En plats i rampljuset

Dödens grupp, skador på nyckelspelare och en kinesisk epidemi som flyttar mästerskapet till ett land som försöker vinna fördelar på andra nationers bekostnad. Lägg därtill ett ministermord, en annalkande orkan och reportrar som frågar om damfotbollen är död om laget inte når framgång. När Sverige ska spela VM 2003 är förutsättningarna långt ifrån optimala.

Det är först när Anna inte svarar på SMS som Mona blir orolig på riktigt. Den här eftermiddagen, den 10 september, har Mona Sahlin nåtts av rapporter om att partikollegan och vännen Anna Lindh har attackerats på NK. Den omedelbara instinkten är att försöka få fatt på Anna själv för att höra hur hon mår. Men nu sitter Mona där och tittar på mobilens mörka display. Inget svar. Och Anna som brukar svara direkt, oavsett var hon befinner sig i världen.

Snart kommer mer information. Anna Lindh, Sveriges utrikesminister, var på varuhuset för att shoppa när en främmande person knivhögg henne upprepade gånger i arm, mage och bröst. Ministern har förts till Karolinska sjukhuset för operation.

Nyheten sprids över världen under timmarna som följer. Den når ett antal landslagsspelare som är i full färd med att packa väskorna inför det VM de snart ska iväg på. Den når landslagets materialförvaltare Anna-Lena Kjellman på ett tåg upp mot Stockholm, där hon ska förbereda allt inför spelarnas samling dagen därpå. Den når lagets koordinator Cecilia Sandell, via CNN:s sändning, på ett löpband på Key Bridge Marriott Hotel i Washington, där hon befinner sig för att preparera för truppens ankomst två dagar senare.

Annons

Dagen därpå, när Umeå IK:s Sofia Lundgren, Frida Östberg, Anna Sjöström, Malin Moström, Hanna Marklund och Hanna Ljungberg köar i säkerhetskontrollen på Alviks flygplats får de höra att Anna Lindh har avlidit. 125 mil söderut nås landslagskamraterna från Malmö FF – Caroline Jönsson, Hedvig Lindahl, Malin Andersson, Therese Sjögran, Karolina Westberg, Sara Larsson och Frida Nordin – av beskedet via löpsedlar på Sturup.

Alla känner samma sak: här står de redo inför sitt livs fotbollsäventyr, ett VM på andra sidan Atlanten, och det som under våren har känts så stort framstår plötsligt som fjuttigt. Spelarna som halvt på skämt, halvt på allvar har talat om vilken tur det är att förbundet inte har bokat in dem på flyg till USA den 11 september utan dagen därpå, inser att de nu har fått nya jävelskaper att förknippa med detta datum.

När spelarna några timmar senare anländer till hotell Sergel Plaza i centrala Stockholm sätter den märkbart berörda förbundskaptenen Marika Domanski-Lyfors ord på känslorna:

»Detta är en sorgens dag och alla får känna ledsamhet. Men man får också vara glad eftersom vi samlas till VM. Man får känna båda känslorna samtidigt.«

Det är tio dagar kvar till VM-premiären mot USA. Marika bestämde sig redan på morgonen för att ställa in informationsmötet om lägret som hon tänkt hålla i Stockholm, det får hon ta i Washington. Den här dagen har truppen bara en uppgift – att frakta sig till en musikstudio för att lägga kör på den officiella VM-låten Gula och Blå (det är tjejernas år i år). I övrigt får spelarna känna sig fram.

Några av dem vandrar ner till Regeringskansliet där ett blomsterhav växer på hög. Inne i byggnaden sitter Anna Lindhs kollegor i möte. Annas plats gapar tom, på bordet framför hennes stol står ett tänt ljus. 

För Mona Sahlin är det lika olidligt som ofattbart. Hon och Anna har känt varandra sedan tonåren, de fajtades en gång i tiden om ordförandeposten i SSU, de kom in samtidigt i riksdagen 1982, de tog båda plats i sossarnas verkställande utskott nio år senare och de har ända sedan första stund varit goda vänner. 

När Mona kliver ut från mötet är det med tårar i ögonen.

»Det är som om en bit av mig själv försvunnit«, säger hon.

I huvudet gnager ett dilemma. Om en och en halv vecka är hon inbokad på ett flyg till Washington för att se VM-premiären mellan Sverige och USA. Som idrottsminister var det självklart att tacka ja när frågan kom, men nu … Orkar hon? Kan hon? 

Senare den dagen, medan de svenska landslagsspelarna i en musikstudio i en annan del av huvudstaden skrålar »bollen är rund, allt kan hända, ett underläge det kan man vända«, fattar Mona ett beslut. Om det hade varit herrlandslaget skulle de manliga ministerkollegorna stått i kö för att gå på match. Nu lär ingen bry sig. Därför är det viktigt att hon åker. Anna, som under en hel karriär armbågade sig fram för att ta plats på en manlig arena, hade velat det. Och vid närmare eftertanke finns ännu ett skäl att visa damlandslaget stöd. När statsminister Olof Palme mördades 17 år tidigare såg Mona Sverige lamslås av sorg, nu är det på väg att ske igen. Nationen behöver något att enas kring. Och helst av allt en framgång.

 

Det är dagen efter. Marika Domanski-Lyfors känner så – och det är på gott och ont. Sorgen ligger kvar. Men det är också dags för avfärd och det ska bli skönt att äntligen få rikta fokus på VM. Klockan är åtta på morgonen och Marika sitter i en fåtölj på Arlanda och väntar på ombordstigning tillsammans med truppen.

Turerna fram hit har varit många. Än har de oroat sig för skador: Malin Andersson, Frida Östberg, Anna Sjöström och Therese Sjögran har alla haft begränsat med speltid under våren. Än har det varit bökigt med planeringen: så sent som i maj fråntog Fifa Kina arrangörskapet och flyttade VM till USA på grund av den sars-epidemi som drabbade kineserna tidigare under året.

Prioriteringsfråga. Resan till Washington tar tio timmar. Malin Moström passar på att sova, Hanna Marklund fördriver som vanligt tiden med en bok. Många år senare ska Marklund bli ambassadör för Läsligan, ett projekt som uppmuntrar unga att läsa.

Marika och koordinatorn Cecilia Sandell hade redan varit i Sydkorea och rekat plats för träningsläger inför mästerskapet, nu fick de istället rikta blicken västerut och göra om proceduren i USA. Flytten – och ett försenat asiatiskt kvalspel – medförde också att VM-lottningen sköts upp. Först i mitten av juli, knappt två månader före VM-premiären, fick Sverige veta när och var de skulle spela. Det var kort om tid för att planera all logistik. Dessutom, när Marika blev varse att de skulle möta USA (regerande världsmästare), Nordkorea (vinnare av asiatiska mästerskapen de tre senaste åren) samt Nigeria (kvartsfinalist i VM 1999) var hennes spontana tanke: »Var det ens möjligt att få en tuffare grupp?«

Annons

Men nu känner hon tillförsikt. Medierna har talat mycket om Dödens grupp och om att Sverige kommer att få svårt att upprepa bedriften i EM 2001 då laget tog silver. Men när Marika betraktar spelarna omkring sig här på Arlanda ser hon idel vinnartyper. 

Där är Umeåfalangen med Malin Moström i spetsen: så fyllda av självförtroende efter flera år av framgång. Tre månader tidigare vann de Women’s Cup och kan därmed titulera sig bäst i Europa. Och där är MFF-gänget med veteranen Malin Andersson som självklar ledare – en grupp som i flera års tid har jagat från sin position som Sveriges näst bästa klubb. Och där är också spelarna från Djurgården/Älvsjö – en färsk klubbsammanslagning som har gett sig fan på att årets SM-guld inte ska hamna i Norrland.

De här tre klubbarna utgör stommen i det landslag som Marika tog över hösten 1996. Av de 21 spelare som ska till VM kommer 16 från någon av de tre föreningarna. Att det ofta råder hätsk rivalitet mellan dem ser förbundskaptenen bara som positivt. Tjejerna sporrar varandra. När Umeå går upp till tio pass i veckan, svarar MFF:arna med att köra elva. När det vankas intervallträning vill alla visa att de tillhör den starkaste klubben. Och när de kör fotbollstennis delar Marika gärna in spelarna i sina respektive klubblag för att trigga igång konkurrensen. Ofta deltar förbundskaptenen själv och fuskar medvetet för att höja temperaturen ytterligare.

Country girls. Saftiga hamburgare intas till tonerna av country på Marriott Ranch i Hume i Virginia. Ranchen tillhör hotellet som truppen bor på i Washington.

Men Marika balanserar också upp de inneboende motsättningarna. Umeås Moström och MFF:s Andersson bär lagkaptensbindeln varannan match – en tydlig markering om att alla ska hålla sams när de kommer till landslagssamlingar. Spelarna köper det, de är tillräckligt smarta för att förstå att de behöver varandra för att lyckas. Att hela centrallinjen består av samarbete klubbrivaler emellan säger egentligen allt. I mittlåset kamperar Jane Törnqvist (Djurgården/Älvsjö) bredvid Karolina Westberg (MFF), på innermittfältet hjälps Moström (Umeå) och Andersson (MFF) åt, och på topp turas Victoria Svensson (Djurgården/Älvsjö) och Hanna Ljungberg (Umeå) om att slita sönder försvaren.

Just anfallsparet är Marika extra stolt över. Hon satte samman dem vid sitt första mästerskap, EM 1997, och snart fick anfallarna smeknamnet »Smurfarna«. Många tyckte att de var för små för att hävda sig internationellt, men Marika resonerade annorlunda. 

Det var också vid mästerskapet 1997 som Marika samlade spelarna för att peka ut riktningen framåt. Det handlade om en gradvis stegring i kvalitet. »Vi ska vara som bäst 2003«, sade hon då.

Det har gått sex år sedan dess. De är framme vid sitt examensprov. Om tio timmar ska de ta mark på Dulles International Airport i Washington. Att VM flyttats från Kina till USA känns med facit i hand bara bra. Om någon ska kunna ge världens bästa landslag rätt förutsättningar att mäta sina krafter mot varandra är det landet som sedan flera år tillbaka leder damfotbollsutvecklingen framåt.

 

Therese Sjögran skrattar och tittar ner på fotbollsskorna som täcks till hälften av lera.

»Alltså, vad fan är det här?«

Träningsplanen vid American University i Georgetown är under all kritik. Regnet har öst ner och idrottsplatsen ser inte ut att ha haft besök av någon vaktmästare på evigheter. Målställningarna tycks kunna trilla omkull vilken sekund som helst.

Marika Domanski-Lyfors samlar snabbt spelarna vid mittplan och sänker rösten för att de journalister som bevakar träningen inte ska höra:

»Alla kan se att det här är en riktigt dålig plan. Men visa inte på något sätt, med ett pip eller kroppsspråk, att det inte är bra. Det är bara att köra.«

Spelarna nickar – och kör. Frenesin får Marika att häpna; att de dagen före genomförde en tio timmar lång flygresa – från Stockholm via Köpenhamn och vidare till Washington – är svårt att tro. De smäller på i närkamperna, passningarna är rejäla, fokuseringen total. 

När Marika möter pressen efter träningen tillfrågas hon vad hon tycker om att arrangörerna har tilldelat Sverige en så usel plan.

»Äh, detta härdar«, svarar hon. »Vi har tränat under både sämre och bättre förhållanden. Tjejerna ser pigga och glada ut och det är det viktigaste.«

Nog verkar hon ha rätt. De första dagarna på amerikansk mark tycks inget kunna rubba spelarnas goda humör. Trots jetlag är det ingen som gnäller när Marika tycker att det är viktigt att de bättrar på sina historiekunskaper och följer med på utflykt till Washington DC för att se Vita huset och besöka Vietnam Veterans Memorial och Korean War Veterans Memorial. Mittfältaren Linda Fagerström passar till och med på att komplettera sin egen familjehistoria, då hon en dag möter upp en avlägsen släkting som hon aldrig sett förr. Han är så lycklig över att någon ur den svenska grenen från släktträdet är på plats i USA att han kör flera timmar i kaotisk Washingtontrafik för att träffa Linda på hotellet. Mötet varar i en kvart.

Full fart framåt. Förbundskapten Domanski-Lyfors förbjuder spelarna att rida på grund av skaderisken. Att ta sig fram i jeep i knagglig terräng går däremot bra.

Inte heller gnys det när laget tre dagar efter ankomst tvingas dra på sig förbundets kostymer för att besöka svenska ambassaden, där ambassadör Jan Eliasson dukar upp svenska köttbullar och bjuder på mingelparty. 

Och när larmrapporterna om den annalkande orkanen Isabel, som riskerar att ödelägga USA:s östkust, når truppen rycker spelarna mest på axlarna. En orolig reporter på Västerbottens-Kuriren ringer upp Malin Moström och frågar om hon inte är rädd med tanke på att de bor på 30:e våningen på hotellet. Landslagsmittfältaren svarar lugnande: 

»Äh, blir det jättestorm är vi förvarnade om att ta trapporna ner till källaren.«

Den avslappnade inställningen beror delvis på att det är svårt att tro på orkanrapporterna. När den svenska truppen den 17 september tar träningsledigt för att tillbringa en heldag på Marriott Ranch i Hume, väster om Washington, strålar solen. Vid foten av Blue Ridge Mountain kör Hanna Ljungberg, Malin Moström och Jane Törnqvist terrängjeep, medan Frida Nordin och Victoria Svensson spelar volleyboll och Hanna Marklund och Frida Östberg provar på shuffleboard. Ur högtalare dånar taktfast country och på grillarna tillagas hamburgare av amerikanska mått.

Marika sitter på en bänk utanför ranchens huvudbyggnad när några svenska reportrar kommer fram. De säger att de under dagen har talat med flera av spelarna och att i princip alla har sagt att de kommer att vinna VM-guld. Marika nickar.

»Jaså? Ja, det är väl bra.«

Glädjen inombords avslöjar hon inte med en min. De senaste månaderna har rapporterna mest handlat om skador och vilken otur de haft som tvingas möta de regerande världsmästarna USA i premiären. Marika kan nöjt konstatera att spelarna inte tagit åt sig av olyckskorparnas kraxande.

Dagen därpå blåser Isabel in med full styrka. 13 000 invånare i Washington-området evakueras och president George W Bush flyr Vita huset för att sätta sig i säkerhet på lantstället Camp David. 

De svenska spelarna är inte lika räddhågsna. När vinden når upp i full stryka trotsar Jane Törnqvist, Karolina Westberg, Sara Larsson, Frida Nordin och Sara Johansson Key Bridge Marriotts säkerhetsföreskrifter och söker sig ut på hotellparkeringen för att »känna på vinden«. De plockar fram kameror och skrattar hysteriskt medan de fångar varandra på foton där håret står horisontellt från deras huvuden. Det må blåsa orkan, men för det svenska landslaget är det lugnet före stormen. 

 

Det känns som om det går snett redan i spelargången. Där står de svenska spelarna uppradade och tokladdade för att marschera ut till VM-premiär mot hemmanationen USA. Allt är förberett in i minst detalj. Då kommer domaren fram och påpekar att hårspännena som spelarna bär numera är otillåtna. Det uppstår kaos. Spännen ska bort, alternativt täckas över av tejp. Ilskan bubblar under ytan, de nya direktiven har inte förmedlats före VM, men det är bara att lyda och göra som domaren säger.

Inte blir det bättre när matchen väl börjar. Redan i första minuten är USA:s Abby Wambach nära att stöta in en hörna. En halv minut senare står samma spelare fri med rak väg mot mål men väljer som tur är att skjuta – hon träffar fel och bollen går långt utanför. Och när Sverige väl får en öppnande passning i tolfte minuten slutar det med att Hanna Ljungberg tacklas bryskt av den amerikanska målvakten Briana Scurry och flyger en meter upp i luften. Hanna inser att hon kommer att landa på nacken om hon inte agerar. Hon vrider sig i panik och dimper istället ner på kinden. Ryggen hugger till av den hastiga rörelsen.

Flygande start. Hanna Ljungberg lyfter bollen över USA:s Briana Scurry men får en rejäl smäll av målvakten. Flygfärden slutar med att ryggen hugger till – något som hämmar Hanna resten av turneringen.

Så där fortsätter det. Amerikanskorna anfaller på bred front, med superstjärnan Mia Hamm i spetsen, och det svenska försvaret har svårt att freda sig. Vänsterbacken Sara Larsson tvingas till ideliga regelbrott och får till slut frispark dömd mot sig även vid tillfällen när hon knappt rör amerikanskorna. Främst är det Wambach som filmar.

Annons

»Nu får hon ge sig, hon har ju inte stått upp i en enda duell under sin karriär«, muttrar Sara Larsson för sig själv.

Inte blir det bättre av att just Wambach en knapp halvtimme in i matchen trampar Törnqvist på hälen, utan att domaren blåser. Fällningen ger amerikanskan yta och tid att spela bollen till Kristine Lilly som sätter 1–0. 

Några minuter senare får Hanna Ljungberg en stenhård crossboll rakt på näsan. 

Det är helt enkelt inte Sveriges match, och stundtals känns det som om banderollen på läktaren – »We’ve got Mia, all you’ve got is Ikea« – vet vad den talar om. Uppe på läktaren sitter Sveriges idrottsminister Mona Sahlin och lider med spelarna när domaren blåser av och resultattavlan visar 3–1 till USA.

 

Senare samma kväll samlas spelarna i matsalen på Key Bridge Marriott för att läka såren. Förbundsordförande Lars-Åke Lagrell är på plats, liksom idrottsminister Mona Sahlin. Stämningen är tryckt.

I bussen på väg tillbaka från arenan höll Marika ett tal: »Om det var någon match vi skulle förlora var det den här«, sade hon. Spelarna vet att hon har rätt, men de vet också att de har satt sig i en tuff situation. Nu måste de vinna mot de asiatiska mästarna Nordkorea för att ha en chans till avancemang.

En mörbultad Hanna Ljungberg tänker på framtiden. Förra hösten fattade hon ett unikt beslut. Att kombinera heltidsstudier och elitfotboll gick hyggligt, men att också ständigt ställa upp som damfotbollsambassadör i medierna blev för mycket. Eftersom det mest var henne och Victoria Svensson som journalisterna ringde tvingades hon ta av den fritid hon så väl behövde. Med hjälp av SOK-stöd, några sponsorer samt Umeå IK skramlade hon ihop en tillräcklig månadslön för att sluta plugga. I januari blev hon det första svenska heltidsproffset. 

Under våren har hon kunnat fokusera helt på fotboll, medan landslagskamraterna slitit med att få ihop sina scheman. Victoria Svensson, »Vickan«, jobbar som alltiallo på brittiska ambassaden, Moström sitter i kassan på en bank, Marklund jobbar som lärare, Sofia Lundgren extraknäcker som städare, Malin Andersson är på Vägverket, Kicki Bengtsson kör ut post för Citymail … För att få ihop sina pass tränar de ofta tidig morgon, åker därefter till jobbet och betar av några timmar för att sedan återvända till fotbollsplanen för ytterligare träning på kvällen.

Support. Törnqvist, Ljungberg och Jönsson – tre spelare från de tre stora klubbarna – instrueras av förbundskaptenen. Marika Domanski-Lyfors diskuterar mycket med klubbarnas tränare om vägval och upplägg – vilket bidrar till framgångarna.

Hanna vet att det inte håller i längden. Efter att ha testat på proffslivet under våren inser hon hur mycket det är värt att satsa på riktigt. Men med tanke på hur tufft det var för henne att sy ihop sitt paket vet hon också att allt hänger på en skör tråd. För att kvala in till nästa OS, i Aten 2004, måste Sverige bli en av de två bästa europeiska nationerna i VM. Lyckas de inte hänger SOK-stödet löst och då lär Hanna behöva återvända till skolbänken. För oavsett vad som sker kommer hon inte att nappa på de knasiga förfrågningarna från Perugia som dök upp under våren. Den italienska herrklubben, med president Luciano Gaucci i spetsen, sade sig vilja värva Hanna för att ha med henne i uppvisnings- och träningsmatcher. Intresset var så seriöst att klubben försökte få kontakt med henne på ett hotell i Malmö när Sverige VM-genrepade mot Danmark i början av september. Då röt Marika och Hanna ifrån på skarpen.

Under våren har Hanna flera gånger mött frågan från journalister: »Om ni inte går vidare från gruppen, är damfotbollen död då?« Hon har givetvis svarat att den inte är det, men just nu, i matsalen på ett hotell i Georgetown, måste hon medge att läget är allvarligare än på länge. 

Plötsligt reser sig Mona Sahlin från sin plats och tar till orda i matsalen.

»Som ni alla vet ligger Sverige i tårar«, inleder hon. »Så jag hoppas ni förstår att ni betyder mycket.«

Idrottsministern lägger sedan ut texten om hur hon under högstadietiden själv ville spela fotboll ute i Nacka men insåg att det inte fanns något tjejlag, och hur hon och några kompisar då stegade upp till Järla FF och undrade om de inte kunde få dra igång en verksamhet. Det fick de, under förutsättning att de nöjde sig med sena tider på någon avlägsen grusplan. Sahlin säger att många av spelarna säkert har upplevt samma sak – en ständig kamp, en känsla av att behöva ta plats och bevisa sig för att ens få hålla på med det man vill. 

Sahlin försöker också vifta bort premiärförlusten:

»Om vi förlorar ett val dröjer det fyra år innan vi får revansch. Ni behöver bara vänta i fyra dagar. Ta vara på det.«

Sedan ler hon, tittar upp och säger:

»Och en sak ska ni veta, jag kommer tillbaka till finalen.«

 

De peppande orden från idrottsministern går in men lyckas inte läka alla sår efter premiären. När spelarna den 22 september sitter på en fyra timmar lång bussresa norrut mot Philadelphia grubblas det mycket i sätena. Förlusten kan alla acceptera, det är inte hela världen att få stryk mot regerande världsmästare. Annat orsakar mer huvudbry.

Marika är irriterad på USA:s målvakt Scurry som efter matchen sade att tacklingen på Hanna var medveten, för att sätta sig i respekt. Ett uttalande som förklarar varför de svenska spelarna internt kallar amerikanskan för »Scary«. Marika överväger om hon ska anmäla Scurry till Fifa.

Therese Sjögran är mer förbannad på sig själv. Hon var inte bra på sin högerkant och blev utbytt mot Frida Östberg redan i halvtid. Med tanke på att Anna Sjöström dessutom gjorde ett bra inhopp på positionen den sista kvarten känner sig Therese nu långt ifrån startelvan.

Även vänsterbacken Sara Larsson är arg. Inför mästerskapet tog man beslutet att inga svenska tidningar skulle läsas. Istället skulle presschef Jonas Nystedt, likt en publicist från gamla Sovjet, sortera ut nyheter som inte störde truppen i ett egetkomponerat nyhetsbrev. Trots detta har Sara nu på omvägar nåtts av recensioner om sin egen insats mot USA. Svenska medier har tryckt på att hon orsakade många frisparkar och kom helt fel in i matchen.

När spelarna har checkat in på Double Tree Hotel i centrala Philadelphia söker videoanalytikern Lasse Pihl upp Sara i korridoren.

»Du, jag har kollat igenom matchen nu.«

»Jaha«, suckar Sara. »Det var ingen rolig historia, antar jag.«

»Jodå«, replikerar Pihl. »Du låg bra i position, om inte amerikanskorna slängt sig hela tiden hade domarna inte blåst många gånger för din skull. Dessutom har jag läst amerikansk press och där fick du bra betyg.«

Sara andas ut och bestämmer sig för att hädanefter försöka strunta i omvärldens reaktioner. Att hon delar rum med vännen Frida Nordin underlättar ambitionen. Snart visar duon, i sin självpåtagna roll som lagets clowner, upp ett potpurri av stämningshöjare. 

En dag anländer de till samlingen lika gravallvarliga som hårt sminkade med blå ögonskugga. Resten av spelarna brister ut i gapskratt. En annan dag, när rumsdörrarna på det våningsplan som laget huserar på står på vid gavel, får Frida och Sara ett infall. De klär av sig nakna, blåser upp ballonger och dansar ballongdansen genom korridoren. Lagkamraterna blir lika chockade som glada över det absurda avbrottet i hotelltristessen.

En annan gång ger sig Frida och Sara ut på stan för att shoppa. När de efter fem minuter i en affär har frågat personalen minst tio gånger vad olika saker kostar, och varje gång fått svaret »one dollar« följt av trötta suckar, börjar de ana oråd. Då inser de att de hamnat i konceptaffären One Dollar Store. Fnissiga över sin egen dumhet lämnar de affären med varsitt fynd – två fula tigerkepsar gjorda i frigolit. Huvudbonaderna tar de på sig till träningen dagen efter.

Skratten som Frida och Sara orsakar är välkomna andningshål i vardagen. Men det finns fler som hjälper till att lätta upp stämningen. Karolina Westberg reflekterar över hur skönt det är att 20-åriga Josefine Öqvist är med i truppen. Spelarna från Karolinas eget MFF, tillsammans med tjejerna från Umeå, utgör en grupp orubbliga vinnarskallar. Men det kan också bli för seriöst emellanåt. 

Josefine Öqvist, »Jossan«, från Bälinge är av en annan sort. Hon visar inte minsta tecken på den blyghet som Karolina själv upplevde när hon debuterade i landslaget 1996, då hon var livrädd för veteraner som Pia Sundhage och Lena Videkull. Jossan är framåt, alltid glad, alltid sprallig – och ofta dråplig. 

Som när förbundet inför VM erbjöd tjejerna att varva ner i arbetstid och istället tjäna en tusenlapp på att besöka en fotbollsutbildning. Många nappade på möjligheten och letade upp någon skola som kunde ta emot dem. Jossan missförstod upplägget och jagade runt halva Mälardalen för att hinna besöka så många som möjligt i tron att hon skulle få en tusenlapp för varje skola.

Eller som när Jossan vid ranchen i Hume sladdade in en jeep framför målvaktstränaren Håkan Pernhede och assisterande förbundskapten Per Hansson som satt nervösa på varsin hästrygg i cowboyhattar.

»Vad gör ni? Åker häst?!«

Per Hansson skakade på huvudet.

»Man åker inte häst, Jossan. Man rider.«

Spelarna märker också av Jossans spontanitet på träningsplanen. Kombinationen låg tyngdpunkt, frejdig inställning, hög fart och spetsiga knän har åsamkat flera rejäla lårkakor. Så många har drabbats att när någon numera klagar över ett stelt lår vid frukosten lyder den naturliga följdfrågan från lagkamraten intill: »Var det Jossan eller?«

 

Men det finns en tid för skratt och en annan för allvar. Torsdagseftermiddagen den 25 september står Marika Domanski-Lyfors i omklädningsrummet på Lincoln Financial Field och förbereder sig inför sitt sista snack inför matchen mot Nordkorea. Allt står på spel. Sedan Marika tog över landslaget 1997 har hon gradvis sett de förbättrade förutsättningarna. Större stab, fler samlingar med laget, mer pengar från förbundet. Förlust i dag betyder inte bara att de är ute ur VM och får en fiaskostämpel över sig, det innebär också missat OS 2004 och att mattan sopas undan för hela Damfotbollssverige. Det EM-silver de vann två år tidigare skulle inte vara mycket värt. 

Marika funderar över hur hon ska få spelarna att känna vilket ansvar de bär på, utan att tynga deras axlar i onödan. Till slut bestämmer hon sig för att bara ställa en fråga rakt ut till spelarna som sitter på bänkarna framför henne:

»Hur många av er har sagt att vi ska vinna VM-guld?«

Elva armar flyger direkt upp i luften. 

Marika ler:

»Det ante mig.«

Mer säger hon inte. Den underförstådda följdkommentaren att det nu är upp till dem själva att gå ut och visa världen vad de vill behöver inte uttalas.

 

När det väl är dags för avspark har Frida Östbergs nervositet äntligen släppt. Hon tackar Sara Larsson för det. Frida var så darrig när hon sprang ut till uppvärmning att hon vid första bollkontakten lyckades slå knut på sig själv och trilla pladask ner på Lincoln Financial Fields gräs. Sara Larsson började skratta okontrollerat och i samma ögonblick släppte spänningarna. 

Marika har gett Frida förtroendet från start efter det lyckade inhoppet mot USA. Fridas tyngd behövs på mitten för att ge Malin Moström friare tyglar i offensiven. Malin Andersson har flyttats ut till en för henne ny position på högerkanten. Veteranen må vara på nedgång, men hon behövs på plan, resonerar Marika. Den som drabbas av besluten och petas ur startelvan är Therese Sjögran. Trots det var Therese den första som kom fram och gratulerade Frida kvällen innan då elvan släpptes. Frida blev imponerad av professionaliteten.

Inför matchen mot de små, tekniska nordkoreanskorna har Marika gett Frida tydliga direktiv: »Gå in tufft, vinn boll, leverera vidare.«

Två minuter och 38 sekunder in i matchen får Frida sin första utmaning. Nordkoreas Ri Kum-Suk sliter sig loss 15 meter från det svenska straffområdet, i den farliga zonen mellan försvar och mittfält. Frida hamnar på efterkälken men jagar ifatt och sätter in en rejäl höfttackling så att nordkoreanskan tappar balansen. Därefter tar Frida bollen och spelar den lugnt tillbaka till mittbacken Karolina Westberg.

Situationen sätter ramarna för matchen. Nordkorea får inte ytorna de behöver, istället är det Sverige som styr spelet. På topp hotar anfallsparet Victoria Svensson och Hanna Ljungberg med djupledslöpningar. Redan i femte minuten kommer belöningen, då Malin Andersson söker sig in från sin högerkant och lobbar in bollen till Vickan som möter direkt på volley. 1–0 till Sverige.

Med igen. Inför matchen mot Nordkorea behöver Sverige poäng för att inte slås ut redan efter två matcher. Efter segern är alla lättade: gruppavslutningen mot Nigeria räknar spelarna med att klara lätt.

Resten av matchen blir en transportsträcka. Sverige vinner boll högt upp i plan och målvakten Caroline Jönsson står långa tider så ensam att hon känner sig rastlös. En del av henne önskar att hon ska få något att göra, en annan att hon inte ska se en nordkoreanska i närheten av straffområdet på hela matchen. För nog behöver hon vilan, hittills har VM varit ett litet helvete. Allt började med genrepsmatchen mot Kina i Washington där hon på en straff vred till axeln så illa att hon har tvingats träna och spela hårt tejpad sedan dess. I premiären mot USA small det mest hela tiden och hon hade inte mycket att sätta emot i de lägen som kom. Och så i natt, med bara några timmar kvar till avspark, vaknade hon upp med utslag över hela kroppen. Hon väckte läkaren Peter Adolfsson, som sade att det kunde vara en allergisk reaktion efter allt tejpande. Han sade också att han inget kunde göra.

»Allt är doping nu för tiden.«

Caroline lade sig och sov och när hon vaknade på morgonen hade den värsta rodnaden lagt sig. 

Så plötsligt avbryts hon i tankarna av händelserna på plan. En nordkoreanska kommer fri, Caroline gör sig snabbt redo och räddar. Då upptäcker hon att den assisterande domaren har vinkat för offside. Hon börjar skratta. Det är tydligen en sådan match där inte ens frilägen och matchavgörande räddningar spelar någon roll.

När domaren blåser av har Sverige vunnit med 1–0. Turneringen lever. 

I omklädningsrummet efteråt utbryter ett lättat jubel. Stereon går på högsta volym när VM-låten spelas: »Åhehåh, det är tjejernas tur i år, hela världen ska få se, vilka vikingar vi e, åhehå, för vi e gula och blå.« Strax därefter följer helt andra rytmer, en låt som Marika Domanski-Lyfors känner igen från radio men aldrig riktigt har lyssnat noga på. Det låter som disco och hon tycker sig höra att refrängen går något i stil med »everybody was gone for fighting«. Det får förbundskaptenen att nicka belåtet. Att slåss och ta kampen i varje läge – det är ju därför de är här.

 

Två dagar senare är det också precis vad de måste göra. Spelare och ledare sitter utanför Columbus Crew Stadium, matcharenan där de ska möta Nigeria, och väntar på träning när några vakter kommer ut och säger att allt är inställt. Regnovädret som dragit in över Ohio under natten gör planen ospelbar.

Truppens överledare Susanne Erlandsson protesterar och undrar varför USA just i detta nu då får vara inne på arenan. Vakterna viftar avvärjande och säger att de inte tränar, bara går runt på gräset.

Sargad men stolt. Tejpad axel och med rodnad från en allergisk reaktion. Ännu vet Caroline Jönsson inte att matchen mot Nigeria ska innebära än större plågor.

Spelarna suckar. Snart ser de amerikanskorna komma lunkande. Först ut är den som svenskorna i smyg kallar »Mia Skinka«, superstjärnan Mia Hamm. Hon har sällskap av två livvakter med hörsnäckor i öronen. Svenskorna fnissar. Visst är anfallaren en ikon – på amerikansk TV gör de reklam för en Barbiedocka modell Mia Hamm – men att anlita vakter som vore hon president känns överdrivet. 

Plötsligt utbrister Jane Törnqvist:

»Titta! Hon har gräsfläckar!«

Alla noterar det som Jane har sett; Hamms vita strumpor har smutsats ner av gröna ränder. Den svenska spelartruppen reagerar unisont – amerikanskorna har tränat! De vänder sig till överledare Erlandsson med en order:

»Big Mama! Fixa det här!«

Erlandsson nickar. Smeknamnet har hon lärt sig att leva med. Hon tillhör trots allt den gamla stammen och var med på plan redan 1973 då den första svenska damlandskampen i historien – mot Finland på Åland – avgjordes. Ända sedan dess har hon stått på barrikaderna för att flytta fram sportens positioner – som spelare, ledare och numera förbundspamp – och den 30 år långa kampen har lett till att hon lätt ser rött när någon ställer sig i vägen för utvecklingen. Just denna dag får de amerikanska vakterna ett smakprov på det. De svenska spelarna släpps strax därpå in för att träna, precis som det var sagt från början. 

 

Om kampen inför matchen mot Nigeria är tuff, blir själva mötet desto lättare. Motståndarna är aldrig nära att hota och med Hanna Ljungbergs mål – det första i 56:e minuten och det andra drygt tio minuter senare – är avancemanget klart. Att Malin Moström också sätter 3–0 gör bara segerjublet efteråt än större.   

Det är en lättad spelartrupp som tar sig in i omklädningsrummet efter slutsignalen. De sjunger och skrattar. Plötsligt avbryts allt av ett plågat kvidande från toaletterna. Karolina Westberg och Jane Törnqvist hör det tydligast, då de sitter i båsen intill. De förstår att de gutturala ljuden kommer från Caroline Jönsson, de kan urskilja att hon vädjar om hjälp.

Snart har de dragit ut henne från toaletten och placerat henne på golvet med handduk över sig. Caroline krampar och har så ont i magen att hon inte kan prata. Läkare ansluter, spelarna tvingas ut ur rummet. Snart har Caroline fått en morfinspruta. Strax därpå får hon ytterligare en. 

Oron för Caroline Jönsson lägger sig snart. Med morfinet upphör smärtan och efter besök på sjukhus får hon veta att det troligen är en brusten cysta som har orsakat plågorna. Någon risk för nya attacker finns inte och därmed försöker alla lägga händelsen bakom sig.

Dessutom finns inte tid till mycket eftertanke. Om tre dagar ska Sverige spela kvartsfinal i Foxborough; väskor ska packas och en flygresa på två timmar till Boston ligger framför dem. De behöver fokusera på motståndarna Brasilien – ett uppskrivet lag med stjärnor som Katia och den 17-åriga supertalangen Marta, spelare som är tekniska, oberäkneliga och fullt kapabla att avgöra en match på egen hand. 

Marika Domanski-Lyfors hade varit lugnare om det inte varit för hälsoläget i truppen. Jane Törnqvist har problem efter att ha fått sin egen fot under sig i en situation mot Nordkorea. Läkarna diagnostiserar det som »gaffelsprängning«. Jane vilade mot Nigeria. Istället flyttade Hanna Marklund in som mittback bredvid Westberg, varpå Sara Call tog rollen som högerback.

Rivaler? Hedvig Lindahl är tredjemålvakt bakom Caroline Jönsson och Sofia Lundgren. Men hennes tid ska komma. Sommaren 2019 gör hon sitt femte mästerskap och är den målvakt som har gjort flest damlandskamper för Sverige.

 Men i kvartsfinalen måste Jane vara på plan. Vid en träning testar de stenhård tejpning i kombination med bedövningsspruta. När hon vid tvåmålsspelet ska slå en enkel passning till Linda Fagerström 15 meter bort får Jane sitt livs träff med vristen – skottet flyger rakt upp i bröstet på lagkamraten som håller på att trilla omkull.

»Vad fan håller du på med?« ryter Linda.

»Förlåt, förlåt … Jag känner absolut ingenting i foten«, förklarar Jane.

Innerst inne är hon inte orolig för skadan. Visst gör foten djävulskt ont, men en sådan här kvartsfinal hade hon kunnat spela med brutet ben. Dessutom vet hon att hon just i denna match kommer att ha extra stöd. Tina Fröberg, en gammal kompis från ungdomslandslagen som numera studerar i Boston, kommer att finnas på plats. Av erfarenhet anar Jane att det inte kommer att gå obemärkt förbi. 

 

Gillette Stadium i Foxborough, 25 000 åskådare på plats, men en av dem hörs klarare än de andra: 

»Koooom igen nu Sveeerige!«

Jane Törnqvist ler för sig själv, Tina Fröbergs röst är lätt att känna igen. Ofta högljudd, aldrig blyg. Jane ser inte väninnan när hon tittar upp mot läktaren men kan föreställa sig att Tina är klädd i den gamla landslagströjan som Jane har gett henne, den som sitter som ett korvskinn. 

Ute på uppvärmningen är Caroline Jönsson stressad – som vanligt. Ett idiotiskt regelverk ger bara målvakterna 25 minuter på plan före match. Caroline undrar i sitt stilla sinne varför regeln finns. Det borde rimligen vara roligare för publiken att se spelare värma upp än att betrakta en tom gräsplätt. För 25 minuter är tajt. Caroline måste testa greppet på handskarna, fästet på planen, få upp värmen i kroppen. Och nu kommer Marika fram och vill prata också! Caroline blir irriterad, hon har inte tid. Marika gör ett nytt försök. 

»Du får inte spela«, säger hon. »Fifa godkänner inte morfinet, de säger att det är doping.«

Caroline förstår ingenting. Sprutorna efter Nigeriamatchen har de talat om, men kommit fram till att allt ska ha gått ur kroppen vid det här laget. Nu har Fifas läkare tydligen ändrat sig. 

»Jag är ledsen«, säger Marika. »Men jag måste lyfta av dig, Sofia får stå.«

Kaos uppstår. Caroline beordras in i omklädningsrummet där hon tvingas ge skor och handskar till Hedvig Lindahl – som tredjemålvakt placerad på läktaren har hon ingen utrustning med sig. Andramålvakt Sofia Lundgren underrättas samtidigt om att hon ska göra VM-debut, medan läkaren Johan Leanderson bedövar hennes fot eftersom hon häromdagen, under lastningen av bilen som skulle frakta materialet vidare hit till Boston, fick tånageln perforerad av metallkanten på en materiallåda. 

Under tiden unnar sig Caroline Jönsson en minut att bryta ihop och låta tårarna rinna, innan hon skiftar fokus: det är trots allt VM-kvartsfinal, det finns lagkamrater som behöver stöttas. 

Men kaoset fortsätter. Snart står det klart att Sverige inte får ta ner Hedvig Lindahl från läktaren. Eftersom Caroline var uttagen från start räknas hon in i truppen. Marika och hennes assisterande Per Hansson diskuterar vem de ska ställa i mål om Sofia skadar sig. De enas om Malin Andersson. Hon är lagkapten – och lång. Dessutom hade Håkan Pernhede noterat Malins målvaktstalang under en träning något år tidigare i Algarve Cup. 

Rätt val. Malin Andersson har varit kritiserad under hela turneringen men haft förbundskaptenens förtroende. I kvarts­finalen skruvar hon in 2–1 på frispark.

Men nu har matchen redan börjat och Malin vet ingenting. Kanske är det bäst så. Särskilt som materialförvaltare Anna-Lena Kjellman har utkämpat en egen strid om att få en ny målvaktströja till arenan – en attaché sändes på uppdrag hem till hotellet men återvände med matchstället avsett för lagfotografering. Anna-Lena har panik, tröjan är full av reklam och det tillåter inte Fifa. Om Sverige tvingas byta målvakt har de ingen tröja åt ersättaren. Förhoppningsvis blir det aldrig aktuellt. 

Det börjar ändå bra. Frida Östberg och Karolina Westberg smäller på från start, i syfte att få brasilianskorna att tappa humöret. Och i 23:e minuten hittar Moström rätt med ett inlägg från högerkanten. Vickan löper in framför en brasiliansk back och sätter dit huvudet. 1–0 till Sverige. 

Men så strax före halvtidspaus löper sig Marta fri i djupled. Sofia Lundgren går ut och fläker sig efter bollen. Marta faller och domaren blåser. På den svenska avbytarbänken blir det tvärtyst. Straffen kan de leva med men vad händer med Sofia? En frilägesutvisning innebär att Malin Andersson kommer att göra målvaktsdebut i en VM-kvartsfinal. Domaren går fram mot Sofia och lyfter upp ett kort. Det är gult. Hela den svenska bänken reser sig upp och jublar lika mycket som när Vickan gjorde mål 20 minuter tidigare. 

Att Marta kvitterar på straffen är ett mindre problem. För detta är Sveriges match. Marika har aldrig sett sitt landslag bättre organiserat. I den 53:e minuten jobbar Vickan fram en frispark 20 meter från mål. Malin Andersson kliver fram, klipper till med högern och ser bollen skruva sig i en båge in i krysset. För Malin är det svar på tal efter all kritik hon fått i tidigare matcher. Det är också ett bevis på de små marginalerna. Om Sofia Lundgren hade fått rött kort i första halvlek hade Malin stått i mål och aldrig tagit den här frisparken.

Matchen slutar 2–1 och Sverige är i semifinal. När spelarna springer ärevarv hörs Janes väninna Tina Fröberg högre än alla andra från sin plats på första parkett, längst nere vid planen. Dit blev hon förpassad efter att ha fört för mycket oväsen på vip-läktaren i första halvlek. Efter slutsignalen kom förbundsordförande Lars-Åke Lagrell ner till henne för att personligen tacka för stödet under matchen. 

 

Gran och tall, barr under fötterna. Materialförvaltare Anna-Lena Kjellman uppskattar miljön. Den svenska truppen har förflyttat sig från den amerikanska östkusten, där gruppspelet ägde rum, över till Portland, och det känns som om de har kommit hem. Naturen är nästan svensk.

Anna-Lena och koordinatorn Cecilia Sandell sitter skuggade under ett träd vid träningsplanen och drar upp riktlinjerna för framtiden. Detta har varit den logistiskt tuffaste utmaningen som Anna-Lena har upplevt under sina sex år med landslaget. Match var tredje dag, varje gång på ny ort. Hittills har de bytt spelplats fem gånger, Anna-Lena är van vid tre förflyttningar per mästerskap. Vid varje resa har hon och Cecilia sett till att 1,5 ton utrustning har anlänt till platsen i god tid före spelarna. Och det i en nation där allt tar längre tid eftersom det mesta ska genomsökas av säkerhetsskäl på grund av terrorattacken två år tidigare. Det har varit ett dygnetruntjobb. 

Anna-Lena har förenklat rutinerna: istället för att packa upp kläder inför varje träning har hon märkt lådorna med storlekar och ställt upp dem i omklädningsrummen så att spelarna kunnat plocka direkt ur bagaget. Därmed har hon kunnat fokusera på annat – som att se till att ingen bär fel sponsortryck vid fel tillfälle, eller som att försöka inreda omklädningsrummen på samma sätt som alltid (massagebänk mitt i rummet, rätt spelare på rätt plats) trots att arenorna skiftat. 

Energin har också behövts till arbetet efter slutsignal, då smutskläder snabbt har packats ner för direkt frakt vidare till nästa ort. Ofta har hotellen skött tvätten, men Anna-Lena har inte slappnat av. Mycket har gått snett genom åren. Det har hänt att hela ställ krympt till barnstorlek efter att något ljushuvud kört allt i 90 grader. Det har också hänt att lyxhotell fått för sig att lägga silkespapper mellan varje tröja – varpå Anna-Lena fått ägna onödig tid åt pappersåtervinning vid uppackning. Och så minns hon med fasa en U18-turnering i Norge, då någon lyckades slänga in alla semifinallagens matchställ – Sveriges, Finlands, Islands och Nederländernas – i samma maskin. Färgkombinationen gult, blått, vitt och orange ledde till att alla kläder fick kasseras. 

Anna-Lena skakar på huvudet och sneglar på Cecilia Sandell. 

»Man kan inte vara säker på att allt blir som det ska innan man sett den som faktiskt ska tvätta i ögonen.«

Cecilia lyssnar och lär. Så sent som för tre år sedan var hon en av spelarna, OS 2000 blev hennes sista mästerskap. Att hon direkt efter karriären skulle hoppa på en ny roll som landslagskoordinator var Marikas idé. Steget från spelare till ledare har också gått bra, mycket tack vare spelarna själva. De är införstådda med de begränsade resurserna, de vet att alla måste hjälpas åt. Vid ankomst till varje ny destination bär de väskor och bagagelådor utan att Cecilia behöver tjata. För det är ett sammansvetsat gäng som har kamperat ihop i många år. Åtta av tjejerna är födda 1977 och har spelat tillsammans ända sedan de möttes på Elitflicklägret som 15-åringar, då det första flicklandslaget togs ut. Och om två dagar ska de ut och spela VM-semifinal mot Kanada. Sedan väntar finalen i Los Angeles. Det är både Cecilia och Anna-Lena helt säkra på.

 

Samma fasta övertygelse genomsyrar laget. Därför kommer det som en total överraskning när Kara Lang i 64:e minuten av semifinalen skickar iväg en frispark från distans som Caroline Jönsson, i sin iver att greppa bollen, tappar in i mål. Kanada leder med 1–0 och Karolina Westberg skakar på huvudet:

»Men … det var ju inte så här det skulle bli«, tänker hon.

För hittills har ju allt gått enligt plan. Till och med premiärförlusten mot USA var tämligen väntad. Nu befinner de sig plötsligt i ett läge de inte har förutsett. När Karolina tittar upp på lagkamraterna överraskas hon därför över att ingen hänger med huvudet. Men hon förstår varför, för ingen tror att detta är över. Det känns fånigt, men i Karolinas huvud dyker en textrad från VM-låten de spelade in i Stockholm upp: »Bollen är rund, allt kan hända, ett underläge det kan man vända.« 

Även ute vid avbytarbänken är det förhållandevis lugnt. Marika, hennes assisterande Per Hansson och målvaktstränaren Håkan Pernhede talade dagen före om vad de skulle göra om Kanada tog ledningen. Eftersom de känner motståndarnas förbundskapten väl, norrmannen Evan Pellerud, enades de om att han skulle backa hem laget och krympa ytor om Kanada fick första målet. Baserat på det drog de upp en alternativ strategi.

Nu tittar Marika på Per och säger:

»Ja, då sätter vi planen i verket.«

De gör två byten – Malin Andersson och Anna  Sjöström går ut, Therese Sjögran och Josefine Öhqvist byts in. Laget formeras om till en 3–5–2-uppställning med direktiv att satsa allt framåt. 

Snart kommer utdelningen. Hanna Ljungberg får en frispark på mittplan, anfallskollegan Victoria Svensson tar bollen och ser Malin Moström påbörja en löpning. Kanadensiskorna noterar inget, varpå Vickan snabbt slår en passning i djupled. Moström når upp bollen i höjd med straffområdeslinjen och skjuter direkt. 1–1. 

Vid sidlinjen vänder sig Marika till Per Hansson:

»Vad gör vi? Fortsätter?«

Per Hansson nickar: 

»Vi kör, kör, kör! Kanada går ju på knäna!«

Han har rätt. Sverige forsar fram medan motståndarna försöker freda sig. I 87:e minuten vänder Vickan upp till höger i straffområdet, slår en passning snett inåt bakåt där Hanna Ljungberg sparkar i luften. Strax bakom står en omarkerad Josefine Öqvist. Hon drar till direkt och ser bollen fara iväg mot stolpen och in. Sedan släpper alla känslor – när spelarna når fram för att omfamna målskytten sprutar tårarna på Jossan. Sverige har vänt, tokoffensiven som Per Hansson kallar »Akuten« gick hem. 

Lyckliga landslaget. Josefine Öqvist, Sofia Lundgren, Therese Sjögran och Karolina Westberg firar finalplatsen i omklädningsrummet. Nästa stopp: Los Angeles.

Strax därefter blåser domaren av matchen. I omklädningsrummet får Marika bada isbad tillsammans med ett gäng Gatoradeflaskor, medan Per får dansa iklädd hatt med vidhängande peruk. Sedan går stereon på högsta volym och det är först nu Marika förstår att hon har hört fel under hela mästerskapet. I den där låten hon kände igen sjunger de ju inte alls »gone for fighting« utan »Kung Fu Fighting«. 

Men vad spelar sådana fadäser för roll en sådan här kväll, vad spelar något för roll en sådan här kväll? 

Spelarna åker hem till hotellet. Där möts de av finalmotståndarna Tyskland, som välkomnar svenskorna med att skandera »Germany–Sweden, Germany–Sweden« samtidigt som de firar den egna finalplatsen med öl och cigg. De svenska spelarna är inte förvånade, tysk fotbollskultur är inte som den svenska och det är trots allt en vecka till nästa match. 

Men själva väljer svenskorna att fira på sitt eget, lite lugnare, sätt. De går ut på restaurang och äter den största stek de någonsin har sett i sina liv. De tvingar traditionsenligt Marika att sjunga Tiotusen röda rosor på offentlig lokal. Marika försöker slingra sig, men spelarna påminner då om hennes eget mantra – att hon »hatar fega spelare«.

»Vi hatar fega ledare«, säger de. 

Varpå Marika till sist tar ton. Och mitt i denna villervalla tappar någon bort den älskade maskoten – ett isbjörnsgosedjur – som de har haft med sig under hela mästerskapet. Men inte heller det är viktigt. För de är i VM-final, precis som de har sagt hela tiden. 

Och hemma i Stockholm sitter en jublande Mona Sahlin framför TV:n och tänker på ett ogenomtänkt löfte hon avgav två veckor tidigare. Så fort slutsignalen gick i Portland ringde hon sin statssekreterare för att få henne att boka biljett. Nu ska de till Los Angeles.

 

Lise Bergh. Spelarna kan inte låta bli att roas av namnet. Mona Sahlins statssekreterare heter som det göteborgska nöjesfältet och mer behövs inte för att man ska bli fnissig efter att ha levt i en isolerad VM-bubbla i snart en månads tid. 

Men att idrottsminister Sahlin och hennes statssekreterare nu har checkat in på deras hotell i Carson, i sydvästra L.A., i väntan på finalen höjer humöret även på andra sätt. Spelarna tycker att det är stort att en svensk politiker har anlänt för deras skull. 

Visst har de hört talas om att intresset har stigit för varje match hemma i Sverige, och nog har de märkt att svenska redaktioner har sänt över allt fler reportrar ju längre turneringen har gått, men samtidigt … Ett svenskt damlandslag brukar passera under radarn oavsett hur de presterar. 

Malin Andersson är förvånad över uppståndelsen efter frisparksmålet mot Brasilien i kvarten. Morgonen efter match lurade TV4 sig till och med in hotellets matsal för att få Malin att göra en repris på målet – några spelare fick bilda mur vid frukostborden medan Marika tog plats som målvakt vid en dörrpost. Malin förstår det inte. Visst var det ett snyggt mål, men hon satte ett minst lika vackert redan i hemma-VM 1995, mot Tyskland på Olympia, utan att det väckte någon större uppståndelse.

Presschef Jonas Nystedt gör sitt bästa för att förklara den nya situationen för spelarna. Men det är svårt. Dagen efter semifinalen hade startelvan som vanligt träningsledigt och gick till presskonferens medan avbytarna for till träning. När journalisterna anlände undrade de var matchvinnaren Josefine Öqvist var. 

Nystedt fick panik och ringde målvaktstränare Håkan Pernhede.

»Var är Jossan?»

Håkan tittade på bussätet bredvid sig.

»Hon sitter här, hon ska ju träna.«

»Men herregud, så funkar det inte. Det är ju henne alla vill prata med!«

Lika charmigt naiva framstår spelarna när Nystedt berättar att förbundet har beslutat att truppen ska hyllas med kortege och mottagande i Kungsträdgården efter finalen. 

»Varför det?« undrar de.

Tiden i L.A. innebär fler utmaningar för presschefen. Under de fem dagarna fram till finalen finns det gott om tid för medierna att rapportera hem, och spelarna är spontana och öppna och saknar helt den misstänksamhet som råder i herrlandslaget. Tjejerna tar sig tid och är tillmötesgående mot alla. När truppen landade i L.A. stod en liten flicka och hennes amerikanska fotbollsmamma i ankomsthallen och betraktade storögt de svenska stjärnorna. Då gick Sara Larsson fram och pratade med dem. Tjejen hette CJ och älskade fotboll, och det var något i henne som Sara kände igen hos sig själv. Allt slutade med att hon lovade att fixa biljetter till finalen.

Och när tjejerna åker på utflykt och besöker Hollywood Boulevard med den svenska presskåren i släptåg stöter Victoria Svensson på en Sylvester Stallone-dubbelgångare utklädd till Rambo i ett gathörn. Vickan lånar maskingeväret från mannen och fotografernas kameror smattrar ivrigt medan reportrarna värker fram rubriker om en skyttedrottning som laddar om. Nystedt är på väg att rycka in, rädd för helt andra typer av rubriker, men ångrar sig. För det går ju faktiskt bra så här också; spelarna är glada, journalisterna nöjda, och den ömsesidiga respekten sätter stopp för övertramp. 

Hemma på hotellet får spelarna också stöd i den ovana rollen från annat håll. Mona Sahlin är tillgänglig mest hela tiden. Hon går med på morgonpromenader och äter i samma matsal som spelarna. Ibland får hon svara på hur det är att leva i offentligheten. Några frågar också om Anna Lindh. Vem var hon, egentligen?

»Hon var min bästa kompis«, svarar Mona. 

Men hon säger också att Anna en gång gick igenom samma sak som spelarna upplever nu, när de går från en tämligen okänd tillvaro till att bli omskrivna överallt. Mona berättar att även Anna en gång i tiden var osäker och plågad av pinsamma tics, som att hon ofta pratade för fort i offentliga sammanhang. Men att det var sådant hon jobbade bort för att kunna ta den plats hon förtjänade i en mansdominerad värld. 

Även Mona ställer frågor. Hon undrar hur det kommer att gå i finalen mot Tyskland. Alla tror att Sverige kommer att vinna.

 

Klockan är tio på förmiddagen den 12 oktober när finalen sparkar igång på Home Depot Center. Och allt börjar bra. Tyskorna, som slog svenskorna i EM-finalen på ett Golden Goal-mål två år tidigare, utnyttjar visserligen planens bredd till fullo med ideliga crossbollar, men Sverige står upp bra. De jagar och vinner boll, de ställer om och skapar chanser och fyra minuter före halvtidsvilan får också Victoria Svensson den yta hon älskar. I höjd med mittlinjen vänder hon bort en motståndare och lägger en rak passning på djupet till Hanna Ljungberg, som fri med målvakten sätter 1–0. När Sverige går till halvtidsvila gör de det i ledning. 

Världsmästare. Hanna Ljungberg rullar in 1–0 strax före halvtidsvilan i VM-finalen. Sverige är just då bäst i världen och halvtidssnacket handlar om att stå upp inför den tyska anstormningen i andra halvlek.

I omklädningsrummet är Marika tydlig:

»Tyskorna kommer att sätta fart direkt. Upp på tårna från start.« 

Men tillbaka på planen är det som om orden aldrig har gått in. Spelarna uppträder passivt och redan i 48:e minuten kvitterar Maren Meinert.  

Först då vaknar svenskorna till liv. De jobbar sig tillbaka in i matchen och skapar några lägen, liksom Tyskland gör, men när domaren blåser för full tid står det fortfarande 1–1. Matchen går till Golden Goal-förlängning, precis som två år tidigare. Där dröjer det sju minuter innan första läget uppstår – Birgit Prinz spelar fram Nia Künzer som avlossar ett skott som Caroline Jönsson räddar med högerfoten. Bollen lyras bort i en båge mot mittplan där Victoria Svensson går in i duell med en tyska som faller lätt. Domaren blåser frispark. Vickan protesterar högljutt, Marika Domanski-Lyfors likaså. Förbundskaptenen sneglar upp på matchklockan. Den står på 98, samma minut som Tyskland satte avgörandet i EM-finalen. 

»Fan, inte igen«, tänker Marika. 

När Renate Lingor skickar in frisparken i straffområdet och Künzer når högst med huvudet är det som om det vore ödesbestämt. Bollen seglar in i mål, Tyskland är världsmästare och de svenska spelarna faller till marken som om all luft går ur dem på en och samma gång.

Marika känner tvärtom. Som från ingenstans bubblar ilskan upp. Efter allt detta slit – resor, oro för skador, morfinsprutor, hot om dopingavstängning, strul med planer – är det väl ändå inte möjligt att VM ska avgöras på en feldömd frispark? Marika springer in på plan, mot domaren. 

Först när hon har kommit halvvägs hinner tankarna ifatt känslorna: 

»Men Marika, vad ska du göra nu? Klappa till henne?« 

Hon saktar in. När domaren räcker fram handen för att tacka har Marika besinnat sig. Men hon tar inte emot handen och kan inte hålla sig från att obstinat utbrista:

»It wasn’t a freekick!«

Ilskan återvänder längs löpningen tillbaka mot bänken. När Marika ser en vattenflaska i gräset tjongar hon iväg den med full kraft. Hon får bra träff, flaskan flyger högt in mot spelargången där den passerar ovanför huvudet på mannen som ska förrätta prisceremonin – Fifaordföranden Sepp Blatter. 

Publikfavoriter. Den amerikanska publiken fick inte se USA – som föll mot Tyskland i semifinalen – spela om guldet.
Istället tog de svenskarna till sina hjärtan och gav dem sitt stöd även efter det bittra slutet.

 

Några timmar senare har Marika lugnat sig, men hon mår inte bra. I samma stund som tyskorna satte det avgörande målet var det som om en isbit letade sig in i hennes bröst. Där sitter den kvar. 

Hon och spelartruppen har ägnat timmarna efter matchen åt att försöka läka sår. De tog emot silvermedaljerna på arenan, de pratade med journalister på hotellet och de lagfotograferades med Mona Sahlin liggande som fotbollsmålvakt i knät på den sittande främre raden. Nu befinner de sig på Chart House vid Redondo Beach. Miljön är fantastisk: utsikt över sandstrand och Stilla havet, god mat och fint vin. Det borde vara en tid för njutning, men Marika känner bara kylan i bröstet. 

Spelarna upplever något liknande. Visst har det funnits tröst. Gratulationer har haglat in. Jonas Nystedt har meddelat att TV4 har slagit tittarrekord: 3,8 miljoner svenskar följde finalen. Och när Sara Larsson joggade ärevarv runt planen upptäckte hon CJ och hennes mamma i publikhavet. I handen höll CJ en skylt: »Go Sara!« Dessutom är det fest, högst troligt kommer den att fortsätta när de återvänder hem till hotellet där tyskorna firar guldet. Att de har förlorat finalen är bara ytterligare ett skäl till att tyskorna ska få betala för partyt. 

Ledarstaben uppmanar spelarna att ta det lugnt. Redan dagen därpå är det hemfärd, och där väntar lunch hos sponsorn Svenska spel och färd i öppen buss genom Stockholm för hyllandet i Kungsträdgården. 

»Ja, där lär ju inte vara en kotte«, muttrar Hanna Ljungberg. 

 

Redan när de går ombord på SAS-planet, efter mellanlandning i Chicago, finns dock tecken på att något har förändrats. Kapten Björn Ranestål meddelar via högtalarsystemet att han gärna skulle bjuda på champagne: 

»Men eftersom jag är från Norrland och det finns flera Umeåspelare i truppen skulle det kanske passa bättre med Västerbottenchampagne – hembränt och samarin«. 

Någon sådan specialitet blir det dock inte. Istället får spelarna oxfilé. 

När planet många timmar senare närmar sig Stockholm kommer nästa överraskning – två JAS dyker upp vid flygplanets sidor och eskorterar vidare in mot huvudstaden. Strax därpå byter kapten Ranestål rutt och tar en sväng förbi Bälingesjön – en hyllning till semifinalhjältinnan Öqvist. 

Men trots all uppvaktning är det som om budskapet inte riktigt går in. Under lunchen på Svenska spel, strax innan kortegen ska börja, söker Marika upp presschef Nystedt. 

»Jonas, tänk om det inte är något folk ute alls. Vad gör vi då?«

»Halva Sverige såg finalen. Det kommer att komma folk.«

Marika muttrar något ohörbart till svar. 

En i gänget. Mona Sahlin bjuds in för lagfotografering på ­hotellet efter finalen – ett tack för stödet idrottsministern visat under hela turneringen.

Först när bussen någon timme senare närmar sig Norrtull kan spelare och ledare slappna av. Det är oktober och råkallt, men folk står på trottoarer och broar för att hylla landslaget. Och när de rullar in i city ser de människor som hänger ut från vidöppna fönster för att vinka åt dem. 

Nystedt går fram till Marika och flinar:

»Vad säger du nu, då?«

Marika skakar på huvudet:

»Ja, det var väl en jädra tur.«

Samtidigt inne i Kungsträdgården anländer politikerna till den uppställda scenen. Mona Sahlin är på plats, men denna dag är det hennes chef som ska stå i rampljuset. Statsminister Göran Persson kallar på henne. 

»Mona, berätta!«

Mona ler, väl medveten om att Persson inte har koll på damfotboll. Hon berättar om hur laget har kämpat sig igenom ett tufft gruppspel, att de slagit ut Brasilien och gjort en bragdartad vändning i semifinalen mot Kanada och att de till slut föll på snöpligast möjliga sätt i finalen, något som fick Mona själv att svära högt i radions direktsändning, med en mindre lyssnarstorm som följd. 

Persson nickar. När spelarna anländer och han står framför mikrofonen inför 13 000 människor finner han snabbt orden:

»Ni knep ett silver, men ni vann också våra hjärtan. Ni är guld värda!«

Annat perspektiv. 13 000 hyllar landslaget i Kungsträdgården den 14 oktober. När TV4 ber Mona Sahlin jämföra lagets bragd med herrarnas VM-brons 1994 svarar idrottsministern: »För mig är detta större.«

Spelarna tittar ut över folkhavet. De ser familj och vänner, precis som det brukar vara när de återvänder hem från mästerskap. Men de ser också väldigt många ansikten som de inte känner igen. 

Hanna Ljungberg kan bara le åt de ödesmättade frågorna om damfotbollens nära förestående död före avresan. Therese Sjögran reflekterar över att detta är ett bevis på det hon hela tiden anat – att vifta bort damfotboll med att ingen är intresserad är ren bullshit. Malin Andersson tänker på hur allt var när hon landslagsdebuterade 1994: då tränade hon tre pass i veckan, nu är hon uppe i tio, och om detta VM-silver förvaltas väl kommer framtidens spelare att kunna träna precis hur mycket de vill utan att behöva slita med ett civilt yrke vid sidan om. Och Caroline Jönsson andas ut. För första gången i sitt liv känner hon inte en tacksamhetsskuld för att få hålla på med fotboll. Efter att i åratal ha stått med mössan i hand och tackat för träningstider och visad uppskattning från de närmast sörjande befinner hon sig nu på scenen i Kungsträdgården och ser det svenska landslaget hyllas för just det som de har presterat.

Spelarna och ledarna kommer dagarna, veckorna och månaderna som följer att påminnas om detta VM-silver. Överledare Susanne Erlandsson ska återvända hem till Halmstad och notera att en kille på dotterns skola bär en blågul tröja med »Ljungberg« på ryggen, och eftersom hon är i Halmstad ska hon fråga om han gillar »Freddie«, varpå killen ska svara »nej, Hanna«. Karolina Westberg ska återvända till den lärarutbildning på Malmö högskola där hon bara gått en knapp månad och mötas av kurskamraternas tårta och utbrista: »Men ni känner ju inte ens mig!« Och Sara Larsson ska i flera år framöver hålla kontakten med CJ, den amerikanska lilla tjej hon mötte på Los Angeles flygplats. 

De närmaste åren kommer spelarna att sätta nya avtryck i roller som sportchefer, tränare, förbundsledare, expertkommentatorer och som pionjärer med att starta upp en global spelarförening för kvinnor, och därigenom flytta fram damfotbollens positioner ytterligare några kliv.  Och Marika Domanski-Lyfors ska tacka den lyckliga stjärna som gjorde att hon varken slog finaldomaren på käften eller träffade Sepp Blatter med vattenflaskan, eftersom en enda av de incidenterna troligen hade medfört att den framgångsrika karriär som väntar henne inom Svenska fotbollförbundet hade uteblivit. 

Men allt det där ligger i framtiden. Här och nu står Marika på Kungsträdgårdens scen och slås av en insikt. Isbiten som suttit som fastnaglad i hennes hjärta sedan slutsignalen på Home Depot Center, och som varken vin eller silvermedalj har kunnat råda bot på, försvinner i ett nafs. Vid åsynen av alla människor blir hon plötsligt varm i hela kroppen. 

Och nedanför scenen, längst framme vid kanten, står Mona Sahlin tårögd. Hon är tacksam för att hon har fått vara med i gänget ett par dagar och glad över beslutet att åka över trots att omständigheterna var värsta tänkbara. 

När hon nu vrider huvudet bort från scenen och tittar upp, över publikhavet, ser hon NK:s klocka snurra runt. Det har gått 33 dagar sedan hennes bästa kompis mördades där inne på varuhuset. Tomrummet finns kvar, men något litet har det ändå fyllts upp av glädjen över ett vunnet silver på andra sidan Atlanten.

Assisterande reporter: Fredrik Tillberg