Vilka förväntningar upplevde du som ung spelare på Bornholm?
– Mitt problem var att mina egna höga krav gjorde mig till en dålig lagkamrat. Som junior uppträdde jag ofta på ett sätt som inte var okej. Jag skällde på medspelare som enligt mig inte var bra nog. Lösningen kom när jag flyttades upp två årskullar. Det var mer eller mindre: »Ni måste ta Allan, vi kan inte ha honom här.« De äldre lagkamraterna kunde jag inte köra med på samma sätt.
Men det var också den drivkraften som tog dig till större klubbar?
– Helt riktigt. Min storebror Hasse var egentligen bättre än jag, men jag ville mer. För honom var det också tjejer, bärs och ciggisar vid sidan av fotbollen. Det valde jag bort.
Samtidigt vittnar gamla spelare jag talat med om hur snäll du var på planen. Halmstads tidigare vänsterback »Texas« Johansson menar att han fick mer beröm av dig som motståndare än av sin egen tränare.
– Jamen herregud, en bra prestation är en bra prestation. Även om man står på den andra sidan kan man vara stor nog att berömma ett snyggt mål eller vad det nu är. Så länge man vet att man själv gjort precis allt för att vinna matchen.
Under din tid i Örgryte spelade ni ofta fin fotboll och slutade strax under tabelltoppen. Hade ni hamnat högre upp om ni haft toppstridskrav på er?
– Det tror jag faktiskt. Vi vann visserligen Svenska cupen 2000, men det fanns kanske en vinnarvana i en del andra lag som vi saknade. Efter vårsäsongen 1999 tampades vi med Helsingborg i toppen, sedan stack de ifrån. De hade blivit tvåa året före. Det var bara en sak som gällde för dem.
Du tror att det finns en vinnarkultur i vissa klubbar?
– Javisst. Det har jag redan märkt här i Malmö. Man förväntar sig segrar. Jag kan höra »vi måste vinna cupen i år« trots att MFF inte vunnit den sedan 1989. Men jag gillar att det är så. Krav blir bara hämmande när de är helt orealistiska.
Vilka krav har du som supporter när ditt favoritlag Liverpool spelar?
– Jag kan förstås reagera känslomässigt, som alla supportrar gör, men tränarerfarenheten gör att jag snarare analyserar än skriker: »Detta är pissdåligt!« Och när det blåste som mest kring Brendan Rodgers innan han fick sparken glömde jag aldrig att det finns en människa där också.
Som tränare har du mest haft en assisterande roll. Är du säker på att du passar som huvudtränare?
– Det vet jag att jag gör, jag har den erfarenheten från både Ålborg och Midtjylland. När det stod klart att MFF sökte en ny tränare gick hela min familj igång. Mina döttrar peppade mig och min fru Pernille sa: »Nu ska du se till att få Malmöjobbet! Vi backar upp dig. Du är för bra för att vara assisterande.«
En assisterande tränare får inte lika mycket kritik i motgång. Är inte det skönt?
– Så kan man inte tänka. Nu blir det jag som får ta ansvar för prestationerna och som får möta journalister och supportrar efteråt. Gott så. Jag är inte ovan vid att stå i centrum eller att leda grupper. Jag har hållit hundratals föredrag och att motivera andra är nog min största styrka som tränare.
Hur gör du för att motivera dina spelare inför viktiga matcher?
– Då är de förstås motiverade ändå, men under genomgångarna har jag många gånger använt saker som inte har med fotboll att göra. Kraftfulla citat eller filmsekvenser, till exempel.
Vilka filmer har du använt dig av?
– Olika. Men några jag har återkommit till är Any Given Sunday och Braveheart.
Vilka krav ställer du på spelarna i vardagen?
– Fullt engagemang. Ärlighet. Jag tar besluten, men jag vill ha spelare som säger sin mening och som vågar ifrågasätta. Jag vet att svenskar ibland kan vara mer reserverade än vi danskar, så det här budskapet har varit viktigt för mig att förmedla från dag ett. Vi ska tala med varandra, inte om varandra eller bakom ryggen. Sedan har jag ju mina tre K:n – kärlek, krav och konsekvenser. För mig hänger de orden ihop.
Kan du exemplifiera?
– Vi gjorde ett beeptest nyligen. Två spelare presterade inte det man kunde förvänta sig. Då förklarade jag för dem att de närmaste veckorna blir det mer löpning än fotboll för er. Jag sa också till dem att jag tänkte berätta detta inför hela gruppen. Där har du krav och konsekvenser. Det var bra att alla i laget fick se hur det kan fungera rent praktiskt. Men notera: jag pratade alltså med de berörda spelarna innan jag talade med hela gruppen. Jag förberedde dem och därför tog de inte illa vid sig.
Det kan du inte vara säker på. De kanske blev ledsna men höll masken?
– Nej. Jag är en för bra människokännare för att inte upptäcka sådant.