Proffs på låtsas

När förmögna Bollywood­stjärnor och avdankade fotbollshjältar försökte lyfta en slumrande folksport såg en Superettanspelare sitt livs chans till ett oöverträffat äventyr.

När jag når andra våningen i hyreshuset i centrala Göteborg har 27-årige Pierre Tillman redan ställt upp ytterdörren för att släppa in mig. Han har precis varit ute på en löprunda i septemberregnet och trampar nu runt i sin stökiga enrumslägenhet, fortfarande med de blöta gympaskorna på sig. Utspritt över golvet ligger halvpackade resväskor, skjortor och drivor med fotbollsskor. Det luktar omklädningsrum. I taket hänger en kristallkrona där två av plastljusen slocknat, ute på balkongen står tre svarta sopsäckar fyllda med tomburkar och hörnsoffan täcks av några ihopkorvade vita lakan. Pierre förklarar att han tidigare sov på en luftmadrass, men »den sprack i helgen«. Han går ut i köket, kokar två ägg och lutar sig mot diskbänken.

– Allt det här som händer mig nu, det är faktiskt jävligt sjukt, säger han. Jag vet inte ens vilken tid flyget går.

Efter säsongen 2013 lämnade Pierre sin plats på mittfältet i Varbergs Bois för att åka på en långresa tillsammans med sin flickvän. Hans plan var att sedan flytta till Stockholm för att bo tillsammans med henne; att hitta en ny klubb skulle nog inte bli några problem. Men förhållandet tog slut och Pierre bestämde sig för att skaffa lägenhet i Göteborg istället. Han skrev på ett nytt kontrakt med Varberg, men ett pajat knä förstörde stora delar av årets Superettansäsong. På en förfest i våras träffade han den 23-årige spelaragenten Carl-Johan Fransén. De båda inledde ett samarbete och för första gången i sin spelarkarriär hade Pierre någon som jobbade för honom. Det gav effekt direkt. För en vecka sedan skrev han på ett kontrakt med Chennaiyin FC, en av klubbarna i den nystartade Indian Super League, ISL. Förutom en betydligt högre lön än i Varberg innebär klubbytet också att Pierre får lagkamrater av en helt annan kaliber. I truppen finns spelare som italienaren Marco Materazzi, fransmannen Mikaël Silvestre och brassen Elano. Dessutom är en annan svensk lagets kapten: Bojan Djordjić.

Annons

– När Elano blev klar läste jag Times of India på nätet, säger Pierre. De skrev att laget behövde en kreativ mittfältare för att play alongside with Tillman. Jag tänkte bara »va fan?« Det är ju helt stört. Vadå, alongside with Tillman? De har ju aldrig ens sett mig spela.

Äggklockan ringer. Pierre fyller kastrullen med kallt vatten och ställer ifrån sig den på diskbänken. När han öppnar kylen råkar jag se att hela den översta hyllan är fylld med snusstockar.

– Snusar du? skämtar jag.

– Faktiskt inte, svarar Pierre. Det är bara lite business jag har vid sidan om. Fotbollen har liksom inte alltid varit min huvudsakliga grej.

Pierre tar ut ett yoghurtpaket ur kylen och slår igen kylskåpsdörren med en smäll.

– Det är lugnt alltså, det är inget stöldgods eller så. Kanske kan man få några indier att börja snusa? Det kan ju bli jävligt lukrativt.

Han berättar att han hoppade av gymnasiet redan efter andra ring för att jobba på lagret i en skoaffär. Sedan dess har han spelat fotboll och samtidigt dragit in extrapengar på »lite olika businessgrejer«. Men nu väntar ett nytt liv i Indien. Pierre tycker att tajmningen är perfekt, med tanke på hans livssituation kan det »vara bra att resa bort ett tag«. Det enda han vet är att han är garanterad ett rum på ett femstjärnigt hotell fram till jul och att »det verkar vara jävligt varmt« i Indien, vilket gör att det är svårt att avgöra vilka kläder han ska packa ner. Han går ut i vardagsrummet igen och rotar i en av väskorna. Under en klädhög ser jag ett paket med disktrasor som sticker fram.

– Ska du ta med dig disktrasor till Indien?

– Ja, svarar Pierre. Det är en av mina businessidéer. Det är lite därför jag är så taggad på Indien, där finns säkert många möjligheter. Jag har en så jävla bra idé med disktrasor.

Två dagar senare sitter Pierre på plats 1A ombord på ett flygplan. Han har en business class-biljett i handen, med destination Helsingfors. Därifrån lyfter han mot det stora äventyret.

 

Den 16 mars 1871 spelades den första finalen i den engelska FA-cupen, som brukar sägas vara världens äldsta fotbollsturnering. Bara några år senare fick också Skottland sin egen fotbollscup och 1888 togs initiativet till en turnering i ännu ett land – Indien. Det var den brittiske diplomaten Mortimer Durand som startade den för att de engelska trupper som var stationerade i landet skulle få ett roligt tidsfördriv. Han namngav turneringen efter sig själv, till Durand Cup. När Indiens fotbollsförbund grundades fem år senare fanns inte en enda indier med i styrelsen, och det skulle dröja ytterligare 50 år innan det indiska landslaget ställde upp i en stor turnering: OS i London 1948. I den första omgången mötte Indien Frankrike. Fransmännen hade skor medan indierna spelade med lindade fötter. Trots det lyckades de få med sig två straffsparkar, men missade båda och blev utslagna. Två år senare hade Indien återigen kvalificerat sig till ett stort mästerskap, VM i Brasilien 1950. Men trots att Fifa erbjöd sig att betala stora delar av kostnaderna ansåg det indiska fotbollförbundet att resan till turneringen var orimligt dyr. Dessutom hade nya regler gjort det förbjudet att spela barfota. Indien bestämde sig för att dra sig ur. Landslaget kvalificerade sig till OS 1952 och i 1956 års turnering i Melbourne slutade Indien på fjärde plats, den största indiska fotbollsframgången någonsin.

De brittiska kolonialherrarna hade nu dragit sig tillbaka från landet och under kommande decennier skulle kvaliteten på fotbollen sjunka som en sten. Efter att den första indiska konstitutionen trädde i kraft i januari 1950 har landslaget aldrig varit i närheten av att kvala in till ett VM-slutspel igen.

För nationen Indien började däremot en resa i rakt motsatt riktning. Under britternas styre hade Indiens befolkning lidit av svår fattigdom. 1942 och 1943 dog över två miljoner människor i provinsen Bengalen av en svältvåg, hela familjer och byar hungrade ihjäl. Men självständighetskampen, bland annat ledd av den andlige ledaren Mahatma Gandhi, fick folk att tro på bättre tider, och sedan Indien blev självständigt har livssituationen förbättrats för många av landets invånare. Under de senaste 60 åren har Indiens ekonomi tjugodubblats. I dag anses landet ha en av de mest expansiva ekonomierna i världen. Pengarna förväntas dessutom fortsätta rulla in, enligt prognoser kommer Indien år 2050 att vara världens tredje största ekonomi, bakom Kina och USA. Men det är inte bara pengarna som blivit fler sedan den indiska självständigheten. När landet räknade sin befolkning för första gången 1951 fanns det 361 miljoner invånare. I dag är de nästan en miljard fler. Nästan alla kurvor pekar uppåt – men mycket tyder också på att Indien har lång väg kvar. Indien är världens 123:e rikaste land och medelklassen omfattar »bara« 300 miljoner av befolkningen. Fortfarande lever var fjärde indier i fattigdom, samtidigt som det bor hela 122 dollarmiljardärer i landet, vilket gör att de placerar sig på en femteplats i världen. Det är också i den översta skärvan av samhället man hittar de personer som bestämt sig för att återuppväcka den indiska fotbollen.

Efter fyra års planering startade i höstas en ny liga i landet, Indian Super League. Samtliga av de åtta franchiseföretagen i ISL ägs av förmögna indier som är villiga att pumpa in pengar i sina klubbar, och tanken är att ligan ska pågå under fyra månader varje år. Resten av säsongen spelas den ordinarie ligan, I-League, som vanligt. Målet med ISL är att åter göra fotboll till en »top sport« i Indien och för att väcka intresset inledde klubbägarna med att värva några av gårdagens största fotbollsstjärnor: 40-årige Alessandro Del Piero representerar numera Delhi Dynamos och 37-årige Fredrik Ljungberg spelar i Mumbai City FC tillsammans med Nicolas Anelka. Fifas president Sepp Blatter talar om Indien som »en sovande jätte«, ett land med enorm potential. I Fifas senaste Big Count, där man räknar alla aktiva fotbollsspelare i världen, kom man fram till att Indien är trea i världen vad gäller utövare, återigen efter Kina och USA. Och om landets fotbollsklubbar bara blir bättre på att hitta och förädla all talang finns möjligheter att också Indien ska kunna få fram duktiga fotbollsspelare.

Annons

Tanken är att allt ska starta med Indian Super League.

Lagen i Indian Super League

Chennaiyin (Chennai)
Stjärnspelare: Elano, Mikaël S­ilvestre, Bernard Mendy, Eric D­jemba-Djemba
Tränare: Marco Materazzi (speland­e tränare)
Tabellplacering efter halva säsongen: 2

Atlético de Kolkata (Calcutta)
Stjärnspelare: Luis García, Josemi, Borja Fernández
Tränare: Antonio López Habas (före detta tränare i bland annat Valencia och Celta Vigo)
Tabellplacering efter halva säsongen: 1

Delhi Dynamos (New Delhi)
Stjärnspelare: Alessandro Del Piero
Tränare: Harm van Veldhoven (före detta tränare i Roda och Mechelen)
Tabellplacering efter halva säsongen: 7

FC Goa (Margau)
Stjärnspelare: Robert Pirès, André Santos
Tränare: Zico
Tabellplacering efter halva säsongen: 8

Kerala Blasters (Kochi)
Stjärnspelare: Michael Chopra, David James
Tränare: David James (spelande tränare)
Tabellplacering efter halva säsongen: 6

Mumbai City (Bombay)
Stjärnspelare: Fredrik Ljungberg, Nicolas Anelka, Manuel Friedric
Tränare: Peter Reid
Tabellplacering efter halva säsongen: 4

North East United (Guwahati)
Stjärnspelare: Joan Capdevila
Tränare: Ricki Herbert (före detta nyazeeländsk förbundskapten)
Tabellplacering efter halva säsongen: 5

Pune City (Pune)
Stjärnspelare: Adrian Mutu, David Trezeguet, Kostas Katsouranis,
Jermaine Pennant
Tränare: Franco Colomba (före detta tränare i Parma, Bologna och Napoli)
Tabellplacering efter halva säsongen: 3

Begränsning … Chennaiyin får poliseskort till och från varje träning för att förkorta pendlingstiden. Ändå tvingas de ibland träna på en anläggning anpassad för cricket, Indiens mest populära sport. Just nu ligger landet sexa på världsrankningen, bakom länder som Sri Lanka, Pakistan och England.
… och överflöd. Elano är Chennaiyins »marquee player«, den enda spelaren i truppen som inte omfattas av något lönetak. Också för huvudtränaren är lönesättningen fri, en anledning till att flera av ISL-lagen valt att ha spelande tränare.
Flexibel. Sedan 41-årige Marco Materazzi slutade spela med Inter 2011 har han läst samtliga steg i tränarutbildningen och umgåtts med sin familj. Dessutom har han öppnat modebutiker i Milano, Rom och Perugia.

Från en soffgrupp i lobbyn som tillhör ett av tiomiljonersstaden Chennais femstjärniga hotell kan jag se hela vägen upp till glastaket elva våningar ovanför. Från sina lyxiga rum kan gästerna gå rakt ut på en balkong och blicka ner genom hotellets innandöme. När Chennaiyin FC inte är iväg på bortamatchturné är det också här spelarna bor och har sin bas. Nere i entrén reser sig sex träd runt en damm, och en fontän fyller lobbyn med ett fridfullt porlande. Det har gått fem veckor sedan jag besökte Pierre Tillman i hans stökiga lägenhet i Göteborg och jag tänker att han borde dyka upp vilken sekund som helst. Istället ser jag en mycket kort och något rundlagd man med glasögon komma gående mot mig. Det är Amoy, pressansvarig i Chennaiyin FC.

Bojan will come right after lunch, säger han med sin indiska accent.

Amoy försvinner in i en av hissarna och några minuter senare glider Bojan Djordjić ut från restaurangen där han och hans lagkamrater ätit lunch. Han är på gott humör och det märks att han har lärt känna hotellpersonalen.

Hello beautiful! ropar han efter servitrisen. May I have a double espresso, please?

Runt oss springer tre små flickor runt och leker. Det är den förre PSG-backen Bernard Mendys döttrar och Bojan berättar att några av spelarna har »hela armén med sig« till hotellet. Brassen Elano, en gång i tiden Sven-Göran Erikssons playmaker i Manchester City, kommer fram till vårt bord för att hälsa. Han gör surftecknet »hang loose« mot hotellpersonalen. När han traskar vidare lyser det i Bojans ögon.

– Det är sjukt hur bra han är. Tro mig. Han hade kunnat spela i en stor liga. Det kommer han säkert att göra också, när detta är över.

Bojan berättar att han är imponerad av hur bra klubben fungerar med tanke på att den bara funnits i två månader. Även om det är långt att åka till träningarna och logistiken inte är perfekt, så är livet i Chennai ganska likt det i en västerländsk klubb.

– Det kommer att bli bättre på sikt också, säger han. Ronaldinho är så gott som klar för ligan till nästa år. Det är ganska stor skillnad för mig. För några månader sedan tränade jag med Vasalund, nu skakar jag hand med Pirès och Del Piero.

Jag säger att det inte går att undvika att tänka att ISL är ett jippo för avdankade världsstjärnor. Bojan är oförstående.

– Det spelar ingen roll hur gamla de är, de är fortfarande levande legender.

Oavsett vilket har säsongen börjat bra för Bojan. Hemifrån har jag följt hans framfart på Twitter och det är svårt att tro något annat än att han njuter av uppmärksamheten. Hans tumme har retweetat beröm från fansen i parti och minut. Också ligan som helhet har fått en bra start, de två första omgångarna sågs av över 230 miljoner TV-tittare och Chennaiyin har haft mellan 15 och 20 000 åskådare på sina hemmamatcher. Om tre dagar kommer tabellettan Atlético de Kolkata på besök och biljetterna är redan slutsålda till seriefinalen. Bojan berättar att den spelande tränaren Marco Materazzi är på en femdagarsresa till Italien och att ansvaret för att förbereda laget istället har hamnat på Materazzis assistent Vivek Nagul, den enda indiska tränaren i hela ISL. Klubben hoppas kunna få sitt senaste nyförvärv, mittfältaren Eric Djemba-Djemba, spelklar till matchen.

– På arenan här, det är som Champions League alltså, säger Bojan. Fansen är som galna, tro mig. Bara vi ska gå på bussen måste de skingra folket runt oss. Du ska få se på tisdag, det kommer att vara fullt på arenan.

Mikaël Silvestre knallar förbi vårt bord, strax efter promenerar Bernard Mendy. Till sist kommer också Pierre Tillman. Han sjunker ner vid vårt bord och Bojan frågar vad han tänker beställa.

– Eh, vatten, tror jag, säger Pierre. Men jag hade fan behövt en öl nu.

Om det hittills har gått bra för Chennaiyin och Bojan så har Pierres tid i Indien inte varit lika lyckad. Några dagar före ISL-premiären berättade klubbledningen att de behövde ett intyg på att han brutit kontraktet med Varbergs Bois före den 1 september. Det hade inte Pierre, som satt på bänken mot Jönköpings Södra den 13 september. Utan ett sådant intyg kunde inte det indiska förbundet godkänna honom för spel och hittills har Pierre inte spelat en enda minut. För några veckor sedan fick han inte ens träna med laget. Nu ser det ut som att han får vara med på allt förutom matcher fram till dess att han och agenten Carl-Johan kommer överens med klubben om villkoren för att bryta kontraktet.

– Jag får ju inte ens tackla längre, suckar Pierre. Häromdagen blev jag utskälld av Materazzi för att jag glidtacklade på träningen.

– Men kom igen, Pierre, säger Bojan. Du vet ju vilka du inte får tackla. Inte mig, inte Elano, inte Marco.

– Men jag tacklade ju en indier, säger Pierre. Dessutom var det inte ens frispark.

Annons

Pierre tittar upp mot glastaket.

– Om man kollar Materazzi på Youtube är det ju rena massakern. Och så är det han som skäller på mig. Jag borde fan spelat in när han skrek, bara för att kunna visa för mina barnbarn. Det är ju en merit.

Vi blir sittande i lobbyn och pratar om avslutningen av den svenska fotbollssäsongen. Bojan berättar vilka han tror ska gå upp och vilka som åker ur. Ju längre samtalet lider, desto mer rastlös blir Pierre i sin fåtölj.

– Fan, slappna av, Pierre! säger Bojan. Vad ska du göra? Passa på att vila lite istället.

Pierre sjunker hela vägen ner på rygg i sin skinnfåtölj. Hans blick flackar runt i hotelltaket.

– Vill ni hitta på något, eller? Jag får fan panik av att bara vara på hotellet.

»På arenan här, det är som Champions League alltså. Fansen är som galna, tro mig. Bara vi ska gå på bussen måste de skingra folket runt oss.«

Regnet har upphört och den gula tuktuktaxin kränger till när chauffören trycker sin bara fot mot gaspedalen. Vi kastas till höger och vänster när fordonet sicksackar fram mellan fotgängare och tunga lastbilar på Chennais blöta gator. Det är regnperiod i södra Indien och det känns som att forsa fram genom ett jättelikt badrum där någon låtit duschen stå och rinna på högsta värme. I Chennaitrafiken finns varken rödljus, övergångsställen eller företrädesregler och vår tuktuk viner fram genom den smutsiga staden med ytterst små marginaler. Ibland skiljer bara tio centimeter till nästa bil. Ibland mindre. Jag sitter ytterst och måste hålla in mitt vänsterknä för att inte bli upphakad av motorcyklarna som susar förbi oss. Hela staden är kaotisk, på de ställen det finns trottoarer är de oftast söndersmulade på grund av fukt och dåligt underhåll. Hundar äter ur sopberg och kor vandrar fritt runt i trafiken. Ljudnivån är olidlig och för varje gathörn som vi rundar dyker en ny lukt upp: avgaser, mat, gyttja, rökelse eller avföring. En man står och urinerar på öppen gata. Föraren berättar att det kommer att ta 40 minuter att färdas de nio kilometer som skiljer oss från vårt mål.

Rayans Media Solutions! skriker Pierre för att överrösta trafikljudet. Can you find it?

Chauffören skakar på huvudet, vilket är ett jakande tecken i Chennai – han vet precis vart vi ska. I fickan på sina svarta jeans har Pierre tryckt ner en ljusgrön disktrasa och nu är vi på jakt efter någon som kan trycka färgade mönster på den. Pierre har googlat på tryckerier i Chennai och vi är på väg till den översta träffen.

– Indien är ett bra importland, förklarar han. Det finns jävligt mycket grejer som är billiga här. Chennai är tydligen en stor guldstad. Jag har kollat lite på att köpa guldtackor, men hittills har jag bara hittat 18-karatare.

Häromdagen köpte Pierre 15 batteridrivna rakhyvlar. Tanken var att skicka hem dem med post och sedan sälja dem i Sverige när han kommer hem. Men på postkontoret i Chennai vägrade de skicka hyvlarna eftersom det finns regler och avgifter för att få exportera från Indien till Sverige. Nu ligger rakhyvlarna på Pierres hotellrum. Han funderar på att »dela ut dem till fansen efter en match«.

– Tigerbalsam och kontaktlinser, det har jag också tänkt att köpa på mig lite av.

Förhandling. Före varje tuktukresa prutar Pierre ner priset stenhårt. Som kompensation ger han föraren rejält med dricks när han väl är framme. »Jag vill att de ska känna att de får mer pengar om de inte lurar kunderna först«, förklarar han.
Petig. Pierre är rädd för att materialet som disktrasorna är gjorda av ska gå sönder under tryckprocessen. Han måste också vara säker på att färgen inte försvinner när trasan blir blöt.

Han är på gott humör, trots den märkliga sits han hamnat i. Situationen kring Pierres kontrakt har gjort att han ofta hållit sig undan resten av laget. Under de första veckorna i Indien umgicks han mycket med spanjoren Edoardo da Silva, som var i samma situation eftersom inte heller han brutit avtalet med sin förra klubb före den 1 september. Chennaiyins VD, affärsmannen Ashish Shah, erbjöd Pierre och Edoardo 55 procent av sina utlovade pengar för att bryta avtalen. Edoardo tackade ja och lämnade Chennai, men Pierre tycker inte att han har gjort något fel och vill ha hela kontraktssumman. Så nu är han ensam kvar på hotellet när laget åker på bortamatcher. Pierre känner att klubbledningen försökt få honom ur balans. Ibland får han inte träna med laget, andra gånger får han inte ens äta med sina lagkamrater i hotellets restaurang. Flera gånger i veckan har Pierre möte med Ashish om villkoren för att bryta kontraktet, och ju längre tiden går, desto mer orolig har Pierre blivit. De senaste dagarna har han nästan känt sig paranoid. I går var han ute på nattklubb tillsammans med Chennaiyins fystränare, och förutom att det »egentligen är jävligt konstigt att supa med sin egen fitnesscoach« hade Pierre ångest av en annan anledning när han vaknade i morse. Tänk om klubben sagt åt fystränaren att ta med Pierre ut för att supa ner honom och därför få en anledning att sparka honom? Pierre har också börjat misstänka att klubben ändrar tiderna för samlingar i sista stund bara för att få honom att missa en träning. Varje gång han har möte med Ashish spelar han i smyg in samtalet på sin telefon. Sedan Edoardo åkte hem har Pierre mest umgåtts med en annan spanjor i laget, 31-årige Cristian Hidalgo, men framför allt har han försökt komma ut så mycket som möjligt i staden. Kan han inte få ut något på fotbollsplanen vill han åtminstone skaffa sig andra minnen från sina månader i Indien.

Efter en halvtimmes färd svänger tuktuken ut på en stor led där bilarna kör ännu fortare. Vår förare spanar hela tiden åt vänster, in bland gränderna. Så bromsar han tuktuken, stannar till i vägrenen och frågar ännu en gång om vägen. En man pekar tillbaka i den riktning vi precis kom ifrån. Föraren skakar på huvudet. Nu vet han exakt. Han spanar mot det körfält där trafiken rör sig i motsatt riktning. Chauffören funderar i några sekunder. Sedan vrider han på styret och svänger rakt ut i trafiken.

– Näää! säger Pierre nervöst. Vad gör han nu, då?

Föraren litar blint på att de andra trafikanterna ska stanna för oss och efter en 180-graderssväng rullar vi upp för gatan. Mot färdriktningen. Under några hundra meter viner bilar och motorcyklar förbi oss, men till slut svänger han in på en minimal gränd. När vi äntligen bromsar in får jag syn på en skylt, stor som ett A4-ark: Rayans Media Solutions.

– Fan va gött, här är det ju! utbrister Pierre. Nu ska vi se om man kan göra lite business.

Han hoppar ur tuktuken och kliver upp för den lilla trappan som leder till dörren. En vuxen man kikar fram genom dörren. Pierre plockar fram sin disktrasa.

Can you print on this? frågar han.

Mannen tar disktrasan i sin hand och synar den noggrant. Han säger att det går att trycka, men bara med tre färger. Pierre måste ha fyrfärgstryck. Efter bara några minuter lämnar vi Rayans Media Solutions. Pierre tycker att det är »fiasko« och funderar högt:

– Det kanske är ett textiltryckeri jag letar efter.

Några timmar senare är vi tillbaka på hotellet. Efter middagen gör Pierre precis samma sak som han gör varje kväll, träffar Cristian Hidalgo i hotellbaren och dricker ananasjuice. Cristian har gjort mål mot både Barcelona och Real Madrid i La Liga, men har mest fått hoppa in i slutet av matcherna för Chennaiyin. Precis som Pierre tycker han att det är en pina att vara instängd på ett hotell.

My friend, det här är som ett fängelse, säger han på knackig engelska. Det enda roliga vi har här är pineapple juice.

Pierre sippar på sin juice och kikar upp mot barens TV. Cristian säger:

– Ska jag berätta om hur det gick till när Bojan blev lagkapten?

Spanjoren skrattar och himlar med ögonen.

– På första träningen frågade han mig om tejp. Jag tänkte att han kanske var skadad, så jag kastade över min rulle. Då började han linda sin arm så här …

Cristian låtsas vira en tejprulle runt vänster överarm.

… and since then – capitán!

De båda spelarna fnissar och sträcker sig efter sina juiceglas. Pierre tar upp sin telefon för att kolla hur det gått i eftermiddagens matcher hemma i Sverige. Hammarby har precis blivit klara för Allsvenskan, men matchen fick pausas på grund av åskådare som brände bengaler. Pierre säger att han aldrig förstått varför supportrar gör så. Sedan skiner han upp.

– Man borde kanske satsa på att träna upp några bengalhundar. Kan de lukta efter knark kan de väl lukta efter bengaler? Så kan man hyra ut dem till klubbarna. Det hade ju alla tjänat på.

Pierre tömmer sitt juiceglas och reser sig upp. Han säger god natt till Cristian och åker upp till sitt rum.

Fullt hus. 28 000 personer är på plats för att se Chennaiyin möta Atlétic­o de Kolkata. Bortalagets hemma­arena, Salt Lake Stadium, kan däremo­t ta in hela 120 000 gäster. Endast nord­koreanska Förstamajstadion i Pyongyan­g har större kapacitet.

Från mitt fönster på nionde våningen blickar jag ut över Chennai. Att bo en natt på det här hotellet kostar mer än en genomsnittlig månadslön i Indien. Med indiska mått mätt är detta den yttersta lyxen. I restaurangen hinner man knappt tömma sin tallrik eller dricka upp sitt glas innan man blir uppassad av en servitör som artigt frågar vad man önskar sig. Kontrasterna är hela tiden enorma, från lyx till fattigdom på en sekund. Bara en gata från hotellet gick Pierre och jag häromdagen in i ett slumkvarter, där människor byggt provisoriska hus mellan sophögarna.

Möjligheterna är så stora – ändå står så mycket stilla. Och så har det varit länge. Redan 1986 påbörjades byggandet av vårt hotell, men det blev inte färdigt förrän 2011. Genom en spricka i fönsterkarmen på mitt rum rinner det in regnvatten. Och om nätterna vrider jag mig i fuktiga lakan som blivit iskalla av AC:n. Kanske säger det mer om landet än något annat – allt som påbörjas tar väldigt lång tid att slutföra, om man ens når så långt.

Sedan självständigheten från England har den indiska regeringen satsat enorma summor på att bygga ut landets vägnät, ändå menar många experter att Indiens bristande infrastruktur är det som hämmar landet mest. Ekonomin skulle kunna växa ännu snabbare om det inte vore för all trängsel. På natten fylls gatorna i Chennai med byggarbetare, både ett tunnelbanesystem och nya motorvägar är påbörjade. Men för mig tycks byggprojekten vara lika kaotiska som resten av staden. Lika lätt som det är att se nyttan av en fungerande tunnelbana, lika svårt är det att tänka sig hur de gigantiska byggena någonsin ska bli klara. Ändå berättar så gott som alla jag träffar om den ljusa framtid som väntar. Och argumenten bygger nästan alltid på samma sak: befolkningens storlek. Eftersom urvalsgruppen är så ofattbart stor skulle Indien, med rätt förutsättningar, kunna få fram spetskompetens inom vilket område som helst. Om alla indier till exempel skulle få tillgång till en ordentlig utbildning skulle landet snart ha representanter i alla stora bolagsstyrelser. Retoriken är exakt densamma när det kommer till fotboll. Det är befolkningsunderlaget som gör landet till »en sovande jätte«. Om alla indier börjar spela kommer Indien snart att ha ett av världens bästa landslag. Men sällan pratar någon om hur det ska gå till.

Flera ISL-stjärnor berättar att de kommit hit för att »göra något« för den indiska fotbollen, men det framgår aldrig på vilket sätt sporten ska kunna bli populär på sikt. Eller ens var människor ska kunna spela. Från mitt hotellfönster kan jag räkna till hela sex upplysta cricketbanor, men ingenstans syns någon fotbollsplan. Det verkar inte finnas någon plats för att bygga en. Överallt står husen tätt ihop, utan parker eller grönområden. Till och med för Chennaiyin innebär bristen på planer stora problem. Och det märks tydligt att det påverkar stämningen i laget negativt. Ibland får spelarna reda på träningstider bara en timme innan bussen ska åka, och när trafiken är som värst tar det två och en halv timme att färdas de 15 kilometrarna mellan träningsanläggningen och hotellet.

»De har brutit mot flera saker i mitt kontrakt, och skulle jag och min agent stämma dem handlar det ju om betydligt större belopp, rätt sjuka pengar.«

När den blå spelarbussen rullar in på hotellområdet hinner föraren knappt stanna innan Marco Materazzi hoppar ur. Oduschad och i bar överkropp kliver han genom hotellobbyn med bestämda steg. Träningsshortsen är uppdragna till ljumskarna, vilket blottar ett köttsår på ena skinkan och en tatuering av VM-pokalen som täcker vänsterlåret. Efter Materazzi kommer de andra spelarna, Pierre går förbi tillsammans med Cristian och strax därefter ser jag Bojan stå intryckt i en hiss. När några av hotellets andra gäster inte släpper ut honom innan de själva går in i hissen blir han irriterad.

You show me no respect! ropar han.

Trots att Materazzi kommit tillbaka från Italien mitt i natten och inte tränat med laget på en vecka har han tagit ut sig själv i startelvan till morgondagens match mot Atlético de Kolkata. På Bojan Djordjićs position som defensiv mittfältare – det är därför lagkaptenen är så uppretad. Efter en snabb dusch är italienaren tillbaka i receptionen. Pressansvarige Amoy leder in honom i ett rum där ett tjugotal indiska journalister väntar. Materazzi förekommer den första frågan och berättar att hans lag fortfarande inte lyckats få Eric Djemba-Djemba spelklar. Ingen av de närvarande journalisterna vet att det är Pierre som blockerar övergången – så länge Pierre inte bryter sitt kontrakt finns ingen plats för den före detta Manchester United-spelaren, truppen är fulltecknad. En journalist ber om ordet och ställer en fråga på engelska, han pratar med grov indisk brytning. Materazzi tittar på honom som ett frågetecken. En kvinna försöker tolka, men blir avbruten av nya frågor. Total förvirring uppstår i rummet och jag hör några av journalisterna fnittra. Till slut bryter Materazzi in och talar på en mycket bristfällig engelska i mikrofonen.

We are in Chennai, we have no pitch, we have no ground, we have no water in showers. But we want to win.

Vid det här laget har presskonferensen utvecklats till en fullfjädrad fars. Tolken ligger flera frågor efter och Materazzi har minst sagt svårt att förstå det som sägs till honom. Journalisterna försöker reda ut situationen genom att prata internt med varandra på tamil och bengali. En reporter pressar fram en fråga om tatueringen på Materazzis hals – vad föreställer den egentligen? Italienaren spärrar upp ögonen.

Maybe you and I go out some time. And I show you the whole body.

Pressansvarige Amoy ropar »last question, last question«, trots att det bara gått några minuter sedan presskonferensen började. Men ingen har någon sista fråga och Materazzi reser sig. Journalisterna krafsar snabbt ihop sina saker och bara några sekunder senare har de omringat den spelande tränaren. De tar fram sina mobiler och digitalkameror för att få en bild av sig själva tillsammans med världsmästaren från 2006. En kö bildas fram till sevärdheten och Materazzi lägger tålmodigt armen om varje ny journalist. När alla har fått en bild lämnar Materazzi rummet. Då bildar journalisterna en ny kö, den här gången mot Amoy. Av honom får de varsin rejäl laddning matchbiljetter innan de lämnar rummet. Till slut är det bara Amoy och jag kvar. Han pustar ut och berättar stolt att representanter för alla Calcuttas stora tidningar var på plats. Jag frågar honom om det är vanligt att journalister tar selfies med spelare i Indien. Amoy tittar förskräckt på mig.

– Hade du också velat ha en bild?

 

Redan en timme före avspark strömmar publiken in på Jawaharal Nehru Stadium. Arenan är upplyst i blått och längs ytterväggarna hänger jättelika tygstycken med bilder på spelarna. På en av dem är mittfältaren Elano uppförstorad. Jag läser texten: »Elano – defender«. Från läktarnas högtalarsystem hörs musik och inspelade publikljud och framför elljusen är luften tjock av myggor och nattfjärilar. Jag sätter mig på min plats på pressläktaren och när spelarna går in på planen tänds stora tomtebloss lite överallt på planen.

Klockan 19.00 blåser domaren igång matchen. Jag ser Bojan sitta tillbakalutad i avbytarbåset och jag vet att Pierre sitter på etaget under mig. Spelet startar i ett ofattbart lågt tempo. I Chennaiyin styr Marco Materazzi uppspelen från sin position på det defensiva mittfältet och redan efter ett fåtal bollkontakter står det klart att de indiska spelarna är långt sämre än de utländska stjärnorna. Däremot springer de och kämpar betydligt mer. Varje gång Elano får bollen söker han en frispark i bra läge och när domaren väl går honom till mötes hörs ödesmättad musik ur högtalarna. Efter en halvtimmes spel kommer Atlético de Kolkatas indiske anfallare Mohammed Rafi fri. Han fälls av målvakten – straff! Den gamle Liverpoolspelaren Luis García sätter säkert bollen i nätet: 0–1. Trots att det är bortalaget som gjort mål flyger raketer upp i luften.

Ställningen står sig till halvtid. Och nu börjar den riktiga showen. En av Chennaiyins ägare, Bollywoodskådisen Abhishek Bachchan, tar sig in på innerplanen och åskådarna jublar högre än någon gång under den första halvleken. Bachchan har matchtröja på överkroppen men över sina jeans bär han en sarong. Efter en kort intervju går han ärevarv inne på arenan. Var femtionde meter stannar han och börjar dansa. Han svänger på de sarongtäckta höfterna och hoppar i takt till musiken samtidigt som han vevar högerarmen genom luften. Fansen blir som galna, de lämnar sina sittplatser och vräker sig ner mot stängslen som skiljer dem från löparbanorna, allt för att komma nära filmstjärnan. Det är nästan så att jag undrar om det är för det här som människor tagit sig hit. Jag fylls av en känsla av vemod. Materazzi, Silvestre, Luis García och Elano – före detta Champions League-spelare som joggar runt på en stenhård, gulbrun, odränerad plan mitt i en indisk industristad. Var det verkligen hit de ville komma? ISL bjuder visserligen på lukrativa kontrakt, Elano får till exempel sex miljoner kronor för den korta säsongen, men jämfört med de löner han haft tidigare under sin 13 år långa karriär är det en relativt liten summa. Att Bojan och Pierre tar chansen att knyta kontakter och förbättra sin ekonomi är lätt att förstå, men vad finns det för sådana som Elano, Ljungberg och Del Piero att hämta här? Jag förmodar att de andra utländska stjärnorna inte är så väldigt annorlunda jämfört med Chennaiyins affischnamn. De »upptäcker« nog inte heller Indien under sina månader i landet – även de hänger väl på ett lyxhotell dagarna i ända. Men när Chennaiyin kvitterar i slutminuten (Elano sätter en straff) börjar jag tvivla på att pengarna är hela anledningen. Hela arenan exploderar i ett triumferande vrål och när matchen blåses av går spelarna ärevarv efter ärevarv. Bernard Mendy vinkar till supportrarna, Marco Materazzi stannar till i ena kurvan och tar publiken i hand. Bojan drar av sig överdragskläderna och ställer upp på bilder, både ägare och fans vill ha selfies med lagets bänkade kapten. Det är kanske det här de är ute efter, att bli älskade och dyrkade igen? Bara få en sista skvätt strålkastarljus innan det är för sent. Vad den indiska fotbollen tjänar på spektaklet har jag däremot svårare att spekulera om.

Regelverk … Under ISL-matcherna måste varje lag alltid ha minst fem indiska spelare på planen samtidigt. I praktiken innebär regeln att klubbarna betalar relativt höga löner också till de bästa indiska spelarna.
… och makthavare. Bollywoodskådisen Abhishek Bachchan, här stående bredvid sin fru Aishwatya Rai Bachchan, är en av Chennaiyins ägare. Också Indiens rikaste kvinna Vita Dani och cricketlandslagsspelaren Mahendra Singh Dhoni har andelar i klubben.
Avstånd. De billigaste biljetterna till Chennaiyins hemmamatcher kostar knappt tio kronor. Biljetterna till vip-sektionen som Pierre sitter på kostar över 5 000 rupies, motsvarande 600 kronor.

Efter matchen ser jag Pierre sitta i en taxi på andra sidan gatan. Bilen är omringad av ett gäng magra unga tjejer. Bara minuten tidigare stack han till de fattiga flickorna några sedlar eftersom han »inte står ut med att se skiten«. Men nu vägrar tjejerna ge sig av. Jag får brotta mig fram för att ens nå dörrhandtaget. När jag sjunker ner i baksätet bredvid Pierre skakar han på huvudet.

– Vilket jävla tempo det är i de här matcherna! De bara går ju runt på planen!

Varje gång Pierre ser Chennaiyin spela kliar det i hela kroppen. Han är 14 år yngre än Materazzi, tycker om att springa mycket under matcherna och går gärna hårt in i närkamper. På träningarna känner han sig i bra form och om han bara varit tillgänglig är han säker på att han hade fått speltid.

– Det här ska ju vara mina bästa fotbollsår egentligen, säger han.

Han ångrar att han inte skaffade agent tidigare. Själv tycker han att han gjorde sin bästa säsong i Varberg 2011. Då trodde han att karriären skulle ta fart, men ingenting hände. När han nu äntligen fått komma till en liga med stora pengar får han inte ens spela. Allt på grund av »ett jävla papper«.

– Här hade det ju inte direkt varit omöjligt att gå in och göra det bra, säger han. Det kanske till och med hade gått att lösa ett bättre kontrakt till nästa säsong.

Istället har han nu svårt att hålla motivationen uppe.

– Jag har ingenting att kämpa för, jag kan inte ta en plats och det enda klubben vill är att jag ska försvinna. Min enda drivkraft är att klubben inte ska kunna ge mig sparken för att jag slarvat.

»De flesta som spelar cricket har börjat i skolan, och hade det bara funnits fotbollsplaner i anslutning till skolorna hade betydligt fler kunnat börja träna.«

På Twitter har Chennaiyin skrivit att Pierre redan lämnat laget, och hans första löneutbetalning kom flera veckor efter datumet som står i hans kontrakt. Pierre vet dessutom att det är han som gör att Eric Djemba-Djemba inte blir spelklar. Han har också slutat ringa på hotelltelefonen eftersom »den kan vara avlyssnad«. Och när Bojan har frågat Pierre om hans situation har jag märkt att han slirar på sanningen. Jag frågar varför.

– Annars kanske han berättar för fransmännen i laget att jag är på väg bort, säger han. Då kommer de att sätta press på klubbledningen, de vill ju ha hit Djemba-Djemba så fort som möjligt.

Han berättar att han funderar på att stämma klubben.

– De har brutit mot flera saker i mitt kontrakt, och skulle jag och min agent stämma dem handlar det ju om betydligt större belopp, rätt sjuka pengar. Men jag vill bara ha det jag har blivit lovad. Jag har aldrig varit intresserad av att bråka med någon. Egentligen vill jag bara spela fotboll. Och kanske göra lite business.

Om Pierre får som han vill betalar Chennaiyin ut hela hans lön och bjuder på hotellnätterna fram till att kontraktet löper ut strax före jul. I sådana fall tänker han åka på semester till Sri Lanka och Maldiverna. Att återvända till Sverige är inte aktuellt. Pierre »pallar inte vädret« och känner dessutom att han behöver komma bort från allt och alla ett tag, för att fundera över sin framtid.

– Ända sedan det tog slut med min tjej har jag bara tagit dagen som den kommer, säger han. På ett sätt har det varit ganska skönt. Men det hade ju varit roligare att vara ute på en sådan här grej om jag var 22.

Vår taxibil står still i kvällstrafiken. Pierre trummar rastlöst med fingrarna mot sina knän.

 

Dagen efter matchen har Marco Materazzi tagit ledigt. Medan avbytarna tränar vilar han och resten av startspelarna upp sig på hotellet. Återigen faller ansvaret för att leda passet på assisterande tränaren Vivek Nagul. Han är en av Indiens tolv tränare med »pro-licens« och har gått hela sin tränarutbildning i England. När träningen är över sätter vi oss ner och pratar.

– Mina föräldrar ville egentligen att jag skulle bli läkare eller advokat, berättar han. Men fotbollsintresset var för stort.

Vi kommer snabbt in på framtiden för indisk fotboll. Vivek är positiv till ISL och tycker att många initiativ som klubbägarna tagit har varit bra. Men han är också medveten om att de utländska spelarna snart är borta. ISL-finalen spelas den 20 december och efter det återvänder de indiska spelarna till sina I-League-klubbar, utan alla utländska stjärnspelare. Vivek tycker att nivån på fotbollen i Indien är låg. Innan han fick jobbet i Chennaiyin var han assisterande tränare för Azam FC i den tanzaniska högstaligan.

– Spelarna här har betydligt mindre talang än i Afrika, säger han. Jag var besviken när jag kom tillbaka till Indien, vi har så otroligt långt kvar.

Det största problemet är, menar han, att det inte finns någon gräsrotsrörelse i Indien. Utan fotbollsplaner kommer sporten aldrig att kunna växa. Och i städerna gör den tunga trafiken det till och med omöjligt att spela på gatorna.

– Vi har ingen fotbollskultur alls, säger Vivek. Tänk på oss i Chennaiyin, trots alla pengar måste vi resa långt varje dag. Det är likadant i hela landet. Marken är dyr i Indien och för att spela cricket behövs bara en plan på 22 yard, en tiondel av en fotbollsplan. Fotbollen kommer långt ner på prioriteringslistan.

Jag säger att det ändå inte borde vara så svårt att smälla upp några planer, med tanke på alla miljardärer som investerat i ISL. Men Vivek är inte lika säker.

– Indien har stor potential, eftersom vi är så många. Men samtidigt är det extremt svårt att genomföra ens ett väldigt litet beslut. En miljard människor i 20 delstater, och alla ska dra åt samma håll. Bara att bygga fler fotbollsplaner är ett enormt projekt.

Enligt Vivek finns det en sak som är extra viktig att få ordning på om man på allvar vill att fotbollen ska kunna etablera sig som en folksport i Indien: skolorna.

– Om fotboll var en idrott som man kunde spela i skolan tror jag att mycket hade varit annorlunda, säger han. De flesta som spelar cricket har börjat i skolan, och hade det bara funnits fotbollsplaner i anslutning till skolorna hade betydligt fler kunnat börja träna. Indien är stort, men en av de få saker som nästan alla har kontakt med är skolan.

Jag berättar för Vivek om slumstaden precis över gatan, den som jag och Pierre gick förbi häromdagen. Han suckar och svarar att fattigdom fortfarande är ett av Indiens största problem. Det är också en stor del av förklaringen till varför Indien ligger så långt under sin potential. Befolkningen är stor, men det är långt ifrån alla som har möjlighet att idrotta.

– De fattiga är väldigt många i Indien, säger Vivek. Och som det är nu kan de aldrig bli bra på fotboll. Människor från fattiga miljöer är ofta undernärda och det är omöjligt att bygga en stark kropp för elitidrott om man inte får ordentligt med mat. Till att börja med måste man få ordentligt med mat – först därefter kan man spela fotboll.

»Som svensk är det nyttigt att få lite perspektiv. Man är så jävla otacksam för allt man har. Hemma kan jag klaga för att batteriet är slut i fjärrkontrollen.«

Havsvattnet skimrar i grågröna nyanser när vågorna slår mot den tvära strandkanten. På andra sidan bukten syns några lyftkranar genom avgasdiset. I Chennai finns både en gigantisk industrihamn och en gigantisk sandstrand. Pierre knäpper några bilder med sin nya »svinbilliga« kamera och blickar ut över havet:

– Här vill man inte direkt bada, du.

Vi lämnar vattenbrynet. Pierre är på gott humör och vi bestämmer oss för att promenera bort mot ett köpcenter som han spanat in. I går hade han ett nytt möte med Ashish och det mesta tyder nu på att situationen är på väg att lösa sig. Klubben erbjuder honom hundra procent av kontraktet och om en vecka landar hans agent i Chennai för att slutföra förhandlingarna.

– Snart sitter jag på en paradisstrand på Maldiverna, säger Pierre. Sedan drar jag till Australien, där har de väl en ganska normal fotbollsliga?

Trots alla problem ångrar han inte att han skrev på för Chennaiyin. Han är nöjd med att han till slut skaffade agent och fick ett så bra kontrakt – totalt kommer han att ha tjänat knappt 300 000 kronor på sina månader i Indien. Men Pierre understryker att det ändå var för äventyrets skull som han åkte hit. Och för businessen då. Häromdagen hittade han en person som säger sig kunna trycka på hans disktrasor. Lokesh, som mannen heter, ska höra av sig till helgen när han har provtryckt några. Blir det bra tänker Pierre beställa 50 000 tryckta trasor.

Vi vandrar upp för ännu en gata. Tre hantverkare ligger på trottoaren och karvar ut ett mönster i en träbyrå. På vägrenen lunkar en lös ko bredvid trafiken. Bland bilarna rullar också ett annat ekipage sakta fram. Fyra män går mitt i gatan och drar en kärra, samtidigt som de kastar nyplockade blommor omkring sig och sprider rökelse i luften. Pierre tar upp sin kamera för att ta en bild på sällskapet. Så får han syn på den döde mannen som ligger på vagnen.

Oh shit! Vad gör jag?

Han stoppar snabbt undan kameran. Vi blir stående och tittar på begravningståget, som rullar vidare ner mot stranden.

– Du vet, som svensk är det nyttigt att få lite perspektiv. Man är så jävla otacksam för allt man har. Hemma kan jag klaga för att batteriet är slut i fjärrkontrollen. Men kolla på dem, de vet inte ens när de får mat nästa gång.

Pierre vinkar in en tuktuk. Det tar inte många minuter innan föraren stannar för att fråga några främlingar om vägen.

– Fan, det här måste de ju lösa, suckar han. Någon jävligt billig GPS måste väl gå att fixa, eller? De är ju sjukt många, och de verkar behöva en allihop.