När Sveriges mest eftertraktade tonåring började få proffsanbud för några månader sedan, tyckte hela hans omgivning att han borde stanna och utveckla i lugn och ro. Själv var Ken Fagerberg övertygad om att det var dags – han ville ta nästa steg fotbollsmässigt och han ville bort från ett liv som inte alltid gått åt rätt håll.
– Men Ken, när vi satt här i september och pratade om ditt projektarbete var du jättepeppad. Du tyckte ju det skulle bli så roligt att skriva om dopning.
Gymnasielärare Jenny Olsson väntar på ett svar. Det blir knäpptyst i källarlokalen. Luften är dålig och temperaturen låg. Ken stirrar på pappret med fyra månader gamla anteckningar på.
– Mmm. Jag vet i fan vad som hände.
– Har du fått något gjort överhuvudtaget?
Ken skruvar sig i sin stol och lägger bort stiftpennan som han har lånat av sin lärare.
– Nä. Jag har tänkt lite på det och så. Det har varit mycket med fotbollen, du vet. Men jag kan la fixa ett sånt här arbete på en vecka?
– En vecka? Nä du, Ken. Man ska jobba med sitt projektarbete hela sista läsåret.
– Jaha. Men då får jag väl IG?
Det blir tyst igen. Det är mitten på januari 2008. För Jenny Olsson är det en av de första veckorna på vårterminen. För Ken Fagerberg är det en av de sista veckorna innan transferfönstret stänger.
– Hur långt ska ett sånt här arbete vara egentligen? frågar Ken.
– Tjugo sidor ungefär, säger Jenny.
– Tjugo? Då måste du mena med framsida och så va?
Jenny skrattar.
– Jo, det är väl så.
Ken skriver i sitt block: »20 sidor med framsida, baksida och bilder«.
– Jag tycker du ska börja fundera på syftet med arbetet. Varför vill du skriva om dopning?
Ken tycker om Jenny, att hon är »soft«. Jenny har gett Ken många chanser. Men han gillar inte att han alltid får sitta själv med henne. Han kan aldrig slappa utan att hon märker det.
– Det är intressant och så … att se vad som händer med kroppen. Han den där skidåkaren Mühlegg var rolig. Han var som en robot. Såg du?
– Nä. Men okej, du vill se vad som händer med kroppen hos idrottsmän som dopar sig. Det är bra. Hur får du tag på information om dopning då?
– Nätet.
– Okej, internet. Det är bra. Och mer?
Ken trummar med pennan i blocket.
– Jag kan la snacka med några gubbar som dopat sig.
Jenny höjer ögonbrynen.
– Jaha … och hur får du tag på några såna då?
– Nä, det är lugnt. Jag har några polare som tryckt piller. Hemma på Hisingen, barndomspolare, du vet.
– Det låter ju intressant. Skriv ner det så du inte glömmer det. Men vad ska du fråga dem om då?
– Nä, varför de vill bli biffiga liksom. Jag tycker det är konstigt att man gör så mot sin kropp. Du Jenny, jag ska åka på träningsläger om några veckor. Och sen börjar säsongen. Är det säkert att jag hinner med? För om jag ändå får IG pallar jag inte.
– Du får kämpa på nu de sista månaderna. Jag vet ju att du tycker det har varit jobbigt att inte veta vad som händer. Med alla rykten som uppstått på senaste tiden.
Jenny har varit Kens lärare i snart tre år. När hon började undervisa Ken var han som vilken elev
som helst. Han tränade fotboll med Örgrytes juniorer på kvällarna och var på lektioner med klassen på dagarna. Men nu, när Ken tränar två gånger om dagen, får han enskild undervisning för att hinna med. Jenny har märkt att Ken har tappat motivationen. Att hans tankar är någon annanstans.
– Ja, det är lite segt, säger Ken.
– Men nu verkar det väl som att du stannar här i Göteborg? Och då är det väl lika bra att du försöker
i skolan också?
– Mmm.
Efter drygt fyrtio minuter i den trånga källarlokalen, som ligger så långt ner och så långt in man kan komma på Katrinelunds gymnasium i Göteborg, slår Ken ihop sitt kollegieblock. Han undrar hur han ska hinna med allt. Arbetet om konflikten i Mellanöstern släpar också efter. Å andra sidan; om han blir proffs, slipper han tänka på saken överhuvudtaget.
Ken tar upp mobilen när han går ut från skolan. Han knappar iväg ett SMS till sin bror.
– Brorsan är skyldig mig 1 500 spänn. Han kan allt om dopning. Han spelade amerikansk fotboll i USA på college och berättade att minst var tredje höll på med dopning. Han får fan fixa det här.
Ken Fagerberg var två år gammal när han såg sin första match med Örgryte, från en barnvagn. Pappa Göran, en av klubbens mest lojala supportrar, sa till sina vänner i klacken att när hans son blev stor, då skulle han minsann spela i Öis.
Som sexåring började Ken spela fotboll i kvartersklubben på Hisingen, Lindholmens BK, med pappa Göran som tränare. Han vägrade spela någon annanstans än i anfallet, något Göran fick allt svårare att argumentera mot. Ken öste in mål och med åren blev två saker tydliga: Ken Fagerberg hade ett osvikligt målsinne – och ett fruktansvärt humör. När laget var på väg mot en förlust kunde Ken stå i omklädningsrummet i halvtid och skälla ut sina lagkamrater så han blev blå i ansiktet, bara för att de inte passade honom tillräckligt mycket. När förlusten var ett faktum vägrade han tvärtom att prata överhuvudtaget. Redan som knattespelare blev han utvisad ett par gånger, en gång efter att ha sparkat en domare på smalbenen.
Det mesta i Görans och Kens liv har handlat om fotboll, och om Öis. Det har blivit deras sätt att umgås. När Ken var mindre, gick far och son alltid ut och tränade avslut så fort Göran kom hem. Det spelade ingen roll om det regnade, Ken gav sig inte förrän det hade blivit så mörkt att han inte längre såg bollen. Göran minns att grannarna stod i köksfönstren, »jag fick reda på att de tyckte vi var dumma i huvudet«.
På helgerna tittade de på Uno Kryss Due tillsammans. Ken sa till sin pappa att när han blev stor, skulle han först spela i Öis A-lag, sedan i Italien, helst i Milan.
Tolv år gammal bytte Ken klubb. Efter första matchen i Öis bad han sin mamma, som bodde ett par hundra meter från Göran, att måla pojkrummet i Örgrytes rödblåa färger. Ken blev en mer och mer fanatisk supporter. Han blev också en allt bättre fotbollsspelare. Han kände att han hade kommit ett steg närmare drömmen.
Men han hade fortfarande ett helvetes humör.
När Ken var 15 år var både hans kapacitet och hans humör välkända bland motståndarna. I en match mot Alafors gick mittbacken hårt åt Ken från start. Efter tio minuter hade Ken fått tre smällar på hälsenorna. Efter den fjärde fick han nog. När backen låg ner efter en glidtackling, markerade Ken en spark mot hans huvud, en spark som oavsiktligt träffade. Det blev tumult på planen och domaren gav Ken rött kort. Han insåg att han hade gjort bort sig och sprang mot omklädningsrummet. Ikapp sprang mittbackens mamma.
»Din jävla sketunge. Vad håller du på med?«, skrek mamman.
Ken vände sig om och försökte förklara vad som hade hänt. Samtidigt kom Göran gåendes från parkeringen efter att ha missat inledningen av matchen.
»Vad fan är det som händer?« frågade Göran.
Mamman gormade något ohörbart, varpå Göran sa:
»Nu får du ta och lugna ner dig, kärring.«
»Du, jag ska se till så att din son blir avstängd från alla fotbollsplaner i Sverige.«
En månad senare fick Göran ett brev från polisen. Ken var åtalad för grov misshandel, och dömdes till samtal med socialsekreterare i sex månader. Örgryte kompletterade med en månads avstängning och Svenska fotbollförbundet stängde av honom från matcher under fyra månader.
Ken tränade på egen hand, med Göran och med polarna från Hisingen. Men han mådde inte bra. Samtalen med socialsekreteraren kändes förnedrande. Och när han fick spela matcher för Öis igen, kände han sig bortglömd. Spelare efter spelare lyftes upp i U-truppen. Ken själv – som gjorde flest mål och var starkast av alla – blev kvar.
Flera år senare åkte Göran som vanligt ut till Öisgården från sitt arbete som lagerarbetare för att hinna se de sista minuterna av träningen. Göran hade nu också börjat irritera sig på sin klubb, han var besviken över hur de behandlade hans son. Ken behövde spela med bättre killar för att utvecklas. De senaste veckorna hade det gått så långt att far och son Fagerberg börjat prata om att Ken kanske skulle bli tvungen att lämna Öis.
I bilen på väg hem efter träningen tog Göran upp diskussionen med sin son. Häcken, som tränade ett stenkast från lägenheten hemma på Hisingen, erbjöd ett lärlingskontrakt. Göran ville höra vad Ken tyckte om det.
»Det behöver vi inte tänka på längre, farsan. Skit i Häcken. Janne (Carlsson, tränare i Öis) drog in mig på kontoret efter träningen i dag. Han sa att jag skulle börja träna med A-laget.«
»Va fan säger du?«
»Jo, jag är uppflyttad direkt till A-truppen.«
Göran var tvungen att svänga ut i vägrenen. Han stängde av motorn och sänkte volymen på bilstereon.
»Herregud. Du driver inte med mig nu, va?«
Ken såg hur hans pappa blev glansig i ögonen.
»Nä, pappa. Det är sant.«
Två månader senare gjorde Ken sitt första A-lagsmål när Örgryte mötte Gais i en försäsongsmatch. På träningslägret i Portugal strax därefter gjorde han två mål som inhoppare mot Sporting Lissabon. Efter matchen kom Sportings sportchef fram till Janne Carlsson och frågade vem den kraftfulla anfallaren var. Sportchefen bad också om faxnumret till Öis
ordförande. I omklädningsrummet efteråt skällde veteranerna Magnus Källander och Dick Last ut Janne Carlsson och undrade hur han hade tänkt när han inte hade flyttat upp Ken tidigare. Dick Last tänkte att förutom när Zlatan spelade i Malmö FF, hade han aldrig sett en liknande talang. Även om den här killen påminde betydligt mer om Wayne Rooney.
Hemma i lägenheten på Hisingen funderar Ken på allt som har hänt, att allt gått så snabbt. För drygt ett år sedan stod han på läktaren och förtvivlade när hans hjältar åkte ur Allsvenskan. Nu är han plötsligt Örgrytes största tillgång, föreningen har just tackat nej till ett anbud från danska Midtjylland på närmare åtta miljoner kronor. Och hans egen dröm – att en gång få spela i Öis A-lag – har redan förvandlats till en dröm om att få komma därifrån. Ken har sagt till Öis ledning att han vill lämna klubben, men nu tycker han att det verkar som de inte står fast vid löftet att släppa honom om någon klubb är villig betala mer än 800 000 euro.
– När jag själv stod och gapade i klacken tyckte jag att Öis alltid släppte sina spelare alldeles för billigt. Men nu känns det som att klubben sätter stopp för min utveckling. Vad händer om vi inte går upp nästa år? Som det ser ut är jag inte så säker på att vi gör det. Jag kan inte fortsätta spela i Superettan om jag ska nå de mål som jag har satt upp.
Ken halvligger i sin nyinköpta soffa. Hyresettan är på 43 kvadratmeter och är Kens första egna lägenhet. Han berättar stolt att han köpt »rubb och stubb« på egen hand. Bredvid honom sitter Felicia, eller »bruden«, som Ken kallar flickvännen. På 42-tummaren rullar DVD:n från Kens debutmatch mot Degerfors i Superettan. Jag ber honom klicka fram till den 81:a minuten.
– Det var en riktigt fin boll jag fick där alltså. Jag minns inte riktigt hur det gick till. Allt känns flummigt nu. Men jag tror nog att jag blundade och drog till bara, säger Ken utan att släppa blicken från TV:n.
Skottet gick in i burgaveln och innebar 2-1 till Öis. Ken skrattar när han ser hur han firar sitt mål.
– Jag blev helt tokig. Kolla på mig!
Ken springer allt vad han kan ut mot publiken.
– Det stod någon gubbe där i publiken som jag sprang fram och kramade. Jag hade ingen aning vem han var.
Göran stod några rader högre upp men sprang snabbt ner och gav Ken en kyss i pannan.
– Han sa till mig att det var det stoltaste ögonblicket i hans liv. Farsan är sån. Sentimental. Det är inte jag.
Ken hade redan innan matchen bestämt att han skulle springa bort till fansen och fira med dem om han gjorde mål. Det var en dröm som hade vuxit fram under alla de år som han själv stått på läktaren. Många av supportrarna är också Kens polare. Jag frågar hur de reagerade när Ken meddelade klubbledningen att han ville lämna.
– Äh, man vet ju hur man är som supporter, man tänker rätt enkelt. Och nu har jag sagt till dem att Öis inte vill släppa mig. Några tycker la det är bra att jag stannar. Men mina bästa polare fattar ju hur jag tänker. Jag kan inte tänka på Öis bästa alltid. Det handlar faktiskt om mig själv den här gången.
Han kan å andra sidan inte tänka sig vilken klubb som helst. Först att höra av sig efter Kens inledande framfart i Superettan var IFK Göteborg. Efter försäljningen av Marcus Berg till holländska Groningen ringde IFK:s sportchef, Håkan Mild, till Kens agenter, Patrick Mörk och Jesper Norberg. Mild ville veta om Ken kunde tänka sig att byta klubb. Kens svar var att han visst kunde tänka sig att byta till en allsvensk klubb, men att han hellre slutade spela fotboll än spelade för ärkerivalen IFK Göteborg. En månad senare lade italienska Udinese ett bud på 4,9 miljoner kronor – Kens spontana reaktion var att han ville ta chansen. Även om det inte var Milan så var det tillräckligt nära pojkdrömmen om Serie A. Öis begärde drygt sju miljoner från italienarna, vilket de inte var beredda att betala.
Totalt gjorde Ken tolv mål i Superettan under sin första säsong i Örgrytes A-lag. Han blev därmed lagets bästa målskytt. Målen gjorde att han blev uttagen till sin första landskamp. Det blev fem mål på fem matcher i P18-landslaget innan han helt nyligen blev uttagen till U21-landslaget, där nästan alla lagkamrater är två år äldre.
Ken lyfter från soffan och hämtar äppeljuice från kylen. Juicen har han fått från Göran, precis som nästan all annan mat som ligger i kylen och frysen. Ken berättar att han nyss hört att Findus fiskgratäng fick högsta betyg i Göteborgs-Postens test av fryst mat.
– Jag käkar ju bara fryst mat hemma, och ibland har klubben sagt till mig att jag måste äta bättre. Men där fick jag bevisat att fiskgratängen är nyttig också, inte bara god.
Göran kör truck på ett stort matlager. När någon tappar en pall med dryck eller mat får personalen köpa produkterna till rabatterat pris. Juicen som Ken dricker kostade en krona. Ibland misstänker Ken att hans pappa tappar pallar avsiktligt, speciellt när det ligger entrecote på gafflarna.
Onsdagar är Kens enda lediga dag. Men som vanligt har han inte kunnat hålla sig lugn; han har nyss kommit hem från ett pass inomhusfotboll med årskursen under på skolan. Den här gången ringde han tränaren Janne Carlsson och frågade om lov i förväg.
– Förra gången blev det liv, säger Ken.
Ken tränar ofta på egen hand. Precis som när han var liten nöter han ofta avslut på en närliggande plan. Minst ett par gånger i veckan med polaren Mohammed blir det. Det är så han har skaffat sig målkänsla, tror han.
Ken tar en klunk äppeljuice:
– Det ska se likadant ut oavsett var jag siktar. Ser man på de stora anfallarna – Inzaghi, Toni, Del Piero… – så är de grymma på det. Men det är svårt, riktigt svårt. Det känns ändå som att jag hela tiden blir bättre på det.
Jag berättar för Ken att jag har pratat med Dick Last om just hans avslut.
– Höll han med?
– Han sa att i vanliga fall brukar han lära sig var hans lagkamrater siktar. Att man kan se det på hur motståndaren vinklar kroppen och foten. Men han sa att du var omöjlig.
Ken tittar på Felicia och ler.
– Sa han det? Han är rolig, Dick. Det är viktigt att träna extra om man vill utvecklas.
– Ken är inte klok, säger Felicia. Ibland när vi är hemma och kollar på TV kan han slänga upp mig på sina axlar och göra armhävningar.
Jag frågar hur han hinner med skolan, hur det går med projektarbetet.
– Nä, det går segt. Men man vet aldrig, transferfönstret stänger inte förrän den sista januari.
Felicia slår honom på benet.
– Jag brukar tjata på Ken att han måste göra sina läxor. Han har blivit så slapp det senaste halvåret. Men jag fattar ju att han är trött och så, han tränar ju jättemycket.
Innerst inne gillar Ken att Felicia tjatar på honom. Han vet att han behöver henne. För han har lätt att ta fel beslut, det vet han. Men ibland blir det jobbigt. Det är inte bara läxläsandet som hon har tjatat om. Felicia har också sagt att om han vill fortsätta vara tillsammans med henne, så vill hon inte att han ska umgås med några av sina barndomspolare.
– Om inte du hade fotbollen hade du varit en buse, säger Felicia. Det vet jag.
Ken blir tyst i några sekunder, innan han säger:
– I höstas ringde en barndomspolare mig. Jag hade inte snackat med honom på ett tag så jag undrade vad han ville. Han ville bara fråga om jag skulle med och slåss mot några huliganer. Jag sa till honom att han inte var riktigt klok.
Felicia smeker Kens snaggade skalle.
– Jag har hållit på med mycket skit; slagsmål och sånt, fortsätter Ken. Många av mina polare har det gått riktigt snett för. Droger, organiserade gäng och sån skit. Det funkar ju inte för mig, och det fattar jag.
Ken berättar att en av dem som han växte upp med, nyligen åkte in för narkotikabrott.
– Det är ju inte så att jag hade blivit kompis med dem i dag. Jag hänger ju inte med dem på stan och så. Inte längre. Är jag med dem så softar vi bara, typ kollar film. Men jag har vuxit upp med dem och det är ändå mina polare. Hur hade det varit om jag hade sagt upp kontakten med dem helt och hållet? Jag fattar ju vad folk menar när de är på mig. Öis har tjatat mycket genom åren. De har försökt att uppfostra mig. Fotbollen har gjort att jag inte blivit som jag hade kunnat bli. Och det är la bra.
Januarivinden piskar i träden runt Öis-gården. Det är förmiddagsträning på konstgräset och Janne Carlsson försöker få sina spelare att öka tempot.
– Gubbar, kom igen. Mer press, mer intensitet. Upp i ryggen bara! Fem minuter till paus.
Ken Fagerberg tar emot en boll på bröstet, lägger ner den och tittar upp. Han ser Boyd Mwila komma i djupet och klackar fram bollen – en tunnel mellan benen på försvararen. Mwila skjuter utanför men några i laget jublar ändå åt Kens framspelning. Janne Carlsson ropar:
– Gubbar, vi samlas snabbt.
Spelarna ställer sig i en cirkel runt sin tränare. Flåsande andedräkter skapar ett moln ovanför deras mössklädda huvuden. Janne förklarar att det som Ken gjorde precis, inte är rätt.
– En sån framspelning funkar en gång på tio. Hade Ken däremot slagit ut bollen på kanten, då är det ett spel som går hem nio gånger av tio. Vi måste spela enkelt. Hela tiden. Kom igen killar!
Ken nickar och joggar därifrån. Spelet fortsätter. Två minuter senare skjuter Ken in träningens sista mål. Avslutet är avigt och målvakten slänger sig åt fel håll.
Janne Carlsson tror att Ken kan bli den stora anfallaren som han själv hoppas bli. Han har alla egenskaper, menar Carlsson:
– Få spelare är starkare än Ken, det vågar jag säga. Han har också den där sjuka viljan, den som nästan är idiotisk. Häromdagen sprang vi upp och ner för en backe. När de andra inte orkade längre fortsatte bara Ken. Rent fysiskt är han mogen för spel i vilken liga som helst. Däremot har han mycket kvar att lära sig taktiskt: att ta rätt beslut, jobba för laget och bli hetare i straffområdet. Och så måste han bli vuxen som människa. Ta nästa steg.
Janne Carlsson har märkt en förändring hos Ken. Sedan andra klubbar började visa intresse för honom, tycker Carlsson att han blivit annorlunda.
– Om Ken var svår att komma in på skinnet tidigare, så har det blivit ännu svårare det senaste halvåret. Åtminstone för mig. Han har blivit mer hemlig. Kanske är det just för att han håller på att bli vuxen? Jag hoppas det är så. Det är nog svårt för Ken att gå från inget till allt på så kort tid.
– Det har kanske varit lite för mycket turbulens i Kens liv, han är ett klassiskt problembarn. Och då menar jag inte familjemässigt. Bättre pappa än Göran får man leta efter. Det är mer vilka personer han har omgett sig med, vänner som kanske inte alltid varit så bra för honom. Det är hans barndomskompisar det handlar om och jag förstår ju om Ken inte bara vill säga upp kontakten med dem. Men det känns som han själv har insett att han måste välja nu.
När Ken får höra vad hans tränare sagt, nickar han. Det känns som att hans liv har stått och vägt det senaste halvåret. Han har gjort succé på fotbollsplanen, samtidigt har skolbetygen gått från ett genomsnitt kring VG till IG-varning i flera ämnen. Och runt omkring honom ser han hur barndomsbus håller på att förvandlas till ungdomskriminalitet. Hans möjligheter inom fotbollen har ökat snabbt, men de verkar krympa ihop lika snabbt på alla andra håll.
Och så är det den där energin han har i kroppen. Han vet att den måste ut någonstans.
– Ibland tänker jag på vad som händer om jag blir skadad. Vad ska jag då göra? Jag har en polare som var Sveriges mest lovande fotbollsspelare som 15-åring men som fick lägga av med fotbollen efter problem med sitt knä. Nu är han med i gäng och håller på med skit.
– I somras, när allt gick så bra för mig, var jag ute och festade lite för mycket. Jag tänkte mig inte alltid för, allt gick så snabbt. En kväll sänkte jag lite för många kalla och kom bakfull till träningen. Då petade Janne mig från truppen. Det var la då som jag började fatta.
Vi sitter på Kens favorithak, Restaurang Florens på Hisingen, ett par hundra meter från Kens lägenhet. Förutom ett äldre par i hörnet, finns det tre ensamma män med varsin öl framför sig i lokalen. Från högtalarna hörs Eros Ramazzotti. När Ken ska äta något annat än fryst mat, går han nästan alltid hit. Potatisgratängen med entrecote för 99 spänn är grym, berättar han. Florens är också Görans stamkrog. Hit går han ibland på helgerna, men Ken fattar inte varför. Han har aldrig sett några brudar på stället.
Det har nästan gått ett halvår sedan jag träffade Ken för första gången. Då bodde han inneboende hos en polare i centrala Göteborg. Ken berättade att han ville prova att bo själv några månader och sa att det blev lite trångt i Görans enrummare. Men snart blev killen som han delade lägenheten med – en IFK Göteborg-supporter – avstängd från hemmalagets matcher i två år efter att ha sprungit runt med en brinnande flagga i derbyt mot Gais. När Ken fick reda på vad som hade hänt flyttade han ut.
– Det höll ju inte, det fattar jag. Och egentligen trivdes jag aldrig riktigt i stan. Här ute på Hisingen är det mycket bättre. Nu kan jag bara gå ett par hundra meter till planen och lira fotboll med Mohammed och de andra polarna. Det är mycket softare.
– Jag förstår ju vad Öis menar med att jag måste välja. Samtidigt vägrar de släppa mig till någon annan klubb. Om det nu är så farligt att jag håller kontakt med polarna som jag växte upp med, då borde det la bara vara bra för mig om jag flyttade från Göteborg? Självklart handlar det om pengar, även om några i klubben säger att de inte tycker jag är mogen för att flytta utomlands. Jag behöver komma bort, det märker jag.
– Men det verkar som om danskarna inte ger sig. Kanske kommer de att lägga ett nytt bud. Fan, hoppas bara att Öis inte jobbar sig.
Vi lämnar Florens. Ken pratar igen om hur mycket han gillar Hisingen. I media beskrivs Kens uppväxtkvarter som Västsveriges mest kriminella, med ständiga uppgörelser mellan Hells Angels, Original Gangsters och Bandidos. I kiosken där Ken handlade godis när han var liten, blev en man ihjälskjuten i fjol. Men nu bor Ken och Göran i lugnare kvarter, och Ken säger att han aldrig skulle göra sig av med lägenheten även om han blir utlandsproffs.
Ken säger också att han vill lyckas som fotbollsspelare av två anledningar; för att fotboll är hans enda riktiga intresse och för att han vill tjäna pengar. För pengarna vill han hjälpa sin familj att få det bättre. Han vill att de ska kunna »softa mer«. Och så vill han köpa en fet bil, även om han inte har körkort än.
Från Örgryte får han 18 000 kronor i månaden. En hyfsad lön för att spela i Superettan och en bra lön för en 19-åring. Men en dålig lön i jämförelse med summorna hos Udinese eller FC Midtjylland.
– Farsan har ju egentligen ett sketjobb, ett riktigt knegarjobb. Ändå har han jobbat där i tjugo år. Det är väl ett soft jobb och så, mycket tjöt med gubbarna och hyfsat med pröjs. Men han tycker väl inte det är så jäkla roligt. Så om jag blir proffs utomlands får farsan hänga med.
Ken slänger av sig sina skor i Görans trånga tambur. Ovanpå nyckelskåpet står ett kort med Kens handstil lutat mot väggen: »Du är världens bästa farsa«. Under spegeln, på en dammig byrå, står två små pokaler som Ken har gett till Göran. Båda är från ungdomsturneringar där Ken har vunnit skytteligan.
Göran Fagerbergs lägenhet ligger 250 meter från Kens och är en exakt kopia: 43 kvadratmeter stor,
på nedersta våningen, identisk planlösning. Säng, soffa och TV står på samma ställe – bara modellerna skiljer. Och så är det mer välstädat hos Ken.
Ken faller ner i Görans soffa och börjar trycka i sig After Eight. På soffbordet ligger en tjock klippbok som Göran börjar bläddra i. Hans arbetskamrater brukar tipsa honom om artiklar som handlar om Ken. Varenda en åker in i klippboken.
– När man kollar på allt som har skrivits om Ken det senaste året märker man att det har varit ett bra år för Ken, säger Göran. Tänk för ett år sedan, Ken, då var den nästan tom.
Ken nickar och släpper ut en ny After Eight ur dess svarta kuvert.
Ken och Göran är bästa polare. Det har de alltid varit. I ett par år delade de Görans lägenhet. Göran sov i köket, Ken i vardagsrummet. Göran är också polare med Kens gamla kompisar.
– De är goa grabbar allihopa egentligen. Visst har det varit lite strul periodvis, men jag har aldrig varit orolig för Ken. Han har ju hela tiden haft fotbollen att fokusera på. Och egentligen är det bara en gång som Ken gjort bort sig, och det var väl den där sparken mot Alafors.
– Och när jag pissade i skon också, farsan, säger Ken och skrattar.
– Jaa, den glömde jag bort. Men du var ju så liten då. Och det var ju bara på skämt, även om inte alla tyckte det då.
När Ken var 14 år gammal tryckte hans lagkamrat i Öis ner en banan i hans sko. Några dagar senare, under ett träningspass, sprang Ken in i omklädningsrummet och pissade i kompisens sko. Kompisen skrattade mest åt grejen, däremot uppskattade inte Öis pojkstrecket lika mycket. Ken blev avstängd några veckor.
– Det var ju helt sjukt gjort av mig, säger Ken. Men va fan, jag var 14 bast. Det kändes la kul då.
Ken berättar att han tycker det har varit skönt att farsan aldrig har ballat ur för att han umgåtts med sina polare. Att tjötet från Öis har räckt.
– Jo, men jag har varit lugn bara för att du har varit så duktig på fotboll. Hade du inte varit det, hade jag varit mer orolig.
Göran hämtar kaffe.
– Du vill la ha juice Ken, ropar han från köket.
Om Ken hade gått till Udinese i höstas hade Göran flyttat med. Däremot tror han inte att han följer med om det blir något med FC Midtjylland.
– Nä, där tror jag du klarar dig själv. Men i Italien, med sin kultur och sitt språk, då tror jag du hade fått det jobbigare. Och det hade varit fan så mycket roligare för mig i goa Italien än i en liten by i Danmark, säger Göran och skrattar.
– Ken har alltid varit väldigt annorlunda jämfört med andra i sin ålder. Han är fortfarande ute och tränar avslut med Mohammed, det visar bara vilken vilja han har att lyckas. Du är lite tjurig av dig.
– Vadå tjurig?
– Ja men, så att du inte lyssnar på alla. Som med Janne ibland, när han säger att du ska jobba hem hela tiden i defensiven.
– Jo, det är klart.
– Jag brukar säga till Ken att kolla på Zlatan. Tror du han hade blivit så bra om han alltid hade lyssnat på sina tränare?
Ken skrattar.
– Men farsan, nu får du lugna ner dig. Zlatan är ju en världsspelare.
– Du kommer väl ihåg när vi satt och kollade på italiensk fotboll när du var liten? Då sa du att du
en dag skulle spela i Öis A-lag. Och sedan i Milan. Fortsätter du bara som du börjat ska du se att du kommer få chansen att spela där också. Sånt känner man som farsa.
– Gör man? frågar Ken.
– Ja, det gör man, säger Göran.
Tio dagar senare pratar jag med Ken i telefon. Han berättar att han börjar bli allt mer besviken på Öis. Han tycker inte att de lyssnar på honom när han säger att han vill bort. En morgon när han vaknade var han så förbannad att han stannade hemma från en träning. Det har han aldrig gjort tidigare. Men det är inte bara det. Ken har blivit kallad av polisen. Han är inte anklagad för något själv, men polisen undrar om han vet något om en misshandel utanför en krog i höstas. Han säger återigen att sådant här inte funkar längre. Att han är rädd att all skit omkring honom gör att hans karriär tar skada.
– Är det sant? Det som står i tidningen?
Ken känner en knack i ryggen och vänder sig yrvaket om i kabinen. Klockan är inte mer än 06.45. Flyget förbereder sig för avgång. Bakom honom sitter en man i slips och kostym, med Göteborgs-Posten i famnen.
– Ja, det är det, svarar Ken. Jag är på väg dit för att skriva på kontraktet nu.
– Jaja, lycka till då. Vi kommer att sakna dig i Öis, Ken.
Ken tror knappt själv att det är sant. Från det att Öis ordförande Lars Ranäng ringde, till det att han nu sitter på flyget till Herning på Jylland, har det bara gått 18 timmar. FC Midtjylland höjde budet – dagen innan transferfönstret stängde – till 1,2 miljoner euro inklusive en vidareförsäljningsklausul på 25 procent. Ville Ken lämna, sa Ranäng, så var det okej för Örgryte.
Tolv timmar efter flighten från Landvetter är vi tillbaka på svensk mark, på Harrys i centrala Malmö. Ken är både trött och har ont i magen, han har haft magknip hela dagen och tror att det beror på att han varit så nervös. Han beställer in en hamburgare och en öl. Egentligen vill Ken bara åka hem till Göran och Felicia, men det går inte. Han ska flyga vidare till Portugal och debuten med U21-landslaget.
Runt handleden har han en silverlänk som jag inte sett tidigare.
– Jag fick den av bruden innan jag åkte till Danmark. Hon är kanske rädd att jag ska glömma henne.
Det står »Din Felicia« ingraverat och datumet då de blev tillsammans.
– Allt har känts så jävla bra i dag. Klubben verkar vara grym, riktigt proffsig. De var schyssta när vi förhandlade om min lön, sa att de skulle betala min lägenhet och tyckte att jag skulle hoppa av plugget. Nu slipper jag det där skolprojektet, säger Ken och skrattar.
Han blir snabbt allvarlig igen.
– Men en sak känns jobbig. Vad fan ska bruden göra i Danmark? Hon vill plugga i höst. Hon är jätteglad för min skull, hon vet ju att detta är min dröm. Men hon tycker att det är jobbigt också. Det tänkte jag inte på.
Ken tar sig över magen. Värken börjar försvinna.
– Fan, jag kommer att sakna Göteborg. Jag tänkte på det när jag flög tillbaka i eftermiddags. Det kommer kännas skumt att inte spela i Öis längre. Konstigt för farsan att inte jag spelar där längre. Jag lämnar allt. Polarna, farsan, Öis. Bruden. Och så ska jag bo helt ensam i en liten by i Danmark. Det har gått så sjukt snabbt.
Jag frågar om han känner sig osäker.
– Nä, inte så. Jag har ju alltid pratat om det här, att flytta utomlands och bli proffs på riktigt. Och jag vet att det är bra för mig att komma ifrån all skit. Nu får det fan räcka. Det är kanske bra för mig att vara ensam ett tag. Jag får vara inställd på att ha tråkigt. Hur många bor det i Herning egentligen?
– 80 000 kanske, svarar jag.
– Mmm. Och i Göteborg?
– Cirka 900 000 med förorter och så.
Ken blir tyst.
– Fy fan. Nä, jag måste lösa så att hon vill flytta med. Så fort hon tagit studenten får hon flytta. Jag får la köpa lite fina presenter till henne.
Ken berättar att han har fyrdubblat sin lön. Jag frågar vad han ska göra med alla pengarna.
– Förutom saker till bruden ska jag hjälpa farsan med deg. Kanske tar jag med honom till Italien och kollar på fotboll, det har vi pratat om länge.
Ken tar bara ett par klunkar på sin öl. Han vill fira, men inte för mycket. Han måste vara pigg dagen efter, på sin första U21-samling.
– Och så ska jag pensionsspara. Sånt får man la göra nu när man blivit vuxen.