Full Fräs i Falkenberg!

Falkenberg hade gjort sig känt för sitt lågprisvaruhus och sin buskishumor. Fotbollslaget var det få som brydde sig om. Så kom hösten 2013.

Ordförande Lars-Eric Nilsson rättar till sin svarta täckjacka och tittar ut över spelarna som äter ur medhavda plastburkar i Landvetters avgångshall. Stämningen är uppspelt; för Falkenbergs FF är flyg till bortamatcher en lyx. Där står veteranen David Svensson som fortfarande minns mötet med Örnsköldsvikslaget Friska Viljor för nio år sedan – de åkte buss fram och tillbaka – 194 mil – och väl hemma i Falkenberg fick de bara några dagars återhämtning innan det var dags för nästa bortamatch, mot Boden. Där är klubbens främsta målskytt i år, Victor Sköld, som minns resan till Stockholm tidigare i år då klubben efter mötet med Hammarby inte hade råd att skicka hem truppen inför nästa match i Örebro, varpå laget tvingades övernatta på en camping i Närke. Där står Niclas Eliasson, talangen som bor 20 meter från Falkenbergs idrottsplats och som före den här säsongen sällan behövde frakta sig utanför Hallands gräns för att spela fotboll. Han våndas redan över hemresan, då han ska flyga ensam till Ängelholm för en samling med Sveriges P18-landslag. Och där står sponsorn Janne Andersson, orsaken till att truppen just den här dagen slipper bussas 80 mil norrut för att möta Gif Sundsvall i en match som kan säkra allsvenskt avancemang. Janne sitter i FFF:s styrelse och är en av ägarna till 2Entertain – buskisduon Stefan & Kristers bolag. Publiksuccéer som Full fräs, Solsting och snésprång och Campa i klaveret ligger till grund för att sponsorn kan betala flyget till Sundsvall.

– Vågar vi checka in matchkläderna? frågar David Svensson.

Tränaren Hasse Eklund rycker på axlarna. Någon materialare har de inte med, spelarna får själva släpa på utrustningen. Även målvaktstränaren har fått stanna hemma. Några slantar sparade klubben också in på att spelarna körde upp till Landvetter i egna personbilar, så att man slapp hyra buss.

Annons

När Falkenbergs FF en halvtimme senare tar plats i planet påminner de mer om ett gäng förväntansfulla elever på klassresa där de stövlar in i träningsoveraller bland alla välklädda affärsmän. Tre spelare saknas och efterlyses i högtalarsystemet:

– Har vi någon Victor Sköld här?

Några av hans lagkamrater fnissar. Flygvärdinnan fortsätter:

– Ingen Victor Sköld?

En minut går. Sedan en till. Janne Anderssons nerver klarar inte mer. Han knäpper upp sitt säkerhetsbälte och tar sig fram till flygvärdinnan. Han säger att det är tre fotbollsspelare det handlar om och att planet inte kan lyfta förrän de är i kabinen. Flygvärdinnan nickar förstående. Precis då kommer de halvspringande. Janne pustar ut.

När backen Danny Ervik sjunker ner bredvid en man i kostym och slips, sneglar stolsgrannen på klubb­märket på Erviks bröst och frågar:

– Var ligger ni i serien?

– Vi leder, svarar Ervik.

– Leder ni? Jaha, där ser man …

Mannen letar efter något att säga. Till slut tar han till orda:

– Ja, Blåvitt åkte ju på däng i går, såg jag.

Några stolsrader längre bak ler ordförande Lars-Eric Nilsson. Han vet att hans FFF inte drar till sig det breda intresset. Han vet att Allsvenskans klubbar våndas vid tanken på att 2014 tvingas åka till en blåsig idrottsplats med en snittpublik på 2 000 personer. Han vet att en klubb som låter spelarna övernatta på campingplatser och käka pastasallad ur plastburkar inte är svensk elitfotbolls våta dröm. Han vet allt det där – och det är just därför det känns extra skönt att läsa tabellraden just nu.

Falkenberg FF

Grundad: 1928

Arena: Falkenbergs IP, 5 000 åskådare

Annons

Meriter: Serieseger division två södra Götaland 1994 (avancemang till Söder­ettan), serieseger division två södra 2002 (avancemang till Superettan)

Radarpar 1. Niclas Eliasson och Arben Ajdarević har spelat tillsammans i FFF:s j­uniorlag och flyttades upp i A-truppen i år. För Niclas har säsongen varit en succé, Arben har fått nöja sig med två inhopp.
Radarpar 2. David Svensson (308 Superettanmatcher för FFF) och Stefan Rodevåg (146 Superettanmatcher för FFF) har kamperat ihop länge. »Var du med förra gången vi var i Sundsvall?« frågar David. »Ingen aning … när var det?« frågar Rodevåg.

Gais ordförande Thomas Andersson brukar säga att »FFF står för Fru Fortunas Förening«. Eftersom han bor i Falkenberg (han är gift med buskisdrottningen Annika Andersson och pappa till FFF-mittfältaren Calle), och dessutom basar över en klubb som sällan förknippas med flyt, vet han vad han talar om.

Hösten 2001 höll Falkenbergs FF på att ramla ur divisio­n två men räddades i sista matchen mot Leikin av ett långskott från Jens Josefsson i 94:e matchminute­n. Säsongen därpå kvalade laget till Superettan mot FC Trollhättan. Efter en 3–2-förlust borta var man pressad­e inför hemmamötet. På matchdagens morgon låg Falken­bergs IP täckt av snö, och först efter att falkenbergarna gått man ur huse för att skotta blev planen spelklar. Trollhättan tog ledningen, men under matchens sista tio minuter vände FFF och vann med 2–1. Laget gick upp i Superettan med minsta möjliga marginal, tack vare fler gjorda mål på bortaplan.

De två första säsongerna i Sveriges näst högsta serie klarade FFF sig kvar med nöd och näppe. Värst var det 2003 då man undvek kval tack vare en missad Glenn Holgersson-straff (IFK Malmö) i slutminuten. De efterföljande säsongerna blev något lugnare, men 2007 var man tillbaka i gamla nagelbitarsynder. FFF räddade nytt kontrakt efter en sen vändning i sista omgången mot Mjällby. Patrik Lundgren – numera FFF:s klubbchef – avgjorde med en snedträff, med benskyddet, i 80:e minuten. Så följde ytterligare några mer behagliga säsongsavslutningar – fram till i fjol. I sista omgången gjorde Jönköpings Södra 2–1 på tilläggstid och sände därmed FFF till kvalspel mot BK Forward. Efter 0–0 borta väntade en krampaktig match på F­alkenbergs IP där en frispark av Johan Svahn i andra halvlek – en frispark som till och med hann studsa före mållinjen – samt en drömräddning av FFF-målvakten Stojan Lukić i slutminuten, räddade kvar laget i Super­ettan.

Med tanke på hur nära FFF var att ramla ur serien var det få som trodde på en lugnare säsong 2013. Särskilt inte eftersom 16 spelare stod utan kontrakt och etablerade målvakten Lukic försvann till Halmstads BK redan i november. Dessutom bytte man tränare. När klubbchefen Patrik Lundgren, sportchefen Håkan Nilsson och styrelseledamoten Pär Zetterberg förhandlade med Hasse Eklund avbröt tränaren plötsligt diskussionen och sade: »Jag går med på allt, men vill lägga till en sak: Om vi går upp i Allsvenskan ska jag ha bonus.«

– Jag skrattade nog mest när han sa det. Vi var glada om vi höll oss kvar i Superettan så att vi kunde börja bygga på nytt, och så satt han där och pratade om Allsvenskan, säger sportchef Håkan Nilsson.

Genomgång. Tränarduon Tobias Tuvesson och Hasse Eklund analyserar matchen mot Gif S­undsvall vid hotellfrukosten dagen efter. Eklund är nöjd, trots förlusten: »Det jag ville ha ut var att killarna visade att de vågade vinna, och det lyckades de med.«

På bussen från Sundsvalls flygplats in mot hotellet vänder sig Hasse Eklund mot sin assisterande tränare Tobias Tuvesson och säger:

– Det är din tur nu!

Tobias trycker på Wordfeud-appen på mobilen och suckar:

– Alla andra sprider orden över hela spelplanen, men med dig är allt i mitten. Och bara korta ord. Det är skittråkigt.

– Jag är taktiker i allt här i livet, ler Hasse.

– Är du juniormästare i Wordfeud också?

De har hört det många gånger under säsongen. När FFF körde gokart hävdade Hasse envist att han vunnit junior-SM i sporten, när truppen lekte paintball sade Hasse att han hade en SM-titel även där – »men bara i lag«. Det är inte underligt att det på hans Wikipedia­sida, efter alla korrekta uppgifter om den aktiva karriäre­n – skytteligavinnare med Öster 1992, utlandsspel i Servette, Dalian Wanda och Viborg, sju A-landskamper – står: »Något många inte vet är att ›Hasse‹ är en exceptionellt bra badmintonspelare. Denna idrott lärde han sig på allvar bemästra då han under en ettårsperiod spelade fotboll med kinesiska klubben Dalian Wanda […] Med kvicka fötter, bra handleder och ett väl utvecklat spelsinne hade kineserna i Dalian svårt att hänga med. Lämnade motståndaren en lucka högg han direkt. Hans Eklund fick smeknamnet Wuˇdaˇo yaˇnjìngshé – ›Den dansande kobran‹.« Wikipedia­texten avslutas med konstateringen att Hasse är obesegra­d i dubbel sedan återkomsten till Sverige 1999  och att han lär »vara det en lång tid framöver«.

– Jag kan dementera allt, säger Hasse och skrattar. Det var några kompisar som hade roligt bara.

Tränaren tackade ja till uppdraget i Falkenberg i slutet av november 2012, trots att han inte visste särskilt mycket om föreningen. Han kände till att de krigat sig kvar i Superettan sedan 2003 och att han kom till en klubb där det handlade om att nå framgång trots att det inte fanns några pengar att tala om.

– Ska jag vara helt ärlig hade jag inte så många attraktiva bud att välja mellan. Jag hade gått bakom Henke Larsson som assisterande i Landskrona och var nog rätt anonym på tränarmarknaden. Jag kände att det var dags att sticka ut hakan lite. Så jag tog jobbet.

Jag frågar om han anade att han ett knappt år senare, med fyra omgångar kvar av säsongen, skulle coacha en serieledare. Han skakar på huvudet.

– Nej, det kan jag inte säga. Men jag är en vinnartyp, så jag ger mig inte in i något utan att vilja vinna. Och en av anledningarna till att jag tackade ja var att det redan fanns tre bra anfallare här: Stefan Rodevåg, Victor Sköld och Zlatan Krizanović. Gör man mål kan det alltid bära långt.

En bra bit in på försäsongen var det dock ingenting som talade för succé. I en träningsmatch mot Hasses förra klubb Landskrona Bois blev FFF utspelat och låg under med 4–0 i halvtidspausen. Då tvivlade även Hasse Eklund.

– Men sedan kom Svenska cupen, där vi vände ett underläge mot Häcken. Det gav oss alla en mental boost.

Lagbygget är något av ett lapptäcke. Ett flertal spelare är inlånade från Elfsborg, några andra är före detta talanger som sökt en nystart i karriären och resten är egna produkter.

– Att förutsättningarna inte är de bästa får man försöka vända till något positivt, säger Hasse. Det har jag jobbat mycket med. »Okej, de tvingar oss att åka buss till Östersund, då ska vi fan visa dem att vi klarar av det här ändå.« Sådana saker. Det är klart att det hade varit kul att någon gång inte behöva välja varorna på nedersta hyllan i butiken, men jag kände till det från början. Här handlar det om att utveckla egna talanger.

En av dem som gett bäst utdelning är spelaren som togs in som sista man inför säsongen – Niclas Eliasson, 17 år. Efter att blygt ha smugit sig in i truppen tog FFF-junioren snart en startplats och är nu Superettans assistkung med tio framspelningar. Hasse berättar att Niclas bor i ett hus strax intill IP och att det stora problemet är att bromsa talangen. Om Niclas har tränat ett pass med A-laget vill han helst ut och köra ytter­ligare ett med juniorerna på kvällen.

– Niclas har något unikt, en funktionell teknik i hög fart, säger Hasse. Jag tycker att många tränare gör fel med den här typen av spelare, de tittar på hur bra spelaren är just nu och inte på hur bra han kan bli. Och Niclas kan bli riktigt bra. Då ska han också få mycket speltid. Nu har han inte lyckats göra mål i år, trots en massa chanser. Om han hade hittat rätt där också hade det nog stuckit iväg ännu mer för honom.

Samtalet avbryts av sjukgymnasten Mikael Henriksson längre bak i bussen. Han håller upp sin mobil och utbrister:

– Vem fan är den där »Havrekakan«?

Veteranerna David Svensson och Stefan Rodevåg rycker på axlarna. Ingen har listat ut vem som står bakom signaturen på FFF:s Svenska Fans-forum. »Havrekakan« sluggar vilt och verkar dessutom ha hygglig insyn i klubben. Spelarna kunde inte hålla sig när »Havrekakan« skrev att den assisterande tränaren Tobias Tuvesson vid en sponsorträff hävdat att Hasse Eklund »bara är ansiktet utåt« och att det i själva verket är Tobias som står för de taktiska besluten.

– Du, jag tror att den där jävla »Havrekakan« sitter exakt där, muttrar Tobias Tuvesson och pekar på Mikael Henriksson.

– Nej, nej. Inte en chans! protesterar sjukgymnasten.

David Svensson skrattar. Är man inne på sin 14:e raka seniorsäsong har man lärt sig uppskatta jargongen i en spelarbuss. David är »FF:are« i själen (de kallar sig så, supportrarna – FF:are – med två F, inte tre). Han började spela i klubben som knatte och har bara gjort en enda säsong i en annan klubb, den när han var elva år och spelade för Skrea IF. År 2000 debuterade han i FFF:s A-lag, och han var med om när laget – med Daniel Alexandersson och Henrik Bertilsson i startelvan – gick upp i Superettan två år senare. I våras gjorde han sin 462:a match för klubben, och passerade därmed legendaren Christian »Betan« Sjögerén i ligan över flest spelade A-lagsmatcher genom tiderna.

Annons

– Vi har varit illa ute många gånger genom åren, men det har alltid gått vår väg, säger han. Det lär väl bli samma sak i år, vi avgör i 85:e minuten mot Ängelholm i sista omgången. Ska man vara FF-supporter får man nog ha ett starkt hjärta.

Vardag. Falkenbergs FF förbereder sig för träning. Resurserna är begränsade – omklädningsrummet är trångt och tränarna är för dagen utkörda från sitt eget tillhåll eftersom fotbollsgymnasiets tjejer klär om där.

Endast sex supportrar med starka FFF-­hjärtan har sökt sig till Norrporten Arena samma kväll. Två av dem, Fredrik Skagerfält och Erik Nilsson, har sett varenda match under säsongen, borta som hemma. De lämnade Falkenbergs station 07.17 på morgonen och nådde Sundsvall tio timmar senare. Nu stämmer de upp i sång i riktning mot TV4:s studio som placerats strax intill bortaläktaren.

– Han är gul och vit, han är gul och vit, Patrick Ekwall är gul och vit!

I omklädningsrummet försöker spelarna samtidigt lätta på nervknutarna genom att smula ner ett par havrekakor i Mikael Henrikssons förbandslåda. De får några svordomar i belöning när sjukgymnasten upptäcker tilltaget.

När matchen drar igång tar FFF kommandot direkt. Niclas Eliasson driver upp anfall efter anfall från sin högerkant. Falkenberg är det bättre laget och skapar ett flertal chanser, men får inte in bollen. Istället är det Gif Sundsvalls Kevin Walker som hittar rätt. I den 24:e minuten drar mittfältaren iväg ett distansskott som vobblar genom luften och därmed ställer FFF-målvakten Otto Martler.

Det blir också matchens enda mål.

På bussen tillbaka till hotellet är det knäpptyst. Tobias Tuvesson försöker stänga av lyset ovanför sitt säte men knappen har fastnat. Hasse Eklund fingrar på sin mobil men undviker Wordfeud-appen. David Svensson undrar vad fan som är »grejen med Sundsvall och de där dinosaurierna som står över hela stan«. Ingen svarar honom. Alla vet vad förlusten innebär – med tre matcher kvar av säsongen kryper Gif Sundsvall och Örebro SK närmare i tabellen. Ordförande Lars-Eric Nilsson suckar från sin plats längst fram i bussen.

– Usch, nu kan man inte ens skoja om »Havre­kakan« längre.

Teknikträning. Hasse Eklund förespråkar en offensiv fotboll, där det egna laget klarar av att vårda bollen. Tränaren tackar sin föregångare för resultatet: »Thomas Askebrandt, som var här innan, ville också ha det här spelet och det märktes att spelarna var väl skolade.«

Liksom många andra svenska småstäder har Falkenberg tidvis brottats med sitt dåliga självförtroende. Placerat mellan Göteborg och Halmstad lever man geografiskt i skuggan av händelsernas centrum. Visst har man varit en turiststad som folk besökt sommartid, men det har aldrig gått att jämföra med storebror Halmstad i söder. Och visst har man varit stolt över sitt Gekås i Ullared, men sällan utan ironisk skruv – liksom TV-serien om lågprisvaruhuset som behandlar karaktärerna Morgan och Ola-Conny med kärlek och raljans på samma gång. Det är heller ingen slump att den svenska film som, vid sidan av Fucking Åmål, tydligast illustrerat ungdomars längtan bort från hemorten bär titeln Farväl Falkenberg.

– Falkenbergare har inte riktigt vågat tro på sig själva, här i stan har det historiskt funnits en känsla av att saker är omöjliga, säger Magnus Wernersson.

Vi sitter på hans kontor inne i staden. Det har gått en vecka sedan förlusten i Sundsvall och Wernersson grämer sig över »dessa jävla flyg«. De få gånger FFF lyxar till det tenderar det att sluta i besvikelse. Man flög till Umeå förra året – och förlorade. Man flög till cupmatchen mot AFC United tidigare den här säsongen – och förlorade.

– Buss är nog mer vår stil, säger Wernersson.

Han är oavlönad pressansvarig och styrelseledamot i FFF. Lönen drar han in på kommunikationsbyrån som han sköter från det här kontoret. Dessutom är han »revypappa«. Sedan tidigt 80-tal har han varit invol­verad i Falkenbergsrevyn. Nyligen kom han hem från en skrivarresa i Turkiet där han tillsammans med kollegorna skojade ihop vinterns föreställning. Men det betyder inte att han kan ta det lugnt fram till jul – han måste ständigt följa nyhetsflödet för att se om någon händelse är värd en plats i uppsättningen. Ett exempel: När köttfärsskandalen drog igång i december 2007 agerade Wernersson omedelbart och skrev numret Köttfarsen.

– En av de mest hyllade det året, säger han. Precis som Gränna har sina polkagrisar håller Falkenberg på med lättare underhållning.

Han har skäl att vara stolt: Falkenbergsrevyn är i dag Sveriges största nyårsrevy. Samtidigt har Stefan & Kristers bolag 2Entertain etablerat Sveriges största utomhusteater – de återkommande sommar­farserna på Vallarna intill ån Ätran. Båda företeelserna är exempel på det Wernersson efterlyst hos falken­bergarna – ett mod att tro på sig själva.

– Ofta har man hört, på bred halländska, att »äh dä gaur inte«. Jag störde mig mycket på det, och det var därför jag var med och drog igång ett utvecklingsprojekt för »ett positivare Falkenberg«. Det var 2002, vi bjöd in ett antal företagare för några halvdagars workshopar för att ändra på attityden. Vi kallade det »Broa över« – efter Tullbron här i stan.

Tajmingen var bra. Samtidigt höll Carlsberg på att förhandla om vilka av deras fabriker som skulle läggas ner. Två av de tre – i Falkenberg, Stockholm och Göteborg – skulle bort. I slutändan lade man ner storstädernas – eftersom lokalen i Stockholm gav mer pengar vid en försäljning och lokalen i Göteborg hade begränsade expansionsmöjligheter.

– Det var som om folk här fick en chock, säger Wernersson. »Va? De valde oss – hur gick det till? Hur tänkte de?« Det gav en positiv känsla och mycket vände där. Sedan, samma höst, gick FFF upp i Superettan.

Nu löser man inte ett dåligt självförtroende så enkelt. FFF etablerade sig i Superettan och var nöjda med det. Fram till i fjol hade man inte en ambition att vara något annat än ett lag i Sveriges andradivision, och när man väl stack ut hakan och lanserade visionen »inom tre säsonger ska vi nå allsvenskt kval« fick man en näsbränna direkt. Istället för toppstrid tvingades laget kvala sig kvar.   

– Jag tycker ändå att vi gjorde rätt, säger Wernersson. Och istället för att backa reviderade vi bara visionen i vintras och sa kval senast 2015 istället. Vi ska inte be om ursäkt längre.

Inför den här säsongen lyckades FFF – efter många års tjat – också få draghjälp från Gekås Ullared. Lågpris­jätten, som är kommunens största arbetsplats, gick in som huvudsponsor och satte sin logotyp på spelarnas bröst. Samarbetet ger klubben lite bättre svängrum och råg i ryggen om det nu skulle bli Allsvenskan nästa år. Gekås är en gigant med runt 4,6 miljoner besökare varje år och med en omsättning på drygt fyra miljarder kronor.

Jag frågar Wernersson om det inte finns någon oro för att FFF ska gå upp.

– Det är en skräckblandad förtjusning. Vi har ingen erfarenhet av Allsvenskan. Men vi har ju folk som har varit med förr. Pär Zetterberg som sitter i styrelsen har ändå spelat på hög nivå i hela sitt liv, och Lars-Eric har suttit med i svensk elitfotboll i många år … Alltså, nu när vi är så nära så måste vi väl ändå vilja det här?

Bisyssla. Matteo Blomqvist-Zampi diskar upp efter lagkamraterna när lunchen är avslutad. Rasmus Andersson och Dan Keate övervakar arbetet – nöjda med att det inte är deras vecka att agera »matgrupp«.
Bossar. Håkan Nilsson, sportchef, och Patrik Lundgren, klubbchef, jobbar med små medel. »När vi värvade Zlatan Krizanović fick vi ta hjälp av Elfsborg, vi hade inte Uefas digitala registreringssystem, så vi löste det genom att Elfsborg värvade Zlatan – och så lånade vi honom av dem.«

För att ta reda på vad Falkenbergs FF vill gör man bäst i att gå till Lars-Eric Nilsson. Han har varit ordförande i FFF sedan 1991, då han fick uppdraget att rädda en klubb med ett underskott på 2,4 miljoner kronor. »Jag ger det två år, sedan slutar jag«, lovade han hustrun. 22 år senare är han kvar på samma post.

– Det har varit för kul för att sluta, säger han. Vi gick ju upp i division ett redan -94 och blev kvar där fram till -99 när man införde Superettan och vi skickades ner. Då sa folk: »Nu går FFF aldrig upp igen.« Men det gjorde vi 2002. Och vi har blivit kvar, trots att jag inför varje säsong fått höra att klubbar som inte har en omsättning på 20 miljoner åker ur Superettan.

Under Lars-Erics ledning har FFF förblivit en liten förening. Man har endast fyra anställda på kansliet, sportchefen Håkan Nilsson jobbar fortfarande heltid på en fabrik, och samtliga personer i styrelsen har operativt ansvar för någon av föreningens verksamheter. Därtill har man en omsättning som tillhör de lägsta i Superettan och en trupp där ingen tjänar stora pengar. Istället lånar man in spelare från allsvenska klubbar som vill ge talanger speltid. Det är därför elfsborgare som Per Frick samt bröderna Anton och Calle Wede i år spelar med Falkenberg.

– Vi är försiktiga, säger Lars-Eric. När jag blev ord­förande var vi tvungna att gå igenom ett stålbad, och dit vill vi inte tillbaka. Man ska inte heller tro att pengar löser alla problem, att det är enda vägen att nå framgång. Vi vill gå upp men det ska ske på vårt sätt.

Han skrattar och säger:

– Jag minns när vi var i Stockholm tidigare i år. Bakom mig satt ett gäng Hammarbyfans och skränade. De suckade och sa: »Om Falkenberg går upp så måste vi ju stänga serierna.« Det tyckte jag var roligt. Att små klubbar kan hävda sig och ta steget upp i divisionerna, det är väl ett jättehärligt system?

 

– Är det detta vi ska äta i dag?

Rasmus Andersson rynkar på näsan när han kikar ner i de tre metallboxarna på bordet. Lagkamraterna Arben Ajdarević, Daniel Johansson och Calle Wede drog direkt från träningen till Falkenbergs laxrökeri för att forsla maten till kansliet. Tre dagar i veckan äter spelarna efter passen, ett schema föreskriver vilka som står för hämtning, framdukning samt diskning. De jobbar i grupper om tre och får uppgiften var åttonde vecka.

– Killarna sköter det perfekt, säger tränare Hasse Eklund belåtet medan han slevar i sig pastan på tallriken framför sig.

Tobias Tuvesson tittar på honom och säger:

– Kör du 5:2-dieten, eller?

Hasse skrattar och berättar om en kompis bantningsfadäs. Efter flera månaders slit fick han nog och beklagade sig för Hasse: »Jag går fan inte ner ett kilo, tvärtom ökar jag.« Hasse frågade hur han hade lagt upp det, varpå kompisen svarade: »Jag gör precis som alla andra – jag äter normalt fem dagar i veckan och sedan käkar jag pasta de andra två.«

– Han hade hört »pasta« istället för »fasta«, garvar Hasse. Det var för jävla bra! Han hade vräkt i sig spagetti i flera månader …

Hasse tittar upp på spelarna som hämtar mat inne på FFF:s kansli. En av metallådorna är nu tom och Arben Ajdarević har redan börjat diska ur den.

Hasse säger:

– Det är mycket snack nu för tiden om att det inte ska finnas några ursäkter för spelarna att prestera på planen. Klubben ska ta hand om allt – lägenhetsletande, mat, telefonabonnemang … Ibland tror jag att det går till överdrift. Det skadar inte att spelarna får slita lite med annat.

Veteranen David Svensson håller med:

– Jag har ju aldrig upplevt något annat än det här, så jag reflekterar inte så mycket över det. Jag tänker mer på att det blivit bättre med åren. Förra året flög vi ju till Umeå! Och vi har det rätt bra på många sätt. Vi får våra grejer tvättade, till exempel. Och får vi så här bra käk från laxrökeriet, då ska man inte klaga om det enda vi behöver göra är att köra och hämta det.

Han ler:

– Folk som kommer från andra klubbar har gnällt ibland, men det är bara att köpa läget. Man kommer inte till FF för att leva lyxliv. Då kan man spela någon annanstans.

På dörren till omklädningsrummet kan man läsa en del om förutsättningarna. Under rubriken »Vilka regler skall gälla på träningar/matcher?« står det – u­töver mer vanliga önskemål som »benskydd skall alltid användas på träningar« och »inga könsord« – att »t­räning på A-plan önskas dag före match«.

– Så var det bara häromveckan, inför Jönköpings­matchen, säger David. När vi kom ut på A-planen hade fri­idrotten bokat. De var ju inte så många, men vi kan inte bara köra bort dem. Så vi flyttade till B-planen istället.

Jag frågar lagkaptenen om han har en framgångsförklaring till årets säsong.

– Vi har fått arbeta på ostört här, säger han. Trots att vi leder känns det som om pressen ligger på Sundsvall och Örebro. De ska ju bara gå upp, ingen har räknat med att vi ska göra det.

Så börjar han skratta.

– Alltså, så mycket medier som det varit här på senare tid … det är väl max en reporter per månad här annars. När jag tittar på tabellen i dag letar jag fortfarande efter FF någonstans i mitten. Att se oss ligga högst upp känns helt surrealistiskt. Jag blir lika förvånad varje gång.

Återfunnen. När laget på vägen hem från Sundsvall lämnade Niclas Eliasson på Arlanda, då han skulle vidare till en pojklandskamp, var många oroliga om 17-åringen skulle klara sig. Sjuk­gymnast Mikael Henriksson utbrast: »Fan, det är lika bra att ringa Missing People direkt.«

Eldkvarns Vår lilla stad ljuder över Falkenbergs IP medan åskådarna tar plats på läktaren för derbyt mot Varbergs Bois.

– Hur fan kan det komma så lite varbergare, ska de inte vara här och stötta sitt lag? muttrar Pär Zetterberg och tittar på den halvtomma bortaläktaren.

Den före detta Anderlecht- och landslagsspelaren är tillbaka i hemstaden – som fotbollslärare på Vesterhavsskolan, och som styrelseledamot i FFF. Han lämnade Falkenberg redan som 16-åring för att bli ungdomsproffs och hann bara med en halv säsong i FFF, 1986 då laget gick upp i division tre. Att moderklubben skulle leda Superettan med tre omgångar kvar av säsongen var inget han trodde var möjligt – vare sig när han själv spelade i FFF eller de senaste åren då han upplevt klubben inifrån styrelserummet.

Den här dagen får han också se sitt FFF darra på grund av tabellplaceringen. Victor Sköld ger visserligen laget ledningen i första halvlekens sista minut, men i 77:e minuten tillåts rivalerna Bois kvittera. Så, i 94:e matchminuten, hittar Sköld rätt igen – 2–1. Det är det sista som händer i matchen och FFF säkrar sin plats som tabelletta inför de två sista omgångarna.

– Det här är FF, jublar David Svensson i omklädningsrummet efteråt. Mål i sista minuten i första halvlek, och sedan i 94:e. Så jävla skönt!

Jag frågar om de avgör serien i nästa match, borta mot Degerfors. Han skrattar.

– Jag har ju sagt i 85:e minuten mot Ängelholm, så fan vet.

 

Den 26 oktober tycks hela FFF vara inne på Davids linje. Laget lyckas undvika att säkra allsvenskt kontrakt – trots 2–0-ledning, trots att Degerfors har en man utvisad och trots att FFF bjuds på en straff i sista matchminuten (Degerfors målvakt August Strömberg räddar Danny Erviks skott). Falkenberg behåller serieledningen, men i den lilla staden börjar oron krypa sig på. Tänk om de missar uppflyttning när de varit så nära. En förlust i sista matchen, samtidigt som Örebro och Sundsvall vinner, innebär ovissa kvalmatcher. Vips kan FFF förbli ett Superettanlag trots att man lett tabellen i flera månader.

Vissa tycker att det vore lika bra. I modern tid har knappast någon med så usla förutsättningar avancerat till högstadivisionen. Av de mindre föreningar som tagit klivet upp har många haft en gedigen fotbollstradition eller legat i Allsvenskan tidigare. Och de flesta har haft något man kunnat kalla en arena – det gäller Enköping (2003), Assyriska (2005), Brommapojkarna (2007), Ljungskile (2008), Åtvidaberg (2010) och Syrianska (2011). Falkenberg har bara exakt vad IP står för – en idrottsplats. Lägg därtill en omsättning på runt 15 miljoner kronor, en av de lägsta i Superettan, och hälften av den allsvenska jumbon Syrianskas.

I lokaltidningen Hallands Nyheter debatteras det också om kommunen har råd med den nya arena som planeras stå klar 2016. En bit in i oktober meddelar moderaternas gruppledare Claes Ljung att »de flesta som uttalade sig« på ett möte med de olika nämnderna var »negativa till att bygga en ny arena«. FFF:s ord­förande Lars-Eric Nilsson förklarar att konsekvenserna av ett sådant beslut skulle bli ödesdigra – utan bygg­planer kommer FFF inte att få dispens av Svenska fotboll­förbundet för spel på IP 2014, och därmed tvingas man spela sina hemmamatcher på till exempel Örjans vall i Halmstad.

Gammal goding. Idrottsplatsen byggdes 1921 och har en publikkapacitet på runt 5 000 åskådare. Den nya a­renan, som planeras stå klar 2016, ska ligga på Kristineslätt, ett par långa utsparkar från den nuvarande IP:n.
Snart allsvensk? Ett av supporterklubbens största dilemman under säsongen har varit nyckeln till serveringen, som de sköter på matchdag. I protokoll från mötet i april: »§4. Nyckeln till grillhuset lyser fortfarande med sin frånvaro. Anders sätter fart på kansliet.« En månad senare noterades: »§4. Nyckeln till grillhuset – inget nytt.«

Högtalaranläggningen drar igång samtidigt som spelarna marscherar ut på planen.

Tillsammans vi sjunger för Falkenberg. Vi sjunger för laget vid havet. Wohohoho, wohohoho. Tillsammans för Falkenberg.

Publiken applåderar i takt till musiken. IP:n är fullsatt. 5 068 lyder den officiella siffran men mycket talar för att fler är på plats. Restriktionerna säger att man inte får ta in mer än 5 000, och Lars-Eric Nilsson fattar beslut om att man ska bestämma en rimlig, och nästan tillåten, publiksiffra.

FF:arna är nervösa. Sportchef Håkan Nilsson säger att han helst skulle vilja »ta ett piller och vakna upp om en och en halv timme«. Presschef Magnus Wernersso­n försöker intala sig själv om att »oavsett hur det går så ska vi vara nöjda«. Styrelseledamot Pär Zetterberg känner att han nog »aldrig varit så här nervig«, och då har han ändå vunnit sex ligatitlar i Belgien. Och tre i Grekland.

De blir inte lugnare i matchens nionde minut när Ängelholms Junes Barney skruvar in en hörna direkt i mål. Gästerna leder med 1–0. Åskådarna på IP:n blickar oroligt mot resultattavlan. Än så länge är det mållöst i konkurrenternas matcher – Landskrona–Sundsvall och Ljungskile–Örebro – men alla vet att det snart kan förändras.

På planen ser FFF-spelarna darriga ut. Det kortpassningsspel som fungerat så väl tidigare under året låser sig inledningsvis och Ängelholm ställer om till flera vassa kontringar. Men några minuter efter målet börjar de hitta rätt. I 19:e minuten får David Svensson iväg ett skott som Ängelholmsmålvakten räddar. I 31:a minuten kommer Victor Sköld fri, men återigen står målvakten i vägen. I 33:e minuten avlossar Per Frick ett skott som blockeras av en motståndarback vid straffpunkten.

– De får inte hålla på och missa chanser så där, suckar Pär Zetterberg på läktaren.

Den som till slut hittar nätet är killen som inte gjort det tidigare på hela året. I 44:e matchminuten tar Niclas Eliasson emot bollen till vänster i straffområdet. Han drar till direkt och bollen går stenhårt rakt upp i närmste krysset – 1–1.

– Det får gärna bli sista målet för säsongen, säger Magnus Wernersson upphetsat i paus.

Det blir det inte. I andra halvlek spelar FFF ut Ängelholm. Backen Per Karlsson sätter 2–1 på en vacker volley. Calle Wede lobbar läckert in 3–1 några minuter senare. Och i 87:e minuten sätter Stefan Rodevåg slutresultatet 4–2, fri med målvakten.

Hasse Eklund, som i match efter match tidigare suttit lugnt tillbakalutad på sin bänk, står nu upp tillsammans med samtliga avbytare. Ordförande Lars-Eric, som har följt hela andra halvlek stående på löpar­banan, vandrar runt och kramar om alla som kommer i hans väg: spelare, bollkallar, sjukvårdare, säkerhetsvakter … Samtidigt tar matchspeakern tillfället i akt att känna på ordet som finns på allas läppar:

– Till matchens lirare i ALLSVENSKA Falkenbergs FF utses … Victor Sköld!

Och strax därefter:

– Detta var sista matchen för säsongen. Vi hälsar er välomna tillbaka till ALLSVENSKAN nästa år!

När slutsignalen går rusar spelare, ledare och publik in på planen. Champagne sprutas, guldhattar åker på, spelare klär sig i svarta t-shirts med texten »Allsvenskan 2014« på bröstet. Sportchefen Håkan Nilsson vrålar ut det som alla tänker:

– Detta är en dröm! Jag trodde aldrig jag skulle få uppleva den här dagen!

På läktaren ställer sig Pär Zetterberg upp och applåderar. Han tittar upp mot den grådaskiga hösthimlen som vilar över Idrottsplatsen där hans karriär en gång i tiden tog fart. Han står där, leende, och bara skakar på huvudet.

Efterlängtat. Efter 22 år som ordförande får Lars-Eric Nilsson äntligen kalla sig allsvensk klubbledare. »Det roliga med det här är att komma nära spelarna och sporten. Jag brinner inte för att hålla på med ekonomin egentligen, även om det blir mycket av det.«
Ljus framtid. Falkenbergs FF blir nästa säsong det 62:a laget som spelat i Allsvenskan genom historien. Någon jättesatsning för att hänga kvar lär det inte bli. »Vi kommer inte att göra något som vi inte har pengar till«, menar ordförande Lars-Eric Nilsson.
Fansens favorit. Supportern Fredrik Skagerfält kramar om David Svensson. »Det var bra för oss med tre Hallandslag i Superettan förra året«, säger David. »Det gjorde att falkenbergarna slöt upp mer.«

I omklädningsrummet en halvtimme senare firar spelarna avancemanget med öl och hamburgare.

– Jag trodde vi skulle få lax, säger Danny Ervik.

Hasse Eklund ställer sig på en av träbänkarna och får samtligas uppmärksamhet:

– Grabbar, grabbar … Jag måste först säga att jag är jävligt stolt över er. Sedan måste jag be om ursäkt. När jag kom hit så lovade jag att jag skulle hålla er kvar i Superettan. Tyvärr kunde jag inte hålla det löftet.

Spelarna garvar och applåderar. När Hasse talat färdigt tar sångerna vid. Varje ledare får varsin. Efter Hasse är det assisterande tränaren Tobias Tuvessons tur.

Fasta situationer, ja han har fasta situationer, fasta situationer …

Niclas Eliasson ler med hela ansiktet. För ett år sedan spelade han i juniorlaget och satt i publiken när Johan Svahn räddade FFF kvar i Superettan. Nu oroar han sig för kvällen – eftersom han bara är 17 år kommer han egentligen inte in på nattklubben Grand där spelarna ska fira den allsvenska platsen.

– Det har gått fort det här året, säger han blygt, utan att möta min blick.

I medierna har det i veckor ryktats om flera klubbar som är intresserade av hans signatur. FFF är medvetna om att han funderar över alternativen. Malmö FF? Helsingborg? AIK? Det lutar åt en Stockholmsflytt för spelaren som bara en månad tidigare stod vid informationsdisken på Arlanda och inte visste hur han skulle ta sig till Ängelholms flygplats för P18-landskampen, och eftersom han hade tappat bort biljetten försökte han med »hej, jag heter Niclas och ska flyga till någonstans i Skåne«. Jo, nog har det gått fort.

Även tränaren Hasse Eklund funderar över framtiden. Han vet att han just coachat sin sista match med FFF. Året i Falkenberg gav den effekt han hoppades på. Nästa år kommer han att efterträda Nanne Bergstrand som Kalmartränare. Till Falkenbergs FF har han ett råd att ge:

– Personligen skulle jag åka upp till Allsvenskan och hämta så mycket pengar det bara går, utan att ta på sig för stor kostym, säger han. De ska inte riskera någonting. Det kommer att krävas mycket nog ändå. Ta bara att domarna ska ha kaffe i pausen, vem fan ska koka det?

Jag försöker få syn på ordförande Lars-Eric Nilsson i de glädjerusiga folkmassorna. Men jag hittar honom inte. Troligen ger han en intervju och förklarar att han har koll på läget. Ledordet är som alltid när det gäller FFF och Lars-Eric försiktighet, även om han antytt att det kan finnas utrymme för ett utökat samarbete med sponsorerna. Han vet att potentialen finns – i oktober satte huvudsponsorn Gekås nytt försäljningsrekord då man sålde varor för 32 miljoner kronor under en och samma dag. Det är mer än dubbelt så mycket som FFF omsätter på ett år. Inom kort räknar Lars-Eric också med att kommunen ska ge klartecken för den nya arenan; därmed kan de börja rusta upp idrottsplatsen med de nödvändigheter som behövs för att den ska godkännas som allsvensk spelplats 2014. Sedan återstår bara resten: hitta ny tränare, forma en organisation med fler än fyra anställda, fylla luckorna efter de spelare som försvinner. Utöver Niclas Eliassons troliga Stockholmsflytt är poängkungen Victor Sköld på väg bort. Det enda Lars-Eric vet med säkerhet är att han själv blir kvar, på sitt 23:e år som ordförande.

Inne i omklädningsrummet står en person som varit i klubben precis lika länge. David Svensson är klädd i en lerig matchtröja och ett par ljumskskydd som är mer bruna än vita efter att han ännu en gång har slitit i 90 minuter på FFF:s innermittfält. Säsongen 2014 blir Davids 23:e i klubben. I april, lagom till seriestarten, fyller han 30 år. Då kan han, sent omsider, kalla sig allsvensk spelare.

– Det blev inte riktigt ett avgörande i 85:e minuten, men det går bra det här också. Före matchen sa vi att vi skulle gå ut och vinna så att vi tog hem serien. Man vill gå upp genom att vinna en serie, inte som tvåa. I alla tider kommer det att stå att FFF vann Superettan 2013. Vi har gjort flest mål av alla lag, tagit flest segrar, tagit flest poäng, vunnit skytteligan och assistligan …

Han sätter tänderna i en hamburgare och ler:

– Jag vet att jag sa att det kändes surrealistiskt att läsa tabellen, det gör det fortfarande. Men vi behöver ta mig fan inte be om ursäkt för den här allsvenska platsen. Vi förtjänar faktiskt att spela i Allsvenskan nästa år.