Presspelet

När Barcelona och Real Madrid drabbar samman är rivaliteten synlig för alla. Svårare att urskilja: Vem är supporter och vem är journalist? Offside lät Johanna Frändén återse sina tidigare kollegor under en Clásico-helg på hög volym.

Tomás Roncero har ställt sig upp på konstgräsgolvet i studion och en kameraman går så nära honom det bara är möjligt. Objektivet befinner sig mindre än en meter från Roncero, strax under hakan, samtidigt som ödesmättad musik hörs i bakgrunden.

– Hur kan du säga att Madrid spelar dåligt? Vad menar du med att Zidane hade »tur«? Tror du att ett lag slår de bästa i Europa bara genom tur?! Du som är fotbollsexpert, du sitter här och säger att fotboll är lögn, att taktik är lögn, att talang är ett påhitt! Kom in i matchen!

Tomás Roncero sätter sig ner och hämtar andan. Han är chefredaktör för Madridtidningen As, eller Real Madrid-tidningen, om man så vill, och har just bokförts för kvällens högsta vrål i det direktsända programmet El Chiringuito de Jugones. Klockan är snart ett på natten, säsongens första Clásico är tre dagar bort och vi befinner oss i en TV-studio i Madrid för att bevittna Spaniens mest populära fotbollsshow.

Annons

Efter chefredaktörens två minuter långa brandtal för Real Madrid lägger ljudproducenten på klubbhymnen Hala Madrid för att rama in urladdningen. Tomás Roncero ser ut att svettas i sin ljusgrå Real Madrid-tröja.

Muy bien, mumlar en av producenterna i kulissen. Det här kommer att flyga viralt.

Jag sitter bredvid honom på en bänk några meter från händelserna och tänker på den snälla stämningen i och kring SVT-studion under fotbollsmästerskap. Hur skulle Daniel Nannskog reagera om jag plötsligt ställde mig upp, började vifta med händerna och kasta ur mig invektiv om hans fotbollskunnande? Går det ens att föreställa sig ett svenskt programformat som går ut på att sportjournalister och före detta fotbollsspelare tar heder och ära av varandra i direktsändning inför hundratusentals tittare dag ut och dag in? Och vem är i så fall Sveriges Tomás Roncero? Bojan Djordjić?

Anfallsglad. Tidningen As chefredaktör Tomás Roncero, längst till vänster, avlossar en av sina patenterade salvor i det direktsända fotbollsdebattprogrammet El Chiringuito. Sändningen inleds vid midnatt – prime time i Spanien.

Några minuter senare ligger sekvensen ute på Twitter ackompanjerad av versaler och emojis: »TOMáS RONCERO EXPLODERAR SOM ALDRIG FÖRR MOT D’ALESSANDRO.« Nästa morgon kommer Barcelonatidningen Mundo Deportivo, liksom flera andra medier, att publicera en artikel om bråket, med länk till programmets klipp på nätet.

Jorge d’Alessandro, före detta målvakt och tränare för bland annat Atlético Madrid på 90-talet, som är föremål för utskällningen, ser oberörd ut på sin kant. Möjligen lite road. Han har själv just levererat en salva om Real Madrids katastrofala höst och vet att sådant väcker starka reaktioner i El Chiringuito, som programmet kallas i folkmun.

Programledaren Josep Pedrerol väntar på att Hala Madrid ska tona ut. En stund senare meddelar han att vi ska få reklam. Kvällens panel på åtta deltagare gör tummen upp och high fives med varandra. Den våldsamma osämja som just kablats ut till hundratusentals tittare är borta i samma stund som reklamen tar vid.

 

Sedan lanseringen 2014 har El Chiringuito utvecklats till en succé. Programmets icke uttalade, men uppenbara, slagsida mot Real Madrid gör att klubbens öde avhandlas under väl över halva sändningstiden, ofta mycket mer.Paneldeltagarna är en blandning av journalister, TV-personligheter och löst fotbollsfolk. Rocío Martínez, kvällens enda kvinnliga paneldeltagare, kommer från Real Madrids egen TV-kanal. Cristóbal Soria, också han känd för sina hånfulla utbrott mot övriga deltagare, är före detta matchdelegat från Sevilla.

För Josep Pedrerol har programmet inneburit att karriären, som spänner över 30 år som reporter och programledare i fotbollens tjänst, just nu befinner sig i absolut zenit. Från söndag till torsdag mellan midnatt och halv tre leder han El Chiringuito på den rikstäckande gratiskanalen Mega TV. Till sin hjälp har han Sandra Díaz som med glamourösa lockar och ett bländvitt leende håller oss uppdaterade om reaktioner i sociala medier. Sändningstiden är också elastisk. Natten 2015 då Real Madrid bärgade sin elfte Champions League-titel sände El Chiringuito fram till klockan åtta på morgonen. Jag frågar Pedrerol vad det är för format de har skapat egentligen. Är det journalistik? Är det underhållning? Är det en hejaklack?

– Det är en blandning, säger programledaren. Men framför allt är det på riktigt. Det handlar om passion. Folk orkar inte lyssna på taktiska utläggningar så här sent på kvällen. Supportrarna känner igen sig i oss, vi är som en fotbollsdiskussion i vilken bar som helst, förutom att det inte får gå överstyr och bli våldsamt.

»Det är ett spektakel. Jag ­orkar vara med högst ett par gånger per vecka.«

Just den ambitionen lyckas man inte alltid fullfölja. Det finns experter som efter vredesutbrott klivit ut från El Chiringuitos studio i direktsändning för att aldrig komma tillbaka. Andra har varit så nära att ryka ihop fysiskt att producenten fått gå in och bryta.

Pedrerol är inte helt bekväm med att bli påmind om det.

– Jag minns tyvärr inte de där tråkiga situationerna, säger han.

Annons

Att hela tiden fylla på med nya gäster är en del av programidén och nu är det Edu Aguirres tur. Han tillhör El Chiringuitos egen redaktion och är en av flera män i 30-årsåldern som jobbar med programmet på heltid. Aguirres roll har blivit proportionellt större de senaste åren, i takt med att hans täta relation med Cristiano Ronaldo blivit känd. Journalistens fysiska likheter med den portugisiska superstjärnan är slående, nästan komiska. Programmet har flera gånger skickat ut Aguirre att ta rygg på sin »tvillingbror«, och det sägs att Ronaldo tyckte det var så roligt att de två till slut blev vänner. De senaste tre åren har originalet låtit sig intervjuas i El Chiringuito varje säsong. I februari i år blev också programmet först i Spanien med att avslöja att Real Madrids viktigaste spelare tänkte lämna klubben. När övergången till Juventus var ett faktum skrev Cristiano Ronaldo ett brev till El Chiringuito och tackade dem för åren i den spanska huvudstaden. Den personliga hälsningen lästes upp ord för ord i direktsändning till lätt sentimental pianomusik.

– Det är ett fantastiskt minne, säger Josep Pedrerol. Jag hade uppfattat honom som lite överlägsen, men i våra intervjuer har han varit rolig, avslappnad och sympatisk. Han är stor och har gett oss mycket.

Den här hösten har det varit tystare från portugisen. I oktober kunde tyska Der Spiegel, med omfattande dokumentation, berätta om amerikanskan Kathryn Mayorgas våldtäktsanklagelser mot Ronaldo. Ärendet tycks dock inte ha påverkat Pedrerols bild av honom.

– Vi har pratat om det där en del i programmet, säger han. Men det är inte vår roll egentligen. Vi kan inte säga så mycket, för vi vet inte vad som hänt.

Spanien har en lång tradition av TV-sända debattprogram om fotboll, där deltagarna mer eller mindre hamnar i luven på varandra. El Chiringuitos framgångsrecept har varit att dra upp alla reglage till max och bilda en sorts hybrid mellan journalistik och dokusåpa. Gränserna mellan opinion och iscensatta känsloutbrott är helt upphävda. Programmet sänds också i Mellanamerika där både Barcelona och Real Madrid har ett stort följe.

Den här kvällen ägnar panelen nästan en halvtimme åt att diskutera ett kort videoklipp på lagkaptenen Sergio Ramos och klubbpresidenten Florentino Pérez i ett förtroligt samtal. Klippet vevas säkert 20 gånger i rad. Var och en av deltagarna får gissa vad de pratar om. Sedan är det dags för reklam igen, denna gång inifrån studion. Sandra Díaz ställer sig framför en skärm som visar namnet på en tandklinik i Madrid och förklarar att det är hit La Ligas spelare vänder sig när de har problem med tandhälsan. Under de nästan tre timmar som programmet pågår i kväll läser flera av El Chiringuitos medarbetare upp annonsmeddelanden direkt från en teleprompter i studion. Ibland handlar det om ett spelbolag, ibland om Real Madrids officiella parfym. I nästa stund tar de plats som åsiktsmaskiner eller reportrar i programmet. 

Sändningens avslutande 90 minuter ägnas åt att titta på inskickade videoklipp från ett femtiotal »experter« som tippar resultatet i söndagens rivalmöte. Alla får också förutspå bästa respektive sämsta spelare i lagen. Efter tio olika tips med liknande utgång börjar jag gäspa. Klockan är över två och konceptet går på total tomgång, det bara pågår, med några korta uppehåll för reklam. Av de tillfrågade tippar 14 av 48 att Gerard Piqué kommer att bli matchens sämsta spelare. Eller »Gerard Piqué Bernabéu« som Tomás Roncero noga kallar honom. Barçabackens fullständiga namn lyder faktiskt så, och att han därmed är namne med Real Madrids arena är en ständig källa till munterhet hos supportrarna i huvudstaden.

»Den här typen av förstasida hade inte varit möjlig för några år sedan, men klubben ger oss ju inget att äta längre.« 

Efter en timmes videogissande får tittarna plötsligt följa med Sandra Díaz på en damfotbollsgala som tidningen Marca anordnat samma kväll i Madrid.

– El Chiringuito missade givetvis inte tillfället när spanska ligans bästa damspelare sammanstrålade i kväll, inleder Sandra Díaz sitt reportage.

Det känns som en något bombastisk påannons för ett inslag som kablas ut klockan 02.22 en torsdagsnatt. Och när galan är avverkad tar El Clásico-tipsen vid igen: 

– Jag tippar 3–1 till Madrid, Casemiro kommer att vara bäst på plan och Piqué sämst …

Klockan har nästan hunnit bli tre när programmet till slut går i mål. Då ska ett gäng från produktionen ut i Madridnatten och ta ett glas. Jag tackar artigt nej. Mumlar något om arbetsbelastningen de kommande dagarna.

 

José Félix Díaz dyker upp några Madridminuter sent till vårt möte på en av Santiago Bernabéu-stadions restauranger. Kvällen före har också han varit på damfotbollsgala och i dag pryder prisvinnarna, däribland Barcelonas Lieke Martens, Marcas förstasida.

– Otänkbart för några år sedan, konstaterar José Félix, inte utan viss stolthet.

Han är nyhetschef på Marca, Spaniens största sporttidning, och har bevakat Real Madrid i olika former och omgångar sedan 1992. Han är också återkommande gäst i El Chiringuito, där han tillhör de mer sansade rösterna.

– Det är ett spektakel. Jag orkar vara med högst ett par gånger per vecka, för man kommer hem så sent och nästa dag på jobbet är man helt paj.

Jag frågar vad han tycker om att hans kollega Tomás Roncero på konkurrenttidningen AS sitter med Real Madrid-tröja i sändning och är så öppen med sin klubblojalitet.

– Jag tycker att det är lite … beklagligt, säger José Félix.

Marca är en institution i Spanien, med ett genomslag som få andra sporttidningar i Europa. I hemlandet är man största dagstidning också om man räknar in övrig press. Enligt statistik från 2017 har tidningen nästan två miljoner läsare, på nätet har man nästan fem miljoner unika användare. Tvåa på listan är nyhetstidningen El País med dryga miljonen.

IGENBOMMAT. Marcas nyhets­ chef José Félix Díaz upplever att Real Madrids tillgänglighet för medierna är rekordlåg nu. »Spelarna lever i en bubbla, de blir idioter«, säger han.

För några år sedan var det vanligt att spelarna i både Real och Atlético Madrid ställde upp på intervjuer minst en gång om året. Cristiano Ronaldo, den självklara kronjuvelen för Madridmedierna, kom själv upp på Marcas redaktion och svarade på frågor, men det är ett tag sedan nu. Den senaste kontakten tidningen hade med Ronaldo var när spelaren via ombud lät meddela att han inte uppskattade Marcas rapportering om skattebrottsmålet där han, mitt under brinnande fotbolls-VM, dömdes att betala 190 miljoner kronor.

– Han tog det inte bra, fick vi veta, säger José Félix. De som jobbar för honom kontaktade oss och berättade att han var sur och upprörd.

Drömmen inför El Clásico hade varit att kunna erbjuda läsarna en intervju med någon av Real Madrids mer tongivande spelare.

– Att träffa en spelare, typ Gareth Bale, ihop med klubbpresidenten och ta bilderna inne på arenan, föreslår José Félix när jag ber honom önska fritt.

Men uppfattningen att Marca skulle vara uttalat pro Madrid är han inte riktigt bekväm med.

– Vi gillar när det går bra för Real Madrid för då säljer vi fler tidningar. Men eftersom relationen med klubben inte är som tidigare är vi inte »pro« på samma sätt som tidigare. Vi vill berätta vad som händer och försöker ha en god relation med alla klubbar, men ibland går det inte att hålla alla på bra humör. Just nu är inte relationen mellan Marca och Real Madrid på topp eftersom det är många som publicerar åsikter hos oss, och det gillar de inte alltid.

Annons

Nyhetschefen berättar att klubben ibland hör av sig när den har synpunkter på Marcas innehåll. Till exempel har Real Madrid ansett att tidningen har varit väl frän i sin kritik mot Gareth Bale.

– Och där erkänner jag att många, inte bara Marca, har varit ganska grymma. Det har framför allt handlat om hans skador och då kan de ifrågasätta hur vi kan skriva det ena och det andra. Men som det är nu säger de åtminstone inte »det här får du inte publicera«, de ställer inga ultimatum. De vet att vi kommer att skriva det vi vill ändå. Under riktigt stora kriser brukar de inte höra av sig alls. Som nu, till exempel.

»Under riktigt stora kriser brukar de inte höra av sig alls. Som nu, till exempel.«

»Nu« är ett par dagar innan Julen Lopeteguis öde som Real Madrids tränare ska beseglas. Tecknen på en annalkande apokalyps finns överallt kring klubben. Inför veckans Champions League-möte med Viktoria Plzeň försäkrade Isco att spelarna »är med tränaren in i döden«. Men när landslagsmannen blev utbytt i andra halvlek höjde Isco sin hand, inte för att ta Lopeteguis i sin utan för att kommunicera några väl valda ord till sin tränare med handen för munnen – det internationella fotbollstecknet för att man har något att dela med sig av som man inte vill att TV-kamerorna ska kunna avläsa. Real Madrid har varit några minuter från att slå sitt eget bottenrekord när man noterades för åtta timmars måltorka under oktober månad. Försvarsgeneralen Sergio Ramos har uppträtt obalanserat och mittbackskollegan Raphaël Varanes återkomst från världsmästareufori till ligalunk har varit ett brutalt uppvaknande för alla inblandade. Cristiano Ronaldo har lämnat klubben och tagit sina 50 mål per säsong med sig till Turin. 

 

Att Zinedine Zidanes skräddarsydda tränarkostym skulle vara svår att fylla ut har Real Madrids supportrar förstås ett visst överseende med. Att fransmannens mystiska karisma inte går i arv på tränarbänken kan de också acceptera. Men en seger på de sex senaste matcherna finns det inga ursäkter för. Julen Lopetegui, som i somras sparkades från Spaniens förbundskaptensjobb två dagar före VM-premiären, är ett dåligt resultat på Camp Nou från att betraktas som den moderna fotbollens största loser. Real Madrid har fyra poäng upp till Barcelona och en förlust kan innebära att chanserna till ligatiteln är över redan i oktober.

Två dagar före bortamatchen mot Barcelona saknas det inte direkt uppslag till artiklar för José Félix och hans kollegor.

Pappersdrömmar. Också Marcas läsare överger tidningen för webben, men kring ett Clásico är fortfarande pappers­upplagan det riktiga prestigeprojektet. Tonen är också som hårdast där.

Vi tar hans bil från arenan till Marcas redaktion. Höghuset i utkanten av Madrids stadskärna hyser flera andra medier, bland annat dagstidningen El Mundo, och det vita och lite småsterila kontorslandskapet skvallrar om en modern arbetsplats som trots allt har vinden i ryggen. Totalt jobbar ett 90-tal sportjournalister här, men det är ännu tidig eftermiddag och morgondagens pappersupplaga är än så länge bara en produkt på skissplanet. Webbavdelningen håller högre tempo. Marca var först med en riktig webbsatsning av de spanska sporttidningarna på 1990-talet och vanan att vända sig till Madridtidningen på nätet sitter djupt hos många spanjorer, också i Katalonien, än i dag. Förutom papperstidning och webb producerar Marca varje dag direktsänd radio från den egna kanalen Radio Marca, med lokalredaktioner på en rad ställen i Spanien.

Entrén pryds av inramade foton av idrottsikoner som Rafael Nadal, Carl Lewis och Serena Williams, som alla fått ta emot tidningens hederspris genom åren. Marca är en allmän sporttidning, men det är fotbollen som är den bärande affärsidén och det är Real Madrid som säljer lösnummer. Trots klubbarnas kommunikationskanaler och spelarnas sociala medier har budskapet på Marcas förstasida alltjämt en viss tyngd.

José Félix berättar om de senaste årens utveckling och menar att Real Madrid har »bommat igen«. Konsekvensen blir en mer kritisk tidning.

– Det finns ingen relation att förlora, säger han.

Marca är det närmaste en rikstäckande daglig sporttidning Spanien kommer, men någon renodlad sådan finns inte. Däremot har flera av de spanska storstäderna minst en lokal variant. I Madrid och Barcelona finns det två stora i respektive stad. För att förstå den spanska fotbollsjournalistiken måste man också känna till de regionala konflikterna i Spanien, som ligger som ett filter över både politiken och idrotten. De senaste årens upptrappning av den katalanska självständighetskampen har inte gjort banden mellan Madrid och Barcelona – eller mellan Real Madrid och Barça, för den delen – starkare.

– Det är två helt olika världar, säger José Félix Díaz. Vi är inte heller direkta konkurrenter. Katalanska medier försvarar sin position och vi vår. Ibland pikar de oss eller ger oss en känga, men vi har i grunden våra liv på olika håll.

Störst. Marca har ett nittiotal anställda utspridda på pappers­tidningen, webben och radiokanalen. Det egna fotbollslaget röner också viss framgång.

På tåget till Barcelona samma kväll surfar jag runt på Marca, As, Mundo Deportivo och Sport och det slår mig hur försonlig tonen mellan Madrid- och Barcelonatidningarna trots allt är två dagar före höstens stora match. Antagligen beror det på att båda lagen hösten 2018 famlar efter en identitet. Inför El Clásico leder visserligen Barcelona tabellen en poäng före grannen Espanyol, men de vet också att de förmodligen behöver vinna mot Real Madrid för att bli kvar i topp. Leo Messi är skadad och Luis Suárez målform har varit kraftigt försvagad under säsongsinledningen. Neymar har för länge sedan lämnat klubben och splittrat fotbollsvärldens mest glamourösa anfallstrio. El barcelonismo, som Barça-familjen brukar kallas, har fått en ofrivilligt klar inblick i hur en ganska snar framtid kan te sig. Och det är ingen glädjande syn. Enda trösten är att Real Madrids framtid redan är här och att den ser ännu värre ut. 

Kanske är det respektive klubbs huvudbry som gjort att mediernas fokus ligger mer på att nagelfara den egna truppen än motståndarna. Kanske tog syret helt enkelt slut efter de elektriska åren med José Mourinho och Pep Guardiola på respektive tränarbänk.

Jag satt själv på presskonferensen i Barcelona en vecka före höstens Clásico 2010 när Guardiola vägrade svara på frågor om Real Madrids tränare och ställde in alla pressaktiviteter för sina spelare. Anledningen var Marcas förstasida samma dag, där José Mourinho avbildades som martyr i det berömda Francisco Goya-verket Den tredje maj – en oljemålning över spanska martyrer som arkebuseras av Napoleons armé 1808. Mourinho hade bara varit i Madrid i några månader, men redan gjort sig ett antal ovänner och var under utredning av Spaniens statliga antivåldskommission. Han hade bland annat anklagat Sporting Gijóns tränare Manuel Preciado för att ha lagt sig i mötet med Barcelona. Marca kryddade konstverket med rubriken »Bam! Bam! Bam! – alla mot Mourinho«.

Men salvorna har ibland också riktats mot den »egna« klubben. Våren 2011 möttes Barcelona och Real Madrid fyra gånger inom loppet av 18 dagar. Det var dubbelmöte i Champions League-semifinalen (Barça gick vidare), det var final i Copa del Rey (Real Madrid vann) och det var vårens returmöte i La Liga (det slutade 1–1, vilket i praktiken innebar att Barcelona säkrade ligasegern).

»Klubben var tydlig med att skoterscoopet skulle få konsekvenser om det publicerades.« 

Inför ligamatchen skickade José Mourinho ut sin andretränare Aitor Karanka för att möta pressen, något Madridmedierna blivit varslade om och förberett sig på. I gemensam trupp ställde sig samtliga journalister utom ett fåtal upp på en given signal – jag hakade själv på av lika delar kollegialitet och upprorslusta – och lämnade pressrummet på träningsanläggningen Valdebebas när presskonferensen skulle börja. Det var en protest mot Real Madrid-tränarens allt frostigare attityd mot medierna, och Marcas journalister var ledande i utmarschen. As utsända satt snällt kvar under presskonferensen med Aitor Karanka. Efter matchen på Bernabéustadion dagen därpå satt en sur José Mourinho på presspodiet igen och tog bara emot frågor från de medier som hade »respekterat« hans andretränare.

När en av Marcas journalister ställde en fråga svarade Mourinho:

– Jag pratar inte med dig, men gärna med Eduardo Inda (dåvarande chefredaktör på Marca). På samma sätt som du inte vill prata med mina underordnade.

Detta trots att Marca, nästan bokstavligen, tagit fler kulor än nästan någon annan för José Mourinho.

Att jobba i och kring spansk fotboll som journalist är på många sätt som att betrakta – och bli en del av – en cirkus. Vad som är äkta indignation, spel för gallerierna och kärvänliga tjuvnyp från mediernas sida är inte alltid lätt att avgöra från utsidan. Framför allt är det svårt att veta var klubbarnas kommunikationsavdelningar slutar och sporttidningarnas arbete börjar. Inför höstens Clásico 2009, det enda Zlatan Ibrahimović någonsin kom att spela, presenterade TV4:s Pontus Kåmark och Jesper Hussfelt sensationella uppgifter om att Zlatan och Leo Messi inte drog jämnt. Anledningen skulle vara argentinarens rädsla att förlora förstaplatsen i laghierarkin.

»Messi känner sig hotad och vi har sett på slutet att han inte ens vill passa Zlatan. De pratar inte med varandra utanför fotbollen«, slog TV4-duon fast bara någon timme före avspark.

I stället för att följa upp uppgifterna, eller i alla fall slå hål på dem, publicerade Barcelonatidningen Mundo Deportivo dagen därpå en artikel bildsatt med båda spelarna till rubriken »Bra stämning mellan Leo och Ibra«. I samma veva kommunicerade FC Barcelona ut en video från träningen med en »spontan« kram mellan lagets anfallsstjärnor. För alla som vet något om Zlatan Ibrahimović och hans kroppsspråk framstod kramen som det kanske mest iscensatta PR-trick han någonsin levererat, åtminstone fram till flörten med landslaget inför VM i Ryssland.

Under mina år som utsänd i Barcelona blev också ibland de lokala mediernas ovilja att stöta sig med klubben smärtsamt tydlig. När jag sprang på det relativt pikanta scoopet att Barça hade bötfällt svensken för att han åkt snöskoter, dubbelcheckade jag det med ett par journalister i Barcelona. Båda fick uppgifterna bekräftade; Zlatan hade åkt snöskoter under juluppehållet i Sverige och kommit tillbaka med köldmärken på kinderna, vilket var anledningen till att han bar en sorts rånarhuva på de första träningarna i januari 2011.

Klubben jämställde skoteråkningen med att köra motorcykel, något som av säkerhetsskäl är strängt förbjudet enligt de flesta proffskontrakt, och gav Zlatan högsta tänkbara böter. Jag föreslog att vi skulle publicera storyn samtidigt, jag i Aftonbladet och kollegorna i sin tidning. Men chefredaktören på sporttidningen i Barcelona drog i handbromsen sent på kvällen. Det här skulle inte se snyggt ut för Barça om det kom ut, sommarens jättevärvning hade redan skapat några negativa rubriker som man gärna kunde vara utan. Klubben var tydlig med att skoterscoopet skulle få konsekvenser om det publicerades. Jag blev ensam om storyn istället, märkte jag när jag vaknade nästa dag. Ett par spanska tidningar plockade istället upp »Aftonbladets uppgifter« i notisform dagen därpå och kompletterade med att ställa frågan till klubben officiellt. Barça avfärdade då historiens sanningshalt.

Det har hänt både en och två gånger att mina kollegor i Katalonien, nästan i förbifarten, konstaterat att de inte har någon pressfrihet i nordeuropeisk mening. Precis som sporttidningarna följer en tydlig laglojalitet har de allmänna dagstidningarna en politisk hemvist som avspeglar sig på nästan allt redaktionellt material. Att bedriva kampanj och gå en sidas ärenden är en väldigt vanlig arbetsbeskrivning för en journalist i den relativt unga demokrati som Spanien är. Den journalistiska ryggradsreflexen att vilja berätta hela sanningen är helt enkelt inte den överordnade agendasättaren på många spanska redaktioner. I och med den katalanska självständighetsomröstningen den 1 oktober förra året, då FC Barcelona valde att spela ligamatchen mot Las Palmas på Camp Nou inför tomma läktare, blev medielandskapet ännu mer splittrat. 

Barças beslut handlade enligt klubben om att »fördöma händelserna som ägt rum i många delar av Katalonien i dag i syfte att förhindra medborgarna att utöva sin demokratiska rättighet till yttrandefrihet«. Och just här går FC Barcelonas tydligaste inbördes konfliktlinje de senaste åren: Bygga vidare på sitt globala varumärke med avsparkstider och försäsongsläger anpassade för att blidka den asiatiska marknaden? Eller odla sin identitet i närmiljön och riskera att distansera sig från miljontals andra spanjorer, européer och latinos som älskar tiki-taka men har svårare att ta till sig spansk regionalpolitik?

I slaget om de sista jungfruliga fotbollsmarknaderna i Asien och Nordamerika är Barcelona inte ensam spansk kombattant. Sedan Cristiano Ronaldo lämnat landet sliter Real Madrid minst lika hårt för att ta marknadsandelar i Kina och Japan. Att söndagens Clásico förlagts till klockan 16.15 är ett ganska starkt piller att tugga i sig för La Ligas båda ärkerivaler. Men utan Ronaldo, Neymar och skadade Leo Messi har världens största klubblagsmatch plötsligt inte en sådan där överjordisk försmak längre. Tidningarna har famlat efter huvudrollsinnehavare i veckan, en ny duell att bygga upp matchen kring. Gareth Bale mot Philippe Coutinho? Det är dags för båda att betala tillbaka på investeringen, slår Marca fast. Det har funnits mer glamourösa sätt att sälja in ett Clásico i spansk press.

För första gången på över tio år ska världens största klubbmatch spelas utan världens två största spelare, och ett spörsmål är svårt att ducka: Är det ens världens största match då?

Partiska. När Barça 2016 vände 0–4 till 6–5 mot PSG i Champions League kallade Barcelonatidningen Sport spelarna »legendarer« och gav samtliga tior i betyg. Marcas krönikör fokuserade istället helt på domaren som han menade »var den 12:e, 13:e, 14:e och 15:e spelaren« i Barcelona.

Ernesto Valverde får frågan dagen därpå. Vi har fått se 15 minuters förmiddagsuppvärmning på träningsplanen som bär namnet Camp Tito Vilanova, efter Barcelona-tränaren som gick bort i cancer 2014, innan lagets nuvarande tränare håller presskonferens ett inkast därifrån. Det är oväntat glest mellan laptopparna på åhörarplats. Där varje sittplats var upptagen inför stormatcher för några år sedan, sitter nu journalister utspridda med gott om svängrum. En indikation på de spanska mediernas nedbemanning de senaste året, eller det slutgiltiga kvittot på att ett möte utan Cristiano Ronaldo och Leo Messi inte intresserar omvärlden nämnvärt? Valverde vägrar gå med på det senare.

– Det blir inte mindre Clásico bara för att Messi och Cristiano inte är med, säger tränaren. Matchen spelades före dem också, det var hög anspänning och grishuvuden flög i luften.

Det har gått 16 år sedan Luis Figos återkomst till Camp Nou efter det förbjudna klubbytet till Real Madrid, då flaskor, mobiltelefoner och fotbollshistoriens mest berömda djurkadaver landade ett par meter från portugisen när han skulle slå en hörna. 

»Spelarna från Dream Team var som min familj när jag växte upp.«

Det är ändå slående att mer än hälften av frågorna på presskonferensen handlar om Leo Messis och Cristiano Ronaldos frånvaro. Valverde må vara en uppskattad tränare hos Barcelonas supportrar, men någon figur att hänga upp mötet med arvfienden på är han inte. Vare sig politiskt eller personligen. Svaret ger ändå de katalanska tidningarna något att rubriksätta artiklarna med till matchdagen. Bilderna på grishuvudet från 2002 blir huvudkryddan inför ett möte som är i desperat behov av smaksättning.

 

Lorea Bakero, 23, tar emot i entrén på Mundo Deportivos redaktion på åttonde våningen i ett kontorskomplex i centrala Barcelona. Hon har jobbat här i två år och kombinerar heltidsarbetet med att plugga statsvetenskap. När jag frågar hur hon hinner ler hon stort.

– Det känns inte som om jag jobbar när jag är här, säger hon. Tiden går väldigt fort. Jag har föreläsningar tre dagar i veckan och är alltid i tjänst på helgerna, så i praktiken är det bara en dag i veckan som jag måste gå mellan universitetet och tidningen. 

Familjefajt. Lorea Bakero är född in i FC Barcelona, där pappa José Mari Bakero var en kugge i 1990-talets Dream Team. »Det är jättekomplicerat ibland«, säger hon.

Vi slår oss ner i ett tomt arbetsrum på Mundo Deportivos redaktion för att prata ostört. Lorea Bakero bryter av rejält mot de övriga medarbetarna i den slitna men trivsamma sjuttiotalslokalen. På grund av den nästintill helmanliga redaktionen förstås, men ännu mer med sin unga ålder. Spanska tidningar har inte varit förskonade från den allmänna tendensen med fallande upplagor de senaste åren, därtill har de drabbats hårt av den ekonomiska kris som hållit landet i sitt grepp i tio år. Fast anställning är i det närmaste en lyx för flera generationer unga och halvunga spanjorer, och att få jobb på en stor tidning är en ouppnåelig dröm för de allra flesta nyutbildade journalister.

Lorea Bakero är proffs på sociala medier, både att driva egna och skanna av andras, och ansvarar just nu för Mundo Deportivos digitala omställning där hon utbildar de äldre kollegorna i onlinetänk. Hon har en familjebakgrund som är ovanlig för sportjournalister. Hennes pappa, José Mari Bakero, var offensiv mittfältare i Barcelonas »Dream Team« på 90-talet och sedermera tränare i bland annat Real Sociedad och assisterande till sin gamla lagkamrat Ronald Koeman i Valencia. Just nu är han sportdirektör för Barças B-lag. Lorea Bakero växte upp med Barçastjärnorna runt matbordet och får ofta erfara vad det innebär att balansera på en tunn gräns mellan att gräva efter information och att veta alldeles för mycket som hon inte kan använda.

– Spelarna från Dream Team var som min familj när jag växte upp, säger hon. Laudrup, Stoitjkov, Koeman och Pep Guardiola. Valverde och pappa spelade också ihop. Det är jättekomplicerat, för ibland hör jag saker som jag inte vill höra. Då och då får jag styra bort saker som vi är på väg att publicera och som jag vet inte stämmer. Ibland vet jag att en kollega är på rätt spår och då kan jag säga: »Fortsätt ditåt.«

Jag ber henne om ett exempel när de dubbla stolarna, eller jävigheten, om man så vill, varit extra besvärlig.

– När Barcelona skulle ersätta Luis Enrique som tränare var några namn aktuella: Eusebio [Sacristán], som hade spelat ihop med min pappa. Ronald Koeman var ett annat förslag, och så Valverde. Det var tre namn som jag är nära och jag visste vilka klubben hade kontaktat. Men jag kunde inte säga något på jobbet. Det blir som familjen mot jobbet och då väljer jag min familj.

Symbios. Mundo Deportivo vet att Barcelona säljer – inte bara som journalistik. Just nu erbjuder tidningen till exempel läsarna att köpa en »exklusiv« Barçaryggsäck med »urban design«.

På Lorea Bakeros Twitterprofil står det att hon är »sportjournalist på Mundo Deportivo och framtida president för FC Barcelona«. En hållning som är otänkbar i de flesta presskulturer, men som mer eller mindre är kutym här. Att presentera sig som culé, som Barçasupportrarna kallas, är inga konstigheter som sportjournalist i Katalonien.

– Jag skulle verkligen vilja bli Barças första kvinnliga president, säger Lorea. Jag läser ju statsvetenskap och att vara president i Barcelona är en väldigt politisk post. Jag tror att jag har vad som krävs för det. Jag vet att det är en omöjlig kombination i andra länder, men det här är Spanien och här är allt möjligt. 

I Barcelona tycks allt extra möjligt när det kommer till relationen mellan klubb och medier, spelare och journalister. Lorea Bakero berättar att hennes pappas bästa vän under karriären är hennes kollega Miguel Rico, som i dag är redaktionschef på Mundo Deportivo. Man behöver inte vara kremlolog för att misstänka att familjens kontakter kan ha underlättat för hennes fasta anställning, men faktum är att Lorea Bakeros framåtanda och klarsynthet kring frågor som många journalister mest mumlar om är ett uppfriskande inslag på den annars ganska konservativa redaktionen.

Och täta band med klubben man bevakar är sannerligen inget sällsynt i den katalanska presskåren. Under mina tre år i staden träffade jag knappt på en journalist värd namnet som inte var nära vän med någon i laget. En nu pensionerad skribent stod på 80-talet för husrum åt en ung Pep Guardiola när Barças talangakademi La Masía byggde ut sina lokaler och spelarna behövde någonstans att sova. En annan kollega med en chefspost på en av de lokala sporttidningarna fungerade som en storebror för Gerard Piqué när han slog igenom och är fortfarande en av de första som mittbacken ringer när han behöver karriärråd. En tredje journalist, Barçabevakare för en av Spaniens största dagstidningar, hälsade på Pep Guardiola och sov över i familjens paradvåning med utsikt över Central Park när tränaren lämnat Katalonien för ett sabbatshalvår i New York. 

Det tycks inte finnas något »för nära« i relationen mellan Barcelonas A-lag och medierna som bevakar det.

På TV-skärmarna på Mundo Deportivos redaktion sänds Julen Lopeteguis presskonferens inför El Clásico och Lorea Bakero säger:

– Just det, Lopetegui är kompis med pappa också. Han hyrde en lägenhet som mina föräldrar ägde ett tag. Han är väldigt snäll.

Förhållandet mellan FC Barcelona och de lokala sporttidningarna Mundo Deportivo och Sport kan på goda grunder beskrivas som lätt incestuöst. Och ändå tycks en viss sanitär upprensning ha ägt rum på slutet. De färgglada segerrubrikerna blandas då och då upp med vagt alarmerande förstasidor.

»Luis, marca ya« – »Luis, dags att göra mål« – basunerade Mundo Deportivo ut på framsidan med en bild på Luis Suárez och Wembley i bakgrunden inför mötet med Tottenham i Champions League i början av oktober. Då hade det gått över tre år sedan Luis Suárez hade gjort mål på bortaplan i Europaspelet.

– Suárez blev inte så glad, men de hörde i alla fall inte av sig, säger Toribio Blanco, som är fotbollschef på Mundo Deportivo.

»De« är i det här fallet klubben. »De« hör annars, på ett eller annat sätt, av sig varje dag till tidningen.

– Den här typen av förstasida hade inte varit möjlig för några år sedan, men klubben ger oss ju inget att äta längre, förklarar Toribio Blanco och för handen till munnen för att accentuera sitt budskap:

– Förr satte man sig och tittade på träningen, kanske tog man en cigg med tränaren, och snackade. Nu är träningarna stängda och vi får max en intervju någon gång.

Intervjuerna i sporttidningarna är annars, åtminstone för en ovan läsare av spansk sportpress, de absolut mest inställsamma artiklar man kan föreställa sig. Hovsamma frågor, intetsägande svar och bildlösningar som släpar tjugo år efter övrig västeuropeisk standard. Fram till alldeles nyligen var det inte ovanligt att en Barcelonaspelare inför exempelvis sin femtionde match på Camp Nou snällt poserade på Mundo Deportivos framsida med en bild från första hemmamatchen i ena handen, den obligatoriska tummen upp med andra handen och ett stelt leende mot kameran. De spanska fotbollsklubbarnas allt snålare mediestrategier har åtminstone besparat oss den kavalkad av uppåttummar som höll på att äta upp allt visuellt medieutrymme i början av 2010-talet, tänker jag när jag lämnar Mundo Deportivos redaktion och plockar med mig dagens tidning på vägen ut.

Tvärtemot vad man kanske kan tro har de stora sporttidningarna i Spanien en mer offensiv och partisk ton i papperstidningen än vad de har på nätet. Dagen före match pryder sommarvärvningen Arthur Mundo Deportivos förstasida tillsammans med rubriken »Blixten Arthur«, och i en underrubrik slår tidningen fast att mittfältaren från Brasilien kommer att spela en nyckelroll mot Real Madrid. På matchdagen ägnar sedan tidningen 24 sidor åt matchen (Sport är snäppet värre med 32 Barçasidor) och på förstasidan delar Isco och Coutinho på utrymmet. »Ett ovanligt Clásico«, dundrar Mundo Deportivo i gigantiska versaler.

Budskapet börjar gå in. Det är dags att gå på match.

En kvart före den ovana avsparkstiden på Camp Nou gapar ungefär hälften av de nära hundratusen stolarna tomma. Klockan är fyra och de flesta katalaner ansluter direkt från söndagslunchen. Flörten med den asiatiska jättemarknaden är något som den spanska fotbollspubliken något motvilligt tycks acceptera. Idén att flytta delar av kärnverksamheten västerut har däremot stött på patrull. Under oktober har ett bråk blossat upp mellan La Ligas ordförande Javier Tebas, som lobbar för att förlägga januarimötet mellan Barcelona och Girona till Miami, och det spanska fotbollsförbundets Luis Rubiales, som säger blankt nej.

När klockan närmar sig 16.15 har senkomna åskådare fyllt i princip hela Camp Nou.

På ena långsidan arrangeras ett tifo med hjälp av gula lappar som hålls upp mot en blå bakgrund. »We color football« kan man med nöd och näppe utläsa från pressläktaren på andra sidan.

»Only dictatorships jail peaceful political leaders«, står det på en banderoll som hängs ut från första avsatsen strax under tifot. Sedan en internationell arresteringsorder utfärdades för den katalanske före detta regionpresidenten Carles Puigdemont förra året är budskapet mer regel än undantag på Camp Nou. Mitt i inrikespolitiska konflikter kommunicerar både det officiella klubbtifot och Barcelonas mer autonoma element på läktarna paradoxalt nog på engelska. 

Efter drygt tio minuter ger Philippe Coutinho Barcelona ledningen och det ganska lugna Camp Nou imploderar. Det känns som om tryckvågen börjar på pressläktaren, där journalister far upp ur stolarna och skriker rakt ut av glädje. Att som journalist följa det moderna FC Barcelona är ofta att vada i överflödets förbannelse – superlativen är slut, matchvinklarna känns skrivna redan på förhand – men när Barça gör mål på Real Madrid står tiden alltid still i Katalonien.

När inbytte Arturo Vidal nickar in 5–1 bakom Thibaut Courtois några minuter före full tid vet vi att vi bevittnat en klassiker, i dubbel bemärkelse. Och de katalanska kollegorna vet vilka ord som kommer att flyga mellan culés på väg hem från arenan. »Manita« – en handfull mål – är närmast obligatorisk rubriksättning när ett lag gör fem mål i en match i Spanien. Att kunna använda det efter ett Clásico tillhör inte vanligheterna. Senast det hände var i november 2010, då Barcelona slog Real Madrid i ett kylslaget höst-Clásico med 5–0 på Camp Nou. Det blev på många sätt den mest emblematiska matchen under Guardiola-eran, ett sorts monument över hans tränargärning i klubben. Efteråt var Barçaspelarna euforiska. Eric Abidal berättade för en fransk kollega att Xavi Hernández grät i omklädningsrummet.

Gooooool! De som är kvar på Mundo ­Deportivos redaktion under El Clásico firar Barças mål. Att öppet stötta »sitt« lag är inga konstigheter inom spansk sportjournalistik.

Den här kvällen är hemmalaget något mer samlat. Gerard Piqué ser ganska allvarlig ut när han pratar med press och radio i den mixade zonen. Han säger några väl valda ord om sin förre förbundskapten Julen Lopetegui. Några meter från Piqué står Sergio Ramos och det slår mig att de två är de enda riktiga kulturbärarna på planen i kväll, i Ronaldos, Messis och Andrés Iniestas frånvaro.

När Ramos får frågan om sin tränares framtid svarar han att det inte är upp till spelarna att besluta och att »vi får se vad som händer de närmaste timmarna«.

– Det som behövs mer än taktiskt kunnande är att kunna hantera ett omklädningsrum, säger Real Madrids lagkapten.

 

När jag kommer tillbaka till hotellrummet sent på kvällen slår jag på TV:n lagom till El Chiringuitos söndagssändning. Efter Barcelonas kross råder närmast begravningsstämning i studion. När As chefredaktör Tomás Roncero gör entré till Hala Madrid-hymnen får han kramar och försök till uppmuntran från övriga gäster. »Ánimo!« ropar någon. Upp med hakan!

Tomás Roncero sätter sig ner och tar sats:

– I dag har jag på mig Real Madrids hemmatröja för att tydligt visa att trots en så här fruktansvärd svit och en förödande match i kväll så kan det inte förstöra känslan av att vara madridista. Och i morgon kommer jag att bära den med högt huvud på stan. Men i somras när jag köpte tröjan gjorde jag det utan något namn på ryggen. Jag tänkte att snart kliver någon spelare i Real Madrid fram och jag kommer att gå med tröjan till butiken och be att de trycker upp hans namn. Nu har tre månader gått och ryggen på tröjan är fortsatt vit. Jag upplever inte att det finns en enda spelare som säger: »Här är vi. Vi är Real Madrid!« Men när det var halvtidspaus i dag sa jag: »Real Madrid har inte kommit ut till match. Real Madrid är inte med i hela första halvlek i ett Clásico!«.

Och här höjer Tomas Roncero tonläget och börjar skrika. Det låter desperat och faktiskt helt autentiskt. Men inte ens hans våldsamma svada kan hålla mig vaken och El Clásico börjar ärligt talat stå mig upp i halsen. Jag stänger av TV:n mitt i utbrottet och somnar nästan direkt.

 

Dagen därpå pryder Gerard Piqué Mundo Deportivos förstasida med rubriken »Manita letal« – en dödlig handfull. Marcas ovanligt diplomatiska rubrik lyder: »Allt är inte Julens fel.« På förstauppslaget inleder dock nyhetschefen José Félix Díaz tidningens matchpaket med den mindre sentimentala raden: »Julen Lopetegui tillhör redan Real Madrids historia.«

Jag SMS:ar honom och frågar om han möjligen har en del att göra på jobbet i dag. José Félix svarar: »Hahaha, de här lägena är de jag gillar mest.« Några timmar senare skriver Real Madrids styrelse att Julen Lopetegui har fått sparken.