut när han tillsammans med lagkamraterna marscherar ut på planen för att möta HJK. Hemmaspelarna bär vita reklamtröjor över matchställen. De första åtta i ledet har var sin stor bokstav på bröstet så att de tillsammans bildar ordet »TRYGGHET!«. Det är sloganen för det försäkringsbolag som är kvällens matchsponsor och dessutom ett ord som beskriver hela föreningen väl. Det är däremot inget budskap som går särskilt bra ihop med Bobbie Friberg da Cruz. Så täcks hans bröst heller inte av någon trygghetsbokstav, utan av ett halvmeter högt utropstecken.

 

Kim Källström var överlägsen var han än spelade – i juniorlaget, i stadslaget, i pojklandslaget. Dessutom noterade många som kom i kontakt med tonåringen att han hade en inställning som få andra. Den jämnårige Bobbie blev nästan chockad när han kom till BK Häcken som 14-åring. I Kims träningsskåp fanns ett schema där det stod exakt vad han skulle göra varje vecka. Utanför de vanliga lagpassen tränade han hårt och varierat på egen hand. Kim hade bestämt sig för att göra allt han kunde för att bli så bra som möjligt.

Bobbie resonerade annorlunda. Eller, han resonerade inte så mycket om framtiden överhuvudtaget. Fotboll var roligt, konstigare än så var det inte. Men att träna lika mycket som Kim verkade inte särskilt kul. Då ägnade han hellre fritiden åt att hänga med kompisar och flörta med tjejer. Det spelade heller ingen roll att Kims pappa Mikael förklarade för Bobbie att enbart talang inte skulle ta honom någonstans. Bobbie hade inte som mål att komma »någonstans«. Han drömde inte om landslaget eller om att få spela för den eller den klubben. Han bara spelade. Redan som pojklagsspelare hade han flera gånger visat vad han kunde göra när fotbollen blev för kravfylld. Bobbies mamma Eva var »engagerad«, som Bobbie själv uttrycker det, och inte sällan blev hon väl högljudd och kritisk från sin plats vid sidlinjen. När det inträffade var det inte ovanligt att Bobbie lämnade planen mitt under pågående spel.

– När det hände hoppade jag och farsan in i bilen och lät morsan ta spårvagnen hem till Hammarkullen, som straff liksom. Sedan kom hon alltid hem helt vansinnig och skulle lämna farsan. Men farsan tog det lugnt – han är ju från Kap Verde där allting är ganska mañana – och väntade på att det skulle blåsa över. Och det gjorde det alltid. De bor fortfarande ihop.

När Bobbie var 17 år bytte han Häcken mot Gais. Lillebrorsan Johan gjorde samma flytt. Under deras första riktiga säsong i A-laget 2001 åkte Gais ur Super­ettan. I division två blev det lättare för Bobbie att få regelbunden speltid och med sin avslappnade stil blev han populär bland supportrarna. Tränarna gav honom beröm för spelet i matcherna – och kritik för att han inte var mer ambitiös utanför planen. Till skillnad från många lagkamrater ansträngde han sig inte för att äta nyttigt, och kände han för att gå ut en kväll så gjorde han det. Bobbie tyckte inte att han behövde »sitta hemma och ladda inför nästa träning«, det gick ju ganska bra ändå. Han hade alltid haft lätt för att springa och fick alltid de bästa tiderna under försäsongens löptester. Om någon undrade varför han inte ansträngde sig hårdare för att maximera sin talang brukade han skratta och driva med sin egen bekvämlighet. När Göteborgs-Posten gjorde en längre intervju med bröderna da Cruz satte tidningen rubrike­n »Min late bror och jag«. I artikeln ombads B­obbie s­pekulera om hur sys­konen skulle bli ihågkomna. »De där kunde ha blivit något«, svarade han.

Bobbie Friberg Da Cruz

Född: 16 februari 1982

Klubbar: Gais 2001–2008, Randers FC 2008–2010, Kongsvinger IL 2010 (lån), IFK Norrköping 2011–2013, IFK Mariehamn 2014–

Meriter: En landslagssamling med Kap Verdes landslag, spelat i fyra nordiska högstaligor.

Men en muskulös VM-bronshjälte var svårare att vifta bort. När Roland Nilsson kom till Gais 2004 tvingade han Bobbie att tillbringa mer tid i gymmet. Att vara 187 centimeter och bara väga strax över 70 kilo dög inte för en elitspelare, tyckte tränaren. Bobbie gjorde vad han behövde, hade man bara någon att slänga käft med samtidigt var det inte så farligt att lyfta vikter. Och på fotbollsplanen gick det allt bättre. Säsongen 2005 var Bobbie med och spelade upp Gais i Allsvenskan, och väl där gick det så bra att större klubbar började visa intresse. GT skrev att IFK Göteborg ville värva honom. »Jäkligt smickrande«, kommenterade Bobbie. Aftonbladets gratistidning PunktSE rapporterade att Djurgården var intresserade. »Det är smickrande«, sade Bobbie. GP skrev om locktonerna från norska Fredrikstad. »Smickrande«, sade Bobbie.

Annons

Det mest smickrande intresset kom dock från Tyskland. I början av 2008 bjöd Bundesligaklubben Hertha Berlin ner honom till sitt vinterläger på Teneriffa. Han fick spela mittback i träningsmatchen mot Rapid Wien (2–2) och när lägret var över reste han med laget till Berlin. Han fick beröm av tränaren Lucien Favre och väntade in kontraktsförslaget. Men så tog sig klubb­läkaren en titt på det högerknä som svensken inte tagit hand om så bra efter en tidigare meniskskada. Läkaren gillade inte vad han såg. Bobbie fick ta flyget hem till Göteborg utan utlandskontrakt.

Under halvåret som följde i Gais, där Magnus Pehrsson nu tagit över tränarrollen, fortsatte klubbryktena att avlösa varandra. Det mest konkreta intresset kom från Randers. Danskarna ville verkligen ha honom och när Bobbie i juni firade midsommar i Halmstad med några kompisar blev det skarpt läge. På eftermiddagen på midsommarafton fick Bobbie ett kontraktsförslag faxat till det hotell han befann sig på. Det tog inte lång tid för honom att signera det. Efter erfarenheten i Berlin ville han inte riskera att affären skulle spricka och dessutom … ja, det var som sagt midsommarafton. Bobbie »såg ett gäng nollor« på kontraktet och skrev på, sedan festade han glatt vidare. Efter midsommarhelgen fick han reda på att den ryska storklubben Spartak Moskva också varit intresserade.

Bobbie gick inte till Randers omedelbart utan spelade färdigt säsongen med Gais. Klubben slutade elva i Allsvenskan och GP skrev att mittbacken, som inte missat en enda minut av serien, varit lagets främsta spelare under året. Just före flytten till Randers passade samma tidning på att ställa »tre frågor om D­anmark« (1. Vad betyder »fyr« på danska? 2. I vilken stad ligger »den lille havfrue«? 3. Vad heter den danska flaggan?) till honom. Bobbie blev svarslös, skrattade och sade att han »nog borde ha läst på mer om Danmark«.

Sedan lämnade han, 26 år gammal, för första gången Göteborg på riktigt.

Soffpotatis. Bobbie ser så många allsvenska matcher han kan. När han nyligen läste att AIK-profilen Bojan Djordjić fått c­hansen att bli korttidsproffs i Indien blev han avundsjuk: »Vad håller indierna på med? Bojan? Jag sitter ju här, gubbar!«

På en restaurang i Mariehamns lilla citykärna trummar Bobbie med sina långa fingrar mot menyn.

– Nu när man har fått ledigt i morgon så är det la okej att unna sig en baconburgare och en öl?

Trots att klockan snart är elva på lördagskvällen och att temperaturen har sjunkit till 14 grader har han bara shorts och t-shirt på sig. Han rycker på axlarna när jag kommenterar det.

– Äh, jag är viking, säger han och skrattar. Även om jag inte ser ut som en.

Det har gått två timmar sedan IFK:s cupmatch mot HJK. Gästerna vann rättvist med 2–1 och Bobbie summerade insatsen som »piss« när reportern från Ålandstidningen frågade efter slutsignalen. Men han var inte ledsen särskilt länge, han är sällan det.

– Det tjänar ingenting till att gräva ner sig, säger han. Så har jag väl tänkt i hela min karriär egentligen.

När Bobbies kontrakt med IFK Norrköping inte förlängdes förra hösten hoppades han i första hand på en återkomst till Gais, i andra hand på att bli spelande tränare i division två-laget Assyriska BK där hans bror Johan finns i truppen. Det blev inget av vare sig det ena eller det andra. Gais visade inget intresse, tränarjobbet i Assyriska gick till Peter Ijeh. Bobbie deppade inte utan tänkte som han brukar tänka: »Det löser sig säkert ändå, det dyker la upp nåt annat istället.« Det som dök upp var ett meddelande på Facebook från Peter Lundberg, IFK Mariehamns assisterande tränare. Lundberg undrade om den klubblöse backen möjligtvis var sugen på Åland. Någon vecka senare skrev Bobbie på ett ettårskontrakt, med möjlighet till ytterligare en säsong om båda parter ville.

– Facebookvärvad till Åland! säger han. Så kan det gå. Undrar om jag är ensam om det?

Jag frågar om han inte hoppades på större ligor när han flyttade till Randers för sex år sedan. Bobbie svarar att han inte tänkte så, dessutom blev tiden i Danmark inte helt friktionsfri. Ändå ler han hela tiden när han pratar om Randersåren. Även när han berättar om händelser som låter obekväma.

»Är man bara ärlig och erkänner sina misstag brukar det lösa sig. Och jag har alltid varit en vinnarskalle som ger allt när jag väl är på planen.«

– Jag blev utfryst i Randers, kan man säga. Direkt när jag kom surrades det om att Tobias Grahn också skulle skriva på. De andra spelarna snackade sjukt mycket skit om »Grahnen«, så när han väl kom berättade jag det för honom. Och vad tror du Grahnen gjorde? Jo, på första träningen samlade han alla spelarna och sa: »Har ni några problem med mig kan ni ta det med mig direkt, istället för att snacka bakom min rygg!« Hur lätt tror du att jag fick det efter det? Alla fattade ju att det var jag som hade briefat Grahnen. Dessutom stack han från Randers före mig, så då hade man inte ens sin wing man kvar.

Totalt gjorde Bobbie 24 matcher för Randers. Han gillade att spelet nästan alltid gick längs med marken, men hade svårare att tycka om tränaren John »Faxe« Jensen.

– Tøfting [Stig, Randers dåvarande assisterande tränare] var däremot underbar så länge man inte retade honom. Men Faxe … näe. Till och med jag tyckte att han var dåligt förberedd. Jag var van vid Magnus Pehrssons taktiska disciplin från Gais, Faxe var helt ointresserad av taktik.

Bobbie tar en klunk av sin öl.

– Men det var mycket som var roligt i Randers också! Jag fick bo i ett skitfint hus. Två våningar.

2010 lånades Bobbie ut till norska Kongsvinger där han tog en ordinarie plats i backlinjen. Fotbollsmässigt gick det bra, men det var inte därför rubrikerna hemma i Sverige handlade om honom några månader senare. Den 5 maj skulle han köra från Göteborg till Oslo för att samlas med laget inför en bortamatch mot Sandefjord. Bobbie hade »planerat lite fel«, tryckte gasen i botten på sin Ford Mondeo Turbo och fastnade i en fartkamera. Hastigheten uppmättes till 141 kilometer i timmen. På en 80-väg. Två månader senare dömdes han till 18 dagars fängelse. »Det är inte mer än rätt«, sade han till GT.

En servitör kommer in med maten. Bobbie äter sina pommes frites först.

– Begår man ett misstag är det bara att face the music. Sedan slapp jag ju kåken ändå. Straffet omvandlades till husarrest, plus att jag fick göra ett par timmars samhällstjänst om dagen med Kongsvingers materialare. Jag kom billigt undan. Att sitta hemma och uggla var ju typ det man gjorde i Kongsvinger ändå. Och materialar­jobbet var något av ett låtsasjobb. Ibland kom det någon och kontrollerade en. Då höll man upp en hammare för syns skull.

Ditt rykte på spelarmarknaden måste ändå ha fått sig en törn?

– Kanske. Men är man bara ärlig och erkänner sina misstag brukar det lösa sig. Nu låter det som om jag är värsta värstingen, det är jag inte. Och jag har alltid varit en vinnarskalle som ger allt när jag väl är på planen. Det är mest att jag är så dålig på att strukturera och planera mitt liv utanför planen, jag har det inte i mig helt enkelt.

»Det gick aldrig att vara arg på Bobbie särskilt länge. Gjorde han något dumt bad han om ursäkt direkt. ›Sorry, gubben!‹ sa han. Och så skrattade han.«

Vad tror du att det beror på?

– Jag brukar skylla på farsan, Kap Verde-mentaliteten, mañana mañana, hela den biten. Fast det kan jag säga: när jag tränade med Kap Verdes landslag kände jag mig svenskare än någonsin. Där var det ingen ordning alls. Det var nästan så att man blev förbannad.

Hur kom det sig att du aldrig gjorde några landskamper för Kap Verde?

– Ja, du. Det är lite pinsamt. 2007 var jag med på ett träningsläger i Portugal. Träningarna var kaosartade och först i slutet av veckan sa ledningen: »Du ska flyga med till Guinea och spela träningsmatch.« Men jag vågade inte be Gais om förlängd ledighet, Allsvenskan pågick som bäst samtidigt. Ett par år senare, när jag spelade i Danmark, hörde de av sig igen och ville ha med mig. Då var det jag som gjorde bort mig. Jag tackade nej eftersom det inte lät superhäftigt att spela dubbellandskamp mot Tanzania. Men det var Kamerun de skulle möta! Med Eto’o och grabbarna! Fattar du? Jag fattar fortfarande inte varför jag fick för mig att de skulle möta Tanzania. När jag väl insåg misstaget var det för sent.

 

Annons

En som inte lät sig skrämmas av Bobbies ostrukturerade sida var Janne Andersson. Inför IFK Norrköpings återkomst till Allsvenskan 2011 ville klubben förstärka backlinjen och Bobbies namn dök tidigt upp. Janne hade hört att det »alltid hände grejer kring den grabben«, men också att det var en humörhöjare som gav energi till gruppen. Dessutom tyckte tränaren att det var en underskattad fotbollsspelare.

Det som fick klubben att tveka var Bobbies sargade högerknä, som fortfarande förföljde honom. När Norrköpings fysioterapeut Dale Reese undersökte det potentiella nyförvärvet gjorde han tummen ner. Ändå presenterades Bobbie någon vecka senare på en presskonferens på Nya Parken. Han log avslappnat när han sade att han hoppades »kunna tillföra nåt kul till grabbarna«, och något mer ansträngt när supporterklubbens ordförande framför de smattrande kamerorna gav honom en t-shirt med texten »Peking til I die«. Bilderna som syntes i tidningarna dagen efter blev extra kittlande med tanke på att Norrköping skulle möta Gais i seriepremiären.

På grund av knäproblemet skrevs kontraktet på tre år istället för fyra som det var tänkt, plus att lönen blev något lägre. Men efter Dale Reeses bekymrade min var Bobbie glad att ha fått chansen överhuvudtaget. Han gjorde 21 matcher under sin första säsong i klubben och lika många under den andra, då Norrköping överraskande slutade femma. Framför sig på högerkanten hade han barndomskompisen från Hammarkullen, Martin Smedberg-Dalence. Den 28 oktober 2013, när Norrköping tog emot Öster, visste båda spelarna att det var deras sista match i klubben. Martin för att han hade fått ett erbjudande från IFK Göteborg, Bobbie för att han hade fått veta att Norrköping inte önskade behålla honom. Det var »inga konstigheter«, tyckte han. Norrköping ville satsa ungt, själv var han 31 och skadebenägen. Men han tänkte i alla fall ta ett ordentligt farväl av sina östgötska fans.

Före mötet med Öster hade klubben bett honom att inte ge bort sin matchtröja efteråt, klubben ville auktionera ut den. »Visst«, hade Bobbie svarat. Han inledde på bänken och fick hoppa in med kvarten kvar. När så 1–1-matchen var färdigspelad gick han raka vägen fram till klacken och hivade upp sin svettiga blåvita tröja på läktaren. Han tänkte att Janne nog skulle förstå.

Janne Andersson verkar glad över att slippa prata om IFK Norrköpings skrala poängskörd 2014. När han förstår att samtalet gäller Bobbie Friberg da Cruz byts hans bottenstridsbekymrade halländska genast mot ett uppsluppet tonläge.

– Det låter kanske konstigt att säga att man saknar en kille som hade svårt med tider och som alltid toppade bötesligan. Men det gör jag! Jag saknar verkligen Bobbie. Han gav mig en del gråa hår, men desto fler härliga minnen. Jag älskar … eller vänta, det låter kons­tigt att säga att man älskar en gammal spelare.

Janne tar ny sats:

– Så här: jag älskar mina barn och mina hundar. Men Bobbie kommer bra nära. En sann levnadskonstnär.

Med tanke på att Norrköpingstränaren alltid eftersträvat stabilitet och organisation i sina lag är det en aning märkligt att han låter så nostalgisk. Vi talar trots allt om en spelare som inför sin debutsäsong i Norrköping lovade en lokalreporter att slå minst en tunnel under året – som siste man i backlinjen. När säsongen var slut rapporterade Norrköpings Tidningar att Bobbie misslyckats med uppdraget. »Jag försökte«, försvarade han sig, varpå tidningen konstaterade: »Jo, det kan ingen ta ifrån honom. Det gav också Häcken ett billigt ledningsmål i somras.«

Janne Andersson erkänner att han inte blev jätteglad när han läste artikeln.

– Det där tunnellöftet var över gränsen, säger han. Men det gick aldrig att vara arg på Bobbie särskilt länge. Gjorde han något dumt bad han om ursäkt direkt. »Sorry, gubben!« sa han alltid. Och så skrattade han. Han letade alltid efter grejer som kunde göra vardagen lite roligare. Som det där bänkpressvadet, har du hört om det?

Även »bänkpressvadet« visar sig ha ägt rum under Bobbies händelserika första år i Norrköping.

– Bobbie var småskadad och hade tillbringat en del tid i gymmet, berättar Janne. En dag kom han fram och ville utmana mig i bänkpress, han visste att jag också höll igång en del. »Vi kör då, gubben!« sa han. »Du och jag!« Jag svarade att i så fall skulle det vara på riktigt, så vi kom överens om att duellera om två veckor. Dels gällde det att klara flest repetitioner på 70 kilo, dels om att helt enkelt lyfta tyngst. Sedan kom Bobbie på att vi måste tävla om något också. »Knäcker jag dig får jag köra din bil i två månader, så får du ta min«, sa han. Jag körde en rymlig Volvo XC60 – han hade en liten Citroën C1. »Går det ens att köra i den lilla bilen?« frågade jag. »Det är lugnt, gubben«, svarade Bobbie. »Men det kan inte sitta någon i baksätet, för däcken är lite feldimensionerade. Och så är det inte full vridning i ratten åt ena hållet.«

Janne Andersson nästan kiknar av skratt.

– Herregud, skulle jag pendla ner till Halmstad varje helg i en sån bil! Ändå sa jag okej och bestämde att om jag vann tävlingen, då skulle Bobbie inte gå ut på krogen på två månader. Det gick han med på. När det sedan blev dags för duellen lurade jag honom lite och lät honom börja – en stor nackdel med den typen av tävlingsupplägg. Jag tror att han klarade 16 repetitioner, det kunde jag överträffa utan problem. Sedan lyfte jag 100 kilo och avgjorde tävlingen. 2–0 till mig.

Ett par veckor senare hade IFK Norrköpings A-trupp en planerad lagmiddag på en restaurang, under en kortare ledighet. När tränaren tidigt på kvällen skulle röra sig hemåt slängde han en blick mot baren.

– Där stod Bobbie, duktigt på g, mitt framför ögonen på mig. Med berått mod alltså! Det säger så mycket om honom som person. »För fan, Bobbie«, sa jag, »du skulle ju ta det lugnt.« »Sorry, gubben!« svarade han förstås och jag kunde inte göra annat än att skaka på huvudet och skratta. Några dagar senare bad han om ursäkt igen och gav mig en flaska whisky.

Dribblingssugen. I en intervju med tidningen Nya Åland utsåg Bobbie sin gamla Gaiskamrat Hasse B­lomqvist till Sveriges bästa spelare genom tiderna. »Bättre än Gunnar Nordahl och Torbjörn Nilsson?« frågade reportern. »Jag tycker fan det«, svarade Bobbie. »Bättre än Zlatan?« »Okej, det var kanske att ta i …«

Kanske borde Bobbie ha lockat ut sin tränare i löpspåret istället för i gymmet. Då hade han garanterat vunnit vadet. I Norrköping blev lagkamraterna nästan irriterade över hur lätt det gick för honom under löppassen, trots att han knappt verkade gå in för det. Anders Wikström, som spelade i klubben 2011, minns en försäsongsmåndag då spelarna skulle springa 3 000 meter på tid.

– Det var på morgonen och många spelare hade verkligen laddat för loppet, säger Anders. Bobbie, däremot, kom dit och hade inte alls koll på vad som stod på programmet. Han hade varit ute och sett på fotboll kvällen före. Sedan gick han ut på banan och krossade oss fullständigt. Jag tror att han sprang på nio och en halv minut. I de klubbar jag har varit är det a­ldrig någon som har sprungit så snabbt.

Bobbie själv minns inte loppet så noga – däremot ett annat 3 000-meterstest, under tiden med Gais.

– Det var på Friidrottens hus i Göteborg, säger han. Blåvitts trupp sprang före oss och Pontus Wernbloom var överlägsen. När han satte sig och stretchade efteråt gick jag fram till honom och sa: »Sitt kvar där och titta i tio minuter till, längre tid än så behöver jag inte.« Och det behövde jag inte heller. När jag gick i mål tog jag till och med ett extravarv för att skoja till det lite.

Ännu en gång infinner sig frågan: Hur bra hade Bobbie kunnat bli om han bara varit mer seriös? Han har fått den så många gånger att han inte vet vad han ska svara längre. Men Janne Andersson tvekar inte:

– Med en annan inställning till sporten hade han kunnat nå landslaget. Helt klart. Så fina förutsättningar hade han. Samtidigt: människor är olika. För Bobbie var det viktigt att känna inspiration hela tiden. Hade man tvingat på honom en allvarsmask hade han kanske spelat skitdålig fotboll.

»Jag ser fortfarande fotbollen som en hobby. En jävligt rolig hobby. Klart att man hellre hade spelat i Unite­d, men det är inte så illa på Åland heller.«

Med sina 11 000 invånare är Mariehamn en öde liten stad utan sina sommarturister denna söndagsmorgon. Solen skiner över ön och i en säng i en tvårummare i utkanten av Ålands största stad ligger Bobbie och drar sig. Kroppen är stel efter gårdagens match, men det är han van vid. Dessutom är det ledig dag och den enda plan som Bobbie har är att »titta på fotboll på TV«. Sovrumsfönstret saknar både gardiner och persienner. I ett tafatt försök att slå vakt om sömnen har Bobbie Friberg da Cruz istället hängt upp ett grönt sänglakan över gardinstången. Det täcker ungefär två tredjedelar av fönstret.

Han drar på sig ett basketlinne och ett par shorts. Linnet gör att tatueringen på insidan av vänsterarmen (»da cruz«) syns tydligt.

– Jag gjorde den i Thailand när jag var där med min gamla Gaiskompis Tommy Lycén. Jag tatuerade in »da cruz« och han »lycén«. Våra efternamn alltså, vete fan hur vi kom på den briljanta idén. Morsan blev i alla fall lack när jag kom hem. Jag hade lovat att inte gadda mig.

Han sjunker ner i den skinnsoffa som han, med all rätt, beskriver som »sjukt sunkig« och som IFK Mariehamn ordnade fram. I övrigt finns det inte många prylar i vardagsrummet: ett soffbord, en bärbar dator, och en platt-TV med skyddsplasten kvar över kanterna. På golvet i ena hörnet står också en svart tjock-TV och samlar damm. Rummets vita v­äggar är kala, med flera synliga spikhål. Inte heller köket är särskilt inrett. På köksbordet ligger några räkningar, och öppnar man kylen ser man att den dominerande varan är Santa Marias tacosås. Kort och gott ser det ut som en lägenhet där någon bara har tänkt bo högst tillfälligt. Men Bobbie har trots allt bott här i över ett halvår nu. Och om bara Mariehamn vill behålla honom kan han gott tänka sig att stanna en säsong till.

– Jag behöver inte mycket för att trivas, säger han. Jag har datorn och jag har TV-kanaler så att jag kan se på fotboll. Det funkar bra. Jag är rätt duktig på att gilla läget. Det får man ändå ge mig.

Vägg i vägg med Bobbie bor lagkamraten Luis Solignac. Argentinaren lyckades aldrig ta en ordinarie plats i Djurgården, men i IFK Mariehamn går det bättre. Med sina tio mål toppar Solignac till och med den finska skytteligan.

– Väldigt tyst inifrån »Luco« i dag, säger Bobbie. Han är säkert på gymmet och tränar extra. Sjukt professionell kille.

Bobbie äter de flesta av sina måltider ute, men det händer att Luis Solignac bjuder över honom på »argentinsk middag«.

– Han är jätteduktig i köket. När vi går och handlar letar han alltid upp avancerade råvaror medan man själv fiskar upp oxpytten från frysdisken. Men en gång var han faktiskt över på middag här också.

Vad bjöd du på?

– Tacos.

Var det den här tillvaron du såg framför dig när du blev fotbollsproffs?

– Kalla mig inte för proffs, det låter pinsamt ju! Spelar man i Mariehamn – eller i Norden överhuvudtaget – är man inget jävla proffs. Inte i min värld i alla fall.

Vad är du då? Du lever ju ändå på fotbollen.

– Ja, vad är man? Fotbollsspelare, helt enkelt. Jag ser egentligen fortfarande fotbollen som en hobby. En jävligt rolig hobby. Klart att man hellre hade spelat i United, men det är inte så illa att spela fotboll på Åland heller. Om kroppen håller kör jag gärna tills jag är 35.

Och sedan?

– Tränare. Jag gick den där baskursen när jag var i Norrköping, och man har ju haft en del sköningar genom åren som man har kunnat snappa upp ett och annat ifrån. Jag tror att jag skulle kunna bli en bra tränare faktiskt.

Men att vara tränare kräver att man kan planera och strukturera – precis det som du säger att du »inte har i dig«. Hur går det ihop?

– Ja, jo. När du säger det. Det går nog inte ihop så bra. Den biten måste man jobba på i så fall.

Gillar läget. Bobbies drömscenario: få ett samtal från Gais, flytta hem till Göteborg och spela upp sin gamla klubb i Allsvenskan. Troligt scenario: »En säsong till på Åland.«

Han stryker sig över det kortklippta håret. Vi börjar skratta båda två. Jag tänker att de allra flesta hade försökt slingra sig ur den typen av fråga. Sådant ligger inte för Bobbie. Självkännedomen är det inget fel på.

– Nej, det får man ändå ge mig, säger han igen.

Förmodligen är det just den egenskapen – kombinerad med charm, humor och ärlighet – som gör att gamla tränare och lagkamrater minns honom med värme. Och trots att han aldrig hade några höga ambitioner som lovande tonåring, blev hans karriär inte så pjåkig. Få talanger når ens Allsvenskan. Bobbie gjorde det och fick till och med uppleva mer än så, med spel i Danmark, Norge och Finland. »Bara Island kvar nu!« som han själv konstaterar.

När jag frågar om han ångrar något under sin fotbollskarriär förväntar jag mig att han ska svara nej. Men en sak grämer honom fortfarande.

– Att det aldrig blev någon landskamp med Kap Verde känns rätt surt faktiskt. Det hade varit mäktigt att möta Kamerun. Annars är det ingen mening med att älta sina val. Jag har alltid fått höra: »Tänk om han skött om sig lite bättre, vad hade hänt då?« Men jag vet inte. Hade jag tränat lika extremt som Kim Källström gjorde hade jag nog lagt av med fotbollen som 17-åring. Nu har jag ändå fått vara med om en hel del roliga äventyr. Det vore fan synd att sitta här på Åland och vara otacksam. Det kunde ha gått betydligt sämre för mig.

Det där sista är ingenting han bara slänger ur sig. På kvällen den 29 oktober 1998 skulle Bobbie, 16 år gammal, gå på diskotek i en lokal vid Backaplan på Hisingen i Göteborg. Som vanligt var han något för­senad. När han kom fram till Backaplan hade branden redan brutit ut. Han såg hur ungdomar kastade sig ut genom fönstren för att rädda sina liv. 63 personer dog av röken och lågorna, omkring 200 skadades. Bobbie kände flera av dem.

– Tänker man tillbaka på den dagen … det är en kedja av olika tillfälligheter som gör att jag inte kommer till diskot lite tidigare. Och jag känner ju mig själv. Hade jag varit där inne hade jag garanterat stått i smeten, mitt framför DJ:n och stuffat. Då hade man nog inte klarat sig.

Han plockar upp fjärrkontrollen och byter kanal på TV:n. På C More ser han hur Örebros Marcus Pode gör ett snyggt volleymål mot AIK inför drygt 8 000 åskådare. Bobbie tittar på den jublande publiken och medger att han hellre hade spelat kvar i Allsvenskan. Själv ska han kommande omgång »åka båt, tåg och buss i typ 15 timmar enkel väg« för att spela bortamatch mot Rovaniemi, vid polcirkeln i norra Finland. Det blir en hel helg som går åt för 90 minuters fotboll mellan två lag som just nu slåss om femteplatsen i den finska ligan. Bobbie tippar på en publiksiffra kring 1 000 personer.

– Vinner vi kan vi börja blicka mot fjärdeplatsen. Och i Rovaniemi har jag aldrig varit tidigare. Dessutom blir vi nog starkare som grupp av en sån skräckresa.

Han böjer sig fram över soffbordet och fiskar upp ett tuggummi ur en påse.

– Det gäller att försöka se det roliga i saker och ting.