Erik Niva om personkult

Sveriges mest idoliserade fotbollsskribent är principiellt emot persondyrkan och har själv aldrig haft några idoler. Förutom Gary Lineker då.

Väcktes din kärlek till fotbollen på grund av en spelare eller ett lag?

– Det har alltid handlat om lagen för mig. Det första jag höll på var Malmbergets AIF – jag bodde i det hus som låg närmast idrottsplatsen – sedan blev det Tottenham Hotspur och Englands landslag. Sista gruppspelsmatchen i VM 1986 vann England med 3–0 mot Polen och Gary Lineker gjorde hattrick. Han är den enda spelare jag haft som affisch på väggen. Och han är definitivt den enda spelare jag brytt mig mer om än det lag han spelade för. När han skulle slå straffen mot Kamerun i kvarten 1990 var jag livrädd för hans skull, inte Englands. Lineker var måltjuv, ingen distansskytt, och jag hade aldrig sett honom slå en straff. Tänk om hans skott inte ens orkade fram till målet … Hur skulle han må då? Det var första och sista gången jag satte ett jag före ett lag. 

Men du måste ha haft favoritspelare sedan dess. 

– Klart att jag har lidit med Ledley King när han gjort en oöverlagd offensiv räd och sedan behövt linka tillbaka till eget straffområde, men det har aldrig varit överordnat Tottenham. Jag gillade Ginola, men det var på grund av att han var en så bra kulturell matchning med klubben. Han förkroppsligade vår självbild: det defekta geniets. 


Tack för att du läser Offside

Teckna en prenumeration eller för att fortsätta läsa.

Tidning + digital
49 kr/mån

Populärt!
  • Alla artiklar på offside.org
  • E-tidning och app
  • Digitala arkivet
  • Nyhetsbrev
  • Erbjudanden & förhandsvisningar
  • Tidningen hem i brevlådan 6ggr / år
Beställ

Digital
39 kr/mån

  • Alla artiklar på offside.org
  • E-tidning och app
  • Digitala arkivet
  • Nyhetsbrev
  • Erbjudanden & förhandsvisningar
  • Tidningen hem i brevlådan 6ggr / år
Beställ
Artikeln publicerades i Offside 1-2015 (21 januari 2015) och är skriven av .