Slaget om gärdsgården

På ytan är division sex-mötet mellan SK Mjörn och Hemsjö IF som vilken gärdsgårdsmatch som helst. Men i skogarna utanför Alingsås finns en derbyhistoria full av rivalitet, pyroteknik och avancerad psykologisk krigföring.

En höstkväll för sju år sedan strök tre män runt i Västra Bodarna, ett villakvarter vid sjön Mjörn en halvmil söder om Alingsås. Försiktigt smög sig trion upp på Erik Nilssons veranda och placerade en död gädda utanför SK Mjörns lagkaptens dörr. Meddelandet på den tillhörande lapp som stoppades i fiskens mun gick inte att misstolka: »Hata SK Mjörn!« 

Dagen efter smällde det ordentligt i duellerna när Hemsjö och Mjörn möttes. Derbyt, som sägs vara ett av de fulare som har avgjorts mellan lagen, slutade 1–1 efter att den gäddpsykade Erik Nilsson orsakat en straff och blivit utvisad. 

Hemsjöupptågen fortsatte. Inför nästa derby upptäckte en av Mjörns spelare ett par chokladindränkta kalsonger på sin balkong. Det underliggande budskapet: spelaren skulle bli så nervös inför matchen att han skulle skita på sig. 

Annons

– Psykningarna har alltid skett med glimten i ögat, säger den förre Hemsjöspelaren Jonatan Bergman. Men på matcherna kan det vara jävligt fult. Det är ett mirakel att jag inte har brutit benet i någon match.

Jonatan berättar att även rivalen stått för flera minnesvärda psykningar.

– En gång satte Mjörn upp en stor flagga med texten »Mjörn storebror, Hemsjö lillebror« så att alla som körde på E20 kunde se den. De hade placerat flaggan på en bit mark som tillhörde en av deras spelare, så vi kunde inte komma åt den. Det var jävligt störigt.

Taktiksnack. SK Mjörns tränare Gunnar Torstensson går igenom de sista detaljerna inför derbyt mot Hemsjö IF. Coachen fokuserar på »inställning«. Foto: Oskar Månsson

SK Mjörn och Hemsjö IF har varit konkurrenter i över 80 år. Mjörn grundades 1932, Hemsjö året efter, och eftersom klubbarna bara ligger ett par kilometer från varandra har rivaliteten kommit av sig själv. Vad som skiljer klubbarnas karaktär är svårt att begripa som utomstående, likheterna tycks vara fler än olikheterna. Frågar man Jonatan Bergman är det dock »en oerhörd skillnad« mellan lagen.

– Det är gott mot ont. Det går inte att komma ifrån att Mjörn är en lallarförening. Bönder hela bunten!

Och ni?

– Ja, vi är i och för sig också bönder …

När Jonatan, som numera bor i Växjö, spelade i Hemsjö IF var han även drivande i Hemsjö Ultras – en lokal supportergrupp som bland annat låg bakom gäddincidenten.

– Hemsjö Ultras var tre personer från början och har sedan återkommit i olika konstellationer. Det kom en ny generation småkillar som snappade upp vad vi höll på med och tog det vidare. 

2012, när båda klubbarna tampades i division fem, vann Hemsjö hemmaderbyt med 3–1. Publiksiffran uppmättes till 500 personer, inklusive två röststarka klackar som tände bengaler och kastade knallskott. Klackarna anmäldes till förbundet och Alingsås Tidning spekulerade om dryga böter för klubbarna. I slutändan kom både Hemsjö och Mjörn undan med en varning; inga bengaler har tänts sedan dess och de senare årens derbyn har varit betydligt lugnare. Även publiksiffrorna har sjunkit ordentligt. 

– Det är trist att det har blivit så, säger Jonatan. Men det är fortfarande mycket prestige när lagen möts.

När jag berättar för Jonatan att jag ska träffa Erik Nilsson, Mjörnkaptenen som fick gäddan på verandan, skrattar han. 

– Erik var den värsta kålsuparen av alla. Han klagade på domaren hela tiden. Hade man varit blind hade man kunnat följa matchen enbart genom hans röst. 

 

Några timmar före sommarens derbyavspark plockar den 35-årige Erik Nilsson upp mig på Alingsås station. På vägen till SK Mjörns klubbstuga berättar han den ena derbyanekdoten efter den andra. Han medger att klubbarna har mycket gemensamt men påpekar att Hemsjö – som står värd för dagens match – har bättre faciliteter, med två elvamannaplaner och en liten konstgräsplan. Mjörns hemmaplan Bodarnevallen, vars ena långsida är tre meter längre än den andra, är däremot vattenkänslig och ofta i dåligt skick. Dessutom är den inklämd i ett skogsparti bredvid ett järnvägsspår.

Annons

– Vi är underdogs på så sätt, säger Erik. Men vi är ett klart skönare gäng. När vi hade fester förr i tiden ville Hemsjös spelare alltid vara med, även om de aldrig skulle erkänna det.

Erik är numera sponsoransvarig i Mjörn, men gör lite allt möjligt i klubben. Däremot har krånglande ljumskar tvingat honom att lägga skorna på hyllan. 

– I dag blir man sugen på att spela, säger han. Det blir man alltid när det är derby. Samtidigt är det inte som förr. Det var fantastiskt roligt när vi höll på att psyka varandra.

Vad tänkte du när du såg gäddan på verandan?

– Jag skrattade som fan. Jag visste ju vilka som låg bakom det.

Enligt Hemsjös Jonatan Bergman fungerade psykningen. Du pallade inte trycket och tog ett rött kort?

– Om Jonatan bara hade varit hälften så bra på fotboll som på att snacka så hade han varit världsmästare. 

Vi går in i Mjörns klubbstuga och stannar till vid en vägg med tidningsurklipp. Här finns gott om rövarhistorier från gamla derbyn, däremot är det dåligt med färskt material. De spelare och ledare jag pratar med talar också helst om matcher som ligger långt tillbaka i tiden. Att klubbarna går knackigt i sexan (Mjörn är sjua av tolv lag, Hemsjö är elva) förstärker känslan av att det var bättre förr. När jag frågar en spelare om det kommer någon publik till dagens match svarar han kort:

– Det vetifan. 

Derbypulsen stiger ändå när Mjörntränaren Gunnar Torstensson håller sin matchgenomgång. Tränaren talar känslofyllt om att »Hemsjö är Hemsjö« och att det därför gäller att kämpa ner dem. 

– De kommer inte att ge oss något gratis på Byvallen, säger Torstensson.

– Ta ner den långe jäveln på mitten! säger en spelare. Han grisar på.

Break a leg, fyller en annan i. 

Råa skratt bryter ut i omklädningsrummet. SK Mjörn är redo för match. 

 

Fem minuter före avsparken på Byvallen öppnar sig himlen. Regnet fullkomligt vräker ner och jag tar sikte på idrottsplatsens kiosk för att söka skydd. Längre än till uteserveringen kommer jag dock inte. 

– Den där jackan kan du fan inte ha på dig här!

En man i 70-årsåldern pekar på SK Mjörn-jackan som jag lånat av Erik Nilsson för att hålla värmen. Den äldre mannen visar sig gå under smeknamnet »Pinnen«, och när Erik går fram för att hälsa lugnar han ner sig. Eftersom Pinnen enligt Erik »varit aktiv i Hemsjö i hundra år« har han koll på alla besökare, oavsett lagtillhörighet. Jag frågar Pinnen vad han tror om dagens match.

– Kan gå hur som helst, muttrar han.

Hemsjö inleder bäst och gör 1–0 tidigt i den första halvleken. Från kioskserveringen är det svårt att se vem målskytten är, men någon tror att det är Pinnens son Patrik. Pinnen rör inte en min när jag påpekar att det vore stort med ett derbymål av sonen.

– Det är inte så märkvärdigt.

Efter 23 minuter kvitterar Mjörn. Regnet avtar och tillsammans med Erik slår jag mig ner på en bänk vid sidlinjen. Stämningen stiger. Jag räknar till 70 åskådare: långt ifrån glansdagarnas siffror, men ändå hyfsat för en blöt division sex-match. Bland Mjörns anhängare gnälls det en del på att domaren har ett förflutet som både spelare och ledare i Hemsjö.

– Han är ju kompis med spelarna, klagar Erik.

– Mjörn har inga kompisar alls! kontrar en tjuvlyssnande Hemsjösupporter.

I paus ber jag Pinnen om en analys. 

– Fruktansvärt, säger han.

Så illa är det väl inte?

– Det är så jävla dåligt. Alla ska göra allting själv. I fotboll ska man hjälpas åt, passa bollen inom laget. Det är enkelt.

Du borde kanske ta över som tränare?

– Kanske det. Men de har ju redan två gubbar.

Annons

I den 54:e minuten nickar Pinnens son in 2–1, men återigen kvitterar Mjörn, den här gången på straff. Målet möts av dagens största jubel, framför allt från ett grabbgäng i 20-årsåldern. Snart förstår jag vilka de är: kärnan i Mjörn Ultras, gruppen som höll på att orsaka klubben böter för fyra år sedan. 

– Vi var tvungna att sluta med pyrotekniken, säger Viktor Kjärrman, Mjörngängets ledare. 

Viktor presenterar sig som »ordförande« för Mjörn Ultras och berättar att han och kompisarna var runt 14 år när de bestämde sig för att sätta fart på läktarlivet i västgötaskogarna.

– Vi hade tittat mycket på fansen till storklubbar som AIK och Blåvitt och ville göra samma sak här. Vi hade jävligt kul, gjorde banderoller, ritade klubbmärken. Vi sålde till och med Mjörn Ultras-tröjor.

Linjedomaren, en ledare från Hemsjö, har råkat höra vårt samtal och vänder sig om med ett flin.

– Om ni slåss åker ni ut!

– Även om vi slåss med varandra? frågar Viktor tillbaka.

Matchen slutar 2–2. Hemsjöspelarna tycks vara tillfreds med resultatet och kramar om varandra efter slutsignalen. När Erik och jag återvänder till uteserveringen är till och med Pinnen skapligt nöjd.

– En poäng hjälper inte så mycket. Men det var tur att det blev oavgjort. Mjörn spelade bättre.

Erik bryter in:

– Det trodde jag aldrig att jag skulle höra från dig!

– Jo, så var det. Mjörn var bättre.

För Erik Nilsson värmer Hemsjölegendarens beröm mer än poängen. När han skjutsar tillbaka mig till stationen pratar han om hur mycket småklubbarna betyder för trakten, och även om dagens match blev ganska händelserik kan han inte låta bli att sakna gamla dagars derbyfester.

– Visst blev vi anmälda till förbundet, säger han. Men det var på grund av några småungar som nästan bara gjorde roliga grejer. Tidningarna var där och det kunde komma 500 personer för att se på. Som spelare kände man sig som kung trots att det var gärdsgårdsserien. Någonstans hoppas man att det kan bli så igen.