Himmelsblå. Det råder ingen tvekan om vilket lag Masse håller på. Som ringsignal på sin mobiltelefon har han MFF-hymnen Ingen himmel är så blå som min. Men lika starka känslor har han för hockeylaget Rögle BK.

Mats Magnusson

Ett inhopp gjorde honom känd i hela Sverige, ett annat gjorde honom till åtlöje. Tre år och ett giftermål senare kunde »Den vita råttan« inte vara lyckligare.

Det var fullsatt på Estádio da Luz läktare i Lissabon den 25 januari 2010. 65 000 människor hade tagit sig till stadion för välgörenhetsmatchen mellan Zinedine Zidanes lag och Benficas all star-lag. Målet var att samla in så mycket pengar som möjligt till jordbävningsoffren i Haiti. Men för de flesta Benficasupportrarna var det framför allt en chans att få en skymt av sina gamla hjältar. Och en av de största, Mats Magnusson, var nu på väg in på planen. När han reste sig från avbytarbänken och drog av sig överdragströjan bröt publiken ut i sång: »Maaagnuuussoooon, Maaaaagnuuuussooooon, Maaaaagnuuuuuussoooooon!« Dånet från läktarna ökade för varje steg han tog mot sidlinjen. Stefan Schwarz, lagkamraten i Benfica 20 år tidigare, vandrade ut för att göra plats åt »Masse«. Masse kände hur det bubblade i magen av nervositet. Han joggade ut på gräset och gjorde en highfive med Pavel Nedved innan han intog position längst upp i Benficas anfall. Resten var inte lika roligt.

Ett par timmar senare satt han på en knökfull restaurang i Lissabon. Bredvid honom satt Zidane, Nedved, Figo och Schwarz. Storbildsskärmarna vevade bilder från hans inhopp på Estádio da Luz. Ibland, som när han trillade på ändan efter att ha slagit ett felpass, spelades sekvensen upp i slowmotion. Masse såg sig omkring i lokalen. Han kunde höra hur folk skrattade. Han tittade på storbildsskärmarna igen och såg hur tröjan spände över hans stora mage, hur sliten han såg ut. Han ville sjunka genom golvet, försvinna därifrån.

Dagen därpå hade Masses inhopp nått omvärlden. Videoklipp snurrade runt på nätet, ett av dem hade rubriken »Fat footballer who entertains the crowd«. Mats Magnusson, en gång i tiden hela Europas näst vassaste målskytt, var reducerad till ett hånfullt inslag på internet.

Annons

Bara ett par dagar innan Mats Magnusson skrev på för Malmö FF första gången hörde Helsingborgs IF av sig. De hade haft koll på Masse sedan han slog igenom som 14-åring i Högaborgs BK. Nu var de stressade över att ännu en lovande spelare från staden skulle skriva på för rivalen åtta mil söderut. De insåg att MFF var attraktivt, men ingen spelare skulle försvinna utan strid. Så HIF skrev ett brev till Masse. Brevet förklarade att HIF kunde erbjuda lika mycket som MFF (1 250 kronor i månaden, matkuponger och träningskläder).

Masse hade redan bestämt sig. Trots att han hade fötts i Helsingborg och växt upp i staden, valde han MFF. Han var 18 år gammal och gick andra året på gymnasiet. De fyra åren han hade gjort i Högaborgs A-lag räckte. Dessutom hade Masse allt mer börjat hålla på MFF. Som 13-åring bjöds han in som »sommarproffs« och 1979, när MFF nådde Europacupfinalen, hade han flera gånger stått längst fram vid räcket på Malmö Stadion och tittat på Bosse Larsson, Roy Andersson, Staffan Tapper och de andra stjärnorna.

Två år efter övergången, när Masse var 20, körde han sin bil till samma stadion. Parkeringsvakten ville inte släppa in honom, varpå den blonde killen bakom ratten sade: »Men jag ska ju spela allsvenskt med MFF:s A-lag.« Masse tror att de förlorade matchen med 5–2, men minns ingenting mer från sin allsvenska debut, han var alldeles för nervös.

När han inte tränade eller spelade matcher jobbade han först som kanslist – »vände lite papper, fikade och sånt« och sedan på Folksam, där han »vände lite papper och sånt«. Det var ett behagligt liv, men också frustrerande. Han fick inte den speltid han tyckte han förtjänade. Lasse Larsson, lagkamrat och på den tiden en av Masses närmsta vänner:

– Han hade unika egenskaper, han var stark men ändå snabb, hade en otrolig näsa för målchanser och var tvåfotad som ingen annan. Men hans bästa egenskap var nog självförtroendet. Så han grinade lite när jag fick spela och inte han.

När dessutom anfallaren Thomas Sunesson köptes in fick Masse nog. Gefle IF hörde av sig. Masse köpte en flygbiljett. Några timmar innan flyget skulle lyfta kallade tränaren Tord Grip in honom på sitt kontor. »Var nu inte dum, Masse!« sade Grip. »Du måste ha tålamod.«

Grip fick rätt. Masse stannade, kämpade vidare och tog snart en ordinarie plats bredvid Lasse Larsson på topp. De två anfallarna visste från matcherna i U21-landslaget att de funkade bra tillsammans, och i MFF utvecklade de sitt samarbete. I U21 hade tränaren Benny Lennartsson kallat anfallsparet »Big M and Dubbel L«. På Malmö stadion föredrog man »Lasse och Masse«.

1985 skrev Masse på för schweiziska Servette. Övergången gick så snabbt att han inte ens hann bjuda lagkamraterna på en proffsmiddag. Det enda lagkamraterna fick var en schweizerfranc upptejpad på väggen ovanför Masses plats i omklädningsrummet.

Samspelta. Masse och anfalls­kollegan Lasse Larsson var bästa vänner, men sins­emellan slogs de om vem som gjorde flest mål i MFF. »Gjorde jag mål brukade jag psyka honom«, säger Lasse. »Han ­svarade alltid surt: ›Koncentrera dig på matchen!‹«

– Tjena! Det är Masse. Är du i Malmö nu? Jaja. Är det okej om min fru följer med? Bra! Hon kan vara lite gnällig, men det får du ta. Vi tar bussen nu. Hej då!

Jag står utanför en restaurang i de centrala delarna av stan och väntar. Jag vet varför Wal, Masses brasilianska hustru sedan två månader tillbaka, kan vara »lite gnällig«. Om bara ett par veckor ska hon krysta ut sitt första barn, en son. För Masse blir det hans tredje barn, men både han och Wal är så nervösa att de sover dåligt om nätterna.

När Masse kommer gående hand i hand med sin fru har de precis varit på en föräldrakurs, som den här dagen handlade om själva förlossningen. Kanske har den gjort honom lugnare?

– Nej, usch! säger Masse.

– Men det blir en Lill-Masse? frågar jag.

– Nej, Lill–Masse är min vuxna son, Sebastian. Den här ska heta Derek Benjamin Da Silva Magnusson.

Vi kliver in på restaurangen. Masse drar ut stolen åt Wal, som grimaserar när hon sätter sig ner. Jag frågar om hennes familj har koll på hennes mans karriär. På knackig svenska säger hon:

Annons

– Min pappa var fotbollsdomare. Han vet lite. Men jag tittar på fotboll, jag är crazy i fotboll.

– Följer du med Masse på MFF:s hemmamatcher?

– Nej, jag fryser för mycket.

Masse berättar att de har varit ett par i två år. Fram till för några månader sedan ville Wal bo kvar i Sverige. Nu vill hon flytta, hon klarar inte kylan längre.

– Vi drömmer om att kunna flytta till Lissabon, säger han. Hade vi bara haft råd hade vi flyttat direkt. Om jag ringer ner till Benfica och frågar om de kan hjälpa mig med något jobb tror jag de gör det. Om några år, när den lille är större, ska vi bo där. Eller hur?

Han smeker Wal över ryggen. De fnissar och gnider sina pannor mot varandra.

Jag visar fotografier som jag tagit med mig från hans karriär.

– Titta, säger han till Wal. Nu ska du få se när jag var ung!

Den första bilden är på Mats när han den 25 september 1985 hänger i luften med bollen någon decimeter framför högerfoten. Inte ens en minut tidigare hade Sveriges förbundskapten »Laban« Arnesson bytt in honom i VM-kvalmatchen på Råsunda. Masse ville egentligen inte, han var genomfrusen och tänkte: »Vad fan ska jag hinna göra på ett par minuter mot Västtyskland?« Men in kom han och på tilläggstid, precis när att fotografen tog bilden, chippade han in 2–2 mot Västtyskland – ett mål som alla trodde skulle ta Sverige till VM i Mexiko 1986. Men det gjorde det inte, i sista kvalmatchen förlorade Sverige mot Tjeckien, vilket hade varit okej om inte Västtyskland också förlorat mot Portugal – den första VM-kvalmatchen någonsin som tyskarna förlorade.

För Masse var målet ändå viktigt. Under sina första år i Malmö FF hade han varit bra, men utanför Malmö var han ingen särskild. Och när han flyttade till Servette försvann han ur folks medvetande. Målet mot västtyskarna gjorde att fler fick reda på vem han var.

– Jag fick ett sponsorkontrakt också, säger Masse. Alla i landslaget hade Adidas, men Hasse Borg, som jobbade lite för Puma på den tiden, såg på något jävla sätt till att jag hade Pumaskor på mig när jag kom in.

– Fick du några pengar för det?

– Nej, nej. Bara skor och kläder. Men det var ändå lyxigt.

Återträff. Inför höstens allsvenska match mellan Malmö FF och IFK Göteborg ­arrangerades en veteranmatch mellan föreningarna. Masse kunde inte spela eftersom han »inte hade skor för det hala underlaget«. Matchen slutade 3–3.

Trots att han gjorde hat trick i sin första ligamatch blev Masses tid i Servette mindre lyckad. Hans tränare Jean-Marc Guillou hade precis läst Eat to Win – The Sports Nutrition Bible, en bok om kost och idrott som användes flitigt av tennisstjärnorna Martina Navratilova och Ivan Lendl. Fransmannen ville nu att hans spelare skulle leva efter samma hårda diet. Masse, som visste att han presterade som bäst när han vägde 89 kilo, skulle bantas ner till 81 kilo.

– Jag sprang i skogen med en extratränare i tre månader. Jag fick inte spela förrän jag hade gått ner till 81. Det var helt sjukt. En dag vägde jag 81 och då fick jag starta. Jag orkade 20 minuter, sedan fick jag byta ut mig själv. Han var galen!

När hans första säsong var över, med 14 mål på 22 matcher, åkte Masse hem till Malmö. Han träffade folk som jobbade i MFF och sade att »det är tradigt i Servette«. En månad senare hade klubben köpt tillbaka honom. Han var säker på att han aldrig skulle flytta utomlands igen. »Det var ett kul äventyr men proffslivet är nog inget för mig«, tänkte han. Han återgick till sitt jobb på Folksam.

Ny tränare i Malmö FF var Roy Hodgson. För Masse var det som ett uppvaknande. Engelsmannen var så pedagogisk i sina genomgångar, allt var så tydligt och disciplinerat. Masse kände att han gillade det och tillsammans med Lasse Larsson, som återvänt efter ett sämre år i Atalanta, bildade han ett fruktat anfallspar.

– Det var som om vi inte behövde snacka. Jag visste att han skulle lägga den strax bakom backens högerben och han visste att jag skulle nickskarva bollen i djupled, säger Masse.

Malmö FF vann sitt 13:e SM-guld 1986 efter att ha besegrat AIK i finalen med totalt 5–3. Masse gjorde två av målen, Lasse tre. På vintern åkte laget på träningsläger till Portugal. Sex månader senare ringde telefonen när Masse limmade upp tapeter i sin nya lägenhet.

– Det var Börje [Lantz, Masses agent]. »Kom ner till Hotel Savoy! Nu!« sa han. Jag knallade ner och satte mig. »Vad säger du om Benfica?« sa han. Jag trodde att han skämtade med mig.

Börje Lantz, eller »Mr 10 procent« som han kallades eftersom han alltid tog en tiondel i ersättning av det som hans klienter tjänade, skämtade inte – Benfica ville verkligen ha honom. Erfarenheten från sejouren i Schweiz fick Masse att tveka. Dessutom skulle han och Mia få sitt första barn senare den hösten. Men när han kom hem från Savoy och berättade om Benficas intresse uppmuntrade Mia honom att ta chansen: »Det är klart vi ska åka!«

Han flyttade ner på egen hand, Mia skulle komma först när deras dotter var född.

– Det var tufft. Jag var ganska ledsen, vilket Börje märkte. Han sa att jag skulle bo hos honom i början.

Lantz gav Masse tre tips: plugga in namnen på alla dina lagkamrater så du vet vad de heter på din första träning, lär dig portugisiska snabbt och tänk på att »hut alltid går igen«.

– Han menade att sköter man sig får man alltid igen det, förklarar Masse. Han sa till exempel att jag alltid skulle gå ut och prata med fansen på parkeringsplatsen utanför stadion efter matcherna, oavsett om vi vann eller förlorade. Och det gjorde jag, efter varenda match. Det skulle visa sig hjälpa mig fem år senare, när jag ville lämna Benfica.

Innan dess hade Masse hunnit spela 122 matcher för klubben, gjort 84 mål, vunnit portugisiska ligan, vunnit skytteligan, gjort matchens enda två mål inför 110 000 åskådare i derbyt mot Sporting, spelat två Europacupfinaler (1990, efter 0–1-förlusten mot AC Milan kom Marco van Basten fram till Masse och frågade om han inte kunde få Masses tröja) och varit ett mål ifrån att vinna Guldskon (Hristo Stoitjkov gjorde sex mål för Steaua Bukarest i sista ligaomgången, vilket ledde till att bulgaren tog hem utmärkelsen).

– Du blev »Rato branco« med hela Lissabon? säger jag.

– Nej, det var bara internt som jag kallades det, »Den vita råttan«. Det var Silvino Louro, vår målvakt, som myntade det. Fansen kallade mig bara Magnusson.

Jag frågar varför han var så bra i Portugal, men aldrig nådde samma nivå i landslaget.

– Alltså, jag var en komplett spelare. Snabb, bra speluppfattning, bra skott med båda fötterna, bra på huvudet, stark. Henke [Larsson] brukar säga det, jag är den bäste han spelat med. Han sa i och för sig att vi »komplicerade« varandra i HIF också – du vet, han menade kompletterade varandra, så jag vet inte om man kan lita på honom.

Annons

– Men varför fick du inte fram det i landslaget?

– Det handlade nog om trygghet. I Benfica var jag kungen, i landslaget en dussinspelare. Det var egentligen bara runt VM 1990 som jag var given. Och då, i premiären mot Brasilien, gick jag in i ett motlägg mot Dunga. Ljumsken gick åt helvete.

Masses ljumske blev därefter inflammerad och infekterad. En månad senare åkte han ambulans till Helsingborgs lasarett där han lades in i ett isoleringsrum i två veckor. Masse:

– Jag trodde jag skulle dö!

Ljumsken var ett mysterium för läkarna. Först fyra månader efter motlägget med Dunga hittades en liten skelettbit som trillat ner i pungen. Ytterligare sex månader gick innan han kunde spela fotboll igen. Då var det nya tider i Benfica. Tränaren Sven-Göran Eriksson placerade Masse på bänken.

– Presidenten hade köpt några ryssar i en märklig affär och tvingade »Svennis« att spela dem. Jag mådde dåligt och var ledsen, jag ringde till Börje och grät ibland.

1992 kände Masse att han ville tillbaka till Sverige. Han och Mia ville att deras dotter skulle gå i svensk skola, helst i Helsingborg. Problemet var att Masse fortfarande var het i Fotbollseuropa. HIF:s bud på 10 000 dollar var inte mycket jämfört med de 8–10 miljoner som andra klubbar var beredda att betala för svensken. Masse skrattar:

– Jag var säker på att det var kört. Presidenten kallade in mig på kontoret och berättade om HIF:s bud. Han sa att det var lite väl lågt. Det förstod jag, Grasshoppers hade lagt 10 miljoner. Så sa han: »Om de lägger 15 000 dollar släpper vi dig.« Det var helt otroligt.

– Varför gjorde de så, tror du?

– Jag tror inte, jag vet. Ägaren sa det till mig att jag hade varit så bra mot fansen under alla år, och pratat med dem när det gått dåligt. Dessutom hade jag inte sagt ett ord i pressen när Svennis inte kunde spela mig på grund av ryssarna. Det uppskattade presidenten och ville bjuda tillbaka. Det var som Börje alltid sa: »Hut går igen!«

Masse flyttade hem till Helsingborg och bildade anfallspar med Henrik Larsson i HIF. När säsongen var över hade Masse gjort 18 mål på 27 matcher och HIF var klart för Allsvenskan.

Jag frågar om det inte var känsligt att han gick till HIF efter sina år i MFF.

– Inte ett dugg. Jag tror att vi var åtta spelare med bakgrund i MFF som spelade i HIF det året vi gick upp. Det var inga problem på den tiden. Det är mer nu, de senaste åren, som rivaliteten är som den är.

– Du måste ha tackat nej till väldigt mycket pengar?

– Jaja! Det enda jag sa till HIF var att jag ville ha ett jobb, jag sket i hur mycket jag tjänade. Och eftersom jag var sponsrad av Puma, och HIF hade Puma, fick jag jobb där. Mia och jag köpte ett hus i Laröd, det hade vi alltid drömt om. Ja, du vet ju vilket hus det var.

Mats Magnusson

Född: 1963

Karriär: Högaborgs BK – 1981, Malmö FF 1981–1985, Servette FC 1985/1986, Malmö FF 1986/1987, S.L. Benfica 1987–1992, Helsingborgs IF 1992–1994. 30 landskamper, tolv mål.

Allsvenskan: 84 matcher. SM-guld 1986.

Gör i dag: Arbetar på Sydtotals fabrik i Malmö. Missar inte en match med Rögle BK eller Malmö FF.

Förra gången jag träffade Masse, några månader efter uppvisningsmatchen i Lissabon, berättade jag att han var min stora idol när jag var liten, och att jag varje gång mina föräldrar körde förbi hans gråa tegelhus, hundra meter från Sofiero slott utanför Helsingborg, satt som på nålar och hoppades att få en skymt av honom. När han frågade varför jag aldrig knackade på hans dörr hade jag inget bra svar.

Då berättade han också att han planerade att börja träna något lag, att han saknade sammanhållningen. Så blev det aldrig. Istället förälskade han sig i Wal. Dessutom har han fått lite mer ansvar på sitt jobb, där han arbetar i fabriken på ett ventilationsföretag.

– Jag har haft det lite … vad ska man säga, jobbigt i några år. Men det har jag lämnat bakom mig. Livet kunde inte vara bättre nu. Jag ska bli pappa liksom! Och jag åker till mitt jobb redan med fem i sex-bussen på morgnarna, bara för att jag ska kunna snacka skit med de andra gubbarna i 20 minuter innan vi börjar jobba.

På restaurangen i Malmö kommer servitrisen fram och undrar om vi vill äta. Masse beställer kycklingsallad, precis som Wal, och en Cola light. Jag frågar om han fortfarande kör GI-metoden.

– Ja, det har jag gjort nu i, vad blir det … nästan två år.

– Sedan efter den där kvällen i Lissabon i januari 2010? frågar jag.

– Ja, precis. Jag insåg att jag var tvungen att ta tag i mitt liv när jag såg bilderna på mig själv. Jag har gått ner 25 kilo sedan dess. Och alkohol, det rör jag inte längre.

Wal stryker honom över magen.

– Men du gillar godis!

Masse skrattar.

– Ja, alltså på helgerna kan jag ta en kexchoklad. Men aldrig mer än en!

Jag frågar om han motionerar, om han spelar någon fotboll.

– Nja, jag har lite kassa knän. Men ibland går jag ner på gården där vi bor, det finns några grabbar i mitt hus som spelar där nere varje dag. En dag när jag gick ner så hade de fått reda på vem jag var. Den ene killen sa till den andre: »Det är ju Masse, min pappas idol!« Så jag har fortfarande folk här hemma som gillar mig.

– Men du blir sällan igenkänd?

– Bara när jag går på MFF:s matcher. Annat är det i Lissabon. Där kan jag inte gå en meter utan att bli stoppad. Det är rätt häftigt faktiskt. Man brukar säga till mig att Eusébio är nummer ett där nere. Sedan är det jag, »Magnusson«.

Jag frågar vad som är hans bästa minne från karriären. Det glänser till i hans ögon. Han säger att han är känslig, att han alltid varit det, »gråter lätt och sånt«. Wal nickar medhållande.

– Okej, jag har två saker. Det ena är nog när Benfica släppte mig för kaffepengar eftersom de tyckte att jag förtjänade det.

Masse skrattar och säger:

Det andra, det är när du berättade för mig att jag var din idol när du var liten. Tänk att du satt där i bilen med dina föräldrar och hoppades få en skymt av mig i trädgården. Man kanske var större än vad man fattade?