»Viva el Loco! Viva el Locooo!« ropar mannen med mikrofonen ut i högtalarna på Atanasio Girardot-stadion. Inför 45 000 åskådare på de fullsatta läktarna har den 40-årige René Higuita just rensat bort ett inlägg med »skorpionen«, tricket där han slänger sig framstupa och piskar iväg bollen med hälarna. Vi är i Colombias andra stad Medellín, där hemmalaget Atlético Nacional uppvisningsspelar mot ett stjärnlag med eviga favoriter som Valderrama, Asprilla och en speciellt influgen Maradona. Störst jubel får ändå stans egen älsklingsson, René »El Loco« Higuita.
Sydamerikanska fotbollsfans gillar att ge sina idoler smeknamn. Dribblern Garrincha kallades »Folkets glädje«, den skoningslösa avslutaren Mario Kempes blev »Matadoren«. René Higuita har alltid varit »Galningen«. Ursprungligen döpt för sin okonventionella spelstil – sedan också för sin vänskap med kokainkungen Pablo Escobar, för att ha gett en kritisk fotbollskommentator en blåtira under en flygresa, för att ha suttit fängslad efter att ha medlat vid en kidnappning och för att ha testat positivt för kokain efter en match med sin senaste klubb, Aucas från Ecuador. Under den halvårslånga avstängning som följde på dopningsprovet passade Higuita på att bli publikfavorit i Isla de los famosos, ett slags kändis-Robinson, och plastikdokusåpan Cambio Extremo, där han under en säsong gradvis gjorde om sitt ansikte – läppar, näsa, rynkor, tänder – inför en mångmiljonpublik. Några dagar innan vi anlände till Medellín såg vi nya rubriker i tidningarna – René Higuita erbjöds en diplomatpost på Colombias ambassad i Sydafrika.
