Ibland känns det som att mitt jobb går ut på att kartlägga fotbollens förfall. Att berätta hur den brukade fungera, hur den ser ut i dag, vart den är på väg och vad som gick fel. Det finns också tillfällen då jag tröttnar på mitt pompösa malande och tänker att allt som har hänt är att jag har blivit en medelålders man och därför utvecklat en misstänksamhet mot allt som är modernt: »Snälla, kan inte allt bara bli som det var förr?«
I fotboll, och kanske särskilt inom engelsk fotboll, är nostalgi ett komplicerat begrepp. Jag gick på min första match 1982. Mina tidiga fotbollsupplevelser kantades av ilska och våld, supportrar som drabbade samman med poliser på läktarna. Arenorna var slitna och – visade det sig – rena dödsfällor. Planerna var usla och fotbollen inte ens i närheten av dagens kvalitet.
Det vore märkligt att vilja tillbaka dit.
Samtidigt har fotbollen förändrats på ett oroväckande sätt. Premier League är världens rikaste liga (åtminstone intäktsmässigt) och nivån på spelet är otrolig. Men när investeringsfonder, riskkapitalister och till och med rena stater tar kontroll över klubbarna är det svårt för någon ur min generation att inte känna olust, kanske till och med avsmak.
