Livet på den andra sidan

Han blev världskänd över en natt efter ett konstmål mot Örebro SK och flög vidare ut i Fotbollseuropa. Efter att ha frysts ut i Schweiz, lurats på miljonbelopp och hånats i pressen insåg Andrés Vasquez att det bara fanns en väg tillbaka. Den gick via Hisingen.

Det är allsvensk match på Rambergsvallen och ingen kö vid vändkorset. I kiosken strax innan­för huvud­entrén har BK Häckens damspelare öppnat försäljningsluckan. En frän, bränd doft hugger mig i näsan. Den kommer inte från korven.

Jag går in under läktaren där ingången till pressrummet låg förut. I samma korridor fanns då också presskonferensrum, omklädningsrum för spelare och domare och en toalett som delades av journalister och domare. Allt på några ynka kvadratmeter. Precis vid den igenbommade dörren in till korri­doren är den brända lukten som värst. Där innanför fanns några ståbord, en kaffebryggare och en spisplatta.

När alla hade gått hem efter matchen mot Syrianska i slutet av juli råkade en lokalvårdare placera ett föremål på spisplattan och komma åt vredet med sin golvmopp. Ingen märkte något förrän morgonen därpå. När brandkåren släckt elden hade omklädningsrummen, pressrummet och hela korridoren totalförstörts. Tack vare att läktaren är byggd med eldsäkra plyfa­skivor i botten slapp den brandskador. Häckenspelaren Jonas Henriksson hade svårt att dölja sin besvikelse när Göteborgs-Posten meddelade honom att arenan hade klarat sig: »Jag tycker att det är läge att ta hela skiten nu, inte bara göra om omklädningsrummen.«

Annons

Henriksson och hans lagkamrater får glädja sig åt det lilla. När de den här kvällen lämnar gräset efter uppvärmningen slipper de att vandra till omklädningsrummet som var ökänt som Allsvenskans minsta och som bara hade en toalett och tre duschar, varav en hade tryck i vattenstrålen och ingen var pålitlig leverantör av varmvatten. Nu får spelarna istället hålla till i en barack. Den är större än det tidigare omklädningsrummet. Och nymålad. Dessutom finns fyra flyttbara, avlopps­anslutna utedass att tillgå utöver toaletten inne i baracken.

Det har onekligen blivit lite lyxigare att vara spelare på Rambergsvallen på sistone.

 

Ovanför Gothia Park Academy, Häckens nybyggda träningsanläggning i Grimbo på Hisingen, cirkulerar en polishelikopter. Den senaste tiden har varit orolig i närliggande stadsdelen Backa. Bilar har välts omkull och satts i brand, bussar har attackerats med stenar.

En medelålders pagefriserad man som sitter på en campingstol intill fotbollsplanen ser helikoptern försvinna bakom ett berg. Han vänder sedan blicken mot Häckens A-trupp. Mannen är den enda utöver tränarteamet som tittar på när spelarna formerar sig för tvåmålsspel. Han berättar att han är arbetslös. Som tidsfördriv sitter han här på Grimbo på förmiddagarna.

Jag frågar om det brukar vara fler supportrar på plats.

– Nja, säger han. Det brukar inte vara så många.

– Skyltningen från vägen är dålig, folk kanske inte hittar hit, säger jag.

– Du, det är nog inte det som är…

Han tystnar. Förklaringen är överflödig. Häcken har aldrig varit ett publiklag. När de mötte Malmö FF hemma i början av 90-talet och speakern gjorde reklam för supporterresan till nästa bortamatch började MFF-fansen skandera: »Boka minibuss, boka minibuss!« I år har Häcken presterat bättre än någonsin i Allsvenskan men ändå inte dragit mer än 3 000 åskådare i snitt till sina hemmamatcher. Trots att klubben har chans att knipa en medalj och nå kval till Europa League är även den mediala uppmärksamheten begränsad. Den här hösten talas det mest om BK Häcken som ett hinder. Båda lagen som slåss om SM-guld – Elfsborg och Helsingborg – ska ta sig till Rambergsvallen. Inget av lagen ser fram emot det. Det är få allsvenska spelare som gör det.

– Jag har aldrig förstått det där med att hålla på ett lag, fortsätter mannen i campingstolen. Jag gillar Häcken för att de spelar bra fotboll. Det är som när man ska hyra film – inte fan väljer jag en usel rulle bara för att den har kända skådisar.

Jag tittar på rollistan som nedanför oss förbereder sig inför den kommande matchen mot tabellettan Helsing­borg. Det är en brokig skara som samlats i BK Häckens A-trupp. Dioh Williams och René Makondele kom till Sverige från två av världens fattigaste länder, Liberi­a och Kongo-Kinshasa. Den hårdföre mittbacken Mohammed Ali Khan växte upp bland kriminella gäng och ägnar sig numera på fritiden åt att vara ordförande i en fotbollsförening som plockar upp ungdomar på glid. Robin Eriksson föddes på Hisingen, blev ungdomsproffs i Heerenveen, bröt nacken i en bilolycka och har nu tagit över tröja nummer 13 efter sålde Mathias Ranégie – som hade en bakgrund som narkoman innan han började ösa in mål för Häcken.

I somras fick klubben ännu en sargad spelare att ta hand om. På planen bredvid den där A-laget spelar tvåmål tränar Andrés Vasquez avslut med en av lärlingarna. Vasquez är avstängd sedan han blev utvisad i en U21-match – straffet får han sona även i Allsvenskan. Utvisningen har gjort tränaren Peter Gerhardsson osäker på om nyförvärvet är att lita på. Avstängningen gör att Andrés inte kan bevisa motsatsen. Efter att otränad och utan självförtroende ha anlänt till träningsanläggningen i juli har spelaren fortfarande långt kvar till att på allvar konkurrera om en plats i startelvan.

Jag frågar mannen i campingstolen vad han tror om den nya killen. Han tittar på mig.

– Vasquez? Det är en lirare. Såna behöver vi fler av i svensk fotboll.

Annons

Jag nickar. Spelaren som slog igenom i fotbolls­världen efter en konstspark för fyra år sedan verkar i varje fall välkommen. Det var ett tag sedan Andrés Vasquez kände så.

Andrés Vasquez

FÖDD: 16 juli 1987

LÄNGD: 180 cm

VIKT: 77 kg

KLUBBAR: IF Stendy –1996, Bergsjö IF 1996–1997, IFK Göteborg 1998–2007, FC Zürich 2008–2011, Grasshopper Club Zürich 2011 (lån), BK Häcken 2011–

MERITER: SM-guld (2007)

LANDSKAMPER: 20 J (flest i 87-kullen), 4 U21

Några dagar senare träffar jag Andrés på ett slitet arbetarfik på köpcentret Backaplans ovanvåning. Hans pappa Javier, som har skjutsat honom, sätter sig bredvid oss medan han väntar på att vi ska bli färdiga. Andrés berättar att han bor hos sin mamma tills han hittar något eget. Han säger att det är skönt att vara hemma igen.

– Det har varit så mycket strul nere i Schweiz som har hämmat mig som fotbollsspelare. Jag tror att livet utanför planen måste fungera för att man ska göra bra ifrån sig.

– Det var en intrikat situation, börjar Javier. Så mycket politik…

– Pappa!

Andrés vill helst inte tala så mycket om det som varit. Det är nya tider nu. Han är tillbaka i Allsvenskan – om än i oglamourösa Häcken.

Andrés anade aldrig att det skulle bli så här. Allt såg ju så bra ut.

Redan när han gick i ettan på Katrinelundsgymnasiet erbjöds han A-lagskontrakt med IFK Göteborg. Han hade en given plats i P87-landslaget och på Kamrat­gården ansågs han minst lika talangfull som de ett år äldre Pontus Wernbloom och Marcus Berg. Andrés bestämde sig för att hoppa av skolan och satsa allt på att bli fotbollsproffs.

I IFK gick det snabbt uppåt. Första året, 2004, var han bara med och tränade. Vintern därpå fick han chansen i flera träningsmatcher och startade tre gånger i Royal League. I juli debuterade han i Allsvenskan borta mot Gefle. Nästa år kom genombrottet. Tränaren Arne Erlandsen lät Andrés spela 25 av 26 matcher i Allsvenskan 2006 – i de flesta startade han som vänster­mittfältare. Efter sju målgivande passningar den säsongen nominerades han till Årets nykomling på Fotbollsgalan i TV4, en kategori som Ola Toivonen vann.

2007 tyckte Andrés att det var dags att få chansen centralt på mittfältet. Borta mot Örebro SK var det också på den positionen han fick starta. I den 70:e minuten, när IFK ledde med 3–0, vann han en närkamp och närmade sig ena hörnet av straffområdet. Han kunde ha gjort det enkla valet – Marcus Berg och Stefan Selakovic fanns båda i bra lägen efter bollerövringen högt upp i plan. Men istället för att slå ett inlägg snärtade Andrés till med vänsterfoten bakom högerbenet. Bollen flög i en båge över Örebros målvakt och ner i bortre burgaveln.

På Youtube spred sig bilderna på målet över hela världen. Intresset för den svenske talangen exploderade över en natt. Andrés svarade på frågor från journalister i Sverige, England och hans födelseland Peru. Själv tyckte han mest att målet var speciellt eftersom det var hans första i Allsvenskan. Han hade svårt att förstå uppståndelsen. Samtidigt kände han sig värd den. Ända sedan han skrev på A-lagskontraktet hade han slitit sig igenom regniga försäsongsträningar för att ta plats i startelvan. Väl där kämpade han för att laget skulle vinna matcher. Och nu när IFK gick bra i Allsvenskan strävade han efter personlig framgång. Målet var hans belöning.

Hos Andrés pappa Javier, som fungerade som sonens rådgivare, gick telefonen varm. Agenter och scouter lockade med erbjudanden. Javier insåg att de behövde professionell hjälp för att sortera förfrågningarna och anlitade Oliver Cabrera. Agenten hade varit delaktig i Kalmars alla brasseförvärv och verkade pålitlig.

I Perus tidningar sade landslagets förbundskapten att han ville ge Andrés chansen i sydamerikanernas nästa landskamp. Men Andrés ville hellre satsa på en blågul landslagskarriär och en månad efter målet tog han plats centralt på mittfältet i Sveriges U21-landskamp mot Schweiz, en match som slutade 0–0.

Senare på sommaren svullnade Andrés knä upp och han tvingades vila. Sedan blev han sjuk och var inte aktuell för spel av det skälet. Dessutom gjorde pappa Javier en intervju på Svenska Fans där han antydde att sonen inte fick det utrymme i IFK Göteborg som han förtjänade. Pappa påpekade också att det fanns intresse från klubbar i Spanien. Efter det fick Andrés inte spela en hel match på resten av säsongen. Han kände sig åsidosatt av tränarna Jonas Olsson och Stefan Rehn – och misstänkte att pappas uttalanden bidragit till den frostiga attityden från ledarna.

IFK vann SM-guld den hösten. Andrés kände sig delaktig i framgången men tvivlade på sin framtid i klubben. Han hade spelat två säsonger i Allsvenskan, blivit femma i assistligan 2006, gjort Årets mål 2007 och debuterat i U21-landslaget. Han kände sig redo för att ta nästa steg. Oliver Cabrera presenterade Andrés för den schweiziska toppklubben FC Zürich. Laget hade vunnit ligan två år i rad och besegrat Johan Elmanders Toulouse i Uefacupen. Den pågående säsongen hade däremot inte börjat bra och klubbens nya president Ancillo Canepa var inte nöjd. Chanserna att klubben ville satsa på nya spelare var goda. Dessutom tränades laget av Bernard Challandes som tidigare varit förbundskapten i Schweiz U21-landslag. Challandes mindes svensken från sommarens landskamp.

Cabrera lade fram sitt förslag: Den Londonbaserade agentfirman OML Sports Marketing, fem år tidigare startad av Cabrera själv, skulle köpa loss Andrés från kontraktets sista år i IFK Göteborg och sedan sälja spelaren vidare till FC Zürich. Andrés funderade en vecka tillsammans med sin familj och flickvännen Jennifer innan han tackade ja.

Laganda. Stommen i Häckens trupp sattes samman 2008 och 2009 med värvningar som Josef Elvby (till höger) och Mattias Östberg (förgrunden). Trotjänare som Daniel Forsell (vänster) och de senare förvärven René Makondele, Björn Anklev och Robin Eriksson skapar den mix ledningen eftersträvar.

Andrés rättar till kepsen och lutar sig över cafébordet.

– Rehn och Olsson var oroliga för att jag skulle sväva iväg efter målet mot Örebro. De hade möten med mig om att behålla fötterna på jorden. Men jag kände aldrig att det var någon risk. När jag sedan ville lämna IFK verkade de inte särskilt intresserade av att hålla mig kvar. Då såg jag ingen anledning att stanna.

Hans första tid i det nya hemlandet gav honom heller inga skäl att ångra sitt val. Han tog över tröja nummer nio och han fick spela matcher igen. I laget fanns landslagsmän från Schweiz, Finland och Nigeria. Dessutom värvades ytterligare två svenskar, Dusan Djuric och Emra Tahirovic, bara några dagar efter att Andrés anlänt.

Det var bara en sak som störde honom. Klubben hade lovat att fixa en lägenhet i centrala Zürich. Men de han erbjöds var dyra och låg långt ifrån stan – utan körkort kunde han inte ta sig till träningsanläggningen på egen hand. Under tiden inhystes han och Jennifer på det slottsliknande alphotellet Landgasthof Leuen där alla nyförvärv bodde. Varje dag fick klubbens materielförvaltare köra spelarna till och från träningarna. Materialaren kunde ingen engelska, Andrés hade ännu inte lärt sig någon tyska. Genom teckenspråk och plågsam tystnad i bilen förstod svensken ändå att materialaren inte var särskilt nöjd med att behöva extraknäcka som chaufför.

När Andrés frågade klubbens sportchef hur det gick med lägenheten gav klubbledaren svävande svar. D­juric och Tahirovic fick så småningom via en bank tag i egna boenden. Andrés tyckte att det verkade skumt att ett bankkontor skulle fixa en lägenhet åt honom. Banken hade dessutom nära kontakter med klubbpresidenten Ancillo Canepa – och var det någon som verkade skum så var det Canepa. Den före detta chefen på Ernst & Young var en del av jetset­eliten i Zürich. Han syntes ofta i TV tillsammans med hustrun Heliane som i flera år var VD för Nobel Biocare i Göteborg, en post hon lämnade efter att de tandimplantat företaget tjänat miljard­belopp på visat sig skadliga för patienternas käkben.

– När Canepa besökte träningsanläggningen parkerade han sin Porsche Cayenne över tre parkerings­rutor bara för att visa vem som var boss, ler Andrés. Han pratade inte gärna med oss spelare men var ofta i massagerummet. När han hade tråkigt lånade han ett par handskar, gick ut på planen och sa åt målvaktstränaren att skjuta några skott mot honom. Och på matcherna satt han på bänken jämte tränaren och rökte pipa.

Annons

För Andrés blev det allt mer uppenbart att det var Canepa som styrde laguttagningarna. En spelare som hade varit bänkad i flera veckor kunde plötsligt få chansen från start – trots att han uppenbarligen var ur form. Och tvärtom – när den unge Almen Abdi, en av de största talangerna klubben fostrat, tvekade om att förnya kontraktet petades han i sex månader utan motivering från tränaren. Abdi hade då precis debu­terat i Schweiz landslag.

För Andrés gick den första vårsäsongen ändå över förväntan. Han fick chansen från start i lagets mest prestigefyllda möten – mot Young Boys och Basel. I mars gjorde han dessutom sitt första mål. När han flög hem till Göteborg för en månads ledighet den våren kunde han se tillbaka på ett trassligt men lyckosamt första halvår i Schweiz.

Ur form. När Andrés kom till Hisingen hade han varit skadad och mest tränat på egen hand. I sitt första inhopp för Häcken, mot Djurgården, fick han en minut. Sedan blev han avstängd efter utvisningen i U21-matchen.

När försäsongsträningen drog igång med ett läger i Österrike någon månad senare spelade Andrés flera träningsmatcher. I juli gick laget in i kvalet till Uefacupen och svensken kallades till ett möte med tränarteamet. Tränaren Bernard Challandes bad honom att lämna tillbaka alla sina kläder – han tillhörde från och med nu U21-truppen och var inte längre välkommen på A-lagets träningar.

Av en bekant som jobbade med aktier fick Andrés reda på vad som kunde ha hänt. Aktiemäklarens företag hade blivit inbjudet till något som kallades FC Zürich Business Club. Ett medlemskap innebar att företaget investerade i spelarköp till klubben. Avkastningen kom antingen genom framgångar för laget – som ett avancemang till Champions League – eller genom en lönsam försäljning av just den spelare företaget hade satsat pengar på. Inför varje säsong satte sig medlemmarna ner för att bestämma klubbens målsättningar och vilka spelare man skulle satsa på. Den sista frågan ledde alltid till tuffa förhandlingar. En investerare som satsat pengar i en viss spelare ville givetvis att just han skulle spela många matcher. Andrés drog nu slutsatsen att de som en gång satsat sina pengar på honom inte längre var engagerade i sin investering. Kanske fanns de inte ens kvar i organisationen. Svensken gjorde sitt bästa i U21-laget men kände samtidigt att det saknade betydelse om ingen presenterade en finansiell kalkyl inför president Canepa om varför just Andrés skulle spela.

Sommaren 2009 reste pappa Javier ner till Schweiz för ett privat möte med Canepa. Överraskande nog gav det resultat. I ligapremi­ären mot Young Boys fick Andrés göra ett kort inhopp – även matchen därpå fick han hoppa in i slutminuterna. Han var återigen välkommen på A-lagets träningar och såg framför sig hur han skulle kämpa sig in i startelvan, precis som han en gång gjort i IFK Göteborg.

Lördagen den 25 juli var hans bror på besök tillsammans med sin flickvän. Zürich spelade hemma mot Bellinzona och Andrés, för tredje matchen i rad uttage­n som avbytare, hade fixat biljetter. Med tio minuter kvar och ledning 3–1 blev Andrés tillsagd att göra sig redo för ett inhopp. På övertid fick han tag i bollen 30 meter från mål, drog till med vänstern, och såg bollen gå in. Han rusade fram till publiken och vevade med armen som en violinspelare.

Några dagar senare blev han kallad till ett nytt möte med tränarteamet. Truppen till Champions League-kvalet mot Maribor skulle spikas och Andrés kände på sig att han skulle få chansen. Men Challandes besked var kort: »Vi ser andra alternativ som bättre och vill att du söker dig till en ny klubb.«

Tiden som följde blev kaotisk. Andrés vägrade flytta. Klubben betalade inte ut hans lön på två månader.

– Efter tre månader kom hela summan på en gång. De trodde väl att jag skulle anmäla dem till Fifa annars.

Till slut började svensken fundera på om det ändå inte var bäst att flytta vidare. I april 2010 provtränade han med holländska bottenlaget VVV Venlo men skadade sig. Resten av tiden i Schweiz kantades av ännu fler skador, och det blev inte bättre av att han inte fick träna på professionell nivå med A-truppen. I vintras, med ett halvår kvar på kontraktet, gick han med på att bli utlånad till Zürichs lokalkonkurrent Grasshopper. Men skadorna gav inte med sig och det blev bara tre matcher.

– Grasshopper var ändå ett lyft, säger Andrés. Där fanns ingen galen president som styrde allt. De tog hand om sina spelare och jag fick träna upp mig igen.

Andrés funderade över framtiden. Han pratade med sin gamle lagkompis i IFK Göteborg, Mathias Ranégie. Ranégie hade inte heller tränarnas förtroende under Göteborgs guldsäsong 2007 och hade misslyckats i holländska Go Ahead Eagles. Nu var han i Häcken och spelade bättre än någonsin.

Snart ringde Häckens sportchef Sonny Karlsson och berättade att Ranégie hade förklarat Schweizproffsets situation. Sportchefen hade varit ledare för Andrés P87-landslag och kände väl till spelaren. Nu var Karlsson beredd att ge honom en chans.

Andrés hade brutit med Cabrera och skötte förhandlingarna med Häcken på egen hand. Den 1 juli skrev han på ett tvåårskontrakt med Hisingsklubben.

– Meningen är att jag ska landa, säger Andrés. Det är inte samma stress här att jag måste prestera direkt. När vi spelade mot Häcken med IFK var det ofta softa derbyn, inte lika hetsigt som mot Öis eller Gais. Jag tänkte: ett steg bakåt för att ta två steg framåt. Eller snarare, två steg bak och tre steg fram.

Slagsida. Häcken bekostade på egen hand ståplatsläktaren »Babord« när klubben gick upp i tvåan 1979. Huvudläktaren »Styrbord« stod Göteborgs kommun för inför den allsvenska debuten 1983.
Försäljning. Swedbank Arena, svenska landslagets toppmoderna stadion som byggs i Solna, rymmer 40 kiosker. På Rambergsvallen är de tre till antalet.
Ersättare. Majeed Waris har tangerat MFF-aren, och förre Häckenspelaren, Daniel Larssons rekord på sprinttester över 10, 20 och 30 meter. Målet mot Helsingborg var säsongens tredje.

»BK Häcken aka Arslet. Kvartersklubb från Hisingen i Göteborg som lever på att man råkar vara arrangör för Gothia Cup. Klubbens egna matcher är det knappt en jävel som bryr sig om – man har en stampublik på runt 1 500 pers och sen är det bortalagen som står för resten. Vid två tillfällen har man lyckats få uppmärksamhet – det ena när man satte tvärstopp för våra guldplaner -98 och det andra när man pajade festen vid Henkes återkomst till Olympia genom att vinna matchen.«

Föraktet som osar från Helsingborgs supporterklubb Kärnans beskrivning av dagens motståndare går inte att ta miste på. Om det grundar sig i oro är det svårt att klandra skåningarna. Efter förlusten på Nya Ullevi 1998 har HIF fem förluster, en oavgjord och 4–16 i målskillnad på de sex matcherna på Rambergsvallen.

Nu, mitt i guldstriden, måste de åka hit igen.

Häckens dåliga vana att förstöra för dem är dock inget som HIF-arna själva vill kännas vid.

– Det är ju olika lag som möts varje gång, försöker Sven Andersson, målvaktstränaren som var målvakt och släppte in de två målen mot Häcken på Ullevi 1998.

Och det har han ju rätt i. Inte minst med tanke på att Häcken ett par veckor före dagens match sålde sina två bästa målskyttar, John Chibuike och Mathias Ranégie.

Efter transferfönstret begärde supporterklubben Getingarna en förklaring av klubbledningen till varför den sålt två av lagets bästa spelare – en av dem till den allsvenska konkurrenten Malmö FF. Den typen av reaktion hade aldrig tidigare väckts efter ett beslut av BK Häcken. När Daniel Larsson gick samma väg som Ranégie, två och ett halvt år tidigare, möttes försäljningen av en axelryckning.

– Då var det ett annat läge. Vi hade precis blivit klara för Allsvenskan och Daniel var inte vår skyttekung. Då var det mer mot Daniel – »varför lämnar du innan du presterat något i Allsvenskan?«, förklarar Getingarnas ordförande Robin Carlander.

På mötet med Häckens ledning gav han supportrarnas syn på försäljningen.

– Visst, Malmö har större publik än vi, men på planen kan vi mäta oss. Vi har blivit en storstadsklubb istället för att vara en småstadsklubb som råkar ligga i en storstad. Klubbar som Trelleborg och Gefle ser upp till oss. Att då sälja sin bästa spelare är imagemässigt olyckligt.

Carlander är medveten om vad resten av Sverige tycker om klubben han älskar. Göteborgsrivalerna i Gais och IFK refererar gärna till Häcken som BK Rôva. Och att åka till Rambergsvallen för bortamatch är inget de allsvenska spelarna ser fram emot.

Arenan har varit ifrågasatt redan från första spadtaget. I en notis med rubriken »Hisingen får sin första idrottsplats« skrev Idrottsbladet i augusti 1935 om den nya arenan som skulle invigas i Göteborg. Skribenten inledde med att placera den idrottsligt obetydliga ön geografiskt, och fortsatte: »Att Hisingen verkligen är en ö, bevisas kanske bäst av svårigheterna att komma dit. Det finnes nämligen bara 1 bro till Hisingen men däremot 6 färjor, och vill man över bron, måste man ha tid på sig. Den är antingen öppen eller blockerad av bondskjutsar i snigelfart.«

Den här dagen, när HIF är på besök, har ingen åskådare behövt trängas med slöa bondskjutsar. Från Centralstationen tar det knappt tio minuter med spårvagn om inte broklaffen är öppen. Nyförvärvet som kom in för att täcka upp efter sommarens försäljningar, Andrés Vasquez, har dock inte tagit sig hit. Andrés mamma jobbar, och därför är han barnvakt till sina två småsyskon. Matchen följer han på nätet.

Vid avspark märks den konkreta följden av hemma­klackens missnöje med att klubben har släppt skytte­kungen Ranégie. Flera av stammisarna bojkottar matchen som protest. Dessutom är en av klackens ledande figurer på Mallorca och en annan var tvungen att jobba över. Med en handfull personer borta hos Getingarna saknas organisationen, och manifestationen »positiv läktarkultur« – tio tysta minuter i matchens inledning – faller platt. När Helsingborgs sida av läktaren drar igång växelramsan »SVFF – fotbollsmördare«, applåderar Häckensupportrarna istället en dribbling av Jonas Henriksson.

Matchen slutar 1–1. På presskonferensen ser bortalagets manager Conny Karlsson glad ut.

– En poäng här är vi inte så jädra vana vid.

Kollegor. Klubbdirektör Dennis Andersson (till höger) och sportchef Sonny Karlsson känner varandra sedan 80-talet. Dennis kontor är »exakt åtta kvadratmeter större« än Sonnys.

En klar septemberdag innan löven fallit träffar jag Andrés Vasquez på en solig uteservering på Kungsportsplatsen i Göteborg. Han kollar på sin mobil – han och Jennifer har precis lagt ett bud, 200 000 kronor lägre än utgångspriset, på ett hus i närheten av Häckens högkvarter. Säljarna tvekar och svaret dröjer.

Det är fyra år sedan han lämnade Göteborg, fyra år sedan tidningarna kallade honom »Youtube-succén«, fyra år sedan kan kände att han kört fast i IFK. När jag tittar på Andrés kan jag inte låta bli att tänka på historien om Ikaros, den grekiske antihjälten som blev fängslad på en ö tillsammans med sin pappa, uppfinnaren Daidalos. För att kunna fly tillverkade pappan vingar av vax och fjädrar. Tillsammans flög de från ön, men i övermod steg Ikaros för nära solen så att vaxet smälte och han störtade ner i Medelhavet.

Jag frågar Andrés om han känner igen sig i historien.

– Nej, jag tycker inte att jag flög för högt. Jag fick ett erbjudande att spela för en bättre klubb med högre lön. Nästan alla spelare i Allsvenskan vill ut, jag fick chansen. Skulle jag då tacka nej och tänka att jag inte var tillräckligt bra? Det är så lätt för folk att säga att jag gjorde fel, men varför skulle det vara fel? Jag tyckte att allt stämde.

– Zürich sladdade i ligan och var desperata efter nya spelare, säger jag. Det är klart att din agent, Cabrera, såg en bra chans att göra affärer, men var det verkligen det bästa för en ung oerfaren talang som du?

– Men det kan vara en fördel också – när klubben letar nytt har man chansen att ta sig in. Visst, Dusan Djuric, Emra Tahirovic och jag värvades via Cabrera som ett paket, men jag kom först. Och jag tänkte att om jag misslyckades så hade jag tid på mig att återvända. Sedan köpte klubben sju, åtta spelare på en månad. Jag tror att Dusan hade lite tur som var skadad de tre första månaderna. Han fick tid att acklimatisera sig.

Jag undrar om han såg Djuric – som blev förstavalet på mittfältet och som fortfarande spelar kvar i klubbe­n – som en konkurrent. Andrés tittar ner på sin salladstallrik.

– Det var ju lite märkligt. Vi spelade båda antingen till vänster eller centralt på mittfältet. Jag vet inte, men jag tror att Oliver senare rådde klubben att satsa på Dusan före mig. »Skit i Andrés«, typ. Han trodde väl att han kunde tjäna mer pengar på Dusan än på mig. Oliver var inte mycket till hjälp över huvud taget.

– För att få speltid i Zürich krävdes det att någon med inflytande hos klubbpresidenten kämpade för din sak. Borde den personen ha varit Cabrera?

– Ja… Eller de som köpte mig till klubben. Men de försvann ju sedan. Det var oroligt i klubben. Nästan alla spelare som värvades samtidigt som jag var borta bara ett år senare. Klubben ville att jag också skulle lämna. Hela tiden kom sportchefen eller någon annan fram och frågade: »Har Oliver hittat en klubb åt dig än?« Varje transferfönster tänkte jag skulle bli mitt sista i Zürich. Det var därför jag inte tog tag i körkortslektionerna – jag skulle ändå inte hinna färdigt.

Oliver Cabrera har en annan historieskrivning. När jag talade med agenten menade han att han gjorde vad som förväntades av honom, och att Andrés tuffa tid i Zürich enbart handlade om spelarens egna sportsliga tillkortakommanden:

– Jag kan skaffa jobb åt en spelare utomlands och höja hans lön 10–15 gånger mot vad han hade tidigare. Men jag kan inte göra hans jobb på planen. Andrés var Zürichs förstaval när han kom – före Dusan Djuric. Vad som sedan hände, varför tränaren valde andra spelare framför Andrés, kan jag inte uttala mig om. Mer än att han hade tuff konkurrens från nästan bara A-landslagsspelare.

Cabrera sade också att han inte känner till »någon business club«, men att klubbens ordförande Canepa »styrde och ställde väldigt mycket«.

Andrés har nu tagit hjälp av en advokatbyrå i Zürich för att reda ut om han blivit lurad på pengar. Dessutom har FC Zürich vägrat betala ut den halva av hans lön som kalla­s »fixpremiegaranti«. Klubben hävdar att han inte har rätt till någon bonus från tiden då han inte tränade med A-truppen. Enligt Andrés och hans advokater fanns ingen sådan klausul i kontraktet. Han säger att det totalt handlar om flera miljoner och hans advokater har tagit ärendet till det schweiziska fotbollsförbundet. Det senaste de hörde från klubben var ett mejl från Canepas advokat som på tyska förklarade att presidenten »över sin döda kropp« skulle gå med på att betala. Andrés advokater är beredda att ta ärendet till Fifa.

Taktik. Andrés tycker att tränaren Peter Gerhardsson tänker rätt: »Vi ska spela bollen längs marken och vinna varje match. Det passar mig.«
Laddning. Inför varje match klistrar lag­ledaren Leif Johansson ihop ett kollage med bilder på spelarna, som han sätter upp i omklädningsbaracken för att inspirera dem.

Mobiltelefonen ringer och Andrés svarar kort.

– Mmm, köp snus också.

Fem minuter senare kommer flickvännen Jennifer och sätter sig mittemot Andrés.

– Köpte du snus, frågar han.

– Men, jaa, ler Jennifer och plockar fram en dosa ur sin väska.

Jag frågar Jennifer hur de hade det i Schweiz. Hon tittar på sin pojkvän.

– Vi var så unga och hade inga vänner där i början. På hotellet fanns ingenting att göra.

– Spela TV-spel… suckar Andrés.

Jennifer skrattar.

– Vi brukade åka in till köpcentret Sihl City och gå på bio. I början tog vi bussen, det var ett byte in till stan.

Andrés nickar och säger:

– I fyra månader var det bara vi från klubben som bodde där. Jag kände mig som en hamster, satt där i min bur och blev bara utsläppt när de körde mig till träningen. Det var som Big Brother. Sängen var skit och jag fick ont i ryggen.

Jag frågar hur deras relation påverkades av att Andrés inte fick chansen efter första säsongen.

– Jag blev mer arg än ledsen, säger Andrés. Arg och trött. Och jag var ju så dum att jag tog ut det hemma istället för på dem som förtjänade det. Jag blev passiv. När »Nenne« ville åka till stan och hitta på något ville jag bara sitta inne och spela TV-spel.

– Värst var det efter att du fick spela de där tre matcherna, den tredje säsongen, säger Jennifer.

– Det var väl någon i business club som blev rädd att jag skulle konkurrera ut en av hans spelare.

Han berättar att han i långa perioder inte ens fick träna med U21-laget. Han fick istället ett pulsband av tränaren och beordrades att löpa på egen hand – 2×30 minuter i puls 160. Andrés brukade springa upp till ett av Zürichs vackraste utsiktsplatser på ett berg i närheten. Där satte han sig på en bänk i fem minuter och beundrade vyn, sedan sprang han ner igen.

– Jag blev glad av det, det var ett litet äventyr istället för att bara springa rakt fram.

När U21-laget spelade bortamatch tvingades Andrés åka med. Väl på plats fick han order om mer löptränin­g. På träningarna fick han ibland börja värma upp med laget, varpå tränarna sedan plockade av honom och gav honom pulsbandet eftersom »han inte gjort bra ifrån sig på uppvärmningen«.

– Jag mådde illa och kunde inte sova på nätterna. Jag vände på dygnet och vaknade klockan ett, för att åka till träningen vid fyra. Tidigare hade jag ett belöningssystem – spelade jag en bra match köpte jag en jacka. Nu spelade jag inte och hade inget att belöna mig för.

Han suckar:

– Klubben ville breaka mig psykiskt för att få mig att bryta kontraktet så att de slapp betala min lön. Det var nära att de lyckades. Jag kunde betala 7 000 kronor för en flygbiljett bara för att vara hemma i Göteborg i två dagar. Och så blev jag arg på dig för småsaker.

Han ler åt Jennifer och fortsätter:

– Du sa: »Vad fan är du arg på mig för, då kan jag lika gärna åka hem.« »Håll käften och åk hem då«, röt jag tillbaka. Det var jävligt nära att jag  gav upp.

– Varför gjorde du inte det, frågar jag.

– Till slut insåg jag att jag inte skulle få chansen något mer. På något sätt blev det lättare då. När jag accepterade att jag inte skulle få spela började jag tänka framåt. Då bestämde jag mig för att börja om.

Han tittar ut över Göteborgs paradgata. Gamla Ullevi ligger någon kilometer bort. Men detta är hans gamla liv. Nu är det Rambergsvallen och – förhoppningsvis – ett hus på Hisingen som gäller. Det är en annan värld än storklubben IFK Göteborg men Andrés är övertygad om att det är vad han behöver.

– Man får vara sig själv i Häcken. De afrikanska spelarna får spela sin musik i omklädningsrummet, brassarna kan ta hit sina högljudda flickvänner. Jag minns när jag var i IFK och José Schaffer och Alejandro Lago kom till klubben. De kände sig inte hemma och vågade inte ta plats i omklädningsrummet. De pratade med mig på spanska, men var så här…

Han kurar ihop axlarna och tittar ner i marken för att illustrera argentinarnas blyghet.

– Då vågade de inte ta för sig på planen heller.

Deppigt. I en rundringning till allsvenska spelare som Nyheter24 gjorde tyckte sex av elva att Rambergsvallen var seriens sämsta arena.

BK Häcken har uppenbarligen lyckats få många olika karaktärer att smälta in genom åren. Spelare som dömts ut på annat håll verkar trivas i det utanförskap som ligger som en aura kring hela klubben. Mathias Ranégie är det tydligaste exemplet. Réne Makondele ett annat. När jag träffade kongolesen för ett drygt år sedan var han bänkad i Helsingborg och gav ett håglöst intryck på träningarna på Olympia. När jag besöker Häckens träningsanläggning den här hösten står han rak i ryggen och skriker ut order till sina lagkamrater nere på planen. I dagens trupp hoppas flera spelare kunna göra samma resa – från osäkra kort till allsvenska stjärnor. Där finns Majeed Waris, brassarna Maranhao och Deivison, hemvändande ungdomsproffsen Oscar Lewicki och Robin Eriksson – och Andrés Vasquez.

– Vi har tagit fasta på att ta hit utvecklingsbara spelare som Lewicki och Vasquez, säger sportchefen Sonny Karlsson. Att värva någon som Stig Tøfting är mer att skjuta från höften.

Häckens ledning återkommer ofta till Tøfting. När klubben återvände till Allsvenskan 2005 var dansken en av de spektakulära värvningarna. Landslagsmannen Teddy Lucic var en annan. I dag anser klubbledningen att det var fel väg att gå.

– Häcken försökte köpa sig till framgång, säger klubbdirektör Dennis Andersson. Men det är inte så klubben har blivit det den är i dag. Vi har som ledord att alla kan bli bättre. Men om alla ska bli bättre – då kan vi inte hålla på att köpa spelare. Speciellt inte spelare i slutet av sina karriärer.

Dennis Andersson har funnits i Häckens organisation sedan 1980. Den mesta tiden har han chefat över Gothia Cup, i dag världens största ungdomsturnering. Men redan 2001, när Häcken slutade näst sist i Allsvenskan, började han fundera på varför klubben aldrig lyckades konkurrera på allvar i högstaligan. Halvt på skämt började han och före detta Häckenspelaren Sonny Karlsson att diskutera fram en strategi för klubben – om de en gång skulle ta över makten.

2008 blev skämtet allvar. Med Sonny Karlsson i rollen som tränare och sportchef och Dennis Andersson som klubbdirektör skissade herrarna ner 16 punkter på ett A4-papper. Häcken skulle bland annat fördubbla sina intäkter, bygga ett nytt klubbhus, skapa två nya affärsverksamheter och anställa en heltidsansvarig för ungdomsverksamheten. I dag är 15 av punkterna genomförda. Den enda som återstår är en ny arena. För det krävs pengar från Göteborgs kommun. Men kommunens beslut har ständigt skjutits på framtiden.

– Så är det med Häcken – det är viktigt att besluten får ta tid, säger Dennis Andersson.

Han menar det som en ironisk gliring mot politikerna, men det är samtidigt en bra beskrivning av hans klubb. Inte minst när det gäller filosofin kring spelarnas utveckling. I Häcken får man tid att mogna. Tränaren Peter Gerhardsson, som tillsattes 2009, menar att det handlar om tålamod – både från klubbens och spelarnas sida. Andrés Vasquez kan mycket väl få samma utveckling som sin vän Ranégie, men det gäller att inte ha bråttom.

– Under alla mina år som tränare för elitlag har jag bara haft en spelare som gått direkt in i startelvan och levererat, säger Gerhardsson. Det var när Henrik Larsson kom hem till Helsingborg. I Häcken jobbar vi med utveckling av individer, inte med färdiga spelare. En ny spelare måste lära sig att ta ansvar, lära sig hur laget fungerar. Andrés behöver dessutom träna upp sin fysik.

Jag frågar Gerhardsson hur Andrés Vasquez sköter sig vid sidan av plan. I IFK Göteborg satte han ju något slags klubbrekord i böter genom ständiga förseningar och mobiler som ringde på samlingar.

– Bötessystem är så förlegat, säger Gerhardsson. Det kanske funkar i en klubb som bara köper och säljer spelare. Men inte om man vill utveckla dem. Om någon kommer för sent är ju inte problemet att han kommer för sent, det är något annat som ligge­r bakom. Då pratar vi om det istället för att ge 500 kronor i böter. Att man ska behandla alla lika är en klyscha. Vi gör tvärtom. Varje år har vi tränare tre utvecklings­samtal med varje spelare. Men behövs det kan vi ha tre samtal i veckan med samma spelare.

Spetsegenskap. Peter Gerhardsson­s order till Andrés mot IFK Göteborg var att vandra in i planen från höger­ytterposition och slå genomskärare till snabbe Majeed Waris. Efter matchen fick Andrés beröm av Gerhardsson.

Nio dagar efter matchen mot Helsingborg kommer nästa guldaspirant till Rambergsvallen. Det ösregnar. Elfsborg är det topplag som brukar ha lättast här. Samtidigt brukar de vara storsinta nog att erkänna Häcken som en möjlig utmanare. Efter årets premiärseger mot Hisingsklubben berömde Anders Svensson motståndaren: »De spelar ofta bäst och mest attraktiv fotboll av alla. Deras problem är att de är naiva bakåt ibland. Får de bara ordning på det kan de absolut vara med och slåss om guldet.«

I andra änden av säsongen har Häcken ingen chans att vinna guldet. Däremot kan de fortfarande förstör­a för andra – och erövra en plats i nästa års Europa League-kval. Tidigare på söndagseftermiddagen har HIF besegrat Mjällby. Om inte Elfsborg vinner är de tio poäng efter. Eftersom matchen är så avgörande har Canal Plus valt ut den som veckans huvudsändning. Då Rambergsvallen saknar fasta ställningar för alla kameror har skyliftar placerats framför sittplatsläktaren. Speakern ber om ursäkt för den skymda sikten.

Andrés Vasquez tar plats i avbytarbåset. Långa stunder av första halvlek lunkar han sedan fram och tillbaka längs löparbanorna för att hålla värmen i rusket. Han applåderar när Josef Elvby gör 1–0.

I 60:e minuten spejar Peter Gerhardsson bort mot löparbanorna.

– Vasquez, ropar han.

Andrés joggar mot båset.

På pressläktaren lutar sig Borås Tidnings krönikör Jan Hansson bakåt och frågar Häckens mångårige ekonomichef Tomas Ohlsson hur den gamle internetkändisen sett ut på träningarna. Ohlsson gör en våg­rörelse med handen.

– Upp och ner. Ena dagen platsar han i Perus landslag, andra får vi köra hem honom, flinar han.

Bakom Ohlsson frågar sig förre Häckenordföranden Åke Nilsson:

– Undrar om det är nånting, den?

Spelarna verkar inte heller helt säkra på sin nya lagkamrat, som kommer in i rollen som släpande forward. En för snål passning till Jonas Henriksson håller på att bli till en farlig kontring för Elfsborg. Henriksson gestikulerar irriterat, Andrés pekar till svar.

Minut för minut tar han sig in i matchtempot. Med kvarten kvar, när Elfsborg pressar för kvittering, passar Andrés kort till Elvby på mittplan. Elvby slår bollen på ett tillslag i djupet till Majeed Waris som rullar in 2–0.

Anders Svensson tittar ner i gräset. Laget han varnade för i april sätter ett halvår senare definitivt stopp för hans SM-guldplan.

Häcken har tagit fyra poäng på två matcher mot Sveriges bästa lag 2011. För Andrés återstår att under resten av hösten samla på sig så mycket speltid det bara går och visa belackarna att han är mer än Youtube-succén från 2007. För Häcken återstår utmaningen att bli bäst i Göteborg och att bocka av den 16:e punkten – en ny arena. För både Andrés och Häcken handlar det om att bli tagna på allvar.

Jag frågar sportchef Sonny Karlsson vad Häcken ska göra för att nå sitt mål.

– Fortsätta satsa långsiktigt, svarar han snabbt.

– Det är inte ett ord man smäller upp på en reklamkampanj, säger jag.

– Nej, det är kanske inte så sexigt. Det är så lätt att prata om långsiktighet… men hur långt är långt? Jag vet inte. Vad är långt? När är man färdig? Var är man framme? Vi har mått bra av att ligga i skuggan utan att någon brytt sig. Men vi siktar på att fler ska tycka om oss.

Supportern Robin Carlander har i alla fall sett tecken på att hans klubb numera är en del av den allsvenska gemenskapen.

– För första gången någonsin fick jag i fjol ta emot hot från en IFK:are. Han ringde mig före derbyt och sa att jag skulle få spö. »På med knogjärnen nu så pucklar vi på varandra!« Men de trodde nog att vi kommit ännu längre än vad vi gjort, för jag svarade att han nog ringt till fel kille – att vi var där för att se på fotboll och inte för att slåss. Sedan dess har jag inte fått fler samtal. Han kanske inte fick den respons han ville ha.

En blåsig kväll fyra dagar efter segern mot Elfsborg får Carlander och hans Getingvänner återigen möta sina stöddiga motståndare. Det är ganska många  hisingsbor som tagit sig över bron och in på Gamla Ullevi för att se om deras Häcken kan besegra IFK Göteborg, ett lag de aldrig placerat sig före i Allsvenskan. När spelarna radar upp sig före matchstart rullar Häckenfansen ut en banderoll: »Stå upp för vår ö.« Vindarna för med sig deras sång om Hisingen över hela arenan.

Ett av namnen som speakern rabblar upp i Häckens startelva följs av enstaka burop från den andra kort­sidan, där IFK-fansen står. Andrés Vasquez ser oberörd ut av reaktionen – den hade han väntat sig.

Det syns att han är taggad. Trots att han är uppsatt som högerytter följer han med i en löpning av IFK:s Elmar Bjarnason ända ner till straffområdet och ner mot vänster hörnflagga. Mittbacken Mattias Östberg instruerar sin felplacerade lagkamrat till rätta.

Andrés blir kvar på planen en timme. På bänken får han sedan en ny uppgift – att skrika ut tolkade instruktioner till sin brasilianske ersättare Maranhao.

Matchen slutar 2–2, Häcken behåller sitt försprång i kampen om att bli bästa Göteborgslag. Andrés stannar kvar på planen längst av alla Häckenspelarna och pratar med gamla bekanta. Han joggar ner tillsammans med IFK-backen Hjalmar Jonsson, kramar om fystränaren Jonas Hellberg och skakar hand med Stefan Selakovic. Stefan Rehn ger honom en klapp på axeln och ler.

På väg in i omklädningsrummet haltar han. Jag frågar hur det kändes att vara tillbaka.

– Helt okej. Hade jag orkat mer i dag hade jag dribblat mer och tagit tre, fyra snabba steg in i banan och sedan slagit en passning i djupet. Nu visade jag ändå dem som har tvekat att jag fortfarande har det i mig.

Det har gått över fyra år sedan han senast spelade en match från start i Allsvenskan. Han har kramp i vaden. Men han ler:

– Nästa år ska jag orka hela matchen.