Ibland känns det som att mitt jobb går ut på att kartlägga fotbollens förfall. Att berätta hur den brukade fungera, hur den ser ut i dag, vart den är på väg och vad som gick fel. Det finns också tillfällen då jag tröttnar på mitt pompösa malande och tänker att allt som har hänt är att jag har blivit en medelålders man och därför utvecklat en misstänksamhet mot allt som är modernt: »Snälla, kan inte allt bara bli som det var förr?«
I fotboll, och kanske särskilt inom engelsk fotboll, är nostalgi ett komplicerat begrepp. Jag gick på min första match 1982. Mina tidiga fotbollsupplevelser kantades av ilska och våld, supportrar som drabbade samman med poliser på läktarna. Arenorna var slitna och – visade det sig – rena dödsfällor. Planerna var usla och fotbollen inte ens i närheten av dagens kvalitet.
Det vore märkligt att vilja tillbaka dit.
Samtidigt har fotbollen förändrats på ett oroväckande sätt. Premier League är världens rikaste liga (åtminstone intäktsmässigt) och nivån på spelet är otrolig. Men när investeringsfonder, riskkapitalister och till och med rena stater tar kontroll över klubbarna är det svårt för någon ur min generation att inte känna olust, kanske till och med avsmak.
Dessa ämnen kom på tal när jag i september åt lunch med Sir Bob Murray. Han var Sunderlands ordförande 1986–2006 och styrde en av ligans äldsta klubbar från tiden av läktarkatastrofer till oligarkernas era. Murray är också en påminnelse om en tid när klubbledare i grunden var supportrar, och där de flesta av dem drevs av en vilja att göra det bästa för laget och det lokala samhället, innan fotbollen blev en scen för geopolitiska maktspel och moralfrågor i kapitalismens spår.
– Jag brukade bli bjuden på spelarnas bröllop, sade Murray. Men under min sista tid handlade allt om pengar.
I dag framstår till och med de ägare som enbart vill tjäna pengar som reliker från en renare epok. Saudiarabien går på offensiven, eliten drar ifrån och varken Premier League, FA, Uefa eller Fifa kan, eller vill, stå emot. Utvecklingen har fått mig att allt oftare fundera på frågan om vad en fotbollsklubb ska vara. Fanns det någonstans, undrade jag, en plats som lyckats behålla känslan av klubben som en enande kraft? Någon liga som kunde slunga mig ur min engelska världssyn, kanske till och med ge mig några svar?
»Han var vänlig, eftertänksam och påläst. Och han hatade VAR.«
Så jag reste till Sverige. Till Sverige och till europeisk klubbfotbolls oväntade piratliga. Sverige med sina medlemsägda föreningar, sitt högljudda VAR-motstånd och med en publik som entusiastiskt fortsätter att sluta upp trots att deras landslag missar EM, samtidigt som de regerande ligamästarna förlorar i Champions League-kvalet mot ett lag från Färöarna.
