Foto: Daniel Nilsson

»Många hoppades nog att jag inte skulle komma tillbaka«

När kvalet började var han inte ens med i truppen. Nu ska Sverige spela VM med Sebastian Larsson som mittfältsmotor. Offside åkte till England för att prata kritik, självbild och uppoffringar med en spelare som har upplevt tre mästerskap – men aldrig känslan av att gå vidare från gruppspelet.

Den som hoppar in i en taxibil i centrala York och säger »the old chocolate factory« till chauffören har det troligen bra ställt. För fem minuter senare, efter att man rattats runt bland de kullerstensgator, grönmossiga broar och färgglada husfasader som tillhör staden som The Sunday Times i våras utsåg till »The best city to live in the UK«, rullar bilen in i ett område som fram till 2005 var en av de största chokladfabrikerna i England, men som i dag är ombyggt till ett lyxlägenhetskomplex med en stramt inredd lobby, där en piccololiknande man i hög hatt artigt säger »Hello, sir« och »Goodbye, madame« till hyresgästerna som kommer och går på det skinande golvet.

Eller så är man bara en journalist som ska träffa Sebastian Larsson. I sådana fall tar man hissen upp till den femte våningen och kliver in i en ljus lägenhet med vidsträckt utsikt över en hästkapplöpningsbana. Leksaker ligger utspridda över golvet. En kvinnoröst ropar »Bissen« och meddelar sekunden senare maken att hon tar med sig döttrarna ut och springer. Sedan sitter man mitt emot en 32-årig fotbollsspelare som bott mer än halva sitt liv i England och som för mindre än ett år sedan tackade nej till ett La Liga-kontrakt med Levante i soldränkta Valencia för att istället bara flytta 15 mil söderut från Newcastle och signera ett ettårskontrakt med Championshipklubben Hull City, som sedan Sebastians beslut mest krigat för sin överlevnad i serien.

Annons

När han pekar mot skjutdörrarna som leder ut till den regnfyllda terrassen och påpekar att det varit »katastrofväder« de senaste dagarna trots att det är ett par veckor in i april, är det därför rimligt att fråga om han ändå inte ångrar sig.

Då kommer den: utläggningen om hur han resonerade förra sommaren. Kontraktet med Sunderland hade löpt ut och det fanns erbjudanden från fler länder än Spanien. Kina var ett alternativ, Saudiarabien ett annat. Championshipklubbar visade intresse. Men Levante lockade mest, och en dag i början av augusti flög han till Spanien med sin agent. En läkarundersökning genomfördes. Det återstod därmed bara att ta beslutet. Efter någon dag hade han tagit det. Det var inte värt det. Riskerna var för stora. Dels hade han två döttrar att tänka på, två tjejer som vuxit upp och trivdes i England. Men framför allt hade han ett landslag att fokusera på. Viljan att testa ett nytt land och en ny liga var inte lika stark som beslutsamheten att återta en startplats i Janne Anderssons landslag. När Hull Citys nya tränare, ryssen Leonid Slutskij, hörde av sig och berättade hur han ville spela Sebastian – i en central roll på mittfältet – skrev han på ettårskontraktet.

Foto: Joel Marklund/Bildbyrån

Samtidigt som han serverar kaffe i köket fortsätter han att förklara bakgrunden till beslutet. Historien har sin början ytterligare ett år tidigare, sommaren 2016. Sebastian hade tagit sig igenom Europamästerskapet med ständig värk. Frustrationen var stor. Länge hade han inte kunnat prestera som han önskat, tillslaget med högerfoten som gett honom så många rubriker under åren var reducerat till medelmåttighet och det hade accentuerats mot Irland, Italien och Belgien. Det gick inte längre. En vecka in på försäsongen med Sunderland opererade han ledbandet i sitt högra knä. För första gången på åtta år stannade han hemma när landslaget någon vecka senare samlades för Janne Anderssons första landskamp. Det skulle ta ytterligare sju månader innan han var med i landslaget igen. Han satt på bänken när Sverige besegrade Vitryssland på Friends Arena i mars, han inledde vid sidan av när Sverige sensationellt vann över Frankrike i juni. Därför var beslutet om hans kommande år så viktigt. Han behövde spela regelbundet som central mittfältare för att bli aktuell för en blågul startplats – han kunde inte ta några chanser. Kontraktet skrevs under med Hull och strax därefter åkte han till Bulgarien för att ännu en gång starta på bänken. Efter en svag insats av landslaget fick han så förtroendet av Janne från start i den efterföljande matchen mot Vitryssland. När förbundskaptenen efter 4–0-segern intervjuades i TV lyfte han oombedd fram en enda spelare: Sebastian Larsson.

Därefter startade Sebastian samtliga kvalmatcher under hösten, och den 13 november, några minuter före elva på kvällen, föll han ner på San Siros gräs under Milanohimlen. När hans lagkamrater sprang runt i vild eufori och hoppade omkring låg han bara kvar med ansiktet ner i marken. Uträknad och stundtals ifrågasatt hade han på bara några månader kommit att symbolisera det nya landslaget. När han reste sig upp och tittade på sina lagkamrater kom tårarna.

 


Vi beklagar, men du har gått in i väggen. Dessbättre är det bara en betalvägg.

Merparten av vårt material är öppet bara för våra prenumeranter (som gör det möjligt för oss att existera). Nu hoppas vi på dig också!

Som prenumerant får du:

  • Sveriges mest prisbelönta magasin i brevlådan varannan månad.
  • Fri tillgång till alla nummer digitalt samt färska artiklar som bara publiceras på hemsidan.
  • Fri bindningstid.

Dessutom får du rabatt i vår webbshop och inbjudningar till releasekvällar samt förhandsvisningar av både film och teater.

Klart jag ska bli prenumerant!

Fakturaprenumerant?

Klicka här för att aktivera ditt konto

För dig som redan är prenumerant är det bara att logga in och botanisera i vårt digitala arkiv.

Glömt lösenord?