Foto: Daniel Nilsson

»Många hoppades nog att jag inte skulle komma tillbaka«

När kvalet började var han inte ens med i truppen. Nu ska Sverige spela VM med Sebastian Larsson som mittfältsmotor. Offside åkte till England för att prata kritik, självbild och uppoffringar med en spelare som har upplevt tre mästerskap – men aldrig känslan av att gå vidare från gruppspelet.

Den som hoppar in i en taxibil i centrala York och säger »the old chocolate factory« till chauffören har det troligen bra ställt. För fem minuter senare, efter att man rattats runt bland de kullerstensgator, grönmossiga broar och färgglada husfasader som tillhör staden som The Sunday Times i våras utsåg till »The best city to live in the UK«, rullar bilen in i ett område som fram till 2005 var en av de största chokladfabrikerna i England, men som i dag är ombyggt till ett lyxlägenhetskomplex med en stramt inredd lobby, där en piccololiknande man i hög hatt artigt säger »Hello, sir« och »Goodbye, madame« till hyresgästerna som kommer och går på det skinande golvet.

Eller så är man bara en journalist som ska träffa Sebastian Larsson. I sådana fall tar man hissen upp till den femte våningen och kliver in i en ljus lägenhet med vidsträckt utsikt över en hästkapplöpningsbana. Leksaker ligger utspridda över golvet. En kvinnoröst ropar »Bissen« och meddelar sekunden senare maken att hon tar med sig döttrarna ut och springer. Sedan sitter man mitt emot en 32-årig fotbollsspelare som bott mer än halva sitt liv i England och som för mindre än ett år sedan tackade nej till ett La Liga-kontrakt med Levante i soldränkta Valencia för att istället bara flytta 15 mil söderut från Newcastle och signera ett ettårskontrakt med Championshipklubben Hull City, som sedan Sebastians beslut mest krigat för sin överlevnad i serien.

När han pekar mot skjutdörrarna som leder ut till den regnfyllda terrassen och påpekar att det varit »katastrofväder« de senaste dagarna trots att det är ett par veckor in i april, är det därför rimligt att fråga om han ändå inte ångrar sig.

Annons

Då kommer den: utläggningen om hur han resonerade förra sommaren. Kontraktet med Sunderland hade löpt ut och det fanns erbjudanden från fler länder än Spanien. Kina var ett alternativ, Saudiarabien ett annat. Championshipklubbar visade intresse. Men Levante lockade mest, och en dag i början av augusti flög han till Spanien med sin agent. En läkarundersökning genomfördes. Det återstod därmed bara att ta beslutet. Efter någon dag hade han tagit det. Det var inte värt det. Riskerna var för stora. Dels hade han två döttrar att tänka på, två tjejer som vuxit upp och trivdes i England. Men framför allt hade han ett landslag att fokusera på. Viljan att testa ett nytt land och en ny liga var inte lika stark som beslutsamheten att återta en startplats i Janne Anderssons landslag. När Hull Citys nya tränare, ryssen Leonid Slutskij, hörde av sig och berättade hur han ville spela Sebastian – i en central roll på mittfältet – skrev han på ettårskontraktet.

Foto: Joel Marklund/Bildbyrån

Samtidigt som han serverar kaffe i köket fortsätter han att förklara bakgrunden till beslutet. Historien har sin början ytterligare ett år tidigare, sommaren 2016. Sebastian hade tagit sig igenom Europamästerskapet med ständig värk. Frustrationen var stor. Länge hade han inte kunnat prestera som han önskat, tillslaget med högerfoten som gett honom så många rubriker under åren var reducerat till medelmåttighet och det hade accentuerats mot Irland, Italien och Belgien. Det gick inte längre. En vecka in på försäsongen med Sunderland opererade han ledbandet i sitt högra knä. För första gången på åtta år stannade han hemma när landslaget någon vecka senare samlades för Janne Anderssons första landskamp. Det skulle ta ytterligare sju månader innan han var med i landslaget igen. Han satt på bänken när Sverige besegrade Vitryssland på Friends Arena i mars, han inledde vid sidan av när Sverige sensationellt vann över Frankrike i juni. Därför var beslutet om hans kommande år så viktigt. Han behövde spela regelbundet som central mittfältare för att bli aktuell för en blågul startplats – han kunde inte ta några chanser. Kontraktet skrevs under med Hull och strax därefter åkte han till Bulgarien för att ännu en gång starta på bänken. Efter en svag insats av landslaget fick han så förtroendet av Janne från start i den efterföljande matchen mot Vitryssland. När förbundskaptenen efter 4–0-segern intervjuades i TV lyfte han oombedd fram en enda spelare: Sebastian Larsson.

Därefter startade Sebastian samtliga kvalmatcher under hösten, och den 13 november, några minuter före elva på kvällen, föll han ner på San Siros gräs under Milanohimlen. När hans lagkamrater sprang runt i vild eufori och hoppade omkring låg han bara kvar med ansiktet ner i marken. Uträknad och stundtals ifrågasatt hade han på bara några månader kommit att symbolisera det nya landslaget. När han reste sig upp och tittade på sina lagkamrater kom tårarna.

 

Det nådde aldrig samma nivå som under Anders Svenssons landslagskarriär. Inga kampanjer från en kvällstidning om att Sebastian Larsson borde petas, inga uppskruvade omröstningar där »svenska folket« visade sitt missnöje med honom. Men i några år låg det ofta där när Sverige spelade, det slentrianmässiga gnället om hans existens i den blågula tröjan. »Vad tillför han egentligen?« Så nyligen som i höstas, efter Sebastians återkomst i startelvan och någon timme efter segern mot Vitryssland, skrev Aftonbladets Patrik Brenning: »Det finns tre saker som gör svenskar riktigt upprörda: folk som tränger sig i kön, kaffe utan påtår och Sebastian Larsson i ett fotbollslandslag.«

Kanske fick han lida för att han var den mesta landslagsspelaren av samtliga under Erik Hamréns fem och ett halvt år som förbundskapten – han deltog i alla tävlingsmatcher utom en. Varje gång landslaget uppträdde som om de blivit instruerade av en känslomänniska snarare än en fotbollstränare hade Sebastian Larsson varit en av elva spelare på planen, om än ibland på en högerbacksposition. När allt fler tappade tålamodet med Hamrén drogs kanske Sebastian med i fallet.

Sebastian Larsson 

FÖDD: 6 juni 1985

KLUBBAR: Arsenal FC 2004–2007, Birmingham City FC (lån) 2006–2007, Birmingham City FC 2007–2011, Sunderland AFC 2011–2017, Hull City AFC 2017–

MERITER: Ligacupmästare med Birmingham 2011.

LANDSKAMPER/MÅL: 98/6

En annan teori är att Sebastian, som lämnade Sverige som 16-åring för Arsenals ungdomsakademi, aldrig haft en allsvensk stödgrupp att luta sig mot när det har blåst. I liknande stunder har en sådan som Ola Toivonen haft många Malmö FF-supportrar på sin sida, precis som Erkan Zengin alltid försvarats av Hammarbyfansen. Det går att argumentera för att John Guidetti, Albin Ekdal och några till inte heller har någon stark allsvensk förankring. Men de är också personer med en annan typ av karisma än Sebastian. Han rör sig inte på sociala medier, pratar sällan i stora rubriker och har ingen skäggväxt som gör att tidningen Café sätter honom på omslaget. Det enda vapnet Sebastian har mot sina skeptiker är hans prestationer på fotbollsplanen. Sex mål på snart 100 landskamper från en mittfältare är inget som tänder gnistor, men den som kikar lite djupare på hur hans klubblagstränare resonerat finner snart ett mönster. Under sina 16 år i England har han haft lika många tränare. Bortser man från Sebastians tonårstid med Arsène Wenger har i princip samtliga tränare satsat på honom med nästan samma övertygelse som Erik Hamrén gjorde. Så vad finns det mer för anledningar som kan förklara skeptikerna?

Hans humör på planen? Domargnället? Landskampen mot Chile på Friends i mars hade några sekunder som ringade in hans påtagliga temperament. Efter att ha hamnat i en duell med Alexis Sánchez nöjde han sig inte förrän han hade skrikit argt i stjärnans ansikte och fått halva det chilenska laget emot sig. Domaren fick sig också en slev. Yvigt, ilsket och en smula över det normala känsloläget för en träningslandskamp. Det har funnits många under landslagsåren som hyllats för sin grinighet. Ljungberg hade pondusen och titlarna i ryggen när han gjorde det, Mellberg kaptensbindeln och Zlatan var Zlatan. Sebastian Larsson var, utanför planen, en lugn kille från Eskilstuna med en blond kalufs som en revisor från Borås lika gärna skulle kunna bära. Det mörkaste i hans personlighet är eventuellt att han lägger en använd snusprilla ovanpå snusdosans lock. Att en sådan person beter sig som han ibland gör på planen passar inte in.

»Jag svävar inte iväg åt något håll. Jag vet när jag inte är bra och då fattar jag att andra inte heller tycker det.«

Så, vad tror han själv? Det regnar fortfarande utanför terrassen när jag frågar.

Annons

– Jag är inte dummare än att jag har förstått att alla inte jublat när de sett mitt namn i en landslagselva. Efter senaste EM och efter min operation hoppades nog många att jag inte skulle komma tillbaka. Jag är inte på Twitter och andra sociala medier, så jag vet inte vad som skrivs där, men man känner av det ändå. Och till viss del förstår jag. Vi var inte tillräckligt bra under EM i Frankrike, och jag startade i samtliga matcher och då måste jag ta på mig en del av våra prestationer. Om jag själv känner att jag inte kom upp i en tillräckligt bra nivå är det bara rimligt att svenska fans känner likadant.

Det måste vara tråkigt och frustrerande? 

– Helt ärligt så påverkar det inte mig. Jag vet att folk har tyckt saker om mig, men en styrka som jag nog haft under min karriär är att jag har en ganska bra bild av hur jag själv presterar. Jag svävar inte iväg åt något håll. Jag vet när jag inte är bra och då fattar jag att andra inte heller tycker det. Jag har också varit med om det andra: att man varit den heta som de flesta vill se. När jag var aktuell för EM-truppen 2008 läste jag en del artiklar och krönikor där väl mer eller mindre majoriteten ville ha med mig. Eftersom jag varit med så länge nu är det bara naturligt att man då och då får symbolisera det gamla, det tråkiga. Jag köper helt och hållet att det är så.

Du låter så förlåtande.

– Man blir van. Så här fungerar fotbollen och det måste man acceptera. Att jag är trygg i mig själv hjälper säkert också. Samtidigt känner jag att jag fått ett uppsving på sistone, under hösten och så. Det är så klart också härligt att känna det.

P 17-landskamp, 2002. »I min första pojklandskamp mötte vi Finland. Jag gjorde både mål och självmål. Något år senare var vi tre från pojklandslaget som fick åka till Arsenal, men det var bara jag som skrev på. Jag tyckte det var så jobbigt att vara hemifrån de första sex månaderna – jag ringde hem och grät. I dag är jag väldigt glad att jag inte gav upp.« Foto: Bildbyrån
Turkiet 2008. Sebastians landslagsdebut. »Jag drog på mig en skada ganska tidigt och det gjorde ont som fan. Jag kände att det inte var ett alternativ att kliva av, så jag bet ihop. I halvtid tog jag av mig dojan och det var svullet som bara den! Men att vika ner sig i debuten fanns inte. Efter matchen fick jag hålla mitt debutanttal. Jag var inte kaxig när jag stod där, det är något som är säkert. Jag tror att jag drog in Anders [Svensson] i något skämt.« Foto: Emil Malmborg/Bildbyrån

När upplevde du att det svängde tillbaka till det positiva igen?

– Personligen betydde träningsmatchen förra våren mot Portugal mycket. Det var min första match under Janne och min första match som central mittfältare. Jag kände att den rollen passade mig perfekt och det var en bra känsla eftersom jag trots allt började om på noll med Janne.

Jag skulle ha sagt att ditt 13 minuter långa inhopp mot Frankrike på Friends i juni var vändningen.

– Det är märkligt när man tänker på det. Man har nästan spelat hundra landskamper och så är det en vanlig rusning som gör skillnaden. För mig var det inget ovanligt, under mina år i Sunderland gjorde jag så titt som tätt: fullföljde en löpning. Ibland bara för att visa lagkamraterna och supportrarna, att få alla att lyfta sig några procent till. Vi var pressade mot Frankrike och vi föll allt längre ner. Känslan var att vi var nöjda med ett kryss när jag blev inbytt. Jag kände att jag skulle bidra med energi och löpvilja. När det blev en rensning från oss och bollen nådde deras mittback började jag pressa. När han sedan spelade hem till Lloris var det bara att fortsätta springa. Tanken var nog bara att köpa några sekunder så att vår backlinje skulle få tid att lyfta ett par meter. Men så valde Lloris att ta en touch och ja … det blev vår räddning. En dålig spark och så var bollen vid mittlinjen och hos Ola [Toivonen]. Att han satte den var en fantastisk prestation, men hade den gått över eller utanför hade ingen pratat om mig. Ibland gäller det att ha lite tur också.

Blir du några procent bättre om du känner den stora massans stöd? 

– Vi har varit bortskämda under alla tre mästerskap som jag har gjort. Det stödet och de uppoffringarna som många svenskar gör för att följa oss gör att det känns ännu tyngre när vi inte presterar som vi borde göra. Att gå ut mot Frankrike i sista matchen i Ukraina 2012, när allt redan var kört, och när man såg alla svenska fans på läktarna … det var tufft. Men jag tror att alla, oavsett vad man tycker om mina prestationer, kan säga att jag alltid ger allt. Det tror jag ingen kan ifrågasätta.

Ditt temperament är däremot ett ämne som är uppe för diskussion då och då. Något händer med dig ute på planen, va?

– Ja, absolut. Jag är en väldigt lugn person utanför planen, inte den som söker konfrontation eller som vill reta folk. Lugn och sansad. I mångt och mycket kan jag tycka att jag också är sådan som fotbollsspelare, men jag förstår din fråga. Jag blir bara så engagerad eftersom det betyder så mycket för mig, kanske ännu mer i landslaget än i mina klubblag. I heta situationer när mycket står på spel vill jag se det som att jag står upp för mig själv och för mitt lag. Det ser lite galet ut ibland, det förstår jag, och jag har fått frågan tidigare. Men jag har aldrig tänkt: »Nu måste jag sluta med det här.« Den dagen jag slutar brinna ute på planen är det dags att göra något annat. När jag hamnar i sådana situationer, även om det bara är i en träningsmatch, vet jag att det finns kvar och det är nog avgörande för mig.

»Det är viktigt att säga att jag aldrig under mina år i landslaget upplevt att gruppdynamiken varit ett problem.«

Hur mår du efter en förlust?

– Det är bättre nu än vad det var förr. När jag var 22, 23 och vi förlorade med Birmingham i Premier League var jag grinig i flera dagar. Ältade saker i evigheter. Det var inte kul för min fru. Vi hade kanske bestämt att vi skulle käka middag med några kompisar dagen efter en match, men jag bara »nej, det ska vi inte alls det«. I dag är jag mycket bättre, åtminstone i klubblagssammanhang. Jag är ingen bra pappa om jag är sur var och varannan dag. Det är ingen hemlighet att jag mestadels spelat i lag som krigat i botten av Premier League och då är förlusterna fler. Samtidigt kommer det alltid en ny match några dagar senare, man har tvingats lära sig att gå vidare. Med landslaget, framför allt när det är mästerskap, är det tyngre. Man är på ett mästerskap i flera veckor tillsammans och sedan är det bara över, man skiljs åt och får inte någon revansch på flera månader. Eller år, om man tänker på nästa mästerskap. Det är jobbigt.

Du hade kunnat undvara dina nära mycket grinighet genom att välja bort bottenfajterna i Premier League mot en klubb med högre vinstprocent i en annan liga.

– Det är många gånger under åren som jag själv tänkt på det här. Men om priset hade varit att lämna Premier League för att gå till ett topplag i en »mindre« liga, har det aldrig varit tillräckligt intressant för mig. Självklart hade det varit kul att vinna fler titlar, men den jag har [Ligacupen med Birmingham 2011] blir kanske ännu mer speciell nu? Jag vet inte, jag har inget att jämföra med. När jag var liten drömde jag om två saker: Premier League och landslaget. Tankarna i somras, när jag valde Hull, var att vi skulle göra en betydligt bättre säsong än vad vi har gjort. Samtidigt har jag spelat mer eller mindre varje match – på det centrala mittfältet, vilket var det jag hade som mål i somras.

EM-biljetten firas efter 3–2 mot Nederländerna, 2011. »Jag hade varit med i EM 2008, men bara gjort ett inhopp i vår förlustmatch mot Spanien och inte deltagit i kvalet till mästerskapet, så den här kvällen var det en ­speciell känsla. Skjortan sticker kanske ut mest, men det var mycket ­stolthet och lättnad. Den matchen var en topp tre-­upplevelse i landslaget.« Foto: Joel Marklund/Bildbyrån
Sverige besegrar Österrike i VM-kvalet, 2013. »Det var ett märkligt kval, å ena sidan kom vår vändning mot Tyskland, å andra sidan var det svårt att vinna även mot så ­kallade ›mindre nationer‹. Men att komma tvåa i gruppen efter Tyskland var nog vad man kunde begära av oss.« Foto: Niklas Larsson/Bildbyrån

Ditt kontrakt med Hull går ut i sommar och det ryktas om Allsvenskan. Hur många år har du kvar? 

– Många, hoppas jag. Jag tycker fortfarande det är roligt att åka till träningar och jag har, ta i trä, en kropp som klarat sig undan skador i princip under hela min karriär. Det är ett nytt landslag och det är minst lika kul att åka till samlingarna nu som för tio år sedan, så jag ser inget slut någonstans. Och jag vet faktiskt inte vad som händer efter säsongen här, jag har inte tagit något beslut och jag tror inte jag kommer att göra det förrän i sommar.

Just nu är det många Hullsupportrar som vill att du ska förlänga ditt kontrakt. 

– Det är kul att vara uppskattad. Vi får se. Jag är helt ärlig när jag säger att jag inte vet vad som kommer att hända. Allsvenskan lockar allt mer för varje år som går, det har inte undgått mig vilket intresse det finns och att kvaliteten gått upp stadigt de senaste åren. För varje år som går blir det allt viktigare att familjen får vara med i beslutsfattandet. Det måste vara bra för fler än mig nu.

 

Under våren ryktas det om både Djurgårdens IF och AIK för Sebastian samtidigt som Hull City hoppar mellan vinster och förluster. Han har fått ännu en ny tränare: Slutskij, som var Rysslands förbundskapten under EM 2016, fick sparken i december och under den nye tränaren Nigel Adkins har spelet stabiliserats. Med drygt en månad kvar av säsongen är Championshipkontraktet mer eller mindre säkrat.

Ett annat lag i ligan är Millwall FC, och där har tongångarna varit annorlunda. Med tränaren Neil Harris har Londonklubben avancerat uppåt under säsongen och befinner sig under mina dagar i York på en play off-plats till Premier League. När han intervjuas av Henry Winter på The Times får han frågan vad som är hemligheten bakom den osannolika säsongen – budgetmässigt ska Millwall vara en klubb i botten av tabellen. »Bra sammanhållning«, är Harris enkla svar. »Vi trivs med varandra och spelarna förstår att vi måste agera som ett lag om vi ska vinna matcher«, är det lite mer utvecklande svaret.

»Det är naivt att tro att en sådan superstjärna som Zlatan ska behandlas på exakt samma sätt som vi andra.«

Samma, till synes lite väl enkla, framgångsförklaring användes i höstas om Sveriges överraskande VM-biljett. Efter playoffsegern mot Italien stod de blågula landslagsspelarna på kö och sade samma sak: skrällen hängde visserligen ihop med Janne Anderssons tydliga instruktioner – alla visste exakt vad de skulle göra ute på planen – men kvalhösten hade inte varit möjlig om de inte haft en sådan »unik sammanhållning«. När jag i vintras pratade med Pontus Jansson sade han att han har längtat till landslagssamlingarna för att de är en så »grym grupp«. Och då har ändå Leedsförsvararen rest till landskamperna med vetskapen att han bara får spela om en annan mittback är skadad. De reportrar som punktmarkerat Anderssons landslag har också talat om en öppenhet som symboliserat harmoni.

Så gjorde Zlatan två mål för Los Angeles Galaxy i sin premiär i MLS och ordet »gruppdynamik« var på allas läppar. Hur skulle Janne Andersson agera om Zlatan nådde fullständig matchform och visade sig vara intresserad av en återkomst till det landslag som han lämnade efter EM 2016? Kunde Zlatan, med allt som ingår i hela deluxepaketet, förstöra det som kanske blivit Sveriges farligaste vapen: sammanhållningen?

Solna, 2013. Playoffförlust mot Portugal till VM. »Mot Portugal var det frustrerande, vi hade några halvlägen i ­första matchen, men så gjorde Ronaldo 1–0 i slutet. Jag hade själv en ­hyfsad chans, tror jag. Vi ledde med 2–1 i returen i Stockholm, men så satte Ronaldo två snabba och det var kört. Jävligt tungt!« Foto: Carl Sandin/Bildbyrån

När Sebastians äldsta dotter Nellie hör namnet »Zlatan« rusar hon i väg och kommer tillbaka med två inramade foton. I en hjärtformad ram syns Zlatan. Och hennes pappa. De firar Zlatans mål mot Österrike i VM-kvalet 2013. I ett litet hjärta, alltså. Sebastian skrattar.

– Alltså, det där … Först och främst – det är inget foto som vi har framme! Jag fick det av min lagkamrat i Sunderland, Jack Rodwell, när vi skulle byta julklappar med varandra inom laget. Det var väl hans sätt att försöka vara rolig. Och nu när jag sitter här och tvingas förklara det, så får man väl ge honom att det var en lyckad present.

Annons

Han skakar på huvudet.

– Om vi ska prata om gruppdynamik går det inte att säga något annat än att det är superviktigt. Alla som sysslar med lagidrott på hög nivå vet att gruppens sammansättning kan vara avgörande. Hur man är mot varandra, hur individer fungerar tillsammans i ett kollektiv. Så är det bara. Däremot är det viktigt att säga att jag aldrig under mina år i landslaget upplevt att gruppdynamiken varit ett problem. Det har funnits grupperingar, men inte på ett sätt som skadat laget. Det har funnits perioder då det varit dålig stämning gentemot medierna av olika anledningar.

Vad tänker du då på?

– Det är ingen hemlighet att det inte var jättebra mot slutet med Erik. Jag tycker att vi som sysslar med fotboll på den här nivån måste förstå hur journalistiken fungerar. De flesta göra bara sitt jobb och de gör det bra. Men man måste också förstå vår sida, att man vill skydda sin grupp. »Ger man sig på« oss vill vi försvara oss. Det blir lite smågnabb, men det måste man ta. Så då slöt vi oss nog en del inom gruppen och var inte lika bjussiga. Andra gånger har vi kanske känt att det varit för mycket fokus på Zlatan, för hans skull framför allt, och då har det också blivit lite slutet från vår sida. Det var inte alltid skitkul att svara på samma frågor om honom hela tiden. Janne har dock varit väldigt tydlig: vi ska alltid visa respekt och öppenhet mot medierna. Vi får se hur det blir den dagen det börjar blåsa lite, det är lätt att vara öppen när allt flyter på.

»Det bara blir så. Försvinner en viktig spelare hittar man i bästa fall nya lösningar som väger upp det man förlorat.«

Tillbaka till gruppdynamiken, du var inne på något. 

– Det finns så mycket i det begreppet. Ska alla behandlas lika? Nej, det går inte. Det är naivt att tro att en sådan superstjärna som Zlatan ska behandlas på exakt samma sätt som vi andra. Det är så mycket press på honom, så många saker som händer, att han måste få särbehandling. Och det har vi andra alltid varit fine med, det har aldrig varit någon fråga.

Men du håller med om att sammanhållningen inom landslaget är något speciellt just nu?

– Ja, så är det. Det kanske är en större mix nu än tidigare, alla kan verkligen umgås med alla. Janne har hela tiden »gruppen« som ledstjärna. Vi har ständigt varit medvetna om att vi inte kan spela hur som helst, vi vet våra begränsningar och vi vet vad som gör oss slagkraftiga. Det är ett enormt hårt jobb hela tiden, inte bara från dem som startar utan från hela truppen och ledarteamet. När man ser bilder från minuterna efter matchen i Milano i vintras ser man att alla firar på ungefär samma sätt, det är samma minspel oavsett om man spelat i samtliga kvalmatcher eller om man mest suttit på bänken. Det säger mycket.

Och sammanhållningen kan inte riskeras om Zlatan kommer tillbaka?

– Det både hoppas och tror jag inte. Vi är så medvetna om vad som gjorde att vi tog oss till VM och vad som krävs för att vi ska lyckas där. Jag tycker dock att många glömmer bort en sak: det är inte bara att säga att vi fått den här stämningen i truppen för att Zlatan inte är med. Det var en helt ny start. Zlatan, »Isak« och Kim [Källström] slutade samtidigt, Erik [Hamrén] likaså. Det blev en helt ny grupp, helt nya förutsättningar där rutinerade nyckelpersoner försvann och en ny grupp personer skulle försöka hitta en ny väg, tillsammans. Jag förstår att sammanhållningen lyfts fram, men ibland sker bara saker naturligt. Det handlar inte om att spelare inte tog eget ansvar tidigare, det bara blir så. Jag har sett det i alla lag jag spelat i. Försvinner en bärande spelare hittar man i bästa fall nya lösningar som väger upp det man har förlorat.

Köpenhamn, 2015. Sverige vinner EM-playoffmötet mot Danmark. »Medierna hade varit rätt kritiska under kvalet och till viss del fanns det något där, det var ganska knackigt. Micke [Lustig] delade väl ut en känga till en del reportrar direkt efter matchen? Att nå EM efter att ha vunnit ›slaget om Norden‹ var mäktigt oavsett och den kvällen ligger absolut på topplistan över mina landskampsminnen.« Foto: Andreas L Eriksson/Bildbyrån
Toulouse, 2016. Sverige förlorar mot Italien i EM. »Just den bilden är frustration. Att vi får stryk i slutet av matchen är symboliskt för hela slutspelet – vi fick inte till det poängmässigt. De första 60 minuterna mot Irland i ­öppningsmatchen var katastrof. Italienmatchen var en bättre ­prestation, vi släppte inte till många chanser, men ­skapade kanske inte heller så mycket framåt. Vi ska ha en straff när de drar »Granen« i tröjan. Så är det bara.« Foto: Daniel Nilsson

Efter öppningsmatchen mot Irland i EM 2016 var du besviken och sa att »det kändes som om vi bara skickade upp bollen till Zlatan och hoppades att han skulle lösa det«. 

– Ja, så kändes det. Och där tog vi andra för lite ansvar för våra egna prestationer, och den faran finns alltid där om man har en spelare som är den bästa vi haft genom tiderna. Det var inte hans fel att det blev så. Det krävs att man är ännu starkare som grupp än vad vi var då för att man inte ska hamna i en sådan situation. Och det tror jag vi är nu. Jag tycker att vår egen säsong här i Hull är talande för hur viktig sammanhållningen är. Många spelare kom hit i somras med förhoppningar om att vi skulle göra en bra säsong, men tidigt gick saker fel. Resultaten kom inte och plötsligt var vi i andra änden av tabellen. Många lag hade kanske fortsatt rasa utför, men det fanns något i vår sammansättning som gjorde att vi reste oss. Resultaten började komma. Och nu i efterhand tror jag det handlar mer om det här än om individuella prestationer.

»Jag är i alla fall med på listan över frisparks­skyttar igen, det var jag inte under mina första landskamper med Janne.«

Hur mycket ansvar tycker du Erik Hamrén ska ta för att det ofta blev »skicka upp bollen till Zlatan«-fotboll? 

– Inte så mycket. Det var inte som så att hans taktik inför en match handlade om det på något sätt. Det är däremot naturligt att man i pressade situationer, när taktiken inte fungerar, faller in i det sättet att spela. Man vet att han kan göra saker som få andra om han bara får bollen … Men Jannes och ledarteamets stora styrka är tydligheten. Vi vet precis vad som måste göras om vi ska nå resultat. Jag har spelat i olika konstellationer på mittfältet, men det skiljer sig väldigt lite just eftersom vi inte ändrar spelsystem beroende på vilka som spelar. Det är en trygghet som Janne fått in i laget. Oavsett om jag spelar med Albin [Ekdal], Jakob [Johansson] eller Gustav [Svensson] är det i princip samma jobb jag ska göra, det finns inget utrymme att fladdra iväg när man spelar med två centrala mittfältare.

Vem tillåter dig att fladdra i väg mest? 

– Med Jakob var det ganska exakt 50/50 i offensiv och defensiv fördelning. Med Albin fick jag kanske ta 60/40 i defensiv favör, medan det kanske är tvärtom med Gustav. Små, små skillnader.

Stockholm, 2017. Sverige–Vitryssland, första landskampen under Janne Andersson. »Sverige fick en bra start direkt under Janne, och för mig som missade det första halvåret var det bara att börja om från noll. Det var märkligt att sitta hemma och titta på landslaget efter att i princip ha varit med på alla samlingar de senaste åren. Jag insåg hur mycket landslaget betydde för mig när jag inte kunde vara med.« Foto: Andreas L Eriksson/Bildbyrån

En fördel för dig personligen när Zlatan inte är med är att du återigen är aktuell för att ta frisparkar.

– Ja, men nu har Forsberg tagit de flesta. Jag är i alla fall med på listan över frisparksskyttar igen, det var jag inte under mina första landskamper med Janne.

Det borde vara en liten tagg i sidan med tanke på att du under några år ansågs vara vassast i Premier League på frisparkar.  

– Jag noterade ju att jag inte var uppsatt, men att kalla det för en tagg är att överdriva. Jag vet när mina frisparkar är farliga, det ska inte vara de som är på kraft. Jag har den självkännedomen. När Zlatan var med var det en tydlig hierarki: ville han ta den så tog han den. Och det ville han i princip alltid. Ibland gick jag fram och »anmälde mitt intresse«, som det kallas. Det är faktiskt inte många frisparkar jag tagit på mina nu 98 landskamper. Kanske sex, sju stycken.

 

Efter Sebastians A-landslagsdebut i februari 2008, en träningsmatch i Istanbul mot Turkiet som också blev Marcus Bergs debut, skrev Aftonbladets utsände Simon Bank att den 22-årige yttermittfältaren var »kvällens man« och att han spelade som om han hade »hundra landskamper bakom sig«. »Klok, lugn, trygg, positionssäker och begåvad med bollen. Viktig när laget tröttnade.« Tio år senare, efter landskampen mot Chile, formulerade Bank sig som om han klippt ut sitt gamla omdöme och klistrat in det i sin nya krönika. Det var samma gamla vanliga insats. Inget spektakulärt, men stabilt, smart, lojalt och pålitligt. Som handen i handsken i Janne Anderssons landslag. Något som Lasse Lagerbäck uppskattade redan 2008.

När vi återigen sitter i hans kök, efter att han återvänt från ett träningspass med Hull, frågar jag vad han saknar för kvaliteter från den 22-årige Sebastian Larsson.

– Snabbheten. Jag var ingen speedkula då heller, men jag var stark i djupledslöpningarna, att skära in från min högerkant. Det jag saknade i snabbhet kompenserade jag med tajmningen, jag lärde mig det ganska tidigt. Jag hade en ungdomstränare i Arsenal som ofta sa: »Kolla på Ljungberg och gör som han!« Det gjorde jag. Annars är det väl målen som jag saknar, de kommer inte lika ofta.

Stockholm, 2017. Jakob Johansson har precis gjort 1–0 mot Italien i första playoffmatchen. »Vi hade en bra känsla inför mötet, vi var tydliga underdogs och hamnade direkt rätt. Efter matcherna mot Frankrike visste vi att vi kunde rå på de bästa lagen. Jag vill minnas att vi bestämde oss för att tidigt sätta oss i respekt, att de skulle se att vi inte vek ner oss och föll djupt. När vi firar där på bilden sitter Ola [Toivonen] och gör något slags pingvindans.« Foto: Daniel Nilsson

Med mindre än 24 timmar kvar till morgondagens match mot Sheffield Wednesday har förberedelserna så smått börjat. Resten av dagen ska vara lugn. Mycket vatten, en rejäl måltid senare ikväll och sedan de nio timmar sömn som han alltid vill ha före en matchdag. För någon vecka sedan var han avstängd för sitt tionde gula kort, men mot Wednesday lär det bli som så ofta den här säsongen: 90 minuter i den defensiva rollen på mittfältet. Samma dag säger tränaren Adkins att han gärna vill att klubben erbjuder svensken ett nytt kontrakt, så viktig är han för laget. Både på och utanför planen. I en intervju med Hull Daily Mail lyfter britten fram svenskens ledaregenskaper och professionalitet. Vi kommer in på just det senare och Sebastian berättar att han häromdagen lyssnade på sin kompis Jonas Olsson i Olof Lundhs podcast. Han blev extra intresserad när Olsson berättade om sin syn på begreppet »talang« och vad det är som krävs för att man ska bli långvarig i den europeiska toppfotbollen.

– Jag kom på mig själv med att sitta och nicka när jag lyssnade på Jonas, säger han. Det uppenbara med talang är att man är teknisk, bra på att trixa, dribbla och skjuta. Men för mig är talang minst lika mycket att man har förmågan att vara professionell och hängiven. Inte bara i perioder, utan hela tiden. Varje dag. Man måste tidigt inse att man måste offra saker om man ska nå toppen – och för att stanna kvar där. Jag har kanske haft tur som haft det i mig på något sätt från ung ålder, men det handlar också om att bestämma sig. Det är inget som bara kommer gratis.

Hur är det med nerverna, kan du fortfarande bli nervös inför en match? 

– Inte nervös, det är mer anspänning. Eller, i returen i Milano mot Italien var det inte så lugnt. Man visste att det var så mycket som stod på spel. 90 minuter från ett VM … Den dagen var en enda lång pina tills vi fick värma upp. Ingen glädje alls, det var en ny känsla faktiskt. Jag och »Granen« umgicks hela dagen. Vi satt och lirade kort, fyrmanswhist, med två ledare. Timme efter timme. Varken han eller jag ville gå till våra hotellrum för att vila, jag hade nog kunnat försöka slumra i tio timmar utan att lyckas.

»Allt blir så mycket enklare om man tar en trea i den första matchen. Man har roligare på hotellet, alla är gladare.«

Hur tänker du när du står i spelartunneln och det på andra sidan är elva spelare som spelar i klubbar som ingen i ditt eget lag är i närheten av att vara aktuell för? 

– Jag är van från mina år i Sunderland och Birmingham. Man stod där på Old Trafford och … ja, man visste förutsättningarna. Det gällde såklart att vi alla kom upp till hundra procent för att ha en möjlighet, precis som det var mot Italien och Frankrike i kvalet. Men det finns något kittlande i det och jag tror att den känslan passar vårt landslag ganska bra nu. Man vet också som spelare, när man är underdogen, att det är värre att ha pressen på sig som favorit. Någonstans fanns det en fiaskorisk i bakhuvudet på de italienska spelarna och det borde också en del tyska spelare känna i sommar.

Du är den ende i VM-truppen som spelat i tre mästerskap. Vad kommer du att trycka på när ni förbereder er inför öppningsmatchen mot Sydkorea?  

– Att vi måste vara på topp till den första matchen. Mot Ukraina [1–2] i EM 2012 och mot Irland [1–1] 2016 kom vi av olika anledningar inte upp på en nivå som räckte. Jag tror det är helt avgörande om vi ska lyckas i sommar. Allt blir så mycket enklare om man tar en trea i den första matchen. Man har roligare på hotellet, alla är gladare, sammanhållningen bättre.

Varför misslyckades ni i de två senaste mästerskapens öppningsmatcher?

– Jag kan inte klaga på uppladdningen i något av fallen. Vi har bott bra, haft bra träningar. Det är nog bara ett kollektivt ansvar som vi har misslyckats med. Vi måste kanske bli bättre på att hantera allt runtomkring, den här bubblan som vi byggs in i. Även om vi inte skulle få resultatet som vi önskar är det viktigt att vi åtminstone kan känna oss nöjda med vår prestation, att sätta den direkt genom hela laget. Jag och Granen får vara tydliga med det i sommar, så är det. Det ska vi fan inte åka på den här gången.

Milano, 2017. Sverige är klart för VM. »Det var bara en sådan lättnad. Och extrem glädje. Jag har inget minne av att vi kramades, det är någon minut där som är helt borta. När jag reste mig upp från gräset efter ett tag kom Granen mot mig. Då kom tårarna, det blev så starkt. Det var så mycket som föll på plats den där kvällen: vägen tillbaka till lands­laget, vår insats över 180 minuter mot Italien, tröttheten. Det är den finaste stunden i min karriär.« Foto: Joel Marklund/Bildbyrån

Eftermiddagen övergår i tidig kväll i York. De gråa molnen har lättat och solen letar sig in i den gamla chokladfabrikens stora fönsterpartier. Vi sitter i köket och pratar om Sveriges chanser i sommar, om gruppmotståndarna. När Sebastian Larsson följde VM-lottningen på sin mobiltelefon i Hulls spelarbuss knöt han vid ett tillfälle näven när han under den röriga tillställningen trodde att Sverige fått Panama i sin grupp. Men på ett sätt blev det ändå som Sebastian ville: ett »riktigt VM« med motståndare från tre olika världsdelar. På ett annat sätt: svårt. Tyskland var kanske den tuffaste motståndaren Sverige kunde få. Med ett par månaders distans konstaterar han att Sverige, Mexiko och Sydkorea nog ändå är tre lag som alla känner att de har goda chanser att avancera.

Efter två dagar i hans lägenhet och många timmars prat blir det än en gång tydligt hur mycket landslaget betyder för Sebastian Larsson.

För en utomstående kan det framstå som om han gjorde en uppoffring när han valde bort möjligheterna som hade kommit med en flytt till Levante. 32 år gammal och med något år kvar ute i Europa hade en annan sol, en annan kultur och chansen att få spela i världens bästa liga lockat de flesta. Men för Sebastian Larsson handlade det mer om belöning. Att få spela för landslaget var det finaste han visste, det var en känsla som han älskat sedan premiären i Istanbul 2008.

Han berättar om när han var liten och satt med sin familj i TV-soffan och tittade på VM, känslorna och minnena av att ett helt land kunde stå stilla en varm sommardag för att ett fotbollslag spelade en match. Det fanns något magiskt i det som han ännu inte – efter 98 A-landskamper, tre EM och ett proffsliv i England – slutat fantisera om. Och nu är det snart dags. Men först ska han förlora med sitt Hull mot Sheffield Wednesday med 1–0.