Imad Zatara om att tacka ja

Oviljan att säga nej har gett honom en av Allsvenskans mer udda meritförteckningar. Men Palestinas lagkapten ångrar bara den enda gången han blev försiktig.

Du dribblar mycket?

– Det är sedan gammalt. På gården i Rinkeby, där jag växte upp, handlade allt om att knäcka varandra med den grymmaste finten. Martin Mutumba bodde också där och vi trixade jämt. Jag spelade inte organiserad fotboll förrän jag var tolv, då Henok Goitom övertalade mig att börja i hans lag Inter Orhoy. Jag tycker inte att man ska skälla på barn som dribblar – det taktiska kan man lära sig senare. Det måste börja med kärleken till bollen. Det var den som tog mig ut i världen.

Ja, före Åtvidaberg spelade du i iranska Sanat Naft Abadan. Du har även varit proffs i Ungern och Frankrike.

Annons

– Och så har jag varit i en massa olika länder med Palestinas landslag: Saudiarabien, Malaysia, Jordanien, Förenade arabemiraten, Thailand, L­ibanon, Jemen …

Varför har du flyttat så mycket?

– Jag är en sådan som vill testa allt. En gång var jag och provspelade för den egyptiska storklubben Zamalek. De ville skriva kontrakt, men en spelare som jag kände hade dåliga erfarenheter av klubben. Han avrådde mig från att gå dit och jag backade ur i sista stund. Det ångrar jag fortfarande. Jag kanske gick miste om värsta äventyret! Det var inte likt mig att tacka nej på det sättet, det blir bättre om man säger ja till saker.

Det blir det väl ändå inte alltid?

– Jo, nästan. Även när det leder till något dåligt blir man åtminstone en erfarenhet rikare. Så var det när jag var i Ungern. Jag var ensam där, kunde inte språket och trivdes inte alls. Men jag fick ett tuffare psyke tack vare den tiden. Jag vill inte sitta som gammal gubbe och undra hur livet hade blivit om jag bara varit lite modigare. Efter episoden med Zamalek lovade jag mig själv att inte vara feg igen. Så när den iranska klubben hörde av sig hoppade jag på det tåget. Och jag fick uppleva otroliga saker.

Som vad?

– Man måste vara i Iran för att förstå. Det finns fotbollsgalningar här också, men iranierna är inte blyga som svenskarna. De går fram till spelarna, snackar, fotograferar och sliter i dem. Man kände sig som en rockstjärna. Störst av alla var Ali Daei, som har gjort 149 landskamper för Iran och är tränare nu. Han betraktades som en gud.

Var det svårt att komma ner i Åtvidabergs puls efter Iran?

– Det är kul att testa lugnet också. Det finns inte så mycket att göra i Åtvidaberg förutom att ägna sig åt familjen och fotbollen. Kanske är det därför det har gått så bra för mig här? Jag får tillräckligt med action när jag är iväg med landslaget.

Hur kom du med i Palestinas landslag?

– Jag var bara 19 år när de uppmärksammade mig. Förbundet hade helt enkelt hört sig för i Sverige efter duktiga spelare med rötter i Palestina. Vi var ett gäng som fick åka på ett uttagningsläger i Tyskland. Jag klarade alla gallringar och debuterade i en landskamp mot Irak. Vi förlorade med 4–1, men jag gjorde målet.

Var det givet för dig att spela för Palestina?

– Genom att välja Palestina gav jag också upp drömmen om att en dag få spela för det svenska landslaget. Men det finns ett arabiskt ordspråk som lyder ungefär: »Bättre en sak i handen än tusen i luften.« Så jag körde på det.

Hur bra är ni?

– Jag tog en paus efter några år eftersom organisationen kring landslaget var för dålig. Vi spelade alla våra hemmamatcher på bortaplan och det var ingen riktig ordning. I dag är det mycket bättre. Jag har varit lagkapten i några matcher, och senast i vintras slog vi Libanon i en landskamp. Nästa år kommer jag att få spela på vår nya arena i Palestina. Det blir stort på många sätt.

Annons

Du gjorde fem mål på Kopparvallen under våren. Men egentligen är du inte forward?

– Nej, jag är ytter. Men tränaren Peter Swärdh ville att jag skulle testa och jag tänkte: »Varför inte?« Och det gick ju ganska bra. Det är lätt att spela i Åtvidaberg. Jag hoppas att folk inte bara ser Åtvidaberg som ett bondlag utan faktiskt har lagt märke till vår positiva fotboll. Som liten klubb är det accepterat att backa hem och bara satsa på kontringar. Åtvidaberg är modigare än så.

Och framtiden? Tackar du ja nästa gång en klubb vill ha dig också?

– Blir jag kvar i Åtvidaberg – roligt. Får jag testa något nytt – också roligt! Jag är inte den som planerar framtiden i detalj. I fotboll förändras saker snabbt och man måste lära sig att anpassa sig till nya förutsättningar. Det har jag blivit bra på.