Vad hände med Peter Antoine?

Han var den gapiga fotbollsfräsaren som svor sig fram genom matcher och TV-sändningar – för att ­därefter övergå till att kränga »scheissebillig« ­elektronik. Sedan blev det tyst.

Upprepade skall bryter stillheten på Vitsippevägen i blekingska Hällevik. Blandrashunden Ture uppskattar inte oväntade besök. Så fort främmande fotsteg rör sig över den grusbelagda uppfarten skuttar han ut ur tegelvillans vidöppna ytterdörr och gläfser hotfullt. Från altanen ropar en röst med tysk brytning:

– Han gillar bara tjejer!

Rastlös. Peter saknar de långa promenaderna vid Hanöbukten med Åsa och Ture. »Förr kunde jag bada också, nu sitter jag bara som ett arsle hemma i fåtöljen.«

Peter Antoine hänger inte med i Tures tempo längre. Hans 73-åriga kropp är sargad och behöver hjälp med att ta sig fram över gruset. Ett bandage sitter hårt lindat runt höger vad, och foten är nedstoppad i en bastant specialsko med mjuk dämpning. Med framåtlutad överkropp stödjer han högerarmen mot en krycka, samtidigt som hustrun Åsa hjälper honom med balansen på den andra sidan. De har varit gifta i 51 år och sedan Peter fick problem med foten skjutsar Åsa honom dit han ska. Numera blir det mest den kilometerlånga sträckan mellan hemmet och Strandträffen, en restaurang som ligger i anslutning till Mjällbys hemmaplan. Mer har han inte ork för.

Annons

Det är i mitten av september, men Peter bär shorts. Det skulle han ha gjort om det var december också, så länge det inte snöar. Han är inte riktigt klok, tycker Åsa, men hon har vant sig och slutat ifrågasätta sin mans klädval. På överkroppen sitter en röd jacka med Assyriskas emblem tryckt över bröstet. Ett givet val den här dagen, anser Peter som snart ska bege sig till Strandvallen för att se Mjällbys division ett-match mot Landskrona.

– Den kommer att reta många, säger han och flinar.

Han viker försiktigt in sin kropp i bilens framsäte medan Åsa hämtar rullstolen. Den behöver han för längre transportsträckor, som de hundra meterna mellan Strandträffen och Strandvallen.

– Har du med dig värktabletterna? frågar Åsa.

Peter viftar med en svart necessär som han håller ett stadigt grepp om. Det här blir hans tredje match för säsongen. De tidigare två orkade han inte se klart. Under det senaste året har varenda rörelse varit ansträngande, han har haft ont i foten och mest residerat hemma i TV-fåtöljen. Ibland har han ändå tagit sig till Strandträffen när Mjällby spelat, precis som förr. Han uppskattar att ta några öl med sina Mjällbykompisar. När de sedan går till matchen brukar Peter sitta kvar en stund tills Åsa kommer och hämtar hem honom.

Men i dag tänker han också se på fotboll och för att kunna ladda ordentligt vill han vara på restaurangen två timmar före avspark. När han linkar in genom entrédörren med sin krycka får han genast syn på ett bekant ansikte bakom bardisken.

– Vad kul att se dig, ditt söta lilla helvete!

Servitrisen skrattar. Peter slår sig ner vid bordet närmast baren och gör sin beställning.

– Det vanliga, tack.

»Det vanliga« består av en flaska Åbro och en tvåa Jack Daniels. Medan den första klunken rinner ner genom strupen nickar han mot Strandträffens parkering med mörk blick. Det var där eländet började. Före Mjällbys hemmamatch mot Syrianska för två år sedan fastnade han med högerfoten i bildörren. Benet bröts på tre ställen och operationen var komplicerad. Efter fortsatta problem tvingades han till ytterligare operationer, och i vintras fick han veta att foten var rutten ända in i skelettet. Nu har benrötan spridit sig från foten upp till smalbenet.

– Det är tur att jag inte har träffat läkaren som opererade mig, säger Peter. Han skulle få stryk faktiskt.

En av Landskronasupportrarna kommer fram till hans bord och hälsar. Peter pekar på klubbmärket på supporterns jacka och börjar retas.

– Vad är det för märke? Jag känner inte igen det.

– Du har fått stryk mot dem många gånger.

Peter skrattar hånfullt.

Annons

– Mot Landskrona? Tillåt mig småle.

Supportern påminner om hösten 2001, då hans Landskrona slog Peters Assyriska med 3–0.

– Jag säger som vanligt: vi blev bortdömda. Jävla domarjävel!

Efter ett par minuters käbblande blir Peter plötsligt allvarlig.

– En sak kan jag säga: Landskrona är en bra klubb. Det står jag för.

– Och du är en mycket bra tränare, Peter.

När supportern lämnar bordet muttrar Peter att »riktiga« supportrar alltid tar upp resultat från förr när de argumenterar. Han får ofta höra om sina gamla förluster.

– Men det är bara idioter som skäller på mig. De flesta vet vad jag har presterat och att jag kan fotboll.

Med en dryg timme till avspark börjar det bli mer livligt på restaurangen. Flera av gästerna hälsar på Peter och ger honom uppmuntrande ord. När ett tjugotal ungdomar i träningsoveraller ramlar in genom dörren höjs ljudnivån drastiskt. De har precis spelat match och pratar i mun på varandra. Peter skakar på huvudet och himlar med ögonen. Han gillar inte att behöva höja rösten när han pratar. Han berättar om hur han under en träningsmatch mot Nottingham Forest bad en grupp sjungande engelsmän att hålla käften, men hinner inte avsluta anekdoten förrän två medelålders män knackar honom på axeln.

Minnesvärd. Efter att han tog sin tränarlicens i Köln på 70-talet ledde Peter 16 svenska lag och engagerade sig ofta i klubbarnas ungdomslag. »Har man haft Peter som tränare glömmer man honom inte«, säger hans gamla pojklagsspelare Joakim Hultgren.

– Känner du igen mig, Peter? undrar den ene. Det är Joakim Hultgren, din gamla ungdomsspelare.

– Är det du, Jocke? Det var helvete … vad du har förändrats, pojk.

– Vet du vem jag är, då? frågar den andre.

– Jag känner igen ditt ansikte.

– Du hade mig i tre år från att jag var tio. Mats …

– Sandström! Du var ett struligt litet helvete. Men vad kul att se er. Varför kommer ni hit? Ska ni hetsa nu?

Mats berättar att hans son precis har mött Mjällby i en juniorlagsmatch. Han och Joakim hade Peter som pojklagstränare i Karlshamnsklubben Högadals IS i början av 80-talet. Sedan dess har de bara sett Peter i TV-rutan. De berättar om sina liv och Peter om sitt. Efter ett tag visar han sitt bandagerade högerben.

– Om jag böjer knät såhär gör det ont i hela skiten.

– Du kommer att fixa det, Peter! säger Mats. Du har en järninställning.

Peter tar farväl av sina gamla spelare och reser sig mödosamt upp. Nu behöver han rullstolen för att ta sig till Strandvallen. Och hur mycket järninställning han än må ha så är benet dött. Om fyra dagar ska han till sjukhuset och få det amputerat.

 

För vissa är Peter Antoine den vettvillige tränaren som gick verbal bärsärkagång mot domare, motståndare och egna spelare. Andra minns honom från tiden som frispråkig studioexpert intill Peppe Eng i TV4:s Tipslördag. För de allra flesta är han kanske »Tysken« i elektronikkedjan Media Markts reklamfilmer. Men om den vassa tungan tog in honom i fotbollssvenskarnas medvetanden fanns det en tid då högerfoten var hans främsta vapen.

»Antingen köpte man hans sätt eller så bad man honom dra åt pipsvängen. Men att han brann för fotboll var uppenbart«

Peter Antoine föddes i ett skyddsrum i Essen medan engelsmännens bomber höll på att ödelägga staden. Hans biologiska pappa dog i kriget. Ett par år senare gifte mamma Gertrud om sig med engelsmannen Tony Antoine, som hade franska och italienska föräldrar. Familjen Antoines vardag präglades av torftiga omständigheter. 90 procent av Essens stadskärna jämnades med marken och den västtyska industristaden var under brittisk belägring. Att skaffa mat var inte lätt. Tony lyckades få med sig bröd, potatis, soppa och ibland grönsaker från de engelska soldaternas måltider, och Peter var åtta när han smakade på kött första gången. Han minns inte mycket från de första åren efter kriget, mer än att det var en tuff miljö att växa upp i.

Fotboll spelade han på en gräsplätt nära hemmet – ibland med sin tre år yngre bror, Roland. Peter spelade först i en mindre klubb och senare i Schwarz-Weiss Essen, som var en av två Essenklubbar med A-lag i förstadivisionen. Som tonåring var han tongivande i juniorlaget och gjorde några västtyska ungdomslandskamper. När han som 17-åring fick chansen att testa en annan miljö valde han München. Under ett år spelade han libero i Bayern Münchens juniorlag och utbildade sig samtidigt till maskinreparatör hos Essenföretaget Krupp. Efter påtryckningar från Gertrud och Tony valde han att fokusera på yrket. Istället var det en ett år yngre förmåga som gjorde liberorollen till sin i Bayern München. Hans namn var Franz Beckenbauer.

När Peter fyllde 20 ville Krupp att han skulle vidareutbilda sig utomlands. Han fick välja mellan USA, Frankrike och Sverige, och hade hört talas om »de fina svenska flickorna«. Trots att mamma Gertrud ifrågasatte den prioriteringen och tyckte att han var en idiot flyttade han till Sverige hösten 1964. Han gjorde praktik på Volvo, träffade Åsa och spelade fotboll i Köpings IS. När division tre-klubben förändrade i ledarstaben hoppade Peter in som assisterande tränare, 21 år gammal.

Därefter hattade han runt bland mindre klubbar i södra och mellersta Sverige, först som spelare och sedan som tränare. Ett av de tydligaste avtrycken satte han i IFK Mora, där han retade gallfeber på Vasaloppskungen Nils »Mora-Nisse« Karlsson genom att hävda att »vem som helst kan stå på ett par brädor med pinnar i händerna«. Peter tyckte att kommunen skulle satsa mer på fotbollen. Det tyckte inte Mora-Nisse, som ihärdigt försökte få fotbollstränaren att förstå att det var Vasaloppets framgångar som gav fotbollssektionen några pengar överhuvudtaget.

Oavsett vart Peter kom ryggade han aldrig för konflikter. Hans bullriga stil och samarbetssvårigheter med klubbledare orsakade också många uppbrott – inte minst från Mjällby, som han ändå två gånger förde upp till näst högsta divisionen. När han därefter tog över Kalmar AIK visste lagets spelare att deras nya tränare var både tuff och hetlevrad. Ändå blev de förvånade när han i en av de första matcherna, vid underläge med 1–0, beordrade dem att springa intervaller i halvtid istället för att vila. När andra halvlek började var spelarna helt slutkörda. Kalmar föll med 6–0 och vänsterbacken Marcus Stark glömmer det aldrig.

– »Vad är det här för tomte?« tänkte vi. I efterhand har jag förstått varför han gjorde så, men där och då var han världens största idiot.

Peter ställde högre krav än nivån tillät. Trots att laget tillhörde tredjedivisionen skulle de träna sex gånger i veckan – en chock för spelarna som var vana vid fyra pass. Efter ett halvår tröttnade laget på hans ledarskap och Peter fick sparken.

Annons

– Antingen köpte man hans sätt eller så bad man honom dra åt pipsvängen, säger Marcus Stark. Men att han brann för fotboll var uppenbart. Och efter träningarna satt han med oss i bastun och var hur skön som helst. Han var bara för kontroversiell.

Mest rubriker fick Peter kanske i Södertäljeklubben Assyriska. Även där körde han slut på spelarna med hejdlösa konditionsövningar, och om de försökte fuska svartnade det för honom. Men han gav beröm också. För en 18-årig Kennedy Bakircioglu blev en säsong med Peter ett avgörande avstamp mot SM-guld, landslagsspel och proffsliv. Peter uppmanade mittfältstalangen att lita på sina spetsegenskaper.

– Jag var en valp, säger Kennedy. Men Peter tyckte att jag var redo. Jag gjorde nio mål den säsongen.

Kennedy verkar bli glad när han tänker på sin gamla tränare. Han imiterar Peters patenterade skrapa »för helvete, man!« och skrattar.

– Jag hade alltid en bra känsla med honom. Och han hade väldigt mycket fotboll i sig. Han hade lätt kunnat bli en av Allsvenskans bästa tränare på den tiden.

Det var med Assyriska som Peter kom närmast en allsvensk tränarstol: kvalet mot Örebro 1999 slutade med en förlängningsförlust. Och trots dispyter med styrelsemedlemmar är Assyriska den klubb som Peter själv talar varmast om i dag.

– Jag ångrar inte en minut att jag var i Assyriska, säger han. Det var en underbar tid. Vi passade ihop: svartskalle mot svartskalle.

 

Avsparken närmar sig på Strandvallen och Peter har tagit plats i sin rullstol på den kortsida där solen lyser. Han kastar en blick mot hemmalagets tränarbänk där hans gamla adept Jonas Andersson har ansvaret. Landskrona leder serien och Mjällby behöver vinna i dag för att utmana Utsikten om kvalplatsen till Superettan.

Matchen hinner knappt börja innan Peter skakar på huvudet åt spelarnas agerande.

– Vad fan klagar han för? Den är solklar, grymtar han när en Mjällbyspelare ifrågasätter domarens beslut att blåsa frispark.

Hans förhållande till Mjällby är komplext. Det är uppenbart att han håller på laget, men hans humör har inneburit många kontroverser med klubben genom åren. Som Mjällbytränare bad han ibland folk att »dra åt helvete« när de hade åsikter om lagets spel, och även på senare år har han tagit strider mot ledande personer i klubben. Störst problem hade han med den tidigare klubbchefen Jörgen Martinsson, som han kallar för »det största arslet jag har sett«.

Lugnare tider. Som tränare flög Peter runt framför tränarbåset och skrek som en vettvilling. Dagens tränare är för inaktiva, menar han. »Tränaren är en del av laget, då måste man engagera sig.«

Peter knäpper upp jackan i solskenet och fortsätter gorma på både spelare och domare.

Då och då tar han sig för knät och frustar. Efter en Landskronapräglad inledning ser han positiva tendenser hos hemmalaget.

– Mjällby har tagit över lite nu.

En minut senare kontrar Landskrona in 1–0. Kort senare gör gästerna också 2–0, vilket utlöser en ny salva från Peter.

– Fan, vilket jävla försvarsspel. För helvetes helvete!

Efter en halvtimmes spel börjar han bli törstig.

– Det hade varit gott med en öl.

Mjällbys Mamudo Moro hinner reducera före paus och när domaren blåser av halvleken vill Peter rulla tillbaka till Strandträffen. Han upplever att många stirrar på honom när han tar sig fram.

– Jag ser hur de glor. »Där sitter han, å vad synd det är om honom.« Jag tycker att det är obehagligt.

Strandträffen är tom, sånär som på kocken och servitrisen. Peter får »det vanliga« igen. Han gillar sin alkohol, och det stämmer överens med bilden som många verkar ha av hans liv. En journalistkollega från Blekinge berättade nyligen – halvt på allvar, halvt på skämt – att den som vill träffa Peter Antoine numera gör bäst i att sätta sig utanför Systembolaget i Sölvesborg tio minuter före öppning.

Peters pausvila blir lång. När andra halvlek börjar har han inte ens druckit upp halva ölen. Han tar ett par varsamma klunkar, sköljer ner en värktablett och konstaterar att Mjällby får svårt att vända detta. Plötsligt skiftar han fokus och ber servitrisen om en kram. Efter kramen klappar han på hennes rumpa. Servitrisen skrattar, som om hon är van vid hur han beter sig.

– Du har en fin stjärt, säger Peter.

När han med en kvart kvar av matchen åter tar plats på Strandvallens soliga kortsida får han sällskap av kompisen Kenneth Johansson. Alla här känner honom som »Gute«. En knallgul Mjällbytröja sitter som limmad runt hans runda mage och ett tunt vitt skägg klamrar sig fast vid hakan. På huvudet sitter en vit keps med texten »Gotland« framför en avbildning av ön. Han flyttade hit för 20 år sedan och blev en av Peters närmaste vänner. Nu pratar de gamla minnen och gör gemensamma analyser av matchens händelser.

– Hur känns det med benet? frågar Gute på sin breda gotländska.

– De kapar mitt ben, mannen. Det är inte så roligt.

– Du kommer att må bra sedan, Peter. Du har bundit dig inne den sista tiden, men när du gått igenom det här tror jag att du kommer ut mer igen.

Peter replikerar omedelbart:

– Och det kommer du att känna när jag sparkar dig i arslet.

Med en minut kvar missar Mamudo Moro en bra kvitteringschans från nära håll. Peter poängterar att Moro borde ha gjort mål, samtidigt som han ser Landskronas målvakt Ivo Vazgeč jämra sig i gräset.

»Jag är ett arsle och kommer alltid att vara ett arsle. Eller skit­stövel, som Åsa brukar kalla mig.«

– Res på dig, din jävla påse!

Domaren blåser av. Mjällby förlorar sin första hemmamatch för säsongen. Bilkön ringlar sig lång när besökarna beger sig hem från idrottsplatsen efter förlusten. Peter sätter sig däremot på Strandträffen en tredje gång.

På vägen till Peters tegelvilla nästa morgon försöker jag få grepp om såväl hans person som tränargärning. Han nådde aldrig Allsvenskan. Var det för att utbrotten och öldrickandet skymde den faktiska kompetensen? Eller var han egentligen en högst medioker tränare som, tack vare sin personlighet, fick fler rubriker än vad han kanske borde ha fått? Peter är svår att ringa in. Hans gamla spelare minns utskällningar de fått, men också omtanke och välvilja. Han stod upp för sina spelare, ibland till och med fysiskt. Kennedy Bakircioglu glömmer aldrig träningslägret i Skåne med Assyriska där han och lagkamraten Louay Chanko blev jagade av ett stridslystet nazistgäng. Och hur hans tränare då tog tag i en av skinnskallarna och kastade iväg honom. När Peter fortsatte att uttrycka sin vrede pep nazisterna iväg.

Peter sitter i sin grå TV-fåtölj och läser Sydöstrans rapporter om gårdagens förlust. Åsa är ute och rastar Ture. Villan är hemtrevligt inredd, trägolvet knarrar under fötterna och en brasa sprakar i järnkaminen. På väggen bakom Peters fåtölj hänger en porträttmålning av honom – iklädd kostym och med en taktikpärm i näven. Det ter sig märkligt, eftersom han aldrig använde kostym eller taktikpärm. Tvärtom menar han att för få av dagens svenska elittränare bär shorts och träningsoverall.

– Istället sitter de där med slips, vit skjorta, väst, kavaj eller kostym. De vet precis när kameran kommer och då gör de sig till.

Han grimaserar med ett påklistrat leende för att illustrera tränarkåren.

– Det är inga tränare i mina ögon. Det är snobbar som jobbar, och som inte ser sig som en del av laget. Och så står de där med sina pärmar och anteckningar och känner sig viktiga.

Saknar du att vara tränare?

– Ibland. Ibland gör jag det.

Åsa och Ture kliver in genom ytterdörren. Hunden springer omedelbart in i vardagsrummet, där Peter matar honom med kalla korvstumpar. Enligt Åsa är det Peters fel att Ture har blivit tjock. Han skämmer bort honom.

– Jag hade aldrig djur som barn, min mor var emot dem. Men när jag kom till Sverige och träffade Åsa lärde jag mig att älska djur. De är ju underbara.

Han köpte med sig några öl hem i går. Ena minuten dricker han Åsas kaffe ur sin Bayern München-mugg, i nästa sippar han på sin pilsner. Han äter inte så mycket längre och väger 16 kilo mindre än i våras. Då opererades han för magsår och bestämde sig för att banta. Men alkohol kommer han att fortsätta dricka.

– Skillnaden mellan mig och många svenskar är att de passar på under helgen. Om det är tisdag och Bayern München spelar tar jag ett par öl och en whisky hemma. Men jag knallar mig aldrig full över en helg.

Är du beroende av alkohol?

– Jag är 73 år. Om jag hade varit beroende hade jag varit död för länge sedan. När folk frågar om jag är alkoholist brukar jag svara skämtsamt: »Ja. Full rulle.« Dumma frågor ska man besvara dumt. Jag tar mina öl, jag älskar mina öl och jag förnekar inte att jag tycker att det är jävligt gott. Den dagen jag kolar får folk säga vad de vill, det skiter jag i. Många retar sig på det, men man kan inte påverka min personlighet. »Sitter han där med en öl igen? Det är tisdag.« Det ska de inte bry sig om. Det är mina problem och jag trivs med dem.

Är ditt förhållningssätt till kvinnor också ett problem?

– Problem?! Nej, jag kan två saker: kvinnor och fotboll. Åsa blir arg, men jag kan inte låta bli att titta på snygga flickor. Det bara är så. Jag tittar för att jag tycker att det är snyggt.

Ibland gör du mer än att titta?

– Jag kan vara lite flörtig, men det är sådan jag är. Jag märker på vissa att de stelnar till och inte förstår att jag skämtar. Då ber jag om ursäkt och tar ett steg tillbaka.

Räcker det att avfärda det som ett »skämt« om någon faktiskt tar illa upp?

– Jag är ett arsle och kommer alltid att vara ett arsle. Eller skitstövel, som Åsa brukar kalla mig. Så det ändras ingenting och jag är glad över att ha en fru som förstår det.

Vad brukar hon säga?

– Ska jag säga det på svenska? »Jävla kåtbock.« Och det är jag inte, för jag älskar min fru och det finns bara hon. Det finns ingen bättre kvinna för mig. Hon har ställt upp för mig och jag försöker ställa upp för henne. Sedan vet hon precis när hon ska sparka mig i arslet eller på smalbenet.

Han lutar sig över sin mjuka fotpall. På den ligger en hög med anteckningsblock, en almanacka och en röd tablettask. Tabletterna ligger i ett rutnät enligt ordinerad dosering. Han pillar i sig åtta receptbelagda mediciner som hjälper honom i kampen mot värkar, gikt, högt blodtryck, förmaksflimmer och tarmbesvär.

Han sov dåligt i natt. Benet smärtade och väckte honom tidigt. Så är det nästan varje natt.

– Benet gör ont när jag vänder mig i sömnen.

Känner du någon oro inför operationen?

– Nej, jag litar på läkarna. Det är inte så roligt att mista ett ben såklart, men jag hoppas att jag mår bättre efteråt.

Han tar sig för knäet och tänker efter en stund.

– Vad jag är mest nyfiken på är hur jag reagerar när jag vaknar upp och inte har mitt högerben kvar. Det blir intressant.

Han reser sig med hjälp av kryckan.

– Ursäkta, jag måste pinka.

En av tabletterna är urindrivande och medför ett par toabesök i timmen. Efter operationen ska toaletten byggas om för att lämna större svängrum för Peters rullstol. Trösklar ska bort och vissa dörröppningar behöver utvidgas. På utsidan, vid trappan upp till altanen och entrén, ska kommunen installera en ramp. Den har Peter och Åsa väntat på sedan i juli.

När Peter återvänder från badrummet letar han fram en förberedande sjukvårdsbroschyr om livet efter operationen. Bland annat innehåller den en duschinstruktion.

– Precis som om man inte skulle veta hur man duschar, fnyser han.

Åsa ropar från köket.

– Ska jag göra en smörgås åt dig?

– En tack, ja.

Peter fortsätter att läsa högt ur sjukvårdsbroschyren, men efter ett tag blir han illa till mods av alla tankar på operationen och letar andra samtalsämnen. Han attackerar fotbollstränaren Carlo Ancelottis håglöshet, betar av en analys av Tysklands invandringspolitik och svär över »rasistiskt skitsnack« på Listerlandet. Det för tankarna till hans första år i Sverige, då han ibland kallades för »nazistsvin« och »Hitlergris«. Men han har alltid trivts i landet – särskilt i Hällevik, där han och Åsa har bott i 27 år.

»Reklamen var mest en kul grej. ­Det passade bra när jag pen­sionerade mig från fotbollen. Och jag fick jävligt bra betalt.«

– Jag kommer att kola av här. Svenskarna är ett bra folk, men lite mesiga ibland. Man accepterar saker som jag aldrig skulle acceptera. Om någon säger »du röker för mycket« accepterar den andra personen det. Vet du vad jag hade sagt? »Dra åt helvete. Jag röker hur mycket jag vill.« Men det säger inte svenskarna, för de är så jävla diplomatiska.

Gäller det även svenska klubbledare?

– I många av mina klubbar, ja. Mjällby, till exempel. De kom med undanflykter när jag fick lämna: »Ditt kontrakt går ut.« De tyckte att jag var obekväm, punkt slut. Om de hade varit ärliga och sagt att de inte tyckte om min personlighet hade jag accepterat det. Om någon tycker att jag är en skitstövel: säg det till mig!

Åsa kommer in i vardagsrummet med en bricka och lastar av två smörgåsar.

– Du, det var för mycket, säger Peter. Jag orkar inte bägge.

– Det är bara en, fast jag har delat den, invänder Åsa och sätter sig på fåtöljens armstöd.

Peter tänker på schismerna som var ett genomgående tema under karriären. Enligt hans egna beräkningar blev han avvisad från tränarbänken 24 gånger av domarna.

– Jag har ett jäkla hetsigt humör. Jag förstår de 24 röda. Jag var nog inte lätt att ha att göra med. Och det ställde till det för mig hos vissa.

Kan du ångra att du betedde dig så?

– Nej. Det enda jag ångrar är att jag inte var hemma hos min mor när hon dog. Hon gick bort i cancer. Det gick så snabbt och jag hann inte ens köpa biljett för att komma hem till Tyskland. Jag var inte ens med på begravningen. Det hade jag inte klarat av. Det var en stor chock för mig. Nu är jag stark nog att kunna berätta om det.

Om frispråkigheten förstörde relationer med styrelsefolk och domare uppskattades den desto mer av TV-publiken. Bisittarjobbet i TV4 kan han tacka Torbjörn Nilsson för. När den milde Nilsson tackade nej till kanalens expertförfrågan rekommenderade han istället sin raka motsats. Peter, som tidigare tränat Torbjörn Nilssons moderklubb Jonsered, blev »Tysken« med den svenska fotbollspubliken och bjöd journalisterna på många tacksamma rubriker genom sina sågningar i studion. Men efter ett tag var TV4 inte lika roade längre. Peter hade svårt att vinna respekt hos den verkliga fotbollseliten och kanalen föreslog att han skulle »testa en annan approach«. Det ville inte Peter.

– Jag kunde inte sitta där och prata som en präst. Några gånger kanske jag sa olämpliga saker, men jag upplevde alltid att folk uppskattade min ärlighet.

Sedan blev det reklambranschen.

– Det var mest en kul grej. Det passade bra när jag pensionerade mig från fotbollen. Och jag fick jävligt bra betalt, det ska jag säga dig.

Hur vill du att folk ska komma ihåg dig?

– Jag har inte tänkt så långt. Folk har fått uppfattningen att jag är en jävla typ, och det är jag ju. Vad ska jag göra åt det? Kyssa röven på dem? Jag är den jag är. Antingen tycker folk om mig eller inte.

Han går upp i tonläge och får en särskild fokusering i blicken när han pratar om andras uppfattning av honom.

– Åsa brukar säga: »Peter, du kan inte säga så offentligt!« Men det passar inte mig att hålla igen. Jag tycker inte om tränare som bara klappar spelare på ryggen. Det är inga tränare – det är rövslickare. Jag älskade alla mina spelare, men jag kunde säga ifrån ordentligt. Det har jag alltid fått tillbaka på ett positivt sätt. De respekterade mig.

Varför fick du aldrig träna ett allsvenskt lag?

– Jag tror att det hade med min personlighet att göra. Jag passade inte in hos de stora svenska klubbarna, jag märkte att många med höga befattningar var emot mig. Det har jag accepterat. Jag vet vad jag kan och vad jag kunde ha gjort, men jag fick inte chansen.

Han kliar sig i den karaktäristiska mustaschen, som nu har fler grå än svarta strån. Den har suttit på hans överläpp i nästan 50 år, men inte när han träffade Åsa.

Målmedveten. Snart kan Peter gå igen. Han vet inte riktigt hur protesen kommer att sitta fast eller hur den är uppbyggd, mer än att det är en »stålgrej som ser våldsam ut«.

– Hon tyckte att jag såg så jävla ful ut utan mustasch och ville ha en snygg karl.

– Nej, Peter, försöker Åsa.

– Hon hade sett vissa filmstjärnor …

– Han ljuger, det är bara trams.

– … Errol Flynn och sådana där. Men nu säger hon: »Vilken ful mustasch du har!«

Åsa och Peter skrattar. När han haltar bort för att pinka igen blir hon mer allvarlig och säger att den senaste tiden har varit tuff för paret. Hon hoppas på en mer livfull vardag efter operationen.

– Vi kan inte gå ut tillsammans längre, han sitter bara inne och orkar inte röra sig för att han har så ont.

Jag frågar Åsa hur hon tycker att Peter tacklar situationen mentalt.

– Han försöker hålla uppe en fasad, men jag märker på honom att han har panik. Det är inte kul att förlora en kroppsdel.

 

Operationen går bra och Peter blir nyhetsstoff igen. Han hamnar till och med på Expressens förstasida, där han refereras till som »Media Markt-tysken«. När jag ringer honom en dag efter ingreppet berättar han om sin ambition att se Mjällby–Assyriska på Strandvallen om en dryg vecka. Det är de två av hans exklubbar som han vurmar mest för. Han säger att suget efter fotbollen har stigit igen och att han ska ge sig tusan på att träna något knattelag när han får sin protes på plats. Men innan dess väntar en höst på lasarettet i Karlshamn. Benet – eller »stumpen«, som Peter kallar det – måste läka först.

»Han försöker hålla uppe en ­fasad, men jag märker på ­honom att han har panik. Det är inte kul att förlora en kroppsdel.«

Förhoppningen om att se Mjällby–Assyriska kommer på skam och när jag besöker honom på lasarettet två veckor efter operationen börjar han tröttna på sjukhusmiljön. Varje dag är likadan. Samma smala säng, samma rehabiliteringsövningar, samma lysrörsbelysning, inga tyska TV-kanaler och ingen öl. Det enda som är som vanligt är sömnbristen. Sköterskorna vill att han ska somna tidigare och vakna senare, men Peter tänker inte anpassa sig.

– Fyra timmars sömn räcker.

Han har tagit sig ut till sällskapshörnan utanför sitt rum på rehabiliteringsavdelningen. Han tittar på Malou efter tio och väntar på att det ska bli lunch. Fisksoppa står på menyn i dag, men Peter ser mest fram emot skorporna med ost på. Yoghurten är inte heller dum. Han äter oftare och mer än hemma.

– Magen har blivit större sedan jag kom hit, säger han och lägger handflatorna över buken.

När lunchen serveras berättar han om operationsdagen och misstaget som skedde efter amputeringen.

– När jag vaknade upp och reste mig såg jag en vagn några meter bort. Där låg delar av mitt ben, med blod och allting. Jag såg foten, det bruna och allt. Det var äckligt.

Han pillar i sig fisksoppan och skorporna och rullar i makligt tempo iväg mot rehabiliteringssalen. Han har fått en rejälare rullstol som han själv för framåt, men armrörelserna är energikrävande och fortfarande ovana för honom. Nu ska han träna tillsammans med rehabassistenten Catharina. Han parkerar rullstolen vid en maskin med två handpedaler och börjar »cykla« med armarna. Den här konditionsövningen gör han två gånger om dagen.

– Ibland undrar jag varför jag sitter här när jag kunde spela fotboll i Bayern München. Så kommer jag på: det är svårt att spela fotboll med ett ben.

Efter en kvarts armcyklande är det dags att träna rörligheten i stumpen. Catharina hjälper honom att ställa sig upp på vänsterfoten och stödja sig mot en gåstol. Peter grimaserar medan han rör återstoden av sitt högerben fram och tillbaka.

– Det känns i låret och höften.

Själva övningarna är mer ansträngande än smärtsamma, men efteråt brukar han ha ont. Bandagestrumpan sitter hårt runt den svullna stumpen och irriterar såret. Svullnaden är fortfarande kraftig men har gått ner. Om någon vecka kan han förhoppningsvis börja använda en provprotes.

– Jag kommer nog att vänja mig ganska snabbt, säger Peter. Jag har funnit mig i att det gick åt helvete med benet. Jag kan inte göra mer, så det kommer nog att gå bra.

Det sista dygnet före operationen hade han ångest. Han grät och tyckte att det kändes som om livet var slut. Dagen var jobbig även för Åsa, men när operationen var över mådde både hon och Peter bättre. Nu kommer hon hit varannan dag för att tvätta hans hår och vårda hans vänsterfot. Eftersom han länge har haft dålig blodcirkulation i fötterna skapas lätt sprickor i huden, så Åsa ser till att fila och smörja in den.

Envis duo. Paret Antoine har delat vardag i över 50 år. Nu längtar Åsa efter att Peter ska komma hem. »Jag måste åtminstone inbilla mig att allt är bra. Precis som Peter är jag fruktansvärt envis. Det ska bara gå nu.«

När Peter återvänder till sällskapshörnan efter träningen kommer Åsa gående genom korridoren. Hon ler och pussar honom på kinden. Ur sin handväska plockar hon fram vindruvor och en TV-guide.

– Har du inte med något godis? frågar Peter.

– Du har blivit en riktig godisråtta här, säger Åsa.

Hon har lämnat Ture hos dottern Jessica som bor i Asarum några kilometer bort. Åsa ska sova där i natt. Hon vill inte köra halvtimmen hem till Hällevik när det är mörkt ute. Två cellgiftsbehandlingar har försvagat synen. Den senaste genomgick hon för fem år sedan när läkarna upptäckte en tumör i ryggen. Hon repade sig från den, precis som hon repade sig från livmodercancern några år tidigare. Åsa och Peter har stöttat varandras kamper mot all skit som dykt upp i deras kroppar. Och även om de ibland går varandra på nerverna har Åsa känt sig ensam i tegelvillan de senaste två veckorna. Men i lördags fick Peter permission och kunde åka hem en stund. Åsa ordnade fika och sedan satt de bara där och pratade och kivades precis som de brukar.

– Nu känner jag foten igen, säger Peter.

Han fäktar med handen där knät fanns förut.

– Nu viftar jag med tårna! Vad heter det? Fantomsmärtor?

– Ja, säger Åsa. Sådana får du nog vänja dig vid.

Hon lägger handen mot stumpen.

– Jag trodde att benet skulle se läskigt ut, men det tycker jag faktiskt inte.

Peter ger sig av mot matsalen för att äta fläskpannkaka med sina grannpatienter. Åsa får inte följa med – sjukhusregler som paret Antoine inte förstår sig på. Men redan efter en kvart är Peter på väg tillbaka genom korridoren.

– Om det där var fläskpannkaka heter jag Elvis Costello, säger han.

Åsa skrattar först men suckar sedan åt sin man.

– Peter, klaga inte! Du låter så grinig.

– De var mosiga. Inte alls så goda som du gör  dem.