Erik Niva om personkult

Sveriges mest idoliserade fotbollsskribent är principiellt emot persondyrkan och har själv aldrig haft några idoler. Förutom Gary Lineker då.

Väcktes din kärlek till fotbollen på grund av en spelare eller ett lag?

– Det har alltid handlat om lagen för mig. Det första jag höll på var Malmbergets AIF – jag bodde i det hus som låg närmast idrottsplatsen – sedan blev det Tottenham Hotspur och Englands landslag. Sista gruppspelsmatchen i VM 1986 vann England med 3–0 mot Polen och Gary Lineker gjorde hattrick. Han är den enda spelare jag haft som affisch på väggen. Och han är definitivt den enda spelare jag brytt mig mer om än det lag han spelade för. När han skulle slå straffen mot Kamerun i kvarten 1990 var jag livrädd för hans skull, inte Englands. Lineker var måltjuv, ingen distansskytt, och jag hade aldrig sett honom slå en straff. Tänk om hans skott inte ens orkade fram till målet … Hur skulle han må då? Det var första och sista gången jag satte ett jag före ett lag. 

Men du måste ha haft favoritspelare sedan dess. 

Annons

– Klart att jag har lidit med Ledley King när han gjort en oöverlagd offensiv räd och sedan behövt linka tillbaka till eget straffområde, men det har aldrig varit överordnat Tottenham. Jag gillade Ginola, men det var på grund av att han var en så bra kulturell matchning med klubben. Han förkroppsligade vår självbild: det defekta geniets. 

Så när du tar en spelare till hjärtat handlar det i själva verket om en maskerad klubbkänsla, en indirekt hyllning till kollektivet?

– Precis. Jag älskade Teddy Sheringham eftersom han ofta stack in sitt huvud bland fansen på kortsidan när han hade gjort mål. Teddy visade att det var vi och inte han som gjort mål. Den där målgesten var en antites till att peka tummarna mot sitt eget namn på ryggen. 

När föddes företeelsen att hålla på en spelare före en klubb?

– Med Zlatan. Jag tror att detta fenomen är tydligare i Sverige än i något annat land i världen. Zlatan är också så intimt förknippad med Sveriges omställning från kollektivistiskt till individualistiskt samhälle. Sedan har rivaliteten mellan Messi och Ronaldo så klart underblåst fenomenet. Den tävlingen har blivit så spännande att följa som ett separat event. Två titaner som i vissa ögon överskuggar rivaliteten mellan de lag de spelar för. 

Men vad är det för typ av människor som följer fotboll på det här sättet?

– Jag vill ogärna låta elitistisk, men jag tror att det är personer som inte investerar så mycket energi i sitt fotbollsintresse som har närmast till den här känslan. Den medelintresserade 16-åringen får nog sägas vara arketypen. 

Kommer det här att sluta med fotboll som individuell sport? Leo mot Cristiano i en avgörande tiokamp?

– Det har gjorts plojtävlingar mellan spelare: vem kan pricka ribban flest gånger? Men ingen har sammanfört Messi och Ronaldo för att se vem som är the undisputed heavyweight champion of the world. Jag tror att spelarnas representanter räds en sådan duell. »Tänk om vår kille förlorar?«

Hur förhåller du dig till den kult som finns runt din egen person?

– Jag uppmärksammades nyligen på att mitt Twitterkonto har fler följare än någon svensk partiledare. Och detta under den största politiska krisen på mer än ett halvt sekel. Det är givetvis perverst. Fotbollsspelare är i dag världens i särklass mest berömda personer, i paritet med amerikanska presidenter. Spelare som Didier Drogba och George Weah kan bli aktuella som regeringsföreträdare enbart på grund av vad de uträttar på planen. Det säger någonting om vår värld. 

Du mer eller mindre abonnerar på SvenskaFans utmärkelse Guldskölden. Har du någonsin tackat »laget« omkring dig? 

– Nej, och det är förstås väldigt ogint av mig. Men jag är också en ensamvarg när det kommer till min textproduktion. Jag hatade grupparbeten i skolan och har som vuxen aldrig känt ett behov av att vara en hörnsten i ett lagbygge. Det är lite motstridigt, eftersom jag annars är en sådan anhängare av kollektivism. 

Spelare som lämnat Tottenham … Är de döda för dig, eller finns det någon du faktiskt håller tummarna för?

– Gareth Bale. Han var så jävla bra och skötte Real-flytten snyggt. Det fanns hela tiden en känsla av att han inte hörde hemma hos oss. »He was born to play for Spurs«, sjöng fansen. Det var ju precis det han inte var. Jag hoppades av hela mitt fotbollshjärta att Atlético skulle vinna Champions League-finalen i våras. Att det var just Bale som gjorde 2–1 i förlängningen gjorde besvikelsen lättare att hacka i sig. För ett tag sedan fick han frågan om han fortfarande följer Premier League. »Självklart«, sa han. »Jag hoppas fortfarande att Tottenham vinner och Arsenal förlorar.« Man är så svältfödd på klubbkänsla att man tar det lilla man får.

Annons