Aldrig nöjd

Vid 25 års ålder har han imponerat i Europa League, spelat VM och blivit ett välbetalt utlandsproffs. Så vad är det egentligen som gnager i Saman Ghoddos?

Glasmontrarna på lyxavdelningen inne på Galerie Lafayette gapar tomma. Diorväskor, Guccismycken, Rolexklockor … allt är bortplockat av rädsla för att proteströrelsen Les Gilets Jaunes ska storma och plundra Paris mest exklusiva varuhus.

– Tråkigt, vi skulle ju handla julklappar, säger Saman Ghoddos. 

Han har mamma Simin på besök, för första gången sedan han flyttade till sin nya hemstad Amiens i slutet av augusti. Denna lördag har de sökt sig en timmes bilfärd söderut, till huvudstaden för sightseeing. Saman börjar vänja sig vid Paris. Varje helg åker han hit. Ibland för shopping, men ofta bara för att äta gott eller glida runt på de hyrbara elscootrarna som står i varje gathörn. 

Annons

– Man laddar bara ner en app, låser upp en scooter och drar iväg. Sjukt kul! 

Saman leder mamma ut från Galerie Lafayette. Hundra meter bort, vid Place de l’Opéra, skrek nyss ilskna människor i gula västar om mindre skatt och höjd minimilön för landets fattiga. På TV uppmanades befolkningen att undvika det här området kring Operan. 8 000 poliser är denna dag inkallade för att hålla Paris gator trygga. Runtom på fasaderna återfinns sprejade budskap till Frankrikes president. »Slutet är nära, Macron« och »Zieg Heil, Macron«. 

Saman tar upp nycklarna och blippar upp dörrarna till sin Porsche Panamera E-hybrid precis utanför varuhuset. Det är bara han som parkerat sin bil på gatan, ingen annan har vågat. 

– Den är rätt illa åtgången redan, förklarar Saman. Uppe i Amiens var det någon som störde sig så på den att de bände loss Porschemärket. Och så har de repat den med nycklar. 

Snart rattar han vant runt bilen i den franska storstaden. Med hjälp av GPS söker han sig upp till Montmartre för en lunch strax intill kyrkan Sacré-Cœur. Strax därefter kör han tillbaka in till stadens centrum, via Pigalle och den välkända kvarnen Moulin Rouge, mot »gatan där han köpte jackan«. Det visar sig vara Avenue Montaigne där flaggskeppsbutikerna för Ralph Lauren, Gucci, Louis Vitton och Versace ligger på rad. 

Plötsligt ropar Saman till bakom ratten och pekar:

– Titta, mamma! Eiffeltornet! Det blinkade!

Från min plats i baksätet framstår det som rätt härligt. Saman Ghoddos har under det senaste året hunnit hyllas för sina insatser i Östersund, liksom av Arsène Wenger efter Östersunds FK:s möten med Arsenal. Han har också spelat VM med Iran där han bland annat ställdes mot Cristiano Ronaldo, för att sedan säljas till Amiens SC för 60 miljoner kronor – den tredje högsta transfersumman för en allsvensk spelare någonsin. I den nya klubben inledde Saman med att göra mål i ligan, två dagar efter sin ankomst. Någon månad senare, i mötet med Dijon, gjorde han ett drömmål som lokaltidningen Courrier Picard hyllade med rubriken: »Oh my Ghoddos.« Och utöver allt detta kan han alltså tillåta sig att frossa i proffskänslan – genom att leva ut klichén med lyxig sportbil och dyra kläder. 

Därför kommer det som en överraskning när han säger: 

– Jag är inte nöjd. Alltså, jag är ju här och så, det är bra, men … Jag skulle ju ha varit här redan för tre år sedan.

 

Oron i kroppen tycks ha funnits redan från början. Ett par veckor tidigare satt jag hemma i familjen Ghoddos villa i Oxie utanför Malmö och hörde Samans sex år äldre bror Sasan berätta om hur allt började.

– Han hade för mycket energi som liten, jag var tvungen att ta med honom ut på gården för att spela fotboll med mig och mina kompisar. Vi tvingade honom att stå i mål.

Föräldrarna nickade i soffan mittemot. På bordet framför oss låg lussekatterna som pappa Mohsen hade bakat, mamma Simin berättade stolt att de innehöll iransk saffran. 

Annons

De berättade om sin bakgrund: hur de 1987 flyttade från Ahvaz i södra Iran – en av jordens varmaste platser – till svinkalla Kiruna; hur de efter några år drog vidare till Karlstad där Saman föddes, för att till slut landa i Malmö 1995; hur de efter några månader i Lindängen hamnade i Oxie. Och där hade de blivit kvar. 

Familjeträff. I familjen Ghoddos hörs man flera gånger om dagen. När Samans bror Sasan ringer upp på Facetime, vid lunch i Paris, blandar sig mamma Simin snart i samtalet.

– Saman var otroligt skötsam som liten, berättade mamma Simin. Det var alla han umgicks med också. Fina pojkar, de håller kontakten med varandra än i dag. Jag var nattvandrare här i Oxie i tolv år, så de visste ju att jag hade koll på allt också. Jag hade hela tiden kontakt med fritidsgårdar och polis. Fast Saman hade nog inte varit stökig ändå. Fotbollen var allt. 

Så fort Saman fick chansen sökte han sig till sporten. På gården, precis utanför lägenheten, spelade han och vännerna matcher fram till sent om kvällarna. När föräldrarna ropade från balkongen ovanför att det var dags att gå hem visste Saman att de kunde hålla på lite till. Först vid andra utropet behövde han springa mot porten. 

– Vart han än gick var det med en teknikboll vid fötterna, berättade Sasan. Till skolan, hem från skolan, upp på rummet.

– Han skötte ändå skolan, fyllde mamma Simin i. Som förälder vill man ofta mer, men så här i efterhand måste jag säga att han gjorde det bra. 

Pappa Mohsen log: 

– Det var bara hemspråket … Alla andra lektioner fick han vara med sina kompisar, men när han skulle läsa persiska fick han ju vara kvar i skolan medan de andra gick hem och spelade fotboll. Han avskydde det.

Saman hittade en lösning även på detta. Han gick till lektionen, öppnade dörren så lite att det var omöjligt att se om någon befann sig i salen, stängde och gick hem. När mamma samma kväll frågade varför han inte varit på hemspråk svarade han: »Äh, det var ingen där!« Mamma protesterade: »Men de ringde, du missade lektionen.« Saman stod på sig: »Mamma, jag lovar … Jag öppnade dörren, jag tittade, jag såg ingen!«

Att Saman Ghoddos tog omvägar via sådana halvlögner var naturligtvis för att han inte ville göra sina föräldrar besvikna. Kraven var högt ställda. Sönerna fick tidigt uppgifter hemma, som att diska och städa. De hjälpte också till i tvättstugan med att sortera och vika tvätt, något som fick grannarna att imponerat höja på ögonbrynen och fråga Simin hur hon gjorde för att ha »sådan pli på barnen«. 

Faktum var att Saman visste förutsättningarna: ju mer han hjälpte till, desto större frihet fick han att göra det han egentligen ville. Snart började han spela i BK Vången, med gräs- och grusplan några hundra meter från bostaden. Varje dag efter skolan gick Saman dit. Om inte för att spela själv, så för att titta på när andra tränade. 

Talangen var uppenbar och när laget i januari 2006 ställdes mot FC Malmö i Skånecupens semifinal gjorde Saman tre mål i en match som Vången förlorade med 4–3. Strax därpå kontaktades han av FC Malmös tränare Mladen Blagojević: »Spela med oss istället så slipper du möta typ Staffanstorp och såna gäng«, sade Blagojević. Saman lät sig övertalas, liksom flera andra Malmötalanger, och snart hade Blagojević fått ihop ett lag slagkraftigt nog att ta upp kampen med de bästa i Sverige. 

Selektiv. Föräldrarna hoppades på fortsatta studier, men siktet var alltid inställt på annat. »Jag fick aldrig IG i något i skolan, men jag var nöjd med godkänt. Så har det aldrig varit med fotbollen«, konstaterar Saman.

Den blott 22-årige Mladen Blagojević tog sig an uppgiften med hull och hår. Han ordnade en egen turnering – Scandinavian Championship Elite – och bjöd in FC Köpenhamn, Bröndby, Malmö FF, Helsingborgs IF, Brommapojkarna och Boo FF. Han arrangerade en resa till England, där FC Malmös 13-åringar ställdes mot West Ham, Tottenham och West Bromwich. Han reste, på väg till träningarna i Kroksbäck, Malmö runt för att hämta spelare som inte orkade sitta på buss i en timme. När han nådde Oxie för att möta upp Saman satt det ofta redan sex killar i bilen. Efter träningen körde Mladen hem allihop igen. 

När FC Malmö gick i konkurs två år senare och hela laget flyttades till Limhamn/Bunkeflo 07 var flera av tonåringarna så välskolade att de snart aspirerade på platser i A-truppen. Saman hoppades på att bli uppflyttad men fick istället se vännen Tibor Čiča ta sig in i laget och få spela division ett-fotboll som 16-åring. Först något år senare var det Samans tur. 

Vännerna konkurrerade också i TV. Båda togs 2009 ut till SVT-produktionen I Zlatans fotspår, en dokumentär där nio Malmötalanger utvalda av Ibrahimovićs gamla MFF-tränare skulle visa upp sig. Vinnaren fick träffa Zlatan i Barcelona. Tibor vann. 

Hos Saman började snart frustrationen infinna sig. Under hela uppväxten hade han fått höra att han var en talang, men strax bakom de största löftena i Malmö. När Malmö FF hade kallat honom till provträning hade det första gången mest känts som uppmuntran, och andra gången som om han bara var utfyllnad för att få ihop fullt lag. Nästintill varje dag hörde han hur jämnåriga fick provträningar runt om i Europa – i Parma, Blackburn, Liverpool, Chelsea … Lagkamraten Tibor Čiča lyckades till och med spela till sig ett kontrakt med Serie A-klubben Cesena. 

Så i slutet av 2012, efter tre säsonger för LB07 i division ett, bestämde sig Saman för att något måste hända. En agent han stött på uppmuntrade honom: »Alla lag i Superettan och Allsvenskan vill ha dig.« Saman bad agenten skaffa honom en provträning. Sedan hände … ingenting. 

Utan klubb, utan fotbollsträning och utan ambitioner att studera fick föräldrarna till slut nog: »Om du inte ska spela fotboll får du börja jobba.« Efter tips från en kompis som hävdade att han tjänade minst »80 000 i månaden efter skatt« tog Saman ett telefonförsäljarjobb. Men Saman var inte lika bra. Han sålde max en telefon om dagen och fick snart sparken. 

I vardagsrummet hemma i Oxie summerade mamma Simin sonens yrkesinsats:

– Han är för snäll. Han kunde inte lura folk i telefon så där. 

Brodern Sasan – själv med bakgrund som försäljare – protesterade:

– Övertala folk, mamma. Man lurar inte, man övertalar. 

Trots misslyckandet fick Saman en chans till. När chefen för företaget hörde att han var en lovande spelare tog han tillbaka Saman. Chefen hade en bisyssla som fotbollsagent och i utbyte mot att spelaren skrev på för honom lovade han att fixa ett bättre kontrakt åt Saman än han någonsin haft. Saman svarade: »Fixar du 7 000 i månaden skriver jag på.« 

SAMAN GHODDOS

Född: 6 september 1993

Klubbar: IF Limhamn Bunkeflo 2011–2012, Trelleborgs FF 2013, Syrianska FC 2014–2015, Östersunds FK 2016–2018, Amiens SC 2018–

Meriter: Svenska cupen-guld 2017, »Årets anfallare« vid Allsvenskans stora pris 2017.

Landskamper: 2 Sveriges A-landslag, 15 Irans A-landslag.

Tillbaka på jobbet fick Saman en coach, och plötsligt blev det fart på försäljningen. Parallellt diskuterade han med Trelleborgs FF, nyligen degraderade till division ett och med Samans gamla lärare Anders Grimberg som tränare. Samans chef blandade sig snart i förhandlingarna och fick till slut fram ett kontrakt – med nästintill identisk lön, 5 500 kronor i månaden, som Saman haft i LB07. Saman påpekade att det inte var vad de hade kommit överens om. Chefen blev arg och sparkade Saman för andra gången. Strax därefter gick Saman direkt till TFF, höjde månadslönen med en tusenlapp och skrev på. 

Men tiden i Trelleborg blev inte som han tänkt sig. Han var ringrostig, i flera månader hade han gått utan fotbollsträning. Dessutom var han van vid livliga invandrarklubbar där det var högt i tak och där alla tog i hand när de kom till träningen. Nu sade folk knappt ens hej innan de satte sig på sin plats i omklädningsrummet. Under säsongen spelade Saman bara nio hela matcher och producerade ett ynka mål. 

Annons

När han i slutet av 2013 hörde hur det knakade till i knät, och av TFF:s sjukgymnast fick höra att det antagligen var korsbandet, började han storgråta. Än fler tårar kom då en läkare strax därpå sade samma sak. Så när röntgen en tid därefter visade en vanlig blödning i ett ledband blev Saman vansinnig. Han kände att TFF:s medicinska team hade lekt med hans känslor och bestämde sig för att aldrig mer sätta sin fot i klubben. Dessutom hade han ju bara ett år innan hört att »alla klubbar i Superettan och Allsvenskan« var intresserade av honom. 

Så han väntade. Och väntade. Men ingen ringde. Till slut kontaktade han sin gamla ungdomstränare Mladen Blagojević som lovade att assistera. Mladen skrev mejl till de flesta klubbarna i Allsvenskan, Superettan och division ett för att få till en provträning. Ingen svarade. Tillsammans med Samans bror Sasan började tränaren ringa runt. Det handlade bara om en provträning, att låta spelaren visa upp sig lite grann. Men alla tackade nej – detta var inte spelaren de sökte. Sasan blev frustrerad och kontaktade till slut en advokat och vän till familjen i Stockholm – Ali Kassim – för att be honom hålla öronen öppna. 

När Kassim återkom var det med positiva besked: Syrianska hade precis tappat mittfältaren Anders Bååth till Gefle och hade panik. Kunde Saman komma på provträning inom kort? Redan dagen därpå befann han sig i Södertälje. 

 

Ett pariserhjul har tagit plats mitt på gågatan i Amiens. Det är söndag eftermiddag och folk kryssar mellan affärer och provisoriskt uppställda bodar till tonerna av julmusik. Inne på kaféet Maxime pekar Saman på en chokladcroissant och frågar: 

– Hur säger man det?

Jag ljudar fram »pain au chocolat«. Saman upprepar orden tyst för sig själv och nickar. 

– Brutalt goda. Jag äter en varje morgon. 

»Något måste hända nu, annars spelar jag med bönderna i division tre resten av livet.«

Vi sätter oss vid ett ledigt bord och pratar om hans väg framåt. Han säger att tiden efter Trelleborg var den tyngsta han upplevt i karriären. 

– Det tog hårt på mig. I mitt huvud hade jag alltid varit en talang, och jag hade ändå gjort bra ifrån mig i division ett. Men när ingen ens ville ha mig till en provträning tänkte jag: »Är jag så dålig? Jag kanske bara har levt i en falsk värld om att jag är riktigt bra på fotboll?«

Han skakar på huvudet. Alla »tack men nej tack« sitter fortfarande som en tagg i honom. Antagligen för att känslan var välbekant: under merparten av uppväxten hade han ansett sig behöva visa mer än andra för att få ögonen på sig. Han kallades till zonläger men blev aldrig uttagen i något Skånelag. Han bjöds in till MFF för träning men kände inte att det var »på allvar«. Han togs ut i TV-programmet I Zlatans fotspår men upplevde att det mest var för att produktionen tyckte att han »hade en bra story«, eftersom mamma Simin i många år haft cancer och kämpade mot sjukdomen samtidigt som sonen drömde om att »bli som Zlatan«.

– Det var givet redan på förhand att Tibor skulle vinna det där, säger Saman. 

Han berättar att vänner och familj ständigt påtalade att allt han upplevde bara var goda erfarenheter för framtiden, och att hans chans skulle komma. För egen del hade han svårare att lugnt luta sig tillbaka och valde att börja träna hårdare än alla han kände. Utöver kvällarnas fotbollsträningar gick han upp klockan sex på morgnarna och sprang Oxie runt med blyväst. Om brodern Sasan hade rekommenderat 20 intervaller gjorde Saman 23. 

– Det där sitter i än i dag, säger Saman. Jag tränar nästan alltid extra efter varje pass. Nöter frisparkar, avslut eller gymmar. 

Han berättar att hans bästa vän Jacob nyligen ondgjorde sig över hur extremt seriös Saman var i ungdomen. En gång vägrade han äta pommes frites eftersom han skulle spela match fyra dagar senare. 

– Jag hade glömt det, men Jacob kom ihåg och skakade på huvudet, säger Saman och skrattar. 

Chokladcroissanten är uppäten. All extra träning gör att han åtminstone kan unna sig en del onyttigheter numera.

 

Jag avslöjar att hans mamma Simin kallade honom för »en riktig pedant« när jag besökte familjen, och att hon då syftade på både träning och rent allmänt i livet. 

– Det har jag fått från henne i så fall, säger Saman. Jag var ju tvungen att vika tvätten på rätt sätt redan när jag var liten. Kollar man min garderob i dag ligger allt perfekt och sorterat efter färger. Svarta i en hög, vita i en annan. Det är jätteviktigt för mig. Och den där perfektionismen, ja, den satte sig nog på träningen också.

Saman ler. Han beskriver sin uppväxt som »fantastisk« och »trygg«, men också som »jättesträng« om han jämför med hur hans närmaste vänner hade det. 

– När kompisarna skaffade mobil i sjuan fick jag inte ha det, jag fick min första mobil i nian. När de började festa och kom hem klockan två, tre, skulle jag vara hemma vid nio, tio. Och då stannade jag kvar hos kompisarna till tio i nio och sprintade hem, för jag fick inte komma en minut för sent. På den tiden var det jobbigt att inte ha samma frihet som kompisarna, men jag är tacksam för det i dag. Mamma och pappa gjorde allt det där av en bra anledning.

Numera är det Sasan som är mest pådrivande i familjen. Sedan brodern återvände hem 2010, efter att ha jobbat i Spanien i ett par år, har han pushat Saman framåt i karriären. Det var Sasan som, i syfte att effektivisera privatträningen, köpte in både blyväst och en fallskärm för ökat luftmotstånd. Det var Sasan som drev på när ingen klubb ville se brodern i provträning. Det är Sasan som är så engagerad på matcherna att han sedan flera år tillbaka inte får se dem tillsammans med föräldrarna. Om de går ut tillsammans på en sportbar får han sitta vid ett separat bord. Pappa Mohsen förklarade varför: »Han är livsfarlig, han skriker och sparkar omkring sig.«

Det var också Sasan som följde med Saman ner till Amiens när kontraktet skulle skrivas på i augusti. Vid åsynen av hybridgräset på arenan bad han om att få låna en boll för att »känna på mattan«. Kanslipersonalen gav honom en boll full av autografer med order att han absolut inte fick skjuta med den. Sasan lovade. När han några minuter senare stod inne på den tomma arenan svepte känslorna över honom, han gjorde några dribblingar, drog iväg ett skott och lyfte armarna i luften i ett fejkat måljubel. Han trodde han var ensam, men när han vände sig om stod halva klubben inne på stadion – tillsammans med ett skamset nyförvärv till lillebror. 

– Sedan såg brorsan min första match här i Amiens också, säger Saman. Efter den hade han lärt sig att svära på franska. Till skillnad från mig är han språkbegåvad. 

Har du funderat över var karriären hade tagit vägen om inte Mladen, Sasan och Ali Kassim tjatat till sig provträningen med Syrianska?

– Jag sa det till brorsan i den vevan. »Något måste hända nu, annars spelar jag med bönderna i division tre resten av livet.« För jag ville ju inte sluta med fotboll, så alternativet hade varit att bara spela för att det är roligt.  

Men istället tog du chansen.

– Allt stod på spel den där veckan med Syrianska. På första träningen hamnade jag i kvadraten med Sharbel Touma, »Lollo« Chanko och Robert Massi – Syrianskas stjärnor. Jag tunnlade, jag hade show. Jag gjorde en grym träning, faktiskt. Direkt efter passet kom klubben med ett kontraktsförslag.

Kunde du då släppa frustrationen över att ingen hade velat ha dig?

– Nej, jag blev ju påmind om det sedan också. När spelare kom på provträning i Syrianska kände jag ofta: »Hur fan kan den här spelaren få en provträning när jag inte fick det?« Då väcktes ilskan igen. Varför ville ingen ha mig?

Har du själv någon gissning?

– Nej. Under hela uppväxten hade jag fått höra att jag hade den där internationella spelstilen som klubbarna sökte. Jag presterade tidigt i division ett. Jag har tränat hårdare än alla andra. Jag har skött mig. Jag har aldrig ställt till problem, slagits eller bråkat. Nej, jag har faktiskt ingen förklaring. 

Svårplacerad. I Amiens spelar Saman släpande forward, men han är öppen för alternativ. »Jag har alltid flyttats runt från anfall till mittfält till ytter. Vid 25 års ålder vet jag fortfarande inte vilken position jag har.«

Det är inte så att Saman klamrar sig fast vid det förflutna av ren bitterhet. Snarare är han förundrad över att ingen såg potentialen. Och tittar man på karriärkurvan sedan provträningen med Syrianska är det förståeligt. För nog var han redo för elitfotboll. 

2014: nio mål och fem assist i Superettan. 2015: åtta mål och fem assist i samma serie. 2016: tio mål och sju assist för nykomlingen Östersund i Allsvenskan. 2017: åtta mål och sju assist i Allsvenskan, dessutom cupmästare efter att ha gjort sju mål i Svenska cupen. Lägg därtill Östersunds Europakval samma sommar, då Saman med mål mot både Galatasaray och PAOK Thessaloniki såg till att ta laget till Europa Leagues gruppspel. Väl där gjorde han ytterligare två mål – båda mot Zorja Luhansk – för att till sist kröna allt med två assist på Emirates Stadium mot Arsenal i februari 2018. Efter första mötet med Londonlaget fick Saman beröm från Arsenalmanagern Arsène Wenger: »Han är en fantastisk spelare, tekniskt och taktiskt. Jag blev mycket imponerad av honom.«

»De tyckte väl inte att jag var bra nog, helt enkelt. Det förvånade mig inte att jag efter det inte hörde ett ord från landslaget.«

Samans tränare i de tidiga tonåren, Mladen Blagojević, är inte överraskad över utvecklingen, men heller inte över att så många svenska klubbledare ratade talangen. Han menar att det avslöjar en hel del om bristerna i svensk scouting. 

– Den största egenskapen Saman har är spelförståelse och beslutsfattande. Granskar man varje sekvens är det uppenbart att Saman är en fantastisk spelare, men tittar man bara på hur många mål han sätter i krysset kan jag förstå att man inte alltid ser storheten. 

Mladen tar själv på sig en del av skulden. 

– När han kom till FC Malmö var han utpräglat offensiv, gjorde många mål. Så jag flyttade ner honom. Först till offensiv mitt, sedan mittfältare, därefter defensiv mittfältare. För att lära honom ta ansvar och göra mer än sin gubbe. Jag tror och hoppas att det har bidragit till den han är i dag. Samtidigt … ibland har jag funderat över vad som hade hänt om jag bara sagt åt honom att göra det han var bra på. Var hade det kunnat sluta?

Mladen påpekar också att Saman är ett gott exempel på vikten av att ha tålamod som tränare. Saman var sent utvecklad och behövde mer tid än andra. 

– Vi hade spelare som i 13-årsåldern hade bättre fysik än Saman hade som 20-åring. Därför fick man rätta förväntningarna efter det. Vann han duellen? Nej, men han gick in i den. Bra så. 

Han berättar om när FC Malmö en gång skulle möta Malmö FF. Saman ställdes mot Amin Nazari, en av årskullens främsta och mest färdigväxta talanger. Före match kom Saman fram till Mladen: »Räkna hur många dueller jag vinner mot honom i dag.«

– Han vann inte många dueller, men det var några. Och den duellen han vann i 89:e minuten, som inte betydde ett piss för resultatet, den betydde allt för Saman. 

Mladen menar att förmågan att bryta ner sin insats i detaljer går att se än i dag i Samans spel. Varje situation, varje beslut räknas. Och om Saman glömmer finns Mladen där och påminner. Som i mars 2017 när Östersund mötte Trelleborg i Svenska cupen. Mladen, som då tränade division två-klubben Österlen FF, var på väg hem från Småland efter en scoutingresa och stannade till på en pizzeria i någon landsortshåla för att se matchen. Östersund vann med 4–1 efter att Saman fixat en straff och själv satt en stenhård volley rakt upp i nättaket. Efter matchen fick Mladen ett SMS från sin gamla spelare: »Vad tycker du bror?« Mladen svarade: »Gå tillbaka till 22:a minuten och kolla. Hade du inte slarvat med mottagningen hade du satt två i dag.«

– Sedan blev det en kul grej oss emellan under hela 2017, säger Mladen. Jag tjatade hela tiden: »Fokus på 22:a minuten!« Det var ett sätt att säga att man aldrig ska slarva, att man ska hålla fokus på rätt saker. 

När det var dags för returmötet mot Arsenal, nästan ett år efter Trelleborgsmatchen, satt Mladen hemma i TV-soffan och såg Saman spela fram Hosam Aiesh som gjorde 1–1. Knappt en minut senare vann Saman en duell med en glidtackling och serverade Ken Sema som satte 2–1.

– Jag tittade på matchklockan och såg … 22:a minuten! Alltså, jag får gåshud när jag pratar om det. Där hade vi hela året skojat om det och så gör han två assist i 22:a minuten. Efter den matchen skrev jag ett SMS till honom: »Nu lägger vi ner snacket om 22:a minuten!«

Stade de la Licorne i Amiens utkanter är en futuristisk skapelse med välvda glastak över läktare som totalt kan husera 12 000 åskådare. Denna söndag ligger stadion öde. Helgens Ligue 1-matcher är inställda, dels på grund av de gula västarnas protester, dels på grund av ett terrorattentat i Strasbourg. Fransk polis behövs på annan plats än på fotbollsarenor.

Tävlingsmänniskor. Vid skotträningen håller Saman räkningen på att han satt flest bollar. Lagkamraten Emil Krafth replikerar på svenska: »Det är bara för att du har den dåliga målvakten!«

Istället hänvisas Amiens SC:s A-trupp till träning på gräsplanen intill arenan. Saman är tacksam för det. Senaste långsemestern utan en tanke på fotboll ägde rum i december 2016, då han var i Thailand med vänner. En dag efter hemkomsten for han iväg på svenska landslagets januariläger i Abu Dhabi och sedan dess har det varit fullt upp. Matcher i Svenska cupen våren 2017 följdes av Allsvenskan, och när serien tog slut var det dags för gruppspel i Europa League. Eftersom Östersund kvalade sig vidare och laddade för Arsenalmatcher blev det inte mycket ledighet den vintern heller, varpå en ny säsong tog vid. Lagom till sommaruppehållet 2018 for Saman iväg på VM-spel med Iran. De senaste två åren har han avverkat 108 tävlingsmatcher. Och framtiden ser inte mycket lugnare ut. När Ligue 1 tar julledigt efter Amiens bortamöte mot Bordeaux är det dags för Saman att ansluta till landslagsläger, då Iran ska spela Asiatiska mästerskapen. 

Saman har försökt förklara läget för tränaren Christophe Pélissier. För några veckor sedan berättade spelaren att han kände sig trött i kroppen och undrade om det var okej att han drog ner på tempot på träningarna för att istället köra för fullt på matcherna. I nästa match satt han på bänken. När han frågade varför svarade Pélissier: »Ja, du var ju trött.« Först då förstod Saman att tränarens engelska inte var den bästa. Sedan dess har han gnetat på i tysthet. 

»Det känns äntligen som om jag börjar få kontroll över min karriär.«

Så gör han också denna dag. I en försvarsövning på halva planen, i spel åtta mot nio, utmärker sig Saman med det han kan bäst: snabba beslut, få tillslag, alltid i rörelse, ständigt spelbar. Vid väl valda tillfällen går han själv på mål för att ta ett avslut. Tränare Pélissier noterar insatsen och utropar »bien joué, Saman« upprepade gånger. 

På många sätt påminner Samans nya tränare om hans gamla. Precis som Graham Potter gjorde underverk med små medel i Östersund har Pélissier gjort sig ett namn genom att överträffa förväntningarna i mindre klubbar. 2015 lyfte han upp Luzenac – ett lag från en by på 600 invånare i södra Frankrike – från tredje divisionen till Ligue 2. Säsongen därpå gjorde han samma resa – från trean till tvåan – med Amiens, för att direkt nästföljande år leda klubben hela vägen upp i Ligue 1. Med tre avancemang på tre år fick tränaren smeknamnet »Pélissier, le magicien«. Det var inte bara för efternamnet som Graham Potter ofta etiketterades på liknande sätt. Bland annat uttryckte Arsenallegendaren Martin Keown det i ett tweet inför Östersunds möten med hans gamla klubb: »[Graham] borde egentligen kallas Harry Potter för den magi han stått för.«

Medan Saman jagar, täcker och fördelar boll ute på träningsplanen tänker jag på den kärlek han beskrev Potter med när vi talade om tränaren.

– Han är brutalt duktig, sade Saman. Jag tycker uppriktigt synd om alla som inte får ha honom som tränare någon gång i karriären.

Men när jag frågade vad det var som gjorde Potter så bra ryckte Saman bara på axlarna: 

– Jag har fått den frågan så många gånger men har inget svar. Jag förstår att folk undrar, för när jag kollade intervjuer med honom så var han ju skittråkig. Jag frågade honom varför en gång och han sa: »Varför ska jag bjuda på mig själv? Jag har ingenting med journalisterna att göra.« Han var en helt annan person gentemot laget.

Pélissier ser inte heller ut som någon muntergök där han denna dag står med armarna i kors och betraktar träningen i ett råkallt Amiens. Men liksom Potter får han spelarna med sig. Under Amiens historiska första säsong i Ligue 1, 2017/2018, knep laget en trettondeplats trots att man hade den lägsta budgeten i serien. En förklaring till framgångarna är att Pélissier, liksom Potter, visat att han vågar ge spelarna ansvar. När Saman omtumlad efter övergången anlände till klubben fredagen den 24 augusti för att göra sin första träning frågade Pélissier: »Är du mentalt redo?« Saman nickade. Dagen därpå var han med i startelvan mot Reims – och gjorde mål direkt. »Det var ingen chansning, laget behövde dynamiken«, sade Pélissier lugnt efteråt. 

Saman tackade för förtroendet med att göra ännu ett mål mot Lille en dryg vecka senare, samt följa upp med två assist mot Rennes. En månad efter ankomsten till klubben belönades han med priset Månadens spelare av tidningen Courrier Picard. Nästföljande månad tog han hem priset ännu en gång. 

Det är egentligen rätt talande för hur Samans karriär sett ut. När han mött folk som tvivlat och velat har han hämmats och ofta försvunnit i massan, när han istället stött på raka personer som fattar snabba beslut har han överträffat alla förväntningar. Våren 2014 tog Syrianska in honom efter bara en provträning, varpå han slog igenom i Superettan. Hösten 2015 ringde Graham Potter och pratade om att föra Östersund ut i Europa, varpå Saman tvärvände: från att ha velat gå till AIK valde han istället att flytta till Jämtland. När klubbar ryckte i honom sommaren 2018 var han först på besök i spanska Huesca, sedan aktuell för Rennes, men efter mycket velande – orsakat av strulande förhandlingar med Östersund – slutade allt med ännu en tvärvändning i och med den snabba affären med Amiens. 

»Stressen börjar lägga sig lite, men än i dag kan jag känna att jag inte har tagit stegen tillräckligt fort.«

Samma logik präglade landslagsvalet. När Saman var med på svenska landslagets januariturné 2017 kände han sig aldrig riktigt välkommen. Två inhopp, ingen match från start. En annan spelare hade kanske ryckt på axlarna och varit nöjd med att han ändå gjorde ett mål i samband med andra inhoppet, och att förbundskapten Janne Anderssons rådgivare Lasse Lagerbäck lade armen om honom och berömde den »internationella spelstilen«. Men Saman tog petningarna som intäkt för att han inte var vad landslaget sökte. 

– Av alla spelare där var det nog bara jag och Ken [Sema, dåvarande lagkamrat i Östersund] som inte fick spela något från start. Alltså, jag hade ändå gjort tio mål i Allsvenskan. De motiverade den andra petningen med att de behövde »rätt balans«. Jag ville argumentera emot, men de tog det där inför hela gruppen och med en massa journalister i rummet. Så det blev mer: »Här kan jag inte ställa till någon scen.« Känslan var hela tiden att det inte skulle bli så mycket mer och jag var fine med det. De tyckte väl inte att jag var bra nog, helt enkelt. Det förvånade mig inte att jag efter det inte hörde ett ord från landslaget. 

Istället ringde Iran. Månaden före Östersunds möte med Galatasaray, försommaren 2017, hörde först en tysk agent med iranskt påbrå av sig för att han ville se Saman i det iranska landslaget. Sedan ringde spelaren Ashkan Dejagha, som spelat för Tyskland upp till U21-nivå för att sedan välja Irans A-landslag. Han tyckte att Saman skulle fatta samma beslut. Och till sist ringde förbundskapten Carlos Quieroz själv. Inte bara en gång utan efter varje Östersundsmatch. »Bra spelat, precis så vill jag att du ska göra för oss, i den positionen«, upprepade tränaren gång på gång. I augusti gav Saman vika och drog iväg på landslagsläger med Iran i Sydkorea. 

Men historien fick en vändning till. Eftersom papperen inte var i ordning när Saman kom till lägret, och han därmed aldrig officiellt deltog i någon match, hade han fortfarande chans att välja landslag vid hemkomsten. Och nu hörde landslagschefen Lasse Richt av sig för att berätta att Saman var aktuell för Janne Anderssons trupp. 

  Jag tänkte: »Varför vill de ha mig nu? Kanske är det bara för att inte förlora mig. Kanske vill de bara ha chansen att ta ut mig om de måste?« Jag gillade inte den känslan. Sedan kändes det lite fult, för pressen hamnade plötsligt på mig, som om det var jag som till slut valde bort dem. Men så var det ju inte. Jag hade redan gjort mitt val. Att välja en sak och sedan ändra sig … nej, så gör man inte. 

Ute på gräsplanen intill Stade de la Licorne är träningen slut för denna dag. Medan flera av lagkamraterna vandrar in mot omklädningsrummet greppar Saman en boll för avslutsträning. Kroppen må vara sliten efter drygt 100 matcher på två år, men att slarva med extraträningen … nej, så gör man inte. 

 

Porschen krypkör genom Amiens centrala delar. Gråväder, dimma, regn i luften. Amiens, en stad med drygt 130 000 invånare, är ingen stor turistmagnet. Här finns ett Jules Vernes-museum, tack vare att författaren i ett sent skede av livet fick för sig att flytta norrut. Så mycket mer är det inte. 

Men Saman pekar ut de sevärdheter han kan.

– Katedralen! Riktigt fin, faktiskt. 

Strax därefter passerar han ett hundra meter högt torn. Saman berättar att han kollade på en lägenhet uppe på 19:e våningen. Den hyrdes ut som Airbnb-bostad för 2 000 per natt, Saman var sugen på att ta den permanent.

– 60 000 i månaden. Jag sa till lagledaren: »Fixa den, jag vill ha den!« Men de ville inte hyra ut den på det sättet. Dessutom var man tvungen att ta den möblerad. 

Stolthet. Mamma Simin och brodern Sasan pyntar Samans gamla pojkrum med familjens julklapp till Amiensproffset. Sju matchtröjor från viktiga matcher ramas in. »Första målet med Syrianska, första med Östersund, första med Iran …«, förklarar Sasan.

Jag frågar hur han har acklimatiserat sig. Han svarar att det är först nu som han känner sig hemma. Han fick lägenheten så sent som i november och sedan dess har han åkt i skytteltrafik till Ikea för att få den inredd. Brodern Sasan gjorde en storstilad insats när han kom ner och hyrde skåpbil för att få hem möblerna. 

– Det är alltid en omställning  när man flyttar. Jag har inga problem med att bo på hotell, men det är svårt att få in rutinerna som behövs för att göra sitt bästa på plan. I Östersund tränade jag alltid extra på gym på kvällarna, här har det inte blivit någonting, trots att det ligger ett gym mitt över gatan där jag bor. Men nu är allt i ordning, från och med januari har jag ingenting att skylla på längre. 

Jag säger att han trots allt har presterat över förväntan. Få utlandsproffs har haft så bra utdelning som han de första månaderna på nya klubbadressen. Saman skakar på huvudet. 

– Äh, jag stör mig på att kroppen kändes fräsch när jag kom hit, men att jag då hämmades av det högre tempot. För det var stor skillnad! Bättre spelare, snabbare spel, ofta tre matcher i veckan. Nu när jag väl har kommit in i det känns plötsligt kroppen segare, för jag har inte fått någon vila på länge. Det är surt. Jag längtar efter att kunna visa hela min potential. 

När man hör Saman prata om sin fotboll är det lätt att hålla med i mamma Simins beskrivning av honom som pedant. När jag träffade familjen i Oxie berättade hon att hon ofta häpnade över karaktärsdraget. En gång hade hon smugit in på Samans pojkrum för att dammtorka pokalerna – bara för att inse att Saman redan hade gjort det. När sonen kom hem reagerade han direkt: »Vem har varit på mitt rum? Pokalerna står helt fel!«

Lika lätt är det att förstå ungdomstränare Mladens notering att Saman alltid bryter ner sina insatser i enskilda moment. Saman är sällan nöjd. Det finns alltid något att slipa på. 

Jag frågar honom var han har fått självkritiken ifrån. 

– Det där har funnits med ända från början faktiskt. Kanske har det med brorsan att göra, när jag fick vara med honom och hans kompisar och spela på gården som liten fick jag inte göra ett enda misstag, då skickade de iväg mig för att spela med mina jämnåriga och det ville jag ju inte. Varje misstag räknades, jag hatade det. 

Han ler: 

– Än i dag tar ett par misstag hårt på mig. Det handlar inte om att jag inte gör mål eller så, men säg en dålig mottagning eller passning … Alltså, vi kan ha vunnit med 2–0 eller 3–0, men har jag slagit tre felpassningar i matchen så är det inget kul att umgås med mig efteråt. 

Saman parkerar i garaget och går upp till sin nya lägenhet. 155 kvadrat i två plan. Vitmålade väggar. Välstädat. Stora, ljusa ytor. Allt är klart utom »TV-spelsrummet« på övervåningen. Det inköpta väggfästet visade sig vara för klent för den 65 tum stora och 26 kilo tunga skärmen. 

– De lurade mig i affären, säger Saman. De sa att det var det fästet som hörde till TV:n. Slarvigt. Sånt irriterar mig något fruktansvärt. 

Saman öppnar ett skåp där några matchtröjor ligger prydligt hopvikta i en hög. Han lyfter upp en grön målvaktströja med Galatasarays emblem på.

– Musleras, förklarar han. Jag har varit sjukt dålig på att byta till mig tröjor. Av alla de jag mött  är detta den enda jag fått. Inför första Arsenalmatchen hade jag förberett för att få Özils, genom den där tyska agenten som är vän med Özil. »Inga problem, bara säg till honom att det är du.« Så efter matchen, vi hade fått stryk med 3–0 och jag var vansinnig, kände jag bara: »Varför ska jag byta tröja med honom nu?«

Jag frågar om han någonsin tillåter sig att njuta. Här sitter han trots allt i en fin lägenhet, med ett färskt proffskontrakt som löper över fem år, med en meritlista som imponerar, med närhet till en av Europas vackraste metropoler, med en leasad Porsche, med en kultstatus i Iran efter ett landslagsval som gjorde att hans följarskara på Instagram ökade från 5 000 till 300 000 … Visst kunde hans karriär gått än mer spikrakt uppåt, men han har ändå haft en jämn utveckling. Många av de Malmötalanger som var bättre än han som tonåringar spelar ju inte ens fotboll längre. Eller ta Tibor Čiča, hans rival från ungdomsåren, som fick återvända från Cesena och till slut hamnade i Mladens Österlen FF i division två. Parallellt med fotbollen rensade Tibor sill på ett fiskföretag i Simrishamn. 

Saman nickar. 

– Visst, jag har haft framgång hela tiden, jag har tagit rätt trappsteg, jag har tvingats ha tålamod. Stressen börjar lägga sig lite, men än i dag kan jag känna att jag inte har tagit stegen tillräckligt fort. Jag spelade i division ett i tre, fyra år, det hade räckt med två. Och i Superettan – ett och ett halvt år hade varit nog. För jag visade tillräckligt på den tiden. Någon borde ha sett det. Och då hade jag varit här för flera år sedan. 

Han rycker på axlarna. 

– Samtidigt. Det svåra är att ta sig hit, jag vet ju det. Allt är upp till mig nu. Här får jag chansen att varje vecka visa upp mig, och gör jag det kommer jag att komma vidare. Det hänger inte längre på någon klubbledare, agent eller provträning, och det är skönt. Det känns äntligen som om jag börjar få kontroll över min karriär. 

Han ser sig omkring i den gigantiska lägenheten. Inte en pappershög på en enda avställningsyta. Inte ett klädesplagg slarvigt slängt i någon soffa. Och i förrådsutrymmet innanför köket ligger Nespressokapslarna prydligt uppradade, kategoriserade efter smak. 

Jag säger att det där med kontroll tycks vara ett genomgående karaktärsdrag i hans personlighet. Saman ler: 

– Jo … jag gillar den känslan.