Copyright Neymar

När ett varumärke blev till.

Bakgrund

Neymar, Neymars pappa, Paris Saint-Germain, Qatar, den moderna fot­bollen, mänskligheten … när det i somras stod klart att PSG hade värvat Neymar för drygt två miljarder kronor var det många som hade svårt att bestämma sig för vem eller vad man skulle spy mest galla över. Det enda de flesta var överens om var att fot­bollen nu klivit in i en ny verklighet. ­Ovetande om att huvudpersonen skulle bli affischnamnet och sym­bolen för denna ­bespottade utveckling åkte Offsides ­Brasilienkorrespondent ­Henrik Brandão ­Jönsson år 2012 till São Paulo i jakt på den redan då mytomspunne Neymar. Den efterföljande texten är en ­omarbetad ­version av ett kapitel i ­Offsides bok Gräset är alltid ­grönare i ­Brasilien och ­berättar historien om en pappa med drömmar, en son med sällsynt talang, ett land med förhoppningar och ett entourage som redan då ­visste värdet av affärer.

Jag står i det svettdoftande omklädningsrummet och känner mig både stolt och andäktig. Stolt eftersom jag nyss, med bedjande hundögon, fått en av guiderna på Santos fotbollsmuseum att öppna en nödutgång så att jag har kunnat vandra in på den snart hundraåriga matcharenan Vila Belmiro och sedan vidare in i omklädningsrummet. Andäktig eftersom jag tagit mig in till det allra heligaste, till en plats där den brasilianska fotbollens födelse, storhetstid och framtid strålar samman. Det känns som att möta Fadern, Sonen och den helige Ande på en och samma gång.

Annons

Omklädningsrummet är tomt och tyst. De vitkaklade väggarna, de slitna träbänkarna och taktiktavlan är kvar sedan 1960-talet, då Santos FC var världens bästa fotbollsklubb. Jag blir stående framför två omklädningsskåp.

Det ena skåpet är låst, och ska alltid förbli låst. Museivärdinnan vet inte ens var nyckeln finns.

Skåpet bredvid står däremot på vid gavel. Santos spelar bortamatch i Copa Libertadores, Sydamerikas Champions League, och lagets största stjärna Neymar har uppenbarligen haft bråttom iväg. Jag tittar in i skåpet. Några tjejer har lagt in lappar med rosa hjärtan på. En av dem ber honom att ringa så fort han är tillbaka. En annan lapp tackar för de senaste målen i Paulista, det tuffa delstatsmästerskapet i São Paulo. En rörmokare, som fixat duscharna i det gamla omklädningsrummet, har lagt in sitt visitkort. Jag tänker att jag inte ska vara sämre. Om det nu är så att Neymar ska bli världens bästa fotbollsspelare så är det lika bra att vara ute i tid och be om en intervju.

Jag ställer mitt visitkort på högkant längst in i skåpet och lämnar arenan.

 

Det är söndagsmorgon i Santos grannkommun São Vicente. Ett duggregn faller över familjerna som strömmar fram mot den nyrenoverade baptistkyrkan. Trots att de flesta församlingsmedlemmarna är låginkomsttagare, de lever på några tusenlappar i månaden, tar de tacksamt emot kuverten till kollekten vid entrén. På scenen värmer ett popband upp med allsång. Låtarna handlar om Guds villkorslösa kärlek, och cirka femhundra baptister gungar loss i bänkraderna med slutna ögon.

När baptistpastorn springer upp på scenen med mikrofonmyggan tejpad på kinden påminner han om en gammal rockstjärna som gör comeback.

– Gud älskar er. Vet ni det? Gud älskar er! Får jag höra: Vet ni att Gud älskar er?

– JAAAAAAAAAA, vrålar församlingen.

Bakom mig har fem uppklädda tonårskillar varsin bibel i knäet. Tre av dem har klippt sitt hår i neymarsk tuppkam. Pastor Newton tar sats.

– Jag hörde inte. Vet ni att Gud älskar er?

– JAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA, skriker killarna.

Neymar var åtta år när talangscouten och ungdomstränaren Betinho tog med honom till baptistkyrkan. Talangscouten, som även upptäckte Robinho, bor i närheten och har länge varit en av församlingens mest trogna medlemmar. Han visste att det inte räckte med enbart träning för att bli ett fotbollsproffs. Med ytterst få undantag kommer spelarna som når A Seleção från den fattigaste tiondelen av befolkningen. Hemma är det ofta kaos. För att kunna utvecklas behöver spelarna trygghet.

Neymar 

Fullständigt namn: Neymar da Silva Santos Júnior

Annons

Född: 5 februari 1992 i Mogi das Cruzes, São Paulo

Titlar: Portuguesa Santista (1999–2003), Santos (2003–2013), Barcelona (2013–2017), Paris Saint-Germain (2017–)

Landskamper/mål: 79/52

Meriter: Brasilianska cup­en (2010), Copa Liberta­dores (2011), Confederations Cup (2013), spanska ligan (2015, 2016), Champions League (2015), Copa del Rey (2015, 2016, 2017), spanska supercupen (2013, 2016), klubb-VM (2015), OS (2016).

När Neymar gick på sin första gudstjänst trängdes han med sin mamma, pappa och lillasyster i ett rum hemma hos sin farmor. Pappan, som också heter Neymar, hade precis som Pelés pappa en misslyckad proffskarriär bakom sig och kunde inte försörja familjen. Neymar Júnior växte upp med sin pappas ursäkter vid köksbordet: han behövde bara en enda liten chans till så skulle han slå igenom. Trots att pappan borde ha gett upp tidigare – sin enda titel tog han som 30-åring i delstaten Mato Grosso – lade han inte ifrån sig fotbollsskorna förrän han var 32 år.

Den skrala ekonomin skavde på föräldrarnas förhållande. Som så många andra brasilianska barn undvek Neymar grälen genom att spela boll på gatan. När Betinho tog med honom till baptistkyrkan fick han den ro han behövde. Pastor Newtons predikningar höjde hans självkänsla och gav honom hopp om att livet en dag skulle bli bättre.

Neymar blev så förtjust i församlingen att han bjöd med sin mamma och lillasyster. I början skämdes mamman för att hennes bidrag till kollekten, en tiondel av hushållsinkomsten, var så blygsamt. Hon kunde sällan ge mer än 50 kronor i veckan.

Pastor Newton sänker tonläget:

– Underbara söndag! Ni vet väl att detta är veckans första dag. Inte måndag, som så många tror. Det är i dag den nya veckan börjar. På söndagen! Låt oss be.

En bebis bärs upp på podiet av sin mormor. De unga föräldrarna ställer sig bakom dem. Pastor Newton lägger sin hand på bebisens hjässa och improviserar en bön. Församlingen säger efter honom i kör. När välsignelsen är klar skiner pastor Newton upp.

– Sådär ja! Nu har vi ännu en santista i församlingen.

Församlingen jublar. Att São Vicente fött både Robinho och Neymar gör klubbvalet i staden enkelt. De flesta i kyrkan vet att det är match i eftermiddag. Tonårskillarna bakom mig skriker:

Força Santos!

– Gud är med Neymar!

Efter mässan frågar jag pastor Newton hur ofta Brasiliens mest eftertraktade spelare kommer till församlingen.

– Hans mamma är här nästan varje söndag. Neymar kommer så ofta han kan. Mest på torsdagarna. Han har ju nästan alltid match på söndagarna.

Jag undrar om Neymars mamma fortfarande bidrar med en tiondel av hushållsinkomsten, vilket i så fall skulle innebära en miljon kronor i månaden.

– De lägger vad de kan med glädje, svarar pastorn undvikande.

Jag sneglar upp mot de 16 sprillans nya AC-aggregaten i taket.

– Ja, de har hjälpt till med renoveringen. Må Gud välsigna dem.

På väg ut ur den nyrenoverade kyrkan möter jag en av pastorns lärjungar. Han gjorde omvändelsedopet ihop med Neymar för några år sedan.

– Det var oerhört vackert. Vi döptes på stranden med över tusen andra baptister, säger lärjungen.

Jag undrar när han senast såg Neymar i kyrkan.

– Det var över en månad sedan. Han kommer sällan numera.

Lärjungen berättar att pastor Newton bokade in ett enskilt möte med Neymar när församlingen fick reda på att fotbollsstjärnan gjort en 17-årig tjej gravid. Pastorn upplyste honom om att Gud inte vill att man har sex före äktenskapet, men bestraffningen stannade vid en tillrättavisning. Istället bad församlingen för att Neymar skulle bli en bra pappa.

Jag undrar vad lärjungen tror om sin dopkollegas chanser att bli en ny Pelé.

– Ingen kan bli som Pelé, det går bara inte, men han är helt klart en ny Ronaldo. Eller kanske rentav bättre. Neymar har ju en fördel. Han dricker inte.

 

Neymars definitiva genombrott kom mot Flamengo i den brasilianska ligan, Brasileirão, den 27 juli 2011 på Vila Belmiro. Han tog emot bollen på vänsterkanten och skar in mot straffområdet. Flamengos backar stängde alla passningsmöjligheter, men istället för att vända om eller passa sprang han rakt mot backlinjen med bollen tätt intill fötterna. Med en tvåfotsdribbling ställde han fyra motståndare på en gång och kom fri med målvakten. Skottet satte han i vänster gavel. 3–0 till Santos efter 25 minuters spel mot Brasiliens största klubb. Kommentatorerna gick i spinn: ett sådant mål hade den brasilianska ligan inte sett på flera år. Två minuter senare svarade Ronaldinho med att göra 3–1. Innan första halvlek var över hade Flamengo kvitterat. Vila Belmiro kokade. Matchen, som trissats upp som duellen mellan återvändaren Ronaldinho och nykomlingen Neymar, hade redan levererat mer fotboll än säsongens övriga matcher tillsammans. Neymar öppnade andra halvlek med att göra 4–3 efter fem minuters spel. Ronaldinho, Brasiliens största stjärna under 00-talet, kom igen och gjorde 4–4. Matchen stod och vägde. Vem skulle vinna duellen mellan den gamla och nya generationen? I den 75:e minuten visade Ronaldinho att gammal fortfarande var äldst och fullbordade ett hattrick.

Experterna var överens: den brasilianska fotbollen hade återfötts och visat sitt rätta jag. »Sådana här matcher kan vi ha varje helg om vi inte säljer våra spelare till Europa«, skrev en kolumnist. Ekonomiskribenterna eldade på och menade att anledningen till att den brasilianska ligan kunde leverera en toppmatch med nio mål var att valutan hade stabiliserats och ökat i värde: Flamengo hade råd att betala Ronaldinho en månadslön på 5,6 miljoner kronor, vilket gjorde att han gick direkt till Brasilien från Milan utan att avrunda karriären i ett mindre europeiskt lag. För Neymar innebar 4–5-matchen att han fick åka till konserthuset i Zürich och vara med på den årliga Fifagalan. Hans drömmål korades till årets vackraste, och höjde hans marknadsvärde ytterligare.

Annons

Vid 21 års ålder har Neymar redan tjänat mer än vad Pelé gjorde under hela sin karriär i Santos. Först när Pelé rundade av karriären i New York Cosmos insåg han sitt värde. Det var då han lärde känna John Lennon, Steven Spielberg och Jimmy Carter, skrev feta kontrakt med Pepsi och Warner, och startade ett eget kaffemärke, Café Pelé, som länge var marknadsledande i Ryssland. I dag går allting mycket snabbare.

När Santos klubb-TV sände ett avsnitt där tittarna fick följa med in i Santos legendariska omklädningsrum och se Neymar juckdansa till Ai se eu te pego! blev låten genast en landsplåga. Real Madrids vänsterback Marcelo, en av Neymars polare i landslaget, tog låten över Atlanten och fick Cristiano Ronaldo att fira ett av sina mål i spanska ligan med Neymars dans. Efter det blev Ai se eu te pego! en global hit. Till och med i Sverige var den under flera månader en av de mest nedladdade låtarna. Tack vare den portugisiskspråkiga världens två största fotbollsstjärnor har popsångaren Michel Teló förvandlats från en medioker artist i Brasilien till världskändis. Youtubevideon där Neymar dansar framför sitt klädskåp har visats över 20 miljoner gånger. Michel Telós officiella video har setts över en halv miljard gånger.

 

På måndagsmorgonen styr jag på nytt mot Santos FC:s anläggning. Solen är på väg upp och får husfasaderna utmed Atlanten att glänsa. På redden ligger ett tjugotal lastfartyg och väntar på lediga kajplatser. Andra fartyg håller på att lotsas ut ur inloppsrännan.

Santos är inte mycket större än Malmö men har ändå Latinamerikas största hamn. Härifrån skeppas merparten av världens kaffeexport, här fylls fraktfartyg efter fraktfartyg med bomull och bilar, soja och socker, mahogny och filé mignon. Under hela 2000-talet har även fotbollsspelare varit en av Brasiliens främsta exportvaror. Tiotusentals unga män har landat hos Europas största klubbar, men också i arabvärlden, Japan, Sverige och Kina. Det har till och med anlänt brasilianska proffs till Östtimor, ett av världens minsta och yngsta länder.

I Santos vet man bättre än någon annanstans att nästan allt av värde försvinner bort över havet. Staden är sliten och sjöfarten numera så rationellt skött att sjömännen inte ens går i land. Och den rikedom som inte glider ut över Atlanten stannar numera ändå inte kvar i Santos. Den rullar sju mil uppför den breda motorvägen Rodovia dos Imigrantes, Invandrarnas motorväg, till megametropolen São Paulo. Här, bland 20 miljoner människor, finns miljardärerna, jobben och nöjeslivet.

Turisterna på de kryssningsfartyg som trots allt lägger till i Santos hamn brukar besöka kaffebörsen i en av få byggnader som renoverats i  den gamla stadskärnan. Den andra attraktionen är fotbollsmuseet på Vila Belmiro som berättar historien om den enda rikedom som staden aldrig sålde. En man som inte försvann iväg över havet, men som ändå spred Santos namn över världen och visade att staden kunde behålla något som de rika och mäktiga männen i Europa väldigt, väldigt gärna ville ha. Redan vid ingången till museet står han staty. En lastbilschaufför, som lossat sojabönor i hamnen, ställer sig framför Peléstatyn och undrar om jag kan ta en bild.

Lastbilschauffören smilar så att hans dåliga tänder syns. När han ser hur bilden med Pelé blev glimrar det till i ögonen som hos ett barn.

– Den sätter jag upp i förarhytten!

Jag svänger av till ett modernt annex som byggts samman med arenan. På tredje våningen huserar mannen som vill visa världen att Pelé inte var en engångshändelse, mannen som skickat tillbaka flera köpsugna europeiska storklubbar med orden: »Ursäkta, men vi säljer inte våra råvaror. Vi förädlar dem.«

I receptionen står en reproduktion i naturlig storlek av Brasiliens mest populära helgon, Nossa Senhora da Aparecida, som gästerna brukar buga för innan de går in på klubbpresident Luis Alvaro de Oliveira Ribeiros kontor. Helgonet, som avbildas i en blå kappa, var landslagets maskot under VM 1958 och anses ha haft ett finger med i segern eftersom A Seleção spelade finalen i blått. Att santos även betyder helgon på portugisiska gör att många anser att klubben är välsignad redan från början.

Jag kliver in på Ribeiros kontor och möts av ett tomt styrelsebord i ädelträ med 14 svarta skinnstolar. En vägg är fylld av en rad inramade foton av personer som varit viktiga för klubbens historia. Ett av porträtten visar Ribeiros farfar, det var han som köpte tomten som arenan står på.

När barnbarnet Ribeiro valdes till klubbpresident i slutet av 2009 var hans kampanjslogan »O Santos pode mais«, Santos kan mer, och redan några månader senare, när Santos vann Paulistamästerskapet, visade laget att presidentens löfte inte var tomma ord. 17-årige Neymar, som hade gått rakt in i startelvan, kom på tredje plats i skytteligan och fick fansen att börja prata om Pelé och Os Santásticos på nytt. Även landets fotbollskrönikörer blev förtjusta och försökte övertyga förbundskapten Dunga att ta ut Neymar i truppen till VM 2010. De ville att han skulle tänka som Carlos Alberto Parreira gjorde när han tog med 17-årige Ronaldo till VM 1994 – Parreira menade att det viktiga inte var om talangen fick spela eller inte, utan att han fick erfarenhet av den press som brasilianska spelare lever under vid världsmästerskap. Men Dunga lyssnade inte. Inte ens när ett satirprogram invaderade hans hem med en poster på Neymar ändrade han sig. Dunga ringde polisen och tog istället ut den dalande anfallaren Grafite.

En månad senare vann Santos den brasilianska cupen och Neymar tog hem skytteligan med elva mål på tio matcher. Medierna hånade Dunga och menade att om Santos anfallare hade varit med i landslaget, så hade kvartsfinalen mot Holland slutat annorlunda – och Dunga hade kanske fått behålla jobbet.

Den nye förbundskaptenen Mano Menezes visade sig betydligt mer sugen på att testa den unga generationen och tog ut Neymar i sin första landslagstrupp. Därmed intensifierades surret hos de europeiska storklubbarna om att Santos hittat ännu en talang som var något utöver det vanliga. Den första klubben som lyckades boka ett möte var Chelsea. De ville träffa Ribeiro i New York inför Neymars första landskamp i augusti 2010.

Luis Alvaro de Oliveira Ribeiro rotar bakåt i minnet och lutar sig samtidigt tillbaka i sin skrivbordsstol, som sviktar oroväckande. Han väger en bit över hundra kilo, och har ett buskigt grått skägg och snälla blå ögon. Han ser ut som en kramgo björn, men har tillbringat hela sitt liv i den hårda finansbranschen.

– Vi hade bestämt träff i baren på Hilton på Manhattan. Det var jag, Neymars pappa, den där israeliske agenten Plini, Pino eller vad han nu heter och Chelseas sportchef. Jag förstod direkt att de hade förfört Neymars pappa. Han var eld och lågor och ville skriva på, berättar Ribeiro.

Chelsea hade sytt ihop ett paket som skulle passa hela familjen, med språklektioner i engelska för alla familjemedlemmar, jobb åt mamman och pappan, och privatskola åt lillasyster. Klubben lockade också med 182 miljoner kronor och ett drömhus mitt i Chelsea.

– Jag försökte förklara för hans pappa att det inte var läge. Neymar var 18 år. Han skulle inte klara det. Titta på Robinho, som ändå var 21 när han flyttade till Europa. Han blev så deprimerad att vi fick flyga hem honom.

Ribeiro lutar sig framåt:

– Jag sa nej.

När spelaragenten Pini Zahavi lämnade hotellbaren tog Neymars pappa tag i Ribeiro och bönade och bad: »Snälla, detta är min sons chans. Du såg ju vilket seriöst bud de kom med. De tänker på oss alla.«

– Jag sa till honom: »Jag vet att du är arg på mig nu, men i framtiden kommer du att tacka mig. Ge mig en vecka så ska jag komma med mitt bud.«

När Ribeiro landade efter landskampen mot USA visste han att han hade kort tid på sig. Neymar hade gjort sitt första mål i A Seleção redan efter 27 minuter och mångmiljardären Roman Abramovitjs Chelsea skulle definitivt komma med nya och bättre bud. Å andra sidan har Ribeiro varit Latinamerikachef för världens största mäklarfirma, direktör för delstatsbanken Banespa, kanslichef på finansministeriet i Brasília och en av direktörerna för den brasilianska centralbanken. Hans karriär och kroppsbyggnad har gett honom fyra hjärtinfarkter, men också ett oslagbart kontaktnät av bankchefer och företagsledare i Brasilien.

Ribeiro ringde sin kompis som är vice VD för Banco Santander i Brasilien och undrade om han kunde få låna deras styrelserum på översta våningen i bankens nybyggda skyskrapa i São Paulos finansdistrikt. Sedan ringde han Neymars pappa och bjöd in honom till ett möte på 34:e våningen.

När Neymars pappa anlände satt redan fem män runt bordet; utöver Ribeiro även chefen för Citibank i Brasilien, en direktör för Brasiliens största privatägda bank Itaú, bossen för industrijätten Votorantim, kompisen från Banco Santander och ägaren till kosmetikakoncernen Natura. De fem direktörerna är några av Brasiliens mest förmögna män och har också en annan sak gemensamt – de är alla santistas.

Ribeiro släckte ljuset och inledde sin presentation med att teckna bilden av »ett Brasilien som genomgår ett historiskt skifte«.

»De flesta stjärnor har ett bästföredatum. Men det finns undantag: Pelé, Beckenbauer och Maradona. Där ska vi ha in Neymar.«

För tio år sedan tog Brasilien emot bistånd, och var ett av världens mest skuldsatta och våldsamma länder. I storstädernas favelor arbetade internationella hjälporganisationer med att trygga skolgång, sophämtning, sjukvård och säkerhet åt invånarna. Amerikanska missionärer skänkte kläder och EU finansierade vidareutbildning för landets statstjänstemän. I dag är Brasilien en av de största biståndsgivarna i Afrika, landets ekonomi är större än Storbritanniens och arbetslösheten är nere på fem procent. Mordstatistiken sjunker stadigt för varje år, tillväxten är jämn och landets halvstatliga oljebolag, Petrobras, har hittat världens tredje största oljefält 20 mil utanför Rios kust. Nästan hälften av brasilianarna tillhör medelklassen och den extrema fattigdomen plågar endast fyra procent av befolkningen. Brasilien har dessutom blivit en utrikespolitisk stormakt som kämpar för en permanent plats i FN:s säkerhetsråd. »Det enda vi saknar är någon som kan symbolisera denna tid«, avslutade Ribeiro.

Sedan klickade han fram en bild på den brasilianske racerföraren Ayrton Senna.

När militärdiktaturen släppte taget i mitten av 1980-talet var Senna den person som symboliserade den nyvunna friheten. Senna blev F1-världsmästare 1988, 1990 och 1991 och växte till Brasiliens största idol sedan Pelé. När han dödskraschade under San Marinos Grand Prix den 1 maj 1994 genomled Brasilien sin värsta landssorg någonsin. Det första landslaget gjorde efter att ha vunnit VM-finalen i USA, två och en halv månad senare, var att veckla ut banderollen »Senna, aceleramos juntos«, Senna, vi gasar på tillsammans, på Rose Bowl i Pasadena. När segerkortegen nådde Rio några dagar senare höjde spelarna VM-pokalen från busstaket, tillsammans med Sennas gula visirhjälm.

Santos klubbpresident klickade fram nästa bild, som visade en stol, och gjorde en konstpaus innan han vände sig till Neymars pappa: »Den här stolen har stått tom sedan Ayrton Senna dog. Om din son accepterar vårt bud och stannar kvar i Santos ska jag se till att den platsen blir hans.«

Nästa bild var en ekonomisk kalkyl som visade att sponsorerna runt bordet var beredda att ge Neymar en årslön på 48 miljoner kronor om han stannade kvar i Santos. Trots att lönen skulle sätta rekord för brasiliansk fotboll skakade Neymars pappa på huvudet. De ryska oljemiljonerna och drömhuset i Chelsea lockade mer.

När mötet hade hållit på i nästan en och en halv timme avbröts diskussionerna av att Deodatos funkiga version av Also sprach Zarathustra hördes i styrelserummet. Det var Ribeiros mobiltelefon som ringde. »Nej men hej, Pelé! Hur är det? Jaså, du vill prata med Neymars pappa. Vilket sammanträffande. Han sitter här bredvid mig«, sa Ribeiro och räckte över luren. Pelé berättade vad det hade betytt för hans karriär att han stannade kvar i Santos. En flytt till en annan kontinent och ett annat språk när han var 18 år hade kunnat hindra hans utveckling. Pelé hänvisade till Robinho, som haft djupa formsvackor och ville flytta hem från Europa för att han inte trivdes, och menade att Neymar inte behövde upprepa misstaget. »Din son kan tjäna lika mycket pengar på att spela i Brasilien.« »Hur då?« undrade pappan. Pelé berättade vad han lärt sig i New York om att bygga varumärken och lovade att överföra kunskapen till Neymar. »Vi kan göra din son till Brasiliens nya idol«, sa Pelé. En kvart senare gav pappan med sig.

– Vi hade kommit överens om att han skulle ringa mig 11.20. Då skulle min presentation vara över. 11.15 slog jag på telefonen och 11.23 ringde han. Utan Pelé hade det inte gått. Jag visste att jag var tvungen att imponera på pappan, erkänner Ribeiro.

Utdelningen på hans ansträngningar kom redan nästa år. 2011 blev Santos bästa säsong sedan guldåret 1963. Klubben vann Paulistamästerskapet för andra året i rad och blev sydamerikanska mästare genom att slå Peñarol i Libertadores. Att finalen blev en repris på mötet från 1962 fick hela Brasilien att tro att det verkligen var Pelé som återuppstått i en spenslig tonåring med tuppkam. Som bevis på framgångarna blev Neymar den första brasilianska spelare som nominerades till Ballon d’Or utan att ha spelat i Europa.

Neymar förkroppsligar det brasilianska idealet om en dribblande spelare som inte bara gör mål, utan också gör det med stil. När Neymar får till ett golaço, den brasilianska benämningen på ett supermål, glömmer nationen för ett ögonblick vardagens bekymmer, och dagen efter, när målet spritts till jordens alla hörn via Youtube, skänker Neymar stolthet till en fotbollsnation som gärna vill förtränga att A Seleção befunnit sig i fritt fall på Fifas rankning. Att Neymar inte tog första bästa chans att sticka till Europa har också bidragit till hans popularitet.

– Även supportrarna från andra klubbar gillar honom. Det har inte inträffat sedan Pelés dagar, menar Ribeiro, som under de senaste åren har jobbat heltid med att uppfylla sitt löfte till Neymars pappa.

– De flesta stjärnor har ett bästföredatum. Men det finns undantag: Pelé, Beckenbauer, Maradona och Platini. Det är där vi ska ha in Neymar.

 

När Ribeiro arbetade på Brasiliens centralbank reste han med landets före detta president Luiz Inácio »Lula« da Silva till norra Brasilien för att inviga en ny järnmalmshamn. I sitt invigningstal sa presidenten: »Den dagen då vi även exporterar kylskåpen, lastbilarna och grävskoporna har vi lyckats.«

– Så ska Santos också tänka, säger Ribeiro. Vi ska sälja förädlade produkter. Vad vi är bra på är att ta fram talanger. Tre gånger har blixten slagit ner på Vila Belmiro och fött Pelé, Robinho och Neymar. Vi är Brasiliens spelarfabrik. Och det var här man förädlade fotbollen och gjorde den till en konstform. Det är klart att vi ska fakturera för det. Vi ska skaka av oss den här tredjevärldenmentaliteten om att sälja så fort någon vill köpa.

Presidenten låser fast sin blick i mina ögon.

– Varför säljer inte Berlins symfoniorkester sina musiker eller Cirque du Soleil sina artister? Därför att de utgör föreställningen. Utan dem, ingen show. Santos är samma sak. Utan våra spelare har vi inget att ta betalt för.

Santos har jobbat hårt på flera plan de senaste åren för att göra den utvecklingen möjlig. För att undvika den ekonomiska härdsmälta som Pelé råkade ut för under sin karriär har den före detta bankdirektören hållit kurser för hela Neymars familj. Han har berättat om skillnaden mellan långsiktiga och kortsiktiga investeringar, vilka risker som finns och vad som är säkrast att investera i. Tanken är att Neymar ska bli Brasiliens första superstjärna som har ordning på sin ekonomi redan från början. Utöver att Neymar skrivit ett kontrakt med Nike som gäller fram till 2022, så har han tio personliga sponsorer, bland andra Volkswagen, Panasonic, Red Bull och Unilever. De utvalda varumärkena ger tillsammans med spelarlönen Neymar en inkomst på över tio miljoner kronor i månaden. Det är i nivå med vad de bästa spelarna i Europa tjänar.

– Om Neymar vill leva lyxliv i Europa kan han bara boka in sig i första klass till Paris, bli hämtad i limousine på landningsbanan, åka till Ritz Hotel och beställa upp årgångschampagne till rummet. På kvällen kan han gå ut på de häftigaste klubbarna och hångla med Europas läckraste tjejer. Han behöver inte spela där, och stå ut med rasismen och vädret, för att få allt det.

Ribeiro har kontrakterat en stab på 16 personer för att forma Neymars framtid. Den består av en presschef, en pressekreterare, en psykolog, en talpedagog, en frisör, en stylist, en kostexpert, en engelsklärare, en spansklärare och ett gäng advokater och agenter. Neymars pappa är en av varumärkescheferna och har fått sin son att använda »Neymar Jr« på tröjorna, så att sonens karriär inte ska förväxlas med pappans. Den andra varumärkeschefen är presschefen Duda, och chef för hela staben är Ribeiro. Tillsammans väljer trion varsamt ut vilka varumärken som ska bygga deras eget varumärke.

– Jag vill att det ska vara som med drottningen i England. Vi väljer ut de bästa sponsorerna och gör dem till Neymars hovleverantörer.

Jag berättar om notisen som jag såg i gårdagens tidning. Den brasilianska bilbatteritillverkaren Heliar har gått in som Neymars elfte officiella sponsor.

– Alltså, det där är Neymars pappa. Han tänker kortsiktigt. Bilbatteri?! Hade det varit Ayrton Senna hade jag förstått det, men Neymar … Jag får hålla en ny kurs för honom.

Santos president är också först med att driva en brasiliansk klubb som ett modernt företag och har aldrig varit försenad med spelarlönerna – något som är ovanligt inom brasiliansk fotboll. Han anställer personal efter kompetens, inte efter vilken familjeklan de representerar, och han jobbar långsiktigt med sponsorer och andra samarbeten. Det har gett Santos en solid ekonomi. När Ribeiro tog över sålde klubben 4 000 tröjor om året, drog in 28 miljoner kronor i sponsormedel och omsatte totalt 236 miljoner kronor. Tre år senare hade tröjförsäljningen sexdubblats, sponsorintäkterna femdubblats och totalomsättningen tredubblats.

Santos utveckling har gjort att andra brasilianska klubbar tittar på Ribeiros sätt att styra Santos. Brasiliens mäktigaste klubb, Corinthians, är redan på banan och omsätter nästan en miljard kronor. Förvisso är det fortfarande bara en fjärdedel av vad Real Madrid omsätter, men intäkterna ökar snabbt sedan Corinthians slog Champions League-vinnaren Chelsea i VM för klubblag 2012. Internacional från Porto Alegre i södra Brasilien har 120 000 medlemmar – mer än vad Real Madrid har – och kunde 2012 köpa över Diego Forlán från italienska Inter. När Internacional får en modern ledning kan de gå om Corinthians och bli Brasiliens rikaste klubb.

Det enda som plågar Ribeiro är att Santos ännu inte är tillräckligt bra för att slå de bästa europeiska klubbarna. Matchen mot Barcelona i VM för klubblag 2011 svider fortfarande. Messi krossade Neymar med 4–0.

– Det är det värsta jag varit med om. Det ska aldrig hända igen, säger Ribeiro.

För att vässa konkurrenskraften vill han att Santos ska spela regelbundet mot de bästa europeiska lagen.

– Jag har meddelat fotbollsförbundet att vi vill ut och turnera igen.

Den brasilianska ligan spelas från maj till december utan uppehåll. Santos förslag är att ligan ska göra ett avbrott på två veckor i augusti, när halva mästerskapet spelats. Tidpunkten kommer i så fall att sammanfalla med starten av de största europeiska ligorna. Om Bayern München, Barcelona eller Benfica vill genrepa inför säsongsstarten skulle en match mot Santos vara ett tänkbart motstånd. Det finns även en baktanke. Att samla Brasiliens och Europas bästa klubbar är just ett sådant reklamtillfälle som Neymars huvudsponsor söker efter.

– Fotbollsförbundet har länge plockat russinen ur kakan utan att betala ett skit. De har bokat vänskapsmatcher med landslaget världen över och cashat in medan vi klubbar fått stå för notan. Vi har tagit fram spelarna, betalat lönen och tagit hand om dem när de blivit skadade. Den tiden är över. Nu är det vi som ska tjäna pengarna.

– Ändrar inte förbundet på kalendern kommer vi att resa med A-laget och låta B-laget spela i ligan. Så är det. Hela det brasilianska samhället har utvecklats. Nu måste den brasilianska fotbollen också göra det.

 

På »Kung Pelés träningsanläggning« tränar A-laget inför semifinalen mot rivalerna São Paulo FC i Paulistamästerskapet. Tränarstaben står under mangoträden och pekar på spelarna som värmer upp på planen. Runt träningsanläggningen reser sig en mur med rullad taggtråd på toppen. Några skolbarn har släppts in bakvägen och placerats i en inhägnad bur vid planens långsida.

Det första som slår mig är hur mager han är – trots att flera kostexperter har försökt få honom att gå upp i vikt. Det andra som förvånar mig är hur kort han är. En del menar att bådadera är till hans fördel, att Neymar skulle tappa sitt dribblingsöverläge om han var större än 174 centimeter och 65 kilo. Själv tycker jag att det ser ut som om han kommer att bli ett lätt byte för samtrimmade europeiska backlinjer.

På presshusets terrass knappar ett gäng kvinnliga reportrar på sina mobiler. Det är ovanligt med så många kvinnliga journalister på en fotbollsträning i Brasilien. Men så är inte heller Neymar enbart en fotbollsstjärna. Han bevakas även av skvallerpressen.

– Bär Neymar kepsen på snedden blir det mode dagen efter. Dansar han på ett visst sätt tar alla efter honom. Går han i en rutig skjorta vill alla ha en likadan. Allt han rör vid blir till guld, säger Daniela Scatolin, producent på Rede Globo, Brasiliens största TV-bolag.

Att Neymar har blivit flickidol gör att brasilianska medier satt sina skickligaste och vackraste kvinnliga reportrar på att bevaka honom. Som kvinnor anses de inte bara ha större chans att få fram ett läckert uttalande av honom, de har också lättare att komma igenom den sköld av manliga chefer som omger spelaren.

– Till och med vi som äger TV-rättigheterna till alla matcherna får vänta. Men den här gången gick det snabbt. Från det att jag mejlade hans presschef till att vi fick ett okej att göra en femminutare tog det bara två veckor, säger Scatolin.

Just i dag vill hon få Neymar att säga en skön oneliner som TV Globo ska använda som vinjett till sina internationella sändningar av den brasilianska ligan.

– Kan vi få honom att säga något kul, så blir det en perfekt dörröppnare för oss i Europa.

»Jag gör som jag brukar när jag hamnar i knipa i Brasilien. Jag låtsas att jag inte förstår portugisiska och räcker över mitt presspass.«

Efter träningen får TV Globos programledare Glenda Kozlowski sina minuter med Neymar ute på planen, medan de manliga reportrarna avundsjukt tittar på. Försiktigt lyfter jag av haspen till presshusets grind och går ut på träningsplanen. Jag rundar hörnflaggan och promenerar iväg längs ena långsidan. När som helst kan någon skrika: »Hallå, du där! Kom tillbaka!« Men ingen säger något. Alla är upptagna med att på avstånd studera hur Kozlowski, som varit världsmästare i bodysurfing, försöker få något vettigt ur den alltid enstavige Neymar.

Jag går i riktning mot besöksburen där ett femtiotal skolbarn klänger på stängslet i vita Santoströjor och Neymarfrisyrer. Mammorna står bakom med kamerorna. »NEYMAR! NEYMAR! NEYMAR!« vrålar barnen när deras idol dribblar framför TV-teamets kamera. Tre biffiga säkerhetsvakter får syn på mig.

– Vart är du på väg?

Jag gör som jag brukar när jag hamnar i knipa i Brasilien. Jag låtsas att jag inte förstår portugisiska och räcker över mitt presspass. Vakterna, som inte kan ett ord engelska, kollar noga och lämnar tillbaka presspasset.

– Jag gärna se Neymar, säger jag.

Vakterna ler.

Tudo bem, pode ficar aqui, mas não faz perguntas. Okej, du kan stanna här, men ställ inga frågor.

När Kozlowskis fem minuter är över går Neymar mot besöksburen. Vakterna låser upp och låter barnen springa ut till kravallstaketen som står på rad längs sidlinjen. När Neymar kommer fram slår han sin handflata i kidsens och skriver autografer. Blygheten från intervjun är som bortblåst. Tålmodigt fryser han sitt leende när en ung mamma lägger armen om honom och tar en bild. En pappa lyfter sin halvårsgamla son över kravallstaketet. Neymar gullar med bebisen, som är klädd i Santos vita sparkdräkt, och skriver sin autograf över bröstet. Sedan håller han upp barnet så att pappan kan ta en bild. Scenen blir nästan religiös. Neymar, själv pappa till en ettåring, håller om bebisen som om han vore en stolt kusin.

– Den här bilden kommer min son att ha med sig hela livet, säger pappan och blir rörd.

När Kozlowski dyker upp vid kravallstaketen ropar några pappor: »GLENDA! GLENDA! GLENDA!« Förtjust vinkar hon tillbaka. Två mammor enas om att papporna har rätt: den 38-åriga tvåbarnsmamman lever upp till det europeiska skönhetsideal som odlas av de brasilianska modetidningarna. Själv har jag blicken kvar på Neymar. Ska jag lyckas ställa någon fråga gäller det att passa på nu.

Jag rundar kravallstaketet och kommer ut på samma sida som Neymar. Sedan mer än ett år tillbaka studerar han engelska och spanska för att förbereda sig för spel i Europa. Jag bestämmer mig för att testa hans språkkunskaper. Är hans engelska bra innebär det att Chelsea har störst chans att få honom. Är engelskan dålig innebär det att de nationalistiska tongångarna stämmer: Neymar stannar kvar i Santos fram till VM 2014. Svarar han däremot på spanska innebär det att ryktet om ett förhandskontrakt med Barcelona stämmer. Jag går upp bredvid honom.

Hello, how are you doing?

Neymar flinar. Jag försöker igen på spanska.

Hola, qué tal?

Inget svar. Jag försöker på engelska igen.

– Isn’t it time for you to go to Europe soon? undrar jag.

Neymar stannar upp i autografskrivandet.

No, no. Not yet, svarar han med kraftig portugisisk brytning.

Why not?

Neymar vickar med fingret framför mitt ansikte. Allt är ännu hemligt.

 

Dagen efter ringlar en karavan fram över mangroveträsken som omger Santos och klättrar vidare uppför den regnskogsklädda bergskedjan som ger syre åt hela regionen. Det var den här vägen utfattiga européer vandrade för hundra år sedan. Nu löper den fyrfiliga »Invandrarnas motorväg« fram över bergen och dalarna som en tropisk variant av Brennerpasset.

Längst fram kör motorcykelpoliserna med blåljuset på. Sedan kommer Santos fans, Torcida Jovem, i sju hyrda bussar. Supportrarna passar på att vifta med flaggorna utanför fönstren, eftersom de vet att de måste stänga fönstren och dra för gardinerna så fort de kommer in i São Paulo. Efter bussarna kommer polisens minibussar som ska förhindra eventuella överenskomna möten med Torcida Independente, São Paulo FC:s klack. Vid det senaste San–São-derbyt tvingades polisens chocktrupper använda gummikulor och tårgas för att hålla isär klackarna.

När bussarna närmar sig Morumbi är det lätt att förstå varför Fifa inte godkände São Paulo FC:s arena som VM-arena. Stadion är visserligen störst i São Paulo, men den ligger mitt i ett överklassområde där det inte finns någon kollektivtrafik. För att ta sig fram på de enkelriktade villagatorna som omger stadion måste man ha bil, med det finns inte några parkeringsplatser. Fem kvarter från arenan är gatorna totalt igenkorkade av parkerade bilar och min taxi kommer inte längre. Sista biten får jag gå.

São Paulo-supportrarna springer omkring i bara överkroppar och letar efter santistas att slå på käften. För att inte bli av med något hänger jag min ryggsäck över magen. Vid infarten till arenan håller ridande poliser isär supportrarna. Tusentals São-paulinos skriker »Filhos da puta! Filhos da puta!«, horungar, medan Santos spelarbuss kör in genom grindarna.

En dov klang från en kyrkklocka mullrar över stadion när spelarna springer in på Morumbi inför 47 771 vrålande åskådare. Jag känner igen ljudet, men kan inte placera det. Sedan kommer riffet. São Paulos startelva ställer upp till tonerna av Hell’s Bells, på begäran av deras 39-årige målvaktslegendar Rogério Ceni. Om Santos ska börja turnera igen borde de också springa in till AC/DC, tänker jag. Sedan minns jag videoklippet där Neymar dansar vid sitt klädskåp till Ai se eu te pego! Jag inser att det inte kommer att bli någon rock’n’roll så länge Neymar sätter takten i Santos.

Efter tre minuter blåser domaren straff. Neymar kliver fram. 4 000 Santossupportrar, som klämts in på en tårtbit i kurvan, smäller av dagens första rökbomb. Publiken ställer sig upp och tystnar. Om bollen går in blir det Neymars hundrade mål sedan han debuterade som 17-åring i Santos A-lag.

– GOOOOOOOOOOOOOOOOL!!!

Neymar stoppar tummen i munnen och dedicerar jubileumsmålet till sin son. Lagkamraterna springer i kapp honom och kör en inövad dansrutin vid sidlinjen framför Santosklacken.

En halvtimme senare får Neymar en perfekt genomskärare och sätter fart mot straffområdet. Backen som orsakat straffen vågar inte attackera. Neymar skjuter mot vänstra stolpen.

– GOOOOOOOOOOOOOOOOL!!!

Den här gången rusar Neymar ner till hörnflaggan och svänger sig flera varv runt den. Det var så Juary, en av Santos legendarer på 1970-talet, firade sina mål. Gesten är en flirt med den äldre supportergenerationen, som menar att Neymar är mer intresserad av att vara reklampelare än att hedra Santos historia.

Fem minuter senare visar Neymar varför han är hela Brasiliens hopp inför VM 2014. Han dribblar bort högerbacken en gång, två gånger, tre gånger. Sedan gör han som Garrincha: stannar upp, lunkar några steg medan han tittar backen i ögonen – och dribblar vidare. När han fintat försvararen en fjärde och femte gång vräker São Paulo-spelaren ner honom i gräset. Resultatet: gult kort och frispark i bra läge. Det blir inget mål, men i andra halvlek är backen utbytt.

Med en kvart kvar får Neymar åter bollen på vänsterkanten. Han dribblar förbi den inbytta backen och tar sig in i straffområdet. Han fintar ytterligare en back och skjuter ett kanonskott mot högra krysset som målvakten försöker stoppa med handflatorna, men bollen vrider sig uppåt en bit till och borrar in sig precis under ribban.

– GOOOOOOOOOOOOOOOOL!!!

För tredje året i rad slår den lilla klubben från kaffehamnen ut storebror São Paulo i Paulistamästerskapets semifinal. Neymar har inte bara gjort sitt hundrade mål, han har gjort ett hattrick i en av säsongens viktigaste matcher. Santisterna på bortasektionen överröstar hela Morumbi när Neymar, på begäran, gör juckdansen till Ai se eu te pego! För fansen blir det än en gång tydligt att treenigheten strålar samman i deras klubb. Pelé är Fadern, Neymar är Sonen och Santos är den helige Ande.

Två veckor senare vinner Santos finalen och blir Paulistamästare för tredje gången i rad. Det har inte hänt sedan Pelés tid.

Gräset är alltid grönare i Brasilien

Vill du läsa mer om dåtidens och nutidens Fotbolls­brasilien? Beställ Offsides hyllade bok till rabatterat pris på shop.offsidepress.se.