Marcus Allbäck somnade strax efter att han lade sig på sin säng och Anders Svensson kan höra rumskamratens tunga andetag. Själv vänder och vrider han på sig. Det är kolsvart utanför hotellfönstret i Cascais, och på Lissabons torg och gator hoppar fortfarande blågula supportrar runt i Pippiperuker och vikingahjälmar.
Anders känsla när han klev av vid 4–0-ledningen i den 77:e matchminuten var bra. Han hade känt sig lätt i kroppen, legat rätt i det defensiva spelet, vunnit bollar och startat omställningar med precisa djupledspassningar. Och inte minst: han hade legat bakom två av målen. Det här behövde han efter den skakiga insatsen mot Finland häromveckan, och fan vet om han inte själv var den som gormade högst i refrängen till Lena Philipssons Det gör ont som Magnus Hedman vred upp på bergsprängaren i omklädningsrummet efter slutsignalen. Han hade med lätta steg klivit fram till den mixade zonen och sett Robert Laul vifta med en diktafon. Det var då allt förändrades, och när han nu, ett par timmar efter midnatt, tänker på sitt korta möte med Sportbladets reporter kan han inte skaka av sig känslan att det kanske aldrig kommer att spela någon roll hur bra han spelar. Laul hade berättat att 86 procent av Sportbladets läsare ville se Kim Källström starta på bekostnad av honom själv. Det borde inte påverka Anders, han vet det när han skruvar på sig i sin hotellsäng, men det går inte att släppa heller. Varför ska han behöva försvara sin startplats i landslaget? Anders vill att situationen ska fungera som tändvätska, men istället känner han att han blir … nedslagen.
När han till sist lyckas somna trycks morgondagens upplaga av Sportbladet. En artikel innehåller ett citat från honom själv redan i ingressen: »Jag hoppas att ingen är besviken på mig nu.«
Du har väl inte missat?
