Trivial Pursuit-fråga, orange kategori: Vem gjorde svenska damlandslagets första mål någonsin, den 24 juni 1972?
– Ja, det var jag. Jag brukar säga att min största merit i livet är att jag har blivit en TP-fråga.
Berätta om matchen.
– Vi mötte Finland på Åland. Planen var regnsjuk och bollen stannade i varje pöl. Jag satt på bänken och såg att det inte funkade att slå bredsidor, så när jag hoppade in och fick min chans tog jag till en klassisk tåfjutt. Den gick in.
Du var en van målgörare. 1972 gjorde du otroliga 140 mål på 35 matcher.
– Hammarby var väldigt överlägsna de första åren på 70-talet. Jag kom dit 1972 efter att ha spelat i Älvsjö AIK, där jag dragit igång damfotbollen.
Hur gammal var du då?
– 13 år.
Rätt företagsam för din ålder?
– Jag ville spela fotboll och då fick man ta tag i saker själv. Det var en bra tid också. Det fanns drag kring damfotbollen. I Hammarby hade vi säkert 200 åskådare per match, många var äldre män som sett fotboll sedan 50-talet och som tyckte att herrmatcher blivit tråkiga.
Och du blev ambassadör för denna revolution?
– I landslaget var det bara jag och Birgitta Söderström som bodde i Stockholm. Eftersom Sveriges Radio fanns här fick vi alla frågor. »Gittan« var inte så sugen på att prata, så då fick det bli jag.
Med resultatet att du fick stå ut med rätt mycket. När du porträtterades i Buster omnämndes du till exempel som en »ärtig fotbollstjej«.
– Sådant var typiskt. Man hörde också mycket på omvägar, som att man fick bröstcancer om bollen träffade brösten. Inställningen rent generellt var: »Låt dem hålla på, de slutar nog snart.«
Och du svarade med att som tonåring börja döma mediokra gubbar i Korpen, och fick höra »jävla satkärring« när du visade ut en 40-åring. Ville du provocera?
– Nej, jag var bara väldigt modig. Men jag dömde inte för att ta strid, utan för att jag kunde tjäna lite pengar på något jag gillade. Jag har aldrig velat stå på barrikaderna.
Ändå skrev du en artikel i Sporten Idag 1979 där du gav förbundet rejäla skopor för att det hade tagit dem 18 månader att tilldela dig utmärkelsen »Stor Grabb«.
– De fick huvudbry där. Som första damspelare nådde jag 25 inspelade landslagspoäng och förbundet visste inte hur de skulle göra med en 20-årig tjej som var berättigad till ett märke som hette Stor Grabb. Men så var det, man fick slå sig fram. Vi fick låna herrjuniorernas gamla matchställ, det var inte tal om ersättning för förlorad arbetsinkomst. Det tog några år innan poletten trillade ner hos dem på förbundet.
Har den gjort det? När damlandslaget i höstas hotade att bojkotta Fotbollsgalan för att de kände sig förbisedda var debatten kusligt lik den du själv en gång förde.
– Sant. Allt handlar om vilket perspektiv man tar. Å ena sidan kan man hävda att tjejerna fått det mycket bättre och att det har gått fort – herrarna har ju hållit på sedan 1890-talet. Å andra sidan har damer trots allt spelat fotboll på allvar i snart 50 år. Vill man göra skillnad måste man säga vad man tycker.
Att göra skillnad verkar ha varit en röd tråd i ditt liv. I dag jobbar du som rektor på en särskola i Sigtuna.
– Ja, jag har varit skolledare i 20 år nu. Det här jobbet är komplext, men jag brinner för att ge barn möjlighet att klara sig bra i livet även om förutsättningarna för dem ser annorlunda ut än för många andra.
Du blev premiärskytt för landslaget på en vattensjuk plan 1974, du var också med och tog EM-guld för Sverige i ösregn och lervälling tio år senare. Trivs du som bäst när förutsättningarna inte är optimala?
– Kanske. Fotbollen lärde mig att om man bara har bra medspelare, då gör det inget om det blåser lite motvind.